Eftersom att det stod på Nyhetsmorgon att "Person i Stockholm ej Ebolasmittad" så antar jag att jag nu har övervunnit det värsta. Dag sju av nio, så lagom till helgen har jag tänkt att bege mig ut i löparspåren igen. Tror kroppen behövde lite vila. 

Jag tänker så mycket när jag är sjuk. Var är vi på väg, vad är meningen med allt vi gör - inte sådär djupt och grundligt som att jag vore mentalstörd, fast lite störd är man ju när man har feber och tankarna får löpa fritt, men sådär så man ligger och tänker och relaterar på och till allt man läser och allt man känner. Det kanske inte bara hör ihop med febern. Det kanske är en tjugoårskris i efterskott eftersom att jag aldrig direkt hade någon, bara när jag fyllde arton och tyckte det var gudars så hemskt. 

Jag tänkte i alla fall på det jag alltid tänker på. Inte alltid. Men ofta. Ibland. Rätt ofta. I alla fall. Jag tror jag har en decimal eller två av feber kvar i kroppen, men låt gå. 

Jag har vetat i många veckor att Blondinbella varit med barn. Men nu när hon gick ut med det, så kände jag bara hur magen maldes ihop till ett litet skrumpnat avundsjukt pappersark. Hon kommer att föda en flicka. (Jag är först med att säga det!) Och jag är så avundsjuk. Tycka vad man tycker om den människan, men ibland river det bara i mig av längtan. Som nu. Det har gjort det ett bra tag nu. Förra gången gick det över, men inte nu. Jag vill det. Jag vill det så gärna.

Jag vet inte varför. Jag kan inte förklara det. Jag bara... läser massa gravidbloggar och tycker gravidmagar är så fantastiskt. Jag har kräkfobi och skulle hata att spy varje dag i tolv veckor, men jag antar att det skulle gå över, att man vänjer sig, precis som med skit-diabetesen. Barnet kommer göra detsamma. Barnet kommer bajsa ner sig. Snälla, fortsätt tänk så här så kanske det går över. Inte här, inte nu. Haha. Det är vad jag tänkt på den senaste veckan. Månaden. Månaderna. 

Jag säger ju att jag måste ha lite feber kvar i kroppen. Men tanken på en liten bebiskopia av Johan och mig, det bästa av oss båda, alla våra egenskaper, tillsammans, sammanförda till den lilla klutten... alltså mitt hjärta smäller av av kärlek. Jag vet ingenting om nyfödda bebisar. I alla fall inte mycket. Jag vet inte vilka papper som ska fyllas i. Jag vet inte hur man gör. Jag vet ingenting. Jag vet bara att den där känslan inuti mig dunkar och slår. 

Jag vet bara att jag vill ha det med honom. En bebis. Han och jag. En kopia av oss båda. Vår kärlek som skapar en ny liten människa. Gud jag ska sluta nu. Sluta tänka på det. Hej oktober. Välkommen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Påsken är här och alla barnen Isaksson är samlade med sina respektive. Jag har suttit ute i stugan mot solväggen och halstrat korv med mina nära en förmiddag när solen sken. Ansiktet värmdes upp av vårsol och av deras skratt och historier. Sedan sp...

  Livet rullar vidare. Vi arbetar båda två som förskolepedagoger, lärare, lärarassistenter, elevassistenter, resurs, extra resurs, resurspedagog, fritidspedagog... Vikarier alltså. Det är faktiskt väldigt roligt och man kan i stor mån välja sin ege...

Igår träffade jag en stor valp-Rottweiler som var så fruktansvärt fin med tjock, härlig päls och som tryckte sig mot mig när jag kliade honom på rumpan. Det fick mig att vela ta upp erbjudandet om vaccination mot min extrema kattallergi, vilket går...

Klockan är bara lite över 22 men vi och jag har legat i sängen sedan bastun som blev en lång dusch halv nio. Bastun startade inte, den jäkeln. Eller den startade men den blev inte varm. Så mycket att vänja sig vid och lära sig när man just flyttat in...

Vi tar allt en dag i taget. Även om de mentala listorna är långa, fyllda med text och saker att bocka av en efter en. Jag älskar listor. Alltid gjort. Aldrig varit tillräckligt strukturerad för att ha koll på dem, men vad gör det, listorna skrivs änd...