Jag skriver igen. Jag har skrivit hela dagen. 35 sidor har jag smattrat ner med fingrarna som äntligen fungerar igen, som äntligen kopplar signalerna mellan hjärnan och fingertopparna. Mitt nya nagellack kanske gjorde susen. Det vinröda, som jag aldrig använt. Eller att vara utan Johan, att ha vinkat av honom när han for och sett mitt älskade hjärta åka hem för att vänta på mig om ett par dagar. Jag älskar honom så himla himla mycket. Om jag inte kan vara med honom just nu måste jag sysselsätta mig med annat. Fingrarna knattrar mot tangenterna, kilometer efter kilometer bildas ord, kanske hela vägen till Johan. Det är dit jag vill. Det är han som är min inspiration. Jag skriver igen, jag kan andas igen. Han och jag, här, vi har haft en helt underbar vecka. Hemma. Jag är ledsen, men jag tänker gifta mig med honom en dag, jag tänker bära hans bebisar. Det bara är så. Min underbara :)

"Minnesbilder": Lily Rosewood vaknar upp efter elva månader i koma och kan inte minnas någonting. Hela hennes liv är blankt, och det enda hon vet är att hon måste hitta tillbaka till den hon var förut för att kunna lista ut vem hon egentligen är. Det känns som att föräldrarna döljer någonting men hon kan inte komma på vad. Tills hon otillåtet smyger in i ett rum som visar sig innehålla en spjälsäng i blått siden och minnena ifrån olyckan plötsligt väller över henne.

"Hon hade haft bråttom. Hon var sen till undersökningen för att målandet hade dragit ut på tiden, så som det alltid gjorde numera. I tretton timmar hade hon suttit där, framför fönstret invid staffliet och sett snön vräka ner hela dagen. Det hade snöat konstant sedan morgonen. Vägen var spårig och hal, knappast gjord för att köras på med en liten, liten bil och av en virrhöna som var helt uppe i sin tavla och att hinna till undersökningen innan mottagningen stängde. Tankarna var på allt annat än bilkörning, och fastän vindrutetorkarna piskade bort snön som föll såg hon inte många meter framför sig.
    Det var därför hon inte sett lastbilen som kom ur kurvan med alldeles för hög hastighet för att hinna bromsa eller väja för den lilla, lilla bilen och dess förare. Chauffören tryckte på bromsen. Det hände ingenting. Han ställde sig på bromsen, mejade ner kängorna på pedalen och bet ihop käkarna. Det hände ingenting då heller. Bilen kom närmare och närmare, han såg den knappt för all snö som vräkte ner ifrån den svartmålade himlen. Den var röd. Den lilla bilen. Hjulen letade fäste i det hala underlaget, låste sig när anti-spinn-lampan blinkade som en siren ifrån instrumentpanelen. Lastbilen åkte från sida till sida på vägen, hytten lade sig med sidan framåt, blockerade båda körfälten medan det vibrerade som vid en jordbävning. Helvete. Bromsa då för helvete.
    Han gav upp ett lågt, hjälplöst kvidande. Händerna borrade sig ner i ratten medan han mumlade för sig själv. Knogarna blev vita. Helvete. Helvete. Hade han vetat att ”helvete” skulle bli hans sista ord i livet hade han kanske sagt någonting annat, någonting skonsammare, trevligare, men just då, i snöovädret, var ”helvete” det mest passande uttryck han kunde komma på. Lastbilen körde över på höger sida igen, men lasten åkte från sida till sida i snön och i vinden. Den lilla bilen var mindre än femtio meter bort och hans lastbil dånade på i åttio kilometer i timmen och bromsarna fann inget fäste. Det fanns inte en chans att hon skulle se honom eller de tunga släp han förlorat kontrollen över, fanns inte en chans att hon skulle överleva smällen.
   När Lily såg honom var det försent. Hon tryckte ner sina nya stövlar, köpta för pengarna ifrån den senast sålda tavlan, på bromsen och spärrade upp ögonen. Det var det enda hon hann med. Chauffören tutade en sista evighetslång, dov melodi som tycktes ebba ut och försvinna när hon förstod vad som skulle hända. Strålkastarna lyste upp hennes vettskrämda ansikte, dränkte henne och bilen i ljus.
    Smällen, hög som ett pistolskott, hördes kilometerlångt genom den fallande snön."