När jag klev ut genom den tunga dörren i morse var hela världen liksom... rödskimrande vacker. Löven gnistrade av solens svaga strålar, och jag såg att de redan förändrats, färgskiftningen inför det slutgiltiga har påbörjats. Jag påminde mig själv om att snöra på mig löparskorna och ge mig ut ett varv runt Rönningesjön när jag kom hem från jobbet - efter det att jag stått vid vattenkokaren med kisande ögonen och upprepat till gryningsmörkret där ute att "när jag kommer hem ska jag minsann dra av mig kläderna och krypa ner under varma täcken igen", som alltid varje morgon, förstås. 

Jag menar inte att springa förbi allt det vackra, men en promenad runt hösten, det är precis det jag behöver, det jag måste få se. Det är inte ännu riktigt sådär gult och underbart, men snart, alldeles för snart. Och jag vill vara där och se det. Som någon en gång sade, "oktober är min favoritfärg", och det stämmer precis. Folk frågar vad min favoritfärg är. Öh... Beige... Orange... försöker jag. Men det stämmer inte. Det är inte rätt nyans. När jag utvecklar det till solnedgångsgult så tittar de förundrat på mig och jag försöker lite bättre. Eklöv i oktober. Höstlöv. Eklöv i oktober. Det är min favoritfärg. Och jag kan inte nämna det bättre än så. 

Det är inte ens en färg. Det är många färger. Jag vet inte hur många, för löven skiftar färg varje dag. Från klaraste gult till mörkast purpurrött och allt däremellan, till och med mossgrönt. En vanlig person kanske skulle ha sagt, gult, orange och rött. Men det är inte rätt nyans, och inte det som får den där lugna, mysiga känslan att driva upp till ytan, den som definierar mig. Mitt flickrum hemma i huset jag föddes i var... ljust beige. Jag valde det själv. Det är en lugn färg. En lugnande färg, en trygg, varm. Jag antar att det är så jag beskriver mig själv också. Eller kanske motsatsen. Men mitt rum var min bubbla. Den färgen har alltid betytt värme och trygghet för mig. 

Eklöv i oktober.

Jag är varm, lugn, humoristisk, glad, jag är optimistisk, jag är en axel, ett bollplank, jag är trygghet och jag är en virvelvind som kastar omkull saker och människor för att jag... är jag.

Eklöv i oktober.

Kanske för att de definierar vem jag är bättre än någonting annat.

Taggar: #höst