J ohan har åkt iväg till jobbet och tog solen med sig när han for. Skön sovmorgon och sedan ut och promenera i det underbara vädret, båda iklädda svarta träningsbyxor, grå huvtröja, svarta jackor och limegröna skor. Vi såg ut som den manliga respektiva kvinnliga motsatsen av oss själva, alltså. Ehm... ibland klickar vi lite för mycket (och nej, jag såg inte vad han tog på sig när jag grävde fram mina yoga pants och den grå huvtröjan) men det är bara roligt hur lika vi faktiskt är. Bägge två fick sedan skavsår på vänster fot, kom hem och insåg att skavsåren blöder! Så det blev köttförsbiffar och PMS i soffan sen efteråt som återhämtning. 

På tal om PMS så har jag världens mest knasiga vecka just nu. Jag har aldrig haft några besvär med spiralen, har  till exempel inte haft mens sen januari (!) innan jag stoppade in den och det är ju skönt att slippa bry sig om den saken. Men som alltid börjar man noja när PMS:en sätter in med ont i brösten och molvärk och gud vet vad, googlar upp alla som blivit gravida trots spiral (det värsta scenariot först såklart) och tänker att det var ju roligt att veta att man ska få en junibebis.

Nu ska jag gå och äta lite mer satsumas och dricka lite mer te och hoppas att det snart går över för jag kastade ut ett äpple genom fönstret och en såsförpackning på golvet i min tillfälliga ilska över att köttfärsbiffarna delade på sig och sen såg jag på Johan med svarta ögon och gastade KAN DU HJÄLPA MIG ATT DISKA DÅÅÅÅ fastän han har diskat tre gånger på lika många dagar och att jag har tre diskningar att ta ikapp nu innan det egentligen är hans tur igen. Äpplet är numera äppelmos utanför på gångvägen och såsförpackningen är under stolarna någonstans och disken då? Ja det ligger ett par tallrikar med tillhörande glas och bestick i köket men jag tänker skita i dem ett tag för jag orkar verkligen inte och sen mår jag illa av lukten av mat för att jag ska ju få en junibebis.

Fast sen lutar man sig tillbaka och tänker att man ändå har det rätt bra här i sin tillvaro med en dundersnygg, härlig sambo och lägenhet och att man är lycklig över tvåsamheten och glad att det bara är PMS det handlar om till följd av en spiral med massvis av hormoner och inte en faktisk junibebis - även om bebisar i sig är rätt söta.

T rött och seg och mätt som tusan halvliggande i soffan med en filt ovanpå, tända ljuspå bordet och Johan alldeles intill. Ibland behövs inte mer än så. Ibland är man bara alldeles... tillfreds utan att egentligen ha gjort något märkvärdigt. Ett glas med julmust light och regn som faller utanför fönstret. En alldeles vanlig lördag i november, en alldeles vanlig kväll som känns så härlig bara för att det är en ledig dag och jag sitter intill min fina fina sambo... och lyssnar på kick ass bra musik.

Thor, Odins son!
Protector of mankind
Ride to meet your fate

Your destiny awaits

  .

A tt jag hatar när man blir så arg och frustrerad så man kläcker ur sig ord i all hast utan att reflektera över innehållet, och den som får höra det säger "tack, du får mig att känna som världens sämsta människa" och hela magen liksom skrumpnar ihop när samvetet sätter in och man gör allt i sin makt för att återställa det, man gråter, håller om, vill inte släppa, vill ta tillbaka allt. Min mage var en hård knut länge, länge. Det var ju jag själv som kände mig som världens sämsta människa, och så fick jag honom att känna det. Det var tankar om julen, att inte veta om det blir ledighet eller ej och så satt jag där och ville boka hemresa när bombem briserar, det finns inga biljetter kvar... "Jag får aldrig ledigt så lång tid innan... jag hade tänkt vänta och se", och jag blev så ledsen, så genomledsen... besviken, arg... inte på honom, gud vet att det inte var på honom, men allmänt så himla himla arg och det var han som fick ta all skit för det. Magen knyter sig fortfarande vid tanken, munnen gör en lustig grimas av illvilja och ånger. Förlåt. 

Och jag såg ju i hans ögon hur ont det gjorde när alla orden kastades ut, mina besvikna jämmer och heta tårar utan att få någon luft och jag hade ingenting och så mycket att säga, men inte ett enda ögonblick tänkte jag på honom, på att det inte var hans fel egentligen, det var det ju inte och det var inte det jag menade... jag är så avundsjuk på honom. Så stolt, men samtidigt gränslöst avundsjuk. Nej, avundsjuk är fel ord, jag missunnar honom definitivt inte... jag är bara... Han har ett fast jobb, äntligen, han har tagit sig för att operera sina ögon som han velat länge, länge. Det är alltid tal om att hans framförhållning är obefintlig... och så är det min egen det är fel på. Det är där det sitter.

Jag har ingen framförhållning. Eller i mångt och mycket har jag det, men när det kommer till vissa saker, saker som innehåller våga , så vågar jag plötsligt inte, det blir stopp i hjärnan. Hade jag haft mer framförhållning än jag har så hade jag fått ett jobb redan. Flera. Jag hade slitit och gnetat och arbetat mig blå i jakten på ett jobb, och vad gör jag, sitter på röven i en stor soffa och skriver ett blogginlägg som aldrig hade existerat om jag faktiskt haft ett jobb att gå till. Efter anklagelser, jämrande, besvikna kvid som heller aldrig hade existerat om jag haft ett jobb att gå till och om jag inte vore så ängslig och rädd att saker och ting inte ska bli som jag önskat, en jul hemma i Kalix med honom, som vanligt. En jul i Kalix utan honom, medan han är här och jobbar och kommer hem till en tom lägenhet, vad är det för jul? Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Där han är vill jag vara. Om det är jul, midsommar eller åttonde november spelar ingen roll. 

Där han är, där vill jag vara. Och jag vet ju, såklart jag vet... att det är samma för honom. Där jag är, där vill han vara. Varför blev jag då så himla arg och ledsen och besviken, när det bara behövde bli sagt en enda sak? "Där du är, där vill jag vara", och så slut på diskussionen... Ibland är man allt bra knäpp.

D å var man hemma igen i Täby under täcket i soffan (filtarna är hårda och stickiga). Tänkte ta mig en promenad in till själva stan, jag är som sugen på att färga håret fast jag vet att min ekonomi är begränsad... men utväxt är inte fint och jag har alltid trivats bättre i mörkt hår än i ljust, trots att jag länge velat prova guldblont hår - vilket jag inte lyckats åstadkomma än idag utan professionell frisörshjälp... och det har en arbetslös Stroppholmare INTE råd med! Så vi får se vad det blir, om jag hittar någonting vill säga. Annars känns det rätt konstigt att vara tillbaka, flera "tack men nej tack"-autosvar har landat i min inbox under tiden jag var borta så det är lika dött som alltid på jobbfronten. Pinsamt! 

Äh vi får se, helt enkelt. Just nu känner jag mig väldigt sugen på att flytta någon annanstans, till en mindre stad som vi kan upptäcka tillsammans och som inte är så skrämmande stor som Stockholm. Det känns nästan som att jag gjort mitt här efter sju månader. Jag har provat att bo här och det var sådär, det man tjänade in i erfarenheter har stärkt mig något så otroligt. Men vi får se. Johan har ju ett jobb här och jag tänker inte vara den som tar ifrån honom det. Ett jobb är ett jobb vad än för jobb det är.

T itta vad jag hittade idag! Jag är i himlen! Aaaah liksom! Nu känns det liksom på riktigt... inte bara böcker och fantasi. Hade kunnat shoppa upp hela avdelningen alltså, det fanns så himla mycket fint. Behåar, underkläder, strumpeband, stay ups, korsetter, nattlinnen, ögonmask, halsband och... that tie. Den gråspräckliga slipsen Christian Grey band fast henne med och sen bar på hennes examen där han höll tal på hennes skola. Exakt som i boken riktig. Exakt som i fantasin. Mina ögon blev till runda, grönbruna klot av aaah ma gaaad när blicken fastnade på den. Jag ville nästan köpa den bara för att, men Johan bär inte slips och hade han haft på sig den en enda gång, ja, då hade det ju inte blivit så mycket jobb för honom den dagen ;) Kittlade lite i magen när jag stod där får jag ju villigt erkänna och såg alla andra kvinnors småleenden när de uppenbarligen tänkte på samma sak som mig haha. Tror jag ska lägga mig i sängen med alla tre böcker på en gång och börja sträckläsa dem för tredje gången. Förlora mig i deras kärlek ännu en gång. En sexig Twilight. Iiiih. Oh my god. Not that tie.

Taggar: #fiftyshades #fiftyshadesofgrey #fiftyshadesofkappahl

Snön ligger centimetertjock på backen och hela världen är återigen vit. Julkänslan är återigen tillbaka och jag sitter framför datorn och ser ut genom de stora fönstren på vinterlandskapet där ute. En promenad tänkte jag hinna med innan det blir mörkt, om inte min historia tar upp all vakna tid, som den liksom gjorde igår. Jag skrev och skrev och skrev och jag fortsätter skriva nu, jag har skrivit i två timmar nu med en paus för lunch i tevesoffan med Christer. 

Jag drömde en fruktansvärd dröm inatt. Jag vet inte var vi var, men det var sommar och vi var inte hemma. På äventyr, skulle lösa någon gåta av något slag, ett spel. Jag försökte verkligen och Johan var ofta borta med några andra... sedan ringde jag honom och sade att jag behöver hjälp. Då sade han att vi måste prata, och bara orden fick hjärtat att hamra i bröstet. Det började göra ont. I hjärtat. Han lät inte som vanligt. Han lämnade mig, sade allt det där om att jag inte var bra för honom, att han var värd bättre och att jag var för barnslig för honom och jag tänkte att bara jag fick tillbaka honom så skulle jag ändra på allt, för jag kunde inte tänka mig ett liv utan honom. Han var stark. Rösten bröts inte en enda gång. Nonchalant. Det är över nu. Nej, jag kommer inte tillbaka. Jag tror jag bönade, bad, jag skrek, bad... snälla... jag vet inte vad jag ska göra utan dig. Nähä, sade han, och lade på.

Jag minns att jag stod där, mitt på torget. Jag gick runt i cirklar. Det gjorde så ont. Så förbaskat jävla ont, jag kan inte beskriva det. Känslan... kalla kårar. Panik. Tomhet. Jag ville dö. Herregud, jag ringde Frida tio gånger trots att det var mitt i natten, någon måste ju svara, jag måste få ur mig det. Johan var ju mitt allt. Det var verkligen extremt. Och när Frida inte svarade... så vaknade jag, på riktigt, sökte mig efter Johans kropp... och så var han borta. Jag menar inte att låta desperat, svag, förblindad av kärlek, men jag drömde det. Jag drömde att jag miste allt det och det gjorde så ont, ondare än jag kan beskriva. Det var bara en dröm... men jag hoppas verkligen att den aldrig, aldrig händer på riktigt. Johans tonläge, sätt att säga det... och så var det över. Allt var slut. 

Åh fy vilken panik jag hade. Det får en att inse vad som är viktigt i livet. Att ta vara på det man har, varje dag. För en dag kanske allt är borta. Slut. Som tur var blev det inte den här dagen. En livstid känns inte lång nog. Mitt hjärta. Hur jag älskar honom. 

Jag skriver igen. Jag har skrivit hela dagen. 35 sidor har jag smattrat ner med fingrarna som äntligen fungerar igen, som äntligen kopplar signalerna mellan hjärnan och fingertopparna. Mitt nya nagellack kanske gjorde susen. Det vinröda, som jag aldrig använt. Eller att vara utan Johan, att ha vinkat av honom när han for och sett mitt älskade hjärta åka hem för att vänta på mig om ett par dagar. Jag älskar honom så himla himla mycket. Om jag inte kan vara med honom just nu måste jag sysselsätta mig med annat. Fingrarna knattrar mot tangenterna, kilometer efter kilometer bildas ord, kanske hela vägen till Johan. Det är dit jag vill. Det är han som är min inspiration. Jag skriver igen, jag kan andas igen. Han och jag, här, vi har haft en helt underbar vecka. Hemma. Jag är ledsen, men jag tänker gifta mig med honom en dag, jag tänker bära hans bebisar. Det bara är så. Min underbara :)

"Minnesbilder": Lily Rosewood vaknar upp efter elva månader i koma och kan inte minnas någonting. Hela hennes liv är blankt, och det enda hon vet är att hon måste hitta tillbaka till den hon var förut för att kunna lista ut vem hon egentligen är. Det känns som att föräldrarna döljer någonting men hon kan inte komma på vad. Tills hon otillåtet smyger in i ett rum som visar sig innehålla en spjälsäng i blått siden och minnena ifrån olyckan plötsligt väller över henne.

"Hon hade haft bråttom. Hon var sen till undersökningen för att målandet hade dragit ut på tiden, så som det alltid gjorde numera. I tretton timmar hade hon suttit där, framför fönstret invid staffliet och sett snön vräka ner hela dagen. Det hade snöat konstant sedan morgonen. Vägen var spårig och hal, knappast gjord för att köras på med en liten, liten bil och av en virrhöna som var helt uppe i sin tavla och att hinna till undersökningen innan mottagningen stängde. Tankarna var på allt annat än bilkörning, och fastän vindrutetorkarna piskade bort snön som föll såg hon inte många meter framför sig.
    Det var därför hon inte sett lastbilen som kom ur kurvan med alldeles för hög hastighet för att hinna bromsa eller väja för den lilla, lilla bilen och dess förare. Chauffören tryckte på bromsen. Det hände ingenting. Han ställde sig på bromsen, mejade ner kängorna på pedalen och bet ihop käkarna. Det hände ingenting då heller. Bilen kom närmare och närmare, han såg den knappt för all snö som vräkte ner ifrån den svartmålade himlen. Den var röd. Den lilla bilen. Hjulen letade fäste i det hala underlaget, låste sig när anti-spinn-lampan blinkade som en siren ifrån instrumentpanelen. Lastbilen åkte från sida till sida på vägen, hytten lade sig med sidan framåt, blockerade båda körfälten medan det vibrerade som vid en jordbävning. Helvete. Bromsa då för helvete.
    Han gav upp ett lågt, hjälplöst kvidande. Händerna borrade sig ner i ratten medan han mumlade för sig själv. Knogarna blev vita. Helvete. Helvete. Hade han vetat att ”helvete” skulle bli hans sista ord i livet hade han kanske sagt någonting annat, någonting skonsammare, trevligare, men just då, i snöovädret, var ”helvete” det mest passande uttryck han kunde komma på. Lastbilen körde över på höger sida igen, men lasten åkte från sida till sida i snön och i vinden. Den lilla bilen var mindre än femtio meter bort och hans lastbil dånade på i åttio kilometer i timmen och bromsarna fann inget fäste. Det fanns inte en chans att hon skulle se honom eller de tunga släp han förlorat kontrollen över, fanns inte en chans att hon skulle överleva smällen.
   När Lily såg honom var det försent. Hon tryckte ner sina nya stövlar, köpta för pengarna ifrån den senast sålda tavlan, på bromsen och spärrade upp ögonen. Det var det enda hon hann med. Chauffören tutade en sista evighetslång, dov melodi som tycktes ebba ut och försvinna när hon förstod vad som skulle hända. Strålkastarna lyste upp hennes vettskrämda ansikte, dränkte henne och bilen i ljus.
    Smällen, hög som ett pistolskott, hördes kilometerlångt genom den fallande snön."

Halloweenfest och födelsedagsfest hos Mia 23 år host ;) God middag, supergod efterrätt, lite cider, bebismyyyyys och nu umgänge i en annan Djuptjärn-soffa innan hemfärd. Jag är trött och allergisk och njuter av lugnet innan hemfärd på måndag eventuellt. Vi får se. En dag i taget. Vilket djur ser bra ut? Man tager vad man haver i klädväg när man bor i en resväska hehe.