Hej!

Jobbat idag 07:45-16:00. Satt bredvid mina utbildningskompisar och en annan kille, en stereotypisk Stockholmare, precis sådär man tänker att en Stockholmare ser ut. Vi började småprata och han sade att han höll på att kolla efter en handväska åt sin flickvän. Very well tänkte jag och öppnade munnen för att säga att jag hittade massor av fina väskor där vi bodde, alltså här i Gubbängen, men han hann före och vinklade skärmen åt mitt håll: "Jag håller på att kolla på en sån här Michael Kors.Hon älskar honom och hans väskor så jag tänkte att då köper jag henne en."

Men lägg aaaav... Vet ni ens hur mycket en MK-väska kostar?!?! Jag får fasen ett livslångt medlemsskap på Sats för det väskorna kostar i princip om man överdriver lite. Jag sjönk tillbaka på min plats och sade ingenting på en lång stund. Tänkte på varför alla skrattar när jag säger att jag inte är någon storstadsmänniska över huvudtaget. Tänkte på min djupa önskan att hitta mig ett Hem. Jag blev av med mitt hem förra vintern. Mina föräldrar skildes. Bara sådär. Pappa ville sälja huset, mamma flyttade därifrån, Johan kom hem och jag flyttade in med honom. I hans lägenhet. Jag älskade den lägenheten. Men jag visste att Johan ville därifrån, bort från Kalix, så jag kunde inte sätta ner rumpan ordentligt, lämna mina fingeravtryck så mycket som jag skulle velat. Men det var mitt hem. Mitt nya hem.

Sedan flyttade vi. Bytte lägenhet. Johan ville byta stad. Inte jag. Jag ville inreda min nya lägenhet. Vår nya lägenhet. Men Johan sade alltid att det inte var någon idé om vi kanske skulle flytta snart igen. Så jag lät det vara. Vi kastade in våra möbler och det fick duga. Jag älskade den lägenheten också. Det var hemma, fast ändå inte, jag kunde inte slappna av. Vi skulle ju ändå snart flytta.

Och nu är vi här. I en främmande stad, i en lägenhet som börjar bli vårt hem. Men jag kan inte slappna av här heller. Den är inte vår. Vi kommer ändå inte bo här så länge. Jag vill bara ha en fast plats att bo på. Att slå mig ner på, att veta att tapeterna och golven och gardinerna är våra egna. Att sovrummet är inrett precis som vi vill ha det. Att vi bor där för att vi bor där och inte under tiden vi väntar på framtiden. Det är nuet vi lever i. Vi är inte garanterade mer än de andetag vi andas in. Ett hem. Ett eget hem. Med Johan. Vårt hem. Våra val.

Jag vill så gärna ha ett eget hem. En plats att finnas på, en plats att ta hand om, att utvecklas på, en plats att vila på. Jag förlorade mitt barndomshem där jag är född och uppvuxen på. Ibland saknar jag huset så jag blir galen även om jag vet att mina föräldrar blev lyckligare på varsitt håll, med dina liv. Men ibland vill jag inte bli mer vuxen. Ibland vill jag inte vara stor, utan liten, hemma i huset i Nyborg en sommardag när vädret är på topp, ytterdörren står öppen, pappa klipper gräset och mamma och Johanna sitter ute på farstun.

Egentligen när jag sitter där själv, lyssnar på den svartvita flugsnapparen som bor i ett av de fem träden mittemot, mitt mellan huset och den gamla ladugårdene. Någon klipper gräset på avstånd. Flugorna surrar. Grannens barn ropar "mamma". Ett hem. Mitt hem. Det var mitt hem en gång. Jag vill verkligen ha ett Hem. Sååå mycket. Med Johan. Och jag trivs verkligen inte här i den här okända, stora stan. Jag går vilse i mig själv. Den jag är gömmer sig i skuggan av min kropp, där det inte känns fullt så jobbigt att vara en del av det som händer runtomkring.

Jag känner inte igen mig själv. Varför är sockret högt hela tiden? Varför har jag migrän vareviga dag, och ont i magen när jag vaknar? Varför är Johans famn det enda stället jag känner mig trygg på? Jag vill inte att det ska vara så. Jag vill må bra, ha det bra. Men jag vill inte flytta hem och lämna Johan här, vill inte flytta hem och ta honom med mig redan nu när jag vet vad han tycker om att åka tillbaja. Jag vet bara ingenting just nu.Vet bara att huvudet värker och magen känns alldeles spänd. Jag är ingen storstadsbo. Jag försöker allt vad jag kan. Men jag är så jävla rädd att misslyckas, att inte klara av det. Så jävla sjukt idiotiskt jätterädd.

Hej!

Smaka på Stockholm idag igen, tog en mörk klänning på mig med smala axelband, lite foundation "för det är ju inbyggd spf 15 i den" jo tjena en sisådär fem sex timmar senare är jag röööd som en kräfta... Första gången för i sommar som vi har tid att verkligen vara ute så då passar man ju på. Promenerade till Djurgården och allt. Men jäääklar vad det svider!!! Röd ner till handlederna, bak på ryggen och ansiktet, jamen hej räkan! Haha! Skrattade medlidande åt en jobbkompis som såg likadan ut för ett par veckor sen men tji fick jag. Aj aj aj! Aldrig ute igen utan solskyddsfaktor alltså.... :) hehe.

Ingen mer mandelstöld idag men dock lite ehum smekandes på en yngre farmorhöft uuuäääh för jag fattade inte att Johan hade gått iväg och jag var fullt fokuserad på att prata med glass-göraren att jag inte märkte nåt. Hahaha som vi skrattade, tur hon hade humor i alla fall. Men sååå pinsamt, jag tror jag dör! Och Johan stod en meter därifrån och bara wtf vad GÖR du?! Hahahaha åååh. :) Men glassen var god och likaså strömmingshamburgaren, och jordgubbarna + mandlarna med vispad grädde tidigare imorse. Solen sken, ett prinsessbröllop hägrade och värmen var mer än välkommen. UNDERBAR dag ihop med världens finaste Johan!!!

Hej!

Hemma efter en lång-för-mig-dag ute med både jobb och nöjen. Först en härlig försovning på en timme fyfan, sen jobb till fem, och så Smaka på Stockholms-ätande i Kungsträdgården. Jag åt libanesiskt och en belgisk våffla med nutella, sockersmet, sockerfyllning, socker i allmänhet och sockerglaserade jordgubbar, mums ;) Sen fick jag grus i ögonen av en tjej som uppträdde och som sjöng massa långsamma ballader hon själv hade gjort. Usch så fint. Var tvungen torka mig i ögonen ett par gånger... :) vilken röst ... Helt underbart vackert. Gjorde mig även skyldig till mitt första brott som ingen såg förutom jag och mitt samvete, fy vad hemskt. Köpte två förpackningar brända mandlar och jag råkade ta tre utan att veta om det... Sen har Johan fått mitt jobb på Frevis också, det jag skrev om för ett par månader sen? Japp, han fick det. Han inte bara tog det framför näsan på mig, han fick det!!! Mitt jobb! Haha! Åh vad jag skrattade :) min typiska otur.

Och nu ligger jag nedbäddad i sängen i Old Man Meadow (Johan2s ord) efter en kväll ute med Johan1 och hans gamla klasskompisar på en bar någonstans i Gamla stan. Bärs med grabbarna hehe. Trött som tusan så nu blir det att vänta in Johan och sova. Bjuder på en bild från tidigare i veckan också. Det har liksom hänt en grej med mitt hår efter det, vad det är får ni gissa för att så småningom se.... ;) Trevlig helg!!!

Hej!

Hmmm en grej jag funderat rätt mycket på är att om man ska jobba som lärare, utbildare, doktor eller annan överordnare, borde man inte vara rätt bra på sitt jobb då? Jag jobbar ju inte som polis om jag inte vet hur man använder en batong. Jag opererar inte en människa med hjärncancer om jag är städare på sjukhuset och jag utbildar inte en hel klass med elever i årskurs sju när jag just gick ut högstadiet ;) Haha. Och man jobbar inte som lärare om det redan finns åtta andra i samma klass! Jag är inte avundsjuk, jag är jävligt bitter bara! KAN MAN INTE SITT JOBB UTAN OCH INNAN SKA MAN INTE UTBILDA ANDRA!!!

Åh vad jag saknar kalixkontoret!!! 'Kan inte ni alla fina fina komma hit och ta över!!! Jag saknar skratten och människorna och allt allt allt. The rules of this mansion is sooo fucked up!!

Hej!

Då fick man stifta bekantskap med den värsta panikångestattacken någonsin. Vaknade mitt i natten av att jag inte kunde andas, jag flög upp i en sittande ställning och kippade efter luft, det låg som en hinna över luftrören och jag trodde jag skulle kräkas för att jag inte fick bort den. Aldrig mått sådär dåligt förut. Bara att tänka på det gör mig svimfärdig. Jag fick frossa efter det, försökte blunda och tänka på annat och gud vet vad jag hade gjort om Johan inte varit där och smekt mig över händerna och fått mig att slappna av. Sen säger han på morgonen att han blev livrädd för hur jag blev, till vad jag förvandlades till. Herregud. Jag vaknar varje morgon med ont i magen, det bränner i övre delen av magen men går oftast över efter ett tag, imorse var det samma men eftersom att vi hade sovmorgon låg vi kvar och pratade och myste och det försvann efter en stund. Stress???

Jag är livrädd att få magsår eller magkatarr, fyyy. Nu vet jag hur jag ska tackla anfallen, slappna av och tänka på annat, men jag tar med mig jobbet hem, drömmer om det... och jag kan inte släppa jobbet. De här typerna av ångestattacker har jag aldrig varit med om tidigare, de är så starka, de är inte på samma sätt som de jag är van med. Och det gör mig så jäkla rädd. Vad är det för fel med mig? Vad är det som händer i min kropp? Varför blir det så, vad ska jag göra? Inte kommer vi att hinna hem heller i helgen... för det går inga flyg hit sen varken på lördag eller söndag. Åh jag försöker andas regelbundet och lugnt men det är svårt. Vissa dagar mår jag hur bra som helst, och vissa så dåligt att jag bara vill gömma mig och gråta någonstans. Hur ska jag kunna slappna av i en stad som denna, hur ska jag låta bli att vara samma gamla arbetsnarkoman jag en gång var, hur ska jag låta bli att ta med mig jobbet hem varje varje varje dag? Och hur ska jag LÄRA MIG DET :-(

Tack för att du finns, utan dig vet jag inte vad jag skulle ha gjort. Du är allt ♥

Hoho vad jag är trött! Varit vaken sen tre inatt, blä. Ruskigt jobbigt. Har aldrig stigit upp så tidigt någonsin ever. Galet. 20 bilar i bilincheckningen som tog en kvart att checka in, sedan var klockan tio i sju och jag var hungrig och sugen på lunch. Min dygnsrytm blev helt vrickad alltså. Nu ligger jag i sängen och har just duschat, plockat lite och packat upp min nya väska. Jag hade beslutsångest deluxe i en timme och kunde inte bestämma mig, så jag fick prova hem en i en vecka. En vit. Snygg var den, men vit? Fanns en snygg brun också. Med nitar. Alla var snygga, så nu kan jag inte sluta tänka på den bruna. Gräset är alltid grönare... tror man. Kanske ska nöja mig med den vita? Den matchar ju till allt. Men i och för sig... Den bruna var liksom snygg... Varför bryr jag mig ens? Jag ska stoppa alla inköp nu härefter och istället spara spara spara. Eventuellt byta den vita. Vi får se. Nu är jag trött. Jag somnar snart. Kanske kan vila lite? I en halvtimme eller då? Hjälp vad hemskt att stiga upp 03:15. Aldrig igen... Inte på två veckor eller nåt sånt... Såatteh. Haha. Internhumor. Jag kan förklara nån gång. Nu ska jag spika upp mina ögonlock och fortsätta lyssna på Bandit fastän jag egentligen tänkte skriva ett inlägg om nåt helt annat, om dumma feministanspråk om nationalsången, avundsjuka och dålig självkänsla... Men som allt transporterades till en plats långt bortom sömnens gränser där jag inte orkar reflektera nåt just nu. Fyyyy vad trött jag är!!!

Hej!

Blev glatt överaskad när jag kom hem idag och Johan ledde ut mig på fotbollsplanen/ängen nedanför oss och bjöd på picknick. Smörgåsar med skagenröra, kyckling + paprika + turkisk yoghurt-blandning, nätmelon och vindruvor. Mumma!!! Sååå mysigt var det och värmen har äntligen kommit! Kommer att jobba TX-pass imorgon och börjar då 05:45, men slutar redan vid två och då blir det genast hem och sola hehe, och invänta Johan som går TP-pass till 20:00... :) sååå underbar dag!