Hohoooo att det är gott med choklad! Känslan när man bryter av en bit och det faller chokladsmulor på bordet som man först tuggar i sig för att få en smakbit på himmelriket... sen den stora biten. En bit av en rand, ni vet. Typ Marabou. Smälter i munnen. Sockret som kondenseras i munnen och ger den där rusningen - ännu en bit, Jennie, ät mig. Jag njöt.

Idag har magen varit stor. Sötsuget helt galet. Jag har dövat suget med mer socker, gårdagens ris, ostbågar, cider, heeelt galet, jag hade kunnat föräta mig på det. Ingenting hjälpte. Det är också därför som jag aldrig äter sötsaker. Jag börjar småäta, sötsuget triggar mig. Visste ni att det är 83 sockerbitar i en stor cola? 15 i en Festis? 15 i ett flingpaket som sägs vara så hälsosamt - Allbran? 30 i Kalaspuffar? 6 i en Risifrutti?

Hade jag inte haft diabetes hade jag inte brytt mig. Inte vetat om nåt. Men nu vet jag. Jag vet vad socker gör med en diabetiker. Vi TÅL inte socker. Våra kroppar kan inte bryta ner det. Men ibland måste vi. När PMSen är på ingång och utan en chans att stoppas. Vi måste få leva också. Dricka en cider med 55 gram socker per halvliter... Men jag förmår mig inte att göra det varje dag. Pasta, ris, potatis... nej. Jag vet hur kroppen reagerar på socker.

Jag vet hur den reagerar utan. Och jag är hellre den utan socker, än den som mår dåligt av för höga värden och svajigt humör. Jag blir inte hög eller låg eller sur eller grinig eller matt eller trött när jag sköter mitt ätande. Ett sockerberoende är svårt att bryta sig ur, och man vet ofta inte själv att man sitter där. Men har man diabetes går det inte att ljuga. Siffrorna ljuger inte.

Socker är förödande. Men varför blir folk helt lamslagna när LCHF-anhängare pratar om att skita i att ge välling till barnen och istället för kakor skicka med skink-rullader med hemmagjord fyllning, eller avokado? Jag fattar inte. Det om något är sinnessjukt. Jag kan prata hur länge som helst om det här. Kanske är jag miljöskadad efter mina två år med diabetes. Eller så har jag lärt mig den hårda vägen. Jag är ingen hälsoguru. Jag bara vet hur saker och ting funkar, och lever mitt liv efter mina villkor - att försöka eftersträva ett så bra leverne som möjligt... borde inte alla göra det? Oavsett vad som funkar för dem? Jag vet inte. Det jag vet är hur fruktansvärt hemskt, underbart, äckligt, härligt, beroendeframkallande allas vår miss Sugar är.

Det blev en innesittardag idag. Pyamas i soffan framför GTA V till bortåt fem, gårdagens smink och hår och ingen ork till nåt avancerat. ICA och tillbaka var ungefär allt jag hade lust med. Tror inte ens jag såg åt gymmets håll påväg dit. Ännu värre blev det när en choklad inne i affären sade, "hello, nice to sweet you. Bring me home, will you?" Jaja... den följde med hem. Korvstroganoff och huvudvärk till middag. Och en ruta Nice To Sweet You. Blä.

Ja... varför jag får ont i huvudet i den här lägenheten har jag ingen aning om. Helt frisk hemma. Sen nu, huvudvärken sade bara smack... och fastnade. Igen. Typ varje dag. Jag nämnde korsdraget i huvudet tidigare. Undrar om det är nåt sånt, för det blir ett galet sug i dörren/fönstren när man ska öppna dem... som förstått är jag i Täby igen. Hurra. Dag ut och dag in. Jag som mådde så bra hemma. Jag längtar efter en mening med mitt liv. Att ha en mening, någonting att se framemot. Det har jag inte. Johan jobbar skift... Johan två jobbar skift... jag är ensam i en lägenhet mestadelen av min vakna tid och jag vettefan vad jag vill göra. Träna. Gå till Täby galleria, förbi massa motorvägar. Skrivandet har dött. Ingen inspiration. Ingen inspiration någonstans. Var tog leendet vägen?

Jag är så dålig på att höra av mig. Jag hatar sånt, att vara en sån alltså. Jag saknar mina jobbvänner. Fina människorna... jag saknar att vara behövd på mitt arbete. Jag saknar... en mening med allt. Bara nåt. Litet. Stort. Jag bara... är. Här. Med ont i huvudet.

Varför är det så hemskt att vara ärlig? Varför är det inte bra att uttrycka sina åsikter, och varför i hela friden måste man hålla käft om man tycker annorlunda? Varför är man "avundsjuk" om man inte håller med? Blondinbella har ansträngt sig för att göra en podcast där hon säger hur patetiskt det är att vara sambo och att man inte ska dejta en man med skulder, att man borde ha en öppen dialog och säga det på första dejten - om man har skulder eller ej. Vem säger nåt sånt? Hur pantad är man på en skala?

Så jag skrev i kommentarerna på hennes facebooksida, att de orden fick mig att tappa respekten för henne och jag skrev också sakligt att åsikter har vi alla och att jag blev upprörd och irriterad över hennes ord, som jag undrade vem som säger. Att jag blev kär i min sambo direkt vid första ögonkastet och det hade jag blivit även om han varit lönnmördare.

Att om hon hade nekat kärleken om han stod mitt framför henne och berättade att han hade en obetald räkning. Och... att döma av andras reaktioner var jag såklart avundsjuk på henne och hennes liv, och sen skrev Blondinbella "stötande, kränkande kommentarer tas bort" haha!!! och så var min kommentar borta. Så... bara för att jag inte höll med är jag sååå avundsjuk på hennes framgångar. HALLÅÅÅÅ. Om jag inte tycker som Edgar där borta i hörnet gör, att COOP borde lägga ner, så har jag all rätt att säga det. Hon som är ägare av sex företag borde väl veta att man inte alltid tycker likadant? Eller vad är det för fel på människan? Mycket vill ha mer helt klart, pengakåt... nä, den individen har förlorat min respekt, jag måste få säga det för jag har tyckfrihet, med sina IBLAND korkade åsikter. Och den åsikten, om att inte dejta nån med skulder, var droppen...

Jag får säga precis vad jag tycker. Jag får säga att min gamla chef är en nöt om jag tycker det (även om jag kanske inte bör göra det). Jag får säga att jag skiter blanka fan i feminism och att jag föraktar ordet hen och fortfarande säger dagis och kommer säga det så länge jag lever, för min tvååriga son ska definitivt inte gå till skolan vid den åldern. Han ska gå på dagis, för att leka med jämnåriga medan jag och Johan jobbar.

Inte för att förbereda sig inför skolan. Han är för sjutton bara två år och är ett LITET BARN. Exempelvis.  Meeeeen. Det är mina åsikter. Jag får ha åsikter hur konstiga de än är. Jag blev bara så full i skratt. Arg-full i skratt. Att man inte ens ska få uttrycka sina åsikter idag utan att vara så "avundsjuk" och missunsam. JAG ÄR INTE MISSUNSAM. Jag anser att åsikter är viktiga. Och om folk tycker att jag är störd i huvvet, ser ut som ett traktordäck i ansiktet eller skrattar som en karl,  so what? Jag kan ju inte förbättra mig om jag aldrig får veta vad som är fel. Åsikter är what's keeps you going! 

Ett trött, se-med-ena-ögat-bara-inlägg får det bli då det andra ögat redan sover och hindrar det vakna ögat från att blingras. Brytningsfel ni vet. Ett riktigt helsike utan glasögon... trycker jag på G så kanske det slinker dit ett H istället FAST jag vet att jag tryckte "rätt". Hmmm. Veckan som gått har varit hektisk, mycket att se och många att träffa, dagligen flera olika :) men det är skönt på sitt sätt. Man börjar komma in i lunken. Hemmalunken. Åh så skönt att vara hemma. Jac vill ibte tillbaka... inte det minsta :( blääää för att livet inte kunde vara lite lättare ätmistone...

Det går verkligen att överdriva så mycket i en blogg. Säga att man blev personligt utfrågad av cheferna om man ville bli befordrad... när befodran inte ens genererade någon högre position, dessutom med lägre lön. Eller att säga att man blev tillfrågad att flytta med företaget och börja på en annan avdelning. Haha. Jag blev antingen det ena eller det andra, men jag saknar den där kromosomen som gör att jag kan överdriva om huruvida det gick till. Jag fick förflyttning, that's it.

Min poäng är i alla fall att jag tycker att det är lustigt, intressant, härligt, stört och skrattretande att läsa andra människors skriverier när man vet att det inte stämmer med hur de är personligen. Det blir som en film eller nåt. Masker. Charader. Vissa gör så, andra inte. Jag kan inte spela över. Den jag är reflekteras i min blogg och tvärtom. Det jag säger här är sanning.

Mitt självförtroende är inte rekordhögt, men jag vet vem jag är och behöver inte låtsas. Jag duger. Jag vet att jag duger och vad andra tycker spelar ingen roll. Klart jag blir ledsen när andra hävdar motsatsen. Men åsikter ska man ha. That's what keeps you going. Självkänsla är också viktigt. Självkänsla är att gilla sig själv, att våga göra bort sig, utstrålning, charm, att veta att ens bröst kanske inte ser ut som playboy-bunnybröst men att äh, de är de enda jag har och de duger.

Att näsan är tjock och fräknig och att näsbenet växt ihop med ansiktet så när jag dör kommer näsan sitta kvar när jag blir ett skelett på grund av en olycka mitt i vintern involverande en ettåring, en röd pulka och två barn i den. De körde över mig fullständigt och mitt näsben gick av och växte ihop med ansiktet. Det är sant , ni kan få känna på det ;)

Självkänsla. Att våga falla. Att ge sitt hjärta till någon. Att våga. Ta chanser. Göra löjliga saker och veta att det inte spelar någon roll om hundra år. Och vågar man inte kan man låtsas. Hjärnan tror till slut på det den gör. Win win. Fast vem vågar det alla gånger? Självkänsla handlar inte om att fiska efter uppmärksamhet, att skryta, att överdriva. Det är motsatsen till självförtroende. Och man är inte svag bara för att man lutar sig mot någon ibland. Det gör en bara till människa.

Det nöp i hjärtat. Åh, huset. Mitt klätterträd, det som var så gammalt så jag fick ett trettio centimeter långt rivsår när en gren gick sönder. Det var grönt överallt. Löv överallt. Hem, men ändå inte. Storstenen. "Båten". Ängarna, vattnet, grannarna, skogen, stigen, Gunnar som sade att men kära barn det var inte igår! Gunnar vars fru nu är död... när hände det? "Alla ni barn kring vägen är borta nu"..." Ni var sju barn som alltid rände runt här... nu är allting bara så tyst. Nu är ni alla vuxna. Allting har förändrats, fast ändå är allt detsamma." Tårar i ögonen som jag skrattade bort och sade att så är livet, fast det gjorde så ont inom mig nånstans... vad gammal du blivit tänkte jag... åh nej, reumatism?? Ja åldern har kommit ikapp... du ser... tiderna förändras.

Guuuud... så mycket känslor för ett sketet villakvarter. Plötsligt är man en vuxen tjej som tänker på förlovning och sambon, på gardiner och påslakanset på rea och bebisar och middagsplaner istället för sitt flickrum eller fantasilandet runt husknuten som femåring... ja men det är svårt!!! Ibland är det faktiskt det. Att bli vuxen. Gaaah. Men, när tårarna torkade blev jag glad igen. Jag har ju en man därhemma. Den bästa av dem alla, som är värt allt det, alltihop, som jag vill ge hela livet till. Jag ger vad som helst för att ha honom att komma hem till. Min honey. Mitt allt. Min Johan <3

Ljuden av hemma. Lampan som tänds i hallen varje gång man går på toa. En bil som kör förbi. En rostig epa. En man som pratar där utanför och någon fjortis som besvarar honom. Lukten av hemma. Doftljusen. Soffan som knappt är använd. Som luktar ny. Blommorna. Atmosfären. Det var en lycklig plats, en lycklig tid. En ljus tid.

Det är hemma men ändå inte. Någonting saknas. Johan saknas. Det är alldeles för tyst. Ett hjärta för lite. Ett hjärta som försvann för att Kalix är vad det är. Två hjärtan som försvann. Vi två. Jag vet det nu. Varför Men den här lägenheten... det var mitt hem. Vårt hem. Det var vårt hem. Det kommer alltid att kännas som det, hjärtslagen hörs i tystnaden, genom ett sovande Kalix. Våra leenden, skratt, bråk, svett och kramar finns fortfarande kvar i väggarna, i tapeterna. Ljuden, doften, av ett hem.

Sitter på Arlanda med en korsordstidning, senaste numret av SOLO och ett par billiga hörlurar och väntar på flyget hemåt om cirkus fyrtio minuter. En kommande urinvägsinfektion lurar runt hörnet men jag hinner nog hem innan det värsta bryter ut... hem till "min" vårdcentral om det skulle behövas antibiotika. Jäklar jag trodde jag kommit över det där, att jag gjort bort mina upprepade fall av urinvägs förra hösten.... fick det i LONDON av alla möjliga ställen, två dagar innan vi skulle hem och under en heldag på museum... inte kul!!!

Och sen kom det tillbaka vadå, tre gånger??? Gaah försvinn... Men... har man diabetes så har man, alla de säsongsrelaterade sjukdomarna kommer som ett brev på posten tack vare det nedsatta immunförsvaret. Jobbigt... typ som halsflussen x3 och körtelfebern för två år sen??? Mah.

Jag som ville hem och njuta. Nåja får ringa sjukan på måndag om det inte blir bättre före då. Hellre skynda sig och ringa än att få ytterligare njurproblem. Bläääää. Positivt nu!! Idag får jag ju träffa alla fina vänner och släktingar och vara med dem en hel vecka iiih! Och sen kommer Johan på onsdag, jag är glad :)