Hemma i Norrbotten ligger ett centimetertjockt lager snö på marken. Här i söder är det centimetertjocka lagret snö i själva verket gult. Och brunt. Och mörkbrunt och hundra andra nyanser... brunt. Det både blåste och regnade igår så de flesta löv föll i marken och tog alla favoritfärger med sig. Nu är det bara kala grenar utanför vårt fönster. Hundra nyanser av grått. Och det är bara oktober. Om en vecka är det november. Herregud. November. 

Egentligen tänkte jag väva in gårdagens löpning med det grå vädret och att det faktiskt regnade när jag for iväg, men jag är ännu så dåsig så jag inte kommer på en fyndig övergång. I alla fall.

Det var det äckligaste löppass jag någonsin varit på.

Jag hann fem kilometer innan det blev TVÄRSTOPP. Mina ögon svullnade igen, händerna blev alldeles rödprickiga av eksem jag aldrig någonsin tidigare haft och jag fick ingen luft. Tungan var snustorr. Det var som att någon stod och viftade med en kattunge framför ansiktet på mig och bara "känn då, jamen känn då" och jag kände, jag borrade in ansiktet i pälsen och varenda allergen i min kropp rusade.

Händerna kliade, allting kliade, jag ville lägga mig ner och rulla runt i gräset för att få bort allt kli. Jag fattade INGENTING. 

Jag fattar fortfarande ingenting. Var? Hur? När? Varför? Av vad? Jag snortade ingen kattunge. Jag rörde inte i någon kattpäls. Jag stekte möjligen min mat i kokosolja som jag aldrig tidigare gjort och två timmar senare såg jag ut såhär. Men kan det verkligen vara så långsökt? Jag är allergisk mot kokosmjölk, men kokosflingor går bra och jag har smort in mig med kokosolja i ett år utan det minsta besvär.

Nä, jag fattar inte. Och jag vill aldrig ha det sådär igen. Det här var alltså max på hur mycket jag kunde se. Jag fick inte upp ögonen längre än såhär. Hahahaha. Stackars alla dem som mötte mig längs vägen när jag stapplade hemåt.