Snön ligger centimetertjock på backen och hela världen är återigen vit. Julkänslan är återigen tillbaka och jag sitter framför datorn och ser ut genom de stora fönstren på vinterlandskapet där ute. En promenad tänkte jag hinna med innan det blir mörkt, om inte min historia tar upp all vakna tid, som den liksom gjorde igår. Jag skrev och skrev och skrev och jag fortsätter skriva nu, jag har skrivit i två timmar nu med en paus för lunch i tevesoffan med Christer. 

Jag drömde en fruktansvärd dröm inatt. Jag vet inte var vi var, men det var sommar och vi var inte hemma. På äventyr, skulle lösa någon gåta av något slag, ett spel. Jag försökte verkligen och Johan var ofta borta med några andra... sedan ringde jag honom och sade att jag behöver hjälp. Då sade han att vi måste prata, och bara orden fick hjärtat att hamra i bröstet. Det började göra ont. I hjärtat. Han lät inte som vanligt. Han lämnade mig, sade allt det där om att jag inte var bra för honom, att han var värd bättre och att jag var för barnslig för honom och jag tänkte att bara jag fick tillbaka honom så skulle jag ändra på allt, för jag kunde inte tänka mig ett liv utan honom. Han var stark. Rösten bröts inte en enda gång. Nonchalant. Det är över nu. Nej, jag kommer inte tillbaka. Jag tror jag bönade, bad, jag skrek, bad... snälla... jag vet inte vad jag ska göra utan dig. Nähä, sade han, och lade på.

Jag minns att jag stod där, mitt på torget. Jag gick runt i cirklar. Det gjorde så ont. Så förbaskat jävla ont, jag kan inte beskriva det. Känslan... kalla kårar. Panik. Tomhet. Jag ville dö. Herregud, jag ringde Frida tio gånger trots att det var mitt i natten, någon måste ju svara, jag måste få ur mig det. Johan var ju mitt allt. Det var verkligen extremt. Och när Frida inte svarade... så vaknade jag, på riktigt, sökte mig efter Johans kropp... och så var han borta. Jag menar inte att låta desperat, svag, förblindad av kärlek, men jag drömde det. Jag drömde att jag miste allt det och det gjorde så ont, ondare än jag kan beskriva. Det var bara en dröm... men jag hoppas verkligen att den aldrig, aldrig händer på riktigt. Johans tonläge, sätt att säga det... och så var det över. Allt var slut. 

Åh fy vilken panik jag hade. Det får en att inse vad som är viktigt i livet. Att ta vara på det man har, varje dag. För en dag kanske allt är borta. Slut. Som tur var blev det inte den här dagen. En livstid känns inte lång nog. Mitt hjärta. Hur jag älskar honom. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Påsken är här och alla barnen Isaksson är samlade med sina respektive. Jag har suttit ute i stugan mot solväggen och halstrat korv med mina nära en förmiddag när solen sken. Ansiktet värmdes upp av vårsol och av deras skratt och historier. Sedan sp...

  Livet rullar vidare. Vi arbetar båda två som förskolepedagoger, lärare, lärarassistenter, elevassistenter, resurs, extra resurs, resurspedagog, fritidspedagog... Vikarier alltså. Det är faktiskt väldigt roligt och man kan i stor mån välja sin ege...

Igår träffade jag en stor valp-Rottweiler som var så fruktansvärt fin med tjock, härlig päls och som tryckte sig mot mig när jag kliade honom på rumpan. Det fick mig att vela ta upp erbjudandet om vaccination mot min extrema kattallergi, vilket går...

Klockan är bara lite över 22 men vi och jag har legat i sängen sedan bastun som blev en lång dusch halv nio. Bastun startade inte, den jäkeln. Eller den startade men den blev inte varm. Så mycket att vänja sig vid och lära sig när man just flyttat in...

Vi tar allt en dag i taget. Även om de mentala listorna är långa, fyllda med text och saker att bocka av en efter en. Jag älskar listor. Alltid gjort. Aldrig varit tillräckligt strukturerad för att ha koll på dem, men vad gör det, listorna skrivs änd...