Jag måste säga att jag gillar hösten. Löv som ändrar färg, vindar som ändrar karaktär och blåser ända in i märgen. Bitande kyla i kinderna. Den första snön. Den föll i Norrbotten inatt. Det är något visst med det, helt enkelt. Känslan jag har när det blir höst. Adeles Set Fire To The Rain påminner mig om hösten, likaså Twilight-filmerna, mörkret, tända ljus, te med kanelsmak. Och nu är jag vuxen, har flyttat långt hemifrån och gör ingenting. Det känns som att dagarna flyger förbi, jag hinner inte göra någonting så är de borta. Igår satt jag på Arbetsförmedlingen i fem timmar. Sen var dagen typ slut...

Varför gör jag bara inte massa saker? Varför vågar jag inte? Varför är jag så rädd att ta mig för? Varför oroar jag mig hela tiden... ältar. Åh vaaarför. Om bussen kommer då, då hinner jag nog göra det och det innan... steget före, hela tiden, alltid tänka på alla andra, aldrig mig själv, det behövs inte. Jag kan inte bara bry mig om mig själv. Vad är det för fel på mig?

Jag vill bara kura ner mig i soffan och se Twilight-filmerna med lugn musik någonstans ifrån, tända ljus och någonting gott att äta till. Fotografera hösten. 'Njuta av kylan. Av färgerna. Se dokumentärfilmer på tvåan varje söndag klockan 19:00. Njuta av min första höst som Stockholmare. En annorlunda höst. Min tjugonde höst som kunde ha blivit en allra första höst. Men sånt är livet. Det är inte meningen att vi ska förstå allt, att vi ska veta vad som kommer hända i framtiden. Gör vi det skulle varenda människa bli knäpp. Jag önskar bara... att jag hade mod att göra alla de saker som jag drömmer om och längtar till.