Jag är så glad och trött och lycklig. Förkylningen som har hängt efter mig hela veckan gjorde att löpturen igår blev en sex kilometers promenad med en ynka liten kilometers springande istället för tvärtom. Det förvånade mig att jag hade träningsvärk i morse. Men träningstightsen åkte på, vindjackan, dextrosol, hörlurarna och Runkeepern och så slängde jag upp håret i en tofs. Ett blått och ett brunt öga tittade tillbaka på mig i den stora hallspegeln. Sade åt mig att köra så det ryker. Eller okej det var Johan som sade det, men det var den känslan jag själv också hade - och jag hoppades på en hyfsad femkilometersrunda, och under den första kilometern hoppades jag på att klara åtminstone tre.

Och det gjorde jag. Jag klarade tre och jag klarade fem och jag klarade nio. Nio kilometer! Det kändes så himla bra efter sex (ehm) så jag fortsatte i samma, behagliga takt, den ursprungliga planen om förkylningen skulle ställa till det var att gå resterande tre, men tjurigare än så kunde jag väl ändå vara. Ingen andnöd. Ingen nästäppa. Bara jag, doften av skog och regn och låg, uptempomusik i lurarna och så Runkeeperkvinnan som berättade hur långt och snabbt jag sprungit. Jag vet att man inte ska tänka om, och kanske, men om jag hade slagit igång Runkeepern direkt så hade jag sprungit en mil. En hel, tiokilometers mil.

Milen är mitt träningsmål under 2014. Milen under en timme. Jag hade klarat en mil på en timme idag om jag hade fortsatt, och bara tanken gör mig både lyrisk och löjligt jättejätteglad. Om inte blodsockret sjönk ner till gränsen av vad en idrottande diabetestjej klarar av innan hon måste äta igen. Om inte det varit så fasligt mycket ombyggnationer av gångbanan med stängsel och omdirigeringar och snäva kurvor och hala plywoodskivor att snubbla över så att jag tappade fart och ork.

Jag kommer att ha ett par smärtsamma stockar till spiror imorgon. De kommer båda att ha emigrerat till ett annat land vid det laget, någonstans långt borta där de kan ligga vid stranden i en solstol och läsa böcker under parasollet under de dagar det tar innan träningsvärken lättat, och jag som åker buss eller promenerar till jobbet och kniper ihop tänderna och upprepar "bara en kilometer till, bara en kilometer till" högt för mig själv och undra hur fasen jag ska klara av backen.

Fråga mig inte hur jag ska kunna gå på toaletten eller sätta mig ner eller gå uppför barnfamiljens välvda trappa imorgon. Jag vet inte, och jag tänker inte bry mig om det, för jag är så glad, så trött, så lycklig över min löptur att ingenting av det spelar någon roll. Jag klarade det. Jag nuddade vid mitt träningsmål. Jag kände det under mina fingrar. Och den känslan tänker jag hålla fast vid länge, länge. En dag kommer jag klara det. Milen under en timme. Iiiiiih. 

 
Taggar: #träning #hälsa #motivation #träningsrunda #löpträning #kondition #rönninge #rönningesjön #trail #träningsmål #mål #2014 #milen #diabetes #träning #idrott #stockholm #natur