J ust nu går jag omkring i ett slags lyckorus och är så glad över alla de små sakerna i livet som gör det så fantastiskt att vara mig, haha. Arbetsintervjun är gjord och jag kom hem ledsen till Johan med mungipor nere vid knäna. "Nej, fick du det inte...?" sade han och såg allvarligt på mig, gjorde sig redo att resa sig upp och krama om mig. Jag sparkade av mig skorna och vände mig till honom igen, släppte ner jackan och viftade med presentpåsen med champagneflaskan med världens leende. "Jag får börja på måndag", tjoade jag och champagneflaskan var som bortglömd. Det är sant. Jag fick det. Jobbet. Från och med måndag kommer jag vara en publiceringsassistent hos ett av Sveriges största bokförlag och jag är så glad så jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Det händer liksom inte. Eller jo, det gör det, uppenbarligen. Men jag vet liksom inte riktigt var jag ska ta vägen. Jag har sån sjuk träningsvärk sen gårdagens morgonpass så vi ligger båda utslagna i soffan med champagneflaskan på bordet och halva innehållet borta. Jag känner mig lite groggy såhär på tisdag kväll men det är det ta mig tusan värt, jag som nästan aldrig dricker någonting tänkte att nu jäklar kan jag väl unna mig! och det fanns ingen saft för 69 kronor heller så då köpte jag champagne istället. För att fira. En rosa flaska så klart, när flickan själv får välja. Sen såg jag komikern Per Andersson i Mörby också och gladiatorn Thor. För allmän information, liksom, jag har knappt sett ett känt ansikte sen vi flyttade hit, förutom Magnus Uggla då men det vettetusan om han räknas...

Nu är jag trött och hög och sugen på godis men där går gränsen, nu har vi ju börjat om med träningen så nu är det bara att hålla formen och ögonen på målet. Tack. Tack för att de här händer just nu. Tack till ödet, slumpen, Gud eller vem det nu är som styr över sånt. Tack. Ni, du eller dem har gjort Jennie mycket lycklig idag! Och ni får gärna hålla den elden brinnande läääänge...