Benen, kroppen och sinnet känns lika grådaskiga som de tunga regnmolnen. Ingenting är kul. Jag åkte - ja, åkte, trots att bussturen tar tre och en halv minut - in till Täby Centrum för lite fönstershopping trots att jag inte var sugen. Jag hade mycket hellre velat ligga kvar i sängen, dit jag återvände när jag kom hem från morgonens jobb, och fortsätta läsa på den nya boken. Två och en halv timme senare, efter att ha provat ungefär halva H&M i jakt på "någonting fint" åkte jag hem igen. Påslös. Nästintill påslös, i alla fall.

Sen såg jag att Åsa Romsom har blivit vice statsminister. Då blev jag genast lite gladare. Jag blev inte glad för att hon blev vice statsminister, utan för att jag då gott och väl kunde njuta av min bussresa fram och tillbaka och min Aloe Vera-dryck från Sydkorea, den dryck som tidigare gett mig ont i magen vid vissheten att den inte är det minsta miljövänlig. För Åsa skulle ha hatat det.

Och sen tänkte jag att snälla Sverige, skjut inte statsministern. Vad ni än gör, så skjut. Inte. Statsministern.

Skjuter ni statsministern så tänker jag emigrera. "Jag är ingen vit, heterosexuell man, jag är en människa" och "vi måste få bort det manliga försprånget i världen", citat från Åsa. Jag emigrerar vid minsta försök att kidnappa Lövet och jag menar det. Hon är galen. Det är vad jag har att säga om det hela. Hjälp. Tänk om HON kidnappar honom? Kanske att jag skulle boka en enkelbiljett till ett varmt, annat land, bara för säkerhets skull. 

Men någonting som är kul är att Sven-Erik Bucht, Haparandas kommunalråd, blev landsbygdsminister. Vad nu det är för något. Jag bryr mig inte om titeln, men att Norrbotten får en stor röst över hela den blå huvudstaden och äntligen får höra lite om vad vi bönder tycker, tycker jag är jättebra. Heja Norrbotten. Mer palt till folket. Förutom till Åsa, för hon skulle rynka på näsan och ropa "ursäkta" och se på kocken sådär vad-var-det-jag-sade?-aktigt.

"Vem har lagat maten?" skulle hon fråga.

"Ja, det är Susanne, vår kock, hon är jätteduktig och vi alla tycker så..."
"Jaså, en kvinna. Inser ni hur antifeministiska ni är? Hur trångsynta och gammalmodiga ni är? Skickar kvinnorna in i köket, "där de hör hemma", eller hur, medan männen får stå ute i hallen i kostym och välkomna gästerna? Det är inte ett sånt Sverige jag vill ha. Jag är kränkt. Riktigt kränkt. Ni kan ta er palt och slänga den. Jag äcklas av den." osv.

Ja men om Roger hade gjort palten hade det kanske bara blivit skit av alltihop för män har för stora händer för att göra palt, dah. Det är ett uråldrigt knep. Det vet alla. Små händer gör godare paltar. 

Jag.... stänger... mina... öron nu. Aftonbladet söndermanglar Oppositionen totalt, sågar vartenda ord de säger. Jag orkar inte med det heller. Orkar inte. Vill inte. Vill inte lyssna.

När jag klev ut genom den tunga dörren i morse var hela världen liksom... rödskimrande vacker. Löven gnistrade av solens svaga strålar, och jag såg att de redan förändrats, färgskiftningen inför det slutgiltiga har påbörjats. Jag påminde mig själv om att snöra på mig löparskorna och ge mig ut ett varv runt Rönningesjön när jag kom hem från jobbet - efter det att jag stått vid vattenkokaren med kisande ögonen och upprepat till gryningsmörkret där ute att "när jag kommer hem ska jag minsann dra av mig kläderna och krypa ner under varma täcken igen", som alltid varje morgon, förstås. 

Jag menar inte att springa förbi allt det vackra, men en promenad runt hösten, det är precis det jag behöver, det jag måste få se. Det är inte ännu riktigt sådär gult och underbart, men snart, alldeles för snart. Och jag vill vara där och se det. Som någon en gång sade, "oktober är min favoritfärg", och det stämmer precis. Folk frågar vad min favoritfärg är. Öh... Beige... Orange... försöker jag. Men det stämmer inte. Det är inte rätt nyans. När jag utvecklar det till solnedgångsgult så tittar de förundrat på mig och jag försöker lite bättre. Eklöv i oktober. Höstlöv. Eklöv i oktober. Det är min favoritfärg. Och jag kan inte nämna det bättre än så. 

Det är inte ens en färg. Det är många färger. Jag vet inte hur många, för löven skiftar färg varje dag. Från klaraste gult till mörkast purpurrött och allt däremellan, till och med mossgrönt. En vanlig person kanske skulle ha sagt, gult, orange och rött. Men det är inte rätt nyans, och inte det som får den där lugna, mysiga känslan att driva upp till ytan, den som definierar mig. Mitt flickrum hemma i huset jag föddes i var... ljust beige. Jag valde det själv. Det är en lugn färg. En lugnande färg, en trygg, varm. Jag antar att det är så jag beskriver mig själv också. Eller kanske motsatsen. Men mitt rum var min bubbla. Den färgen har alltid betytt värme och trygghet för mig. 

Eklöv i oktober.

Jag är varm, lugn, humoristisk, glad, jag är optimistisk, jag är en axel, ett bollplank, jag är trygghet och jag är en virvelvind som kastar omkull saker och människor för att jag... är jag.

Eklöv i oktober.

Kanske för att de definierar vem jag är bättre än någonting annat.

Taggar: #höst

Eftersom att det stod på Nyhetsmorgon att "Person i Stockholm ej Ebolasmittad" så antar jag att jag nu har övervunnit det värsta. Dag sju av nio, så lagom till helgen har jag tänkt att bege mig ut i löparspåren igen. Tror kroppen behövde lite vila. 

Jag tänker så mycket när jag är sjuk. Var är vi på väg, vad är meningen med allt vi gör - inte sådär djupt och grundligt som att jag vore mentalstörd, fast lite störd är man ju när man har feber och tankarna får löpa fritt, men sådär så man ligger och tänker och relaterar på och till allt man läser och allt man känner. Det kanske inte bara hör ihop med febern. Det kanske är en tjugoårskris i efterskott eftersom att jag aldrig direkt hade någon, bara när jag fyllde arton och tyckte det var gudars så hemskt. 

Jag tänkte i alla fall på det jag alltid tänker på. Inte alltid. Men ofta. Ibland. Rätt ofta. I alla fall. Jag tror jag har en decimal eller två av feber kvar i kroppen, men låt gå. 

Jag har vetat i många veckor att Blondinbella varit med barn. Men nu när hon gick ut med det, så kände jag bara hur magen maldes ihop till ett litet skrumpnat avundsjukt pappersark. Hon kommer att föda en flicka. (Jag är först med att säga det!) Och jag är så avundsjuk. Tycka vad man tycker om den människan, men ibland river det bara i mig av längtan. Som nu. Det har gjort det ett bra tag nu. Förra gången gick det över, men inte nu. Jag vill det. Jag vill det så gärna.

Jag vet inte varför. Jag kan inte förklara det. Jag bara... läser massa gravidbloggar och tycker gravidmagar är så fantastiskt. Jag har kräkfobi och skulle hata att spy varje dag i tolv veckor, men jag antar att det skulle gå över, att man vänjer sig, precis som med skit-diabetesen. Barnet kommer göra detsamma. Barnet kommer bajsa ner sig. Snälla, fortsätt tänk så här så kanske det går över. Inte här, inte nu. Haha. Det är vad jag tänkt på den senaste veckan. Månaden. Månaderna. 

Jag säger ju att jag måste ha lite feber kvar i kroppen. Men tanken på en liten bebiskopia av Johan och mig, det bästa av oss båda, alla våra egenskaper, tillsammans, sammanförda till den lilla klutten... alltså mitt hjärta smäller av av kärlek. Jag vet ingenting om nyfödda bebisar. I alla fall inte mycket. Jag vet inte vilka papper som ska fyllas i. Jag vet inte hur man gör. Jag vet ingenting. Jag vet bara att den där känslan inuti mig dunkar och slår. 

Jag vet bara att jag vill ha det med honom. En bebis. Han och jag. En kopia av oss båda. Vår kärlek som skapar en ny liten människa. Gud jag ska sluta nu. Sluta tänka på det. Hej oktober. Välkommen.