Detta gör mig så ledsen. Så arg, så irriterad, så frustrerad. Jag har diabetes. Jag har ätit lågkolhydratkost i tre år och mitt långtidsvärde pendlar mellan 42 och 48 (mer än perfekt). Jag behöver inget måltidsinsulin. Jag blir aldrig hög, aldrig låg. Inte om jag inte tagit insulin, för då kan mina värden pendla något alldeles fruktansvärt. Alltså. Varför äta något man som diabetiker inte tål? Varför äta något som man måste ta medicin för att äta, och därefter må dåligt? Ska jag lägga mig ner nu i en halvtimme, ska jag promenera i en halvtimme, planera, räkna... Jag behöver inget sånt. Jag behöver inte planera. Jag äter när jag är hungrig, jag tränar när jag vill. Jag äter finncrisp för att få upp blodsockret innan träning och that's it.

Och jag är inte ensam. Se det här klippet. Gud, det är så klockrent. Det borde vara standard för alla läkare att tänka som den här tjejen. Jag vet inte hur mycket insulin det behövs till en påse godis. Jag skulle inte ens vilja testa. Antingen blir jag jättejättehög i flera timmar efteråt, eller så blir jag låg i flera timmar. 

Minska ner på kolhydraterna om du har diabetes. Det är enkelt. Det är livsavgörande. Varför inte testa allt man kan om man har problem med sin sjukdom? Det är jobbigare att vara förkyld än att ha diabetes. Jag tycker det. Visst kommer det bakslag. Det gör det alltid. Men bara om jag ätit kolhydrater. Äter jag en tallrik pasta så kommer jag må dåligt dagen efter. Det är fakta. Och jag vill ha kvar mina ögon, mina händer och fötter när jag är sextio, så jag äter alltså mindre pasta och mer grönsaker och protein och sås. Enkelt. Det behöver inte vara svårare än så.

Se denna intervju. Bara se den. Se hur störd diabetesvården är idag. Se hur jävla sjukt det är. Se den och förstå varför vi gör som vi gör. Varför vi går emot vården, läkarna. Varför vi kan leva precis som en icke-sjuk.

http://www.kostdoktorn.se/hon-fick-panik-och-sade-att-jag-skulle

God morgon vilket uppvaknande! Drömde inatt om att Johan börjat chatta med en jättesnygg tjej och när jag konfronterade honom sade han: "Jag kan prata med henne om saker jag inte kan prata med dig om". Jaha tänkte jag, det känns ju kul... Sen kikade jag i smyg på hans meddelanden (i drömmen) och såg att han hade skrivit "åh du är så himla himla fin!" till henne, och jag hade vääärldens puls, en sån där arg-nu-jävlar-vad-fan-händer-puls.

Då sade han att han inte vet om han vill vara med mig längre. Att han skulle åka med henne till Australien istället för med mig. Ni vet sådär hemskt som man innerst inne är rädd för att ens partner ska säga någon gång - och då han förklarade att tjejen var sjutton år så blev jag heeeelt galen. Oj vad arg jag var. Oj vad ledsen jag var. Haha. Sedan vaknade jag och insåg att det bara var en dålig dröm och åh så lättad jag blev. Men puls, det hade jag fortfarande... Jag klamrade mig fast vid honom resten av natten och var så lycklig över att känna hans doft och hans värme och hans armar sluta sig om mig. Åh. Dumma dröm. Vad ont det gjorde i hjärtat.

Sedan cyklade jag till jobbet. Sedan cyklade jag hem igen. Och mitt vid övergångsstället så hinner jag knappt ens reagera förrän jag drar världens uppvisning inför de övriga tusentals pendlartrafikanterna. Cykelkedjan small och lossnade från höljet och jag som en kanonkula framåt. Heja heja. Sekunderna innan hade jag tänkt att det vore bra att införskaffa en hjälm. Suck. Åååh. Typiskt.

Så jag stannade och försökte fixa kedjan men det gick inte. Den var helt och hållet av. Roligt. Mycket roligt. Så jag fick leda skiten resten av vägen. Och lågt blodsocker på det. Men... å andra sidan så fick ju bilisterna antagligen ett härligt skratt eller två. Och jag fick mer motion än vanligt. Fast dumfan som stod en meter ifrån och bara ignorerade mig hade jag kunnat lägga kedjan om halsen på (lugna sig nu). En karl i sina bästa år nästan.... men såklart... han ville väl inte skita ner sin nya dyra stockholmsjacka...blööö!

Nu ska jag gå och äta frukost. Bättre förmiddag och eftermiddag och kväll önskas :-) 

Först regn, storm, snålblåst och ilsken höstmorgon på cykel, sedan böcker, solsken och LCHF-pizza. Sååå vackert. Sååå mätt. För att räkna ut det hela: Hösten HAR sina sidor! En härlig sida och en stormig sida i alla fall, vilket väderguden (eller gudinnan, nyckfull som vi kvinnor är och allt det där) tydligt visat idag.

Och en ko har sju. Sidor. En insida, en utsida, en framsida, en baksida, en ovansida, en undersida och en långsida, men det har jag ingen bild på. Haaaha.

I alla fall. Höst + solnedgång = mycket bättre. Plussa på lite nytto-pizza och glada små barn som trycker i sig allt vad deras små magar orkar (åtminstone den ena) och regnet är snart bortglömt. Nästan. Jag berättade för barnens pappa sen när han kom hem att S åt som en myra. Då stack minstingen in huvudet i dörröppningen och utropade: "Och jag åt som en gris!!!"  

Älskade, älskade barn. Ni gör denna höst till något alldeles särskilt.

Som för att bevisa att jag var lat som tog en innesittardag igår och skyllde på regnet och de blytunga molnen så har vädergudarna totalt släppt höststormarna fria. Det är nu man skulle glida ner i sina mjukiskläder, dra filten om sig och dricka te och äta ost i soffan och bara lyssna på ovädret som drar förbi. Det är nu man skulle sätta sig vid datorn - sin egen dator, om den bara fungerat som den skulle - och fortsätta skriva på sina böcker.

Jag vill så gärna, jag har sån inspiration, men min dator orkar inte, och  Johans dator har visserlige Open Office men det är ändå inte samma, jag får inte samma stuk på de som jag önskar och då skiter det sig. Jag skulle behöva en ny dator. Jag skulle behöva en ny cykel - behöva och behöva - en träningscykel som är enklare och bättre. Men mest av allt en dator. 

"The things that I want by Max Payne. A smoke. A whiskey. For the sun to shine. I want to sleep, to forget. To change the past. My wife and baby girl back. Unlimited ammo and a licence to kill. But right then, more then anything,  I wanted her."

I alla fall. Jag tänker att när jag väl har skrivit klart, på riktigt, om jag nu någonsin gör det, så kan jag i alla fall få en liten inkomst till, beroende på hur det går. Jag vet ju att det skulle gå bra, åtminstone i liten skala. Till att börja med. I alla fall. En dator står högst på önskelistan. Och en resa till ett varmt land där jag och vi kan träna, mysa, bada, sola och upptäcka saker. Utomhus. Där det regnar lite mindre.

Ååååååh.

Så känns det. Men jag tar mig i alla fall upp ur soffan idag, så det får vara det plus i kanten jag behöver för att sluta ut mysa i soffan hela dagen-tankarna och snöra på mig skorna och ta en (buss)tur till biblioteket för lånande av nya böcker. Kan jag inte skriva mina egna just nu så får jag läsa andras istället. Tills den dagen jag håller min egna bok i händerna, lutar mig tillbaka i soffan, och läser mina egna ord och tankar nedpräntade på pappret... oj vad jag längtar dit.   

Dessa tre är bara en bråkdel av de klipp jag suttit och kollat igenom och lyssnat på mellan varven av allt spelande idag. Jag har en sjuhelsikes träningsvärk, det regnar konstant, himlen är grå och jag har ingen lust att göra någonting annat, så det fick bli en speldag idag. 

Och det är inte mig emot. Mina ben är så ruskigt stela så jag skrattar åt smärtan. På riktigt. Igår när jag skulle resa mig upp ur soffan och Johan satt med famnen full av dator och choklad och ritplatta och alltså var obenägen att hjälpa mig (ja, så illa var det) så hasade jag ner på golvet, kröp till fotpallen/fåtöljen i andra änden av rummet och använde den för att resa mig upp med mycket möda. Haaaaha. Johan tyckte det var döroligt. Det tyckte inte jag. 

Kanske borde... sluta titta på det här. Klockan är snart tre (?) och jag är körd i huvudet och skrattar åt fula bilder på 9gag. I min ensamhet. Alltså hjälp. Jag har alltså suttit framför burken hela dagen. Hela dagen. När jag kom hem från jobbet hasade jag ner i mina mjukiskläder och åt en stor frukost och sedan satte jag mig vid datorn. Innan tio. Jösses. Skaffa mig ett liv. Men Mass Effect äääär ju så kul. Det är så himla bra. Så jäkla bra detta. Jag skulle kunna.... spela hela natten. Sådär som man gjorde när man var yngre.

På tal om yngre... Jag satt och kvällsflabbade i soffan igår åt gamla låtar och gamla minnen jag och mina kompisar lyssnade på när vi var runt tolv tretton fjorton. Typ svensk hiphop och jag vet inte vad mer det var. Jag tyckte det var döroligt. Det tyckte inte Johan.

Typ... Rasmus e sämst på alla lördagar har han bonnafest och DJ:n är en häst, han är fan sjuk hm-hm av en kooo den ba mooo... Rullstol rullstol heeela dan... Du har ett hjärta av guld och har alltid stöttat mig för när skiten var som svårast var det du som trösta mig.. . du är det bästa som har hääänt mig och som kommer att hända miiiig. Jag sjöng högt här någonstans. Och så den bästa. Do you wanna fuck? Yes I wanna do, I wanna put my d in you.... och vid det laget gapskrattade jag så högt att jag var tvungen skriva till min barndomsbästis och fråga om hon mindes den.

Haaaaaha. Döroligt. Tänk att det redan har gått sex sju åtta år sedan dess. Förstå hur många år. Förstå hur gammal jag är. Förstå hur gammal jag känner mig och hur hemskt det är att vara så här gammal. Min syster fyller för tusan snart sjutton och hon lyssnar inte på sånt här ens någonsin.

Nu måste jag fortsätta titta på dessa innan jag tar bussen. Måste glömma att jag är så gammal. 

Hahahaha. Haaaahaha. Jag ligger på soffan och tar mig inte upp. Dra mig sakta baklänges (helst inte nerför en trappa fyra gånger varav en ganska snabb då syskonkärleken var oerhörd för tillfället) vad träningsvärk jag haaaar. Överallt. Och det är så himla skönt. Alltså på ett sånt där dagen efter jag nuddade vid mitt mål-sätt som jag nästan inte trodde att jag skulle. Åh. Jag ligger i soffan och tar mig inte upp. Benen har emigrerat. Skickar vykort från Maldiverna.

Johan sitter bredvid i andra änden och spelar Skyrim för andra gången efter utgivningen för tre år sen. Då tillbringade vi elva dagar med spektaklet i en kall lägenhet med en luftmadrass och skrivbord som enda inredning förutom köksbordet haha. Åh så lycklig jag var. Åh så långt bort han befann sig. Åh vad jag älskade honom redan då.

Så jag ligger bara här. Funderar. Tänker. Slöser på Desperate Housewives. Somnar nog snart igen. Johan har den effekten på mig. Han är inte tröttsam, han är lugn. Trygg. Och snygg. Så jag ligger här och tittar på honom, tittar på teven, tittar ner i telefonen. Ibland behöver man inte göra en hel massa saker för att vara lycklig. Ibland räcker det.... bara såhär.

Jag är så glad och trött och lycklig. Förkylningen som har hängt efter mig hela veckan gjorde att löpturen igår blev en sex kilometers promenad med en ynka liten kilometers springande istället för tvärtom. Det förvånade mig att jag hade träningsvärk i morse. Men träningstightsen åkte på, vindjackan, dextrosol, hörlurarna och Runkeepern och så slängde jag upp håret i en tofs. Ett blått och ett brunt öga tittade tillbaka på mig i den stora hallspegeln. Sade åt mig att köra så det ryker. Eller okej det var Johan som sade det, men det var den känslan jag själv också hade - och jag hoppades på en hyfsad femkilometersrunda, och under den första kilometern hoppades jag på att klara åtminstone tre.

Och det gjorde jag. Jag klarade tre och jag klarade fem och jag klarade nio. Nio kilometer! Det kändes så himla bra efter sex (ehm) så jag fortsatte i samma, behagliga takt, den ursprungliga planen om förkylningen skulle ställa till det var att gå resterande tre, men tjurigare än så kunde jag väl ändå vara. Ingen andnöd. Ingen nästäppa. Bara jag, doften av skog och regn och låg, uptempomusik i lurarna och så Runkeeperkvinnan som berättade hur långt och snabbt jag sprungit. Jag vet att man inte ska tänka om, och kanske, men om jag hade slagit igång Runkeepern direkt så hade jag sprungit en mil. En hel, tiokilometers mil.

Milen är mitt träningsmål under 2014. Milen under en timme. Jag hade klarat en mil på en timme idag om jag hade fortsatt, och bara tanken gör mig både lyrisk och löjligt jättejätteglad. Om inte blodsockret sjönk ner till gränsen av vad en idrottande diabetestjej klarar av innan hon måste äta igen. Om inte det varit så fasligt mycket ombyggnationer av gångbanan med stängsel och omdirigeringar och snäva kurvor och hala plywoodskivor att snubbla över så att jag tappade fart och ork.

Jag kommer att ha ett par smärtsamma stockar till spiror imorgon. De kommer båda att ha emigrerat till ett annat land vid det laget, någonstans långt borta där de kan ligga vid stranden i en solstol och läsa böcker under parasollet under de dagar det tar innan träningsvärken lättat, och jag som åker buss eller promenerar till jobbet och kniper ihop tänderna och upprepar "bara en kilometer till, bara en kilometer till" högt för mig själv och undra hur fasen jag ska klara av backen.

Fråga mig inte hur jag ska kunna gå på toaletten eller sätta mig ner eller gå uppför barnfamiljens välvda trappa imorgon. Jag vet inte, och jag tänker inte bry mig om det, för jag är så glad, så trött, så lycklig över min löptur att ingenting av det spelar någon roll. Jag klarade det. Jag nuddade vid mitt träningsmål. Jag kände det under mina fingrar. Och den känslan tänker jag hålla fast vid länge, länge. En dag kommer jag klara det. Milen under en timme. Iiiiiih. 

 
Taggar: #träning #hälsa #motivation #träningsrunda #löpträning #kondition #rönninge #rönningesjön #trail #träningsmål #mål #2014 #milen #diabetes #träning #idrott #stockholm #natur

Gud vilken envis förkylning. Planerna om att ge sig ut på en väldigt, väldigt efterlängtat löptur får läggas på hyllan en eller ett par dagar, åtminstone tills jag kan andas obehindrat. Astma plus förkylning och ansträngd andning, njaaa... Inte idag. Och med cykeln som har punktering (en tjugoettåring som inte förstår sig på teknik över huudtaget och en skrattande, stolt sexåring som bara mååååste få hjälpa till - snääälla) kändes det ännu mer trist då elljusspåren ligger ett par kilometer bort. 

Då är det lättare och bättre att ta Normandy till hjälp tycker jag. Mycket roligare också. Inte roligare än löpning, men roligare än att dö i andnöd efter tre komma fyra kilometer. Okej det var ett dåligt skämt. Jag kan inga bra skämt idag. Men dessa tre spel är bland de bästa jag någonsin spelat. Bland de bästa jag någonsin kommer spela. Känslan, historien, karaktärerna, de lägger sig som en hinna runt min benmärg och bara... fastnar där för alltid. 

Jag är såld. Jag är så himla såld på de här spelen. Så såld att mina ögon förvandlas till blanka små sjöar när slutet kommer och alla ens handlingar, alla val man gjort, läggs framför en för att dissekeras, benas, gås igenom, och man får ett antal nya, slutgiltiga val att göra, val som kommer är biljoner gånger större än de svåraste min karaktär någonsin tagit. Och det svider i hjärtat på riktigt. Det gör det. Det gjorde det. Det gör det fortfarande så fort jag tänker på det. 

Maaaah. Jag kan titta på det här hur många gånger som helst. Alltså det är så fantastiskt. Det är Max Payne 2-genialiskt. Det är  Skyrim-brilliant. Det är... det är Mass Effect. Jag menar, titta bara. Lyssna bara. Och det kommer att nästla sig in i själen som allting annat vackert här i livet som fastnar i hjärtat.