Hej!

Jobbat idag 07:45-16:00. Satt bredvid mina utbildningskompisar och en annan kille, en stereotypisk Stockholmare, precis sådär man tänker att en Stockholmare ser ut. Vi började småprata och han sade att han höll på att kolla efter en handväska åt sin flickvän. Very well tänkte jag och öppnade munnen för att säga att jag hittade massor av fina väskor där vi bodde, alltså här i Gubbängen, men han hann före och vinklade skärmen åt mitt håll: "Jag håller på att kolla på en sån här Michael Kors.Hon älskar honom och hans väskor så jag tänkte att då köper jag henne en."

Men lägg aaaav... Vet ni ens hur mycket en MK-väska kostar?!?! Jag får fasen ett livslångt medlemsskap på Sats för det väskorna kostar i princip om man överdriver lite. Jag sjönk tillbaka på min plats och sade ingenting på en lång stund. Tänkte på varför alla skrattar när jag säger att jag inte är någon storstadsmänniska över huvudtaget. Tänkte på min djupa önskan att hitta mig ett Hem. Jag blev av med mitt hem förra vintern. Mina föräldrar skildes. Bara sådär. Pappa ville sälja huset, mamma flyttade därifrån, Johan kom hem och jag flyttade in med honom. I hans lägenhet. Jag älskade den lägenheten. Men jag visste att Johan ville därifrån, bort från Kalix, så jag kunde inte sätta ner rumpan ordentligt, lämna mina fingeravtryck så mycket som jag skulle velat. Men det var mitt hem. Mitt nya hem.

Sedan flyttade vi. Bytte lägenhet. Johan ville byta stad. Inte jag. Jag ville inreda min nya lägenhet. Vår nya lägenhet. Men Johan sade alltid att det inte var någon idé om vi kanske skulle flytta snart igen. Så jag lät det vara. Vi kastade in våra möbler och det fick duga. Jag älskade den lägenheten också. Det var hemma, fast ändå inte, jag kunde inte slappna av. Vi skulle ju ändå snart flytta.

Och nu är vi här. I en främmande stad, i en lägenhet som börjar bli vårt hem. Men jag kan inte slappna av här heller. Den är inte vår. Vi kommer ändå inte bo här så länge. Jag vill bara ha en fast plats att bo på. Att slå mig ner på, att veta att tapeterna och golven och gardinerna är våra egna. Att sovrummet är inrett precis som vi vill ha det. Att vi bor där för att vi bor där och inte under tiden vi väntar på framtiden. Det är nuet vi lever i. Vi är inte garanterade mer än de andetag vi andas in. Ett hem. Ett eget hem. Med Johan. Vårt hem. Våra val.

Jag vill så gärna ha ett eget hem. En plats att finnas på, en plats att ta hand om, att utvecklas på, en plats att vila på. Jag förlorade mitt barndomshem där jag är född och uppvuxen på. Ibland saknar jag huset så jag blir galen även om jag vet att mina föräldrar blev lyckligare på varsitt håll, med dina liv. Men ibland vill jag inte bli mer vuxen. Ibland vill jag inte vara stor, utan liten, hemma i huset i Nyborg en sommardag när vädret är på topp, ytterdörren står öppen, pappa klipper gräset och mamma och Johanna sitter ute på farstun.

Egentligen när jag sitter där själv, lyssnar på den svartvita flugsnapparen som bor i ett av de fem träden mittemot, mitt mellan huset och den gamla ladugårdene. Någon klipper gräset på avstånd. Flugorna surrar. Grannens barn ropar "mamma". Ett hem. Mitt hem. Det var mitt hem en gång. Jag vill verkligen ha ett Hem. Sååå mycket. Med Johan. Och jag trivs verkligen inte här i den här okända, stora stan. Jag går vilse i mig själv. Den jag är gömmer sig i skuggan av min kropp, där det inte känns fullt så jobbigt att vara en del av det som händer runtomkring.

Jag känner inte igen mig själv. Varför är sockret högt hela tiden? Varför har jag migrän vareviga dag, och ont i magen när jag vaknar? Varför är Johans famn det enda stället jag känner mig trygg på? Jag vill inte att det ska vara så. Jag vill må bra, ha det bra. Men jag vill inte flytta hem och lämna Johan här, vill inte flytta hem och ta honom med mig redan nu när jag vet vad han tycker om att åka tillbaja. Jag vet bara ingenting just nu.Vet bara att huvudet värker och magen känns alldeles spänd. Jag är ingen storstadsbo. Jag försöker allt vad jag kan. Men jag är så jävla rädd att misslyckas, att inte klara av det. Så jävla sjukt idiotiskt jätterädd.