Det nöp i hjärtat. Åh, huset. Mitt klätterträd, det som var så gammalt så jag fick ett trettio centimeter långt rivsår när en gren gick sönder. Det var grönt överallt. Löv överallt. Hem, men ändå inte. Storstenen. "Båten". Ängarna, vattnet, grannarna, skogen, stigen, Gunnar som sade att men kära barn det var inte igår! Gunnar vars fru nu är död... när hände det? "Alla ni barn kring vägen är borta nu"..." Ni var sju barn som alltid rände runt här... nu är allting bara så tyst. Nu är ni alla vuxna. Allting har förändrats, fast ändå är allt detsamma." Tårar i ögonen som jag skrattade bort och sade att så är livet, fast det gjorde så ont inom mig nånstans... vad gammal du blivit tänkte jag... åh nej, reumatism?? Ja åldern har kommit ikapp... du ser... tiderna förändras.

Guuuud... så mycket känslor för ett sketet villakvarter. Plötsligt är man en vuxen tjej som tänker på förlovning och sambon, på gardiner och påslakanset på rea och bebisar och middagsplaner istället för sitt flickrum eller fantasilandet runt husknuten som femåring... ja men det är svårt!!! Ibland är det faktiskt det. Att bli vuxen. Gaaah. Men, när tårarna torkade blev jag glad igen. Jag har ju en man därhemma. Den bästa av dem alla, som är värt allt det, alltihop, som jag vill ge hela livet till. Jag ger vad som helst för att ha honom att komma hem till. Min honey. Mitt allt. Min Johan <3