Solen skiner, värmen briljerar och har gjort så under hela augusti. Den sommar som inte var har äntligen visat sig från sin bästa sida. Den nya lägenheten är en riktig lägenhet och är så himla fin. Läget, känslan, allt. Och jag har fått ett härligt jobb också, som lärare i en förskoleklass, och Johan kommer att börja på en ny avdelning så vi får alla kvällar och helger tillsammans, äntligen, efter fyra år!

Jag cyklar dit varje morgon och cyklar sedan hem, så det har blivit ett par mil och kroppen är mör och seg. Jag vill till gymmet, men jag skulle vilja automatiskt vakna upp där utan att ha cyklat uppför alla jobbiga backar mina sega cykelben inte vill ha, och vara där nu istället för om en kvart.

I söndags slog jag alla löparrekord som någonsin funnits i min lilla kropp, med en hel del draghjälp från Johan. Jag hade ont i halsen torsdag fredag lördag men sedan försvann det så jag och Johan for åt varsitt håll - jag en sakta runda runt sjön och han en snabb runda runt sjön - så vi skulle mötas ungefär på mitten (som inte är mitten). Och det gjorde vi. Saken var bara den att jag inte alls sprang särskilt långsamt, och när jag mötte upp honom sprang jag med honom. Inte bakom, inte framför, inte flera kilometer ifrån, inte på cykel. Jag sprang bredvid honom, nära, så nära, och kilometrarna bara rasade förbi.

Det blev fem kilometer på 25 minuter blankt (tre och en halv minut snabbare än vanligt) och 6.4 km på 31. En kilometertid på 4:30 de sista tre, och Johan som gapade och skrek och hejade och jag saktade inte in, inte ens i backarna. Alltså waaaah. Jag har aldrig sprungit så snabbt förut, och nu vet jag att jag orkar även om jag lät som en förrymd ubåt med mina väsande luftrör. Åh nu blev jag sugen på att träna igen. Bröst, bänk och biceps. Jag gjorde min första riktiga chin igår på skolan. Med handflatorna och armbågarna utåt. Det går framåt. Jag är så glad för det. Så stolt. Och att höra Johan säga hur jävla grym jag är och kyssa mig trots att jag är fullkomligt dränkt av svett... Jag tror jag har blivit en del av Runners High på riktigt.

Med några målarfärgsfläckar på handlovarna, pennstreck och dammiga fingrar efter att ha busat flera timmar med barnen på lunchrasten, och en mun som är alldeles blå efter äventyr i skogen och plockandet av blåbär och flätade armband efter armband jag lärt flickorna göra på min högerarm.... Ja.... Snälla, låt det förbli så här. Låt det vara så här. Länge länge....

Trött men lycklig.

That's me.

That's me.

Klockan var elva. Nu är klockan tre. Där emellan de fyra timmarna har jag trampat mig 19 kilometer genom nordöstra Stockholms havsrand, förbi ett slott på riktigt nära håll, så nära att jag kunde sträcka ut armarna och röra vid dess beigefärgade stenväggar och titta upp på de många våningarna. Stor och ståtlig omgiven av ekar och en rugby-plan - gammalt möter nytt på ett inte så Feng Shui-stiskt sätt.

Jag hade bra ork i benen, tog slingrande omvägar tillbaka till stenhällen jag cyklat förbi för en knapp halvtimme sedan, stannade där och åt en lunch. Ishavsröra och salami Napoli från livsmedelsbutiken ett stenkast ifrån lägenheten som alltid säljer gammal mat. Eller inte gammal, inte på pappret, men Jennie-gammalt. 30 procent här, 40 procent där, ät snart, ät idag, brun köttfärs och skinka som varit förpackad i nästan två månader till halva priset. Gott. Salamin var god. Ishavsröran också, och allting svaldes ner med några Tuc-kex och måsarnas skri under en klarblå himmel.

Sedan läste jag några sidor ur Terror. Trubbel. Terror-trubbel-någonting, Jack Reacher. Den var bättre än Snabba Cash. Men Snabba Cash-författaren var något snyggare än Lee Child, som har sig själv på framsidan av boken jag nu läser. Vilken stjärna. Det vill jag också ha. Jag kan spela Jasmine på väg upp till herrgården. Ingen behöver veta att det är mitt ansikte. Jag ska dessutom färga håret nu snart, ska bara masa mig iväg till Täby Centrum och välja färg.

Men efter den sprungna milen igår och den cyklade dubbla milen idag känner jag inte för att göra annat än att ligga, sitta, stå, ute på balkongen och njuta av sommarvärmen som kom till sist. Jag älskar min träning. Jag blir så glad efteråt, hela dagen är jag så glad. Så nu ska jag slå igång lite musik på sorroundsystemet, sätta mig där ute med Reacher och sola till mig lite mer. Passa på. Johan kommer hem om två timmar. Världens bästa. Hans ansikte och ringen jag har på mig är de vackraste sakerna jag vet. Och de hör ihop med varandra. 

Johan säger att en fästmö är man inte förrän man ska gifta sig, men när jag rafflar in några väl valda ord i Googles sökfält och skärmen fylls med bilder och webbsidor till såna där klänningar kommer den där rumlande magkänslan över mig ändå. Jag är en fästmö, och jag är nu lagligt befogad till att drömma mig bort till vita tyger hur mycket jag vill. Inte för att jag kollat så mycket. Bara sonderat terrängen. Utifall att. Bara tittat. Vrider ringen fram och tillbaka i solen tills dess strålar reflekteras i diamanterna. Gud, jag har diamanter på mig. Vad fånig jag är som råflinar över det. Som att det gör någon skillnad. 

Men när jag tittar på dem tänker jag på det där ansiktet jag lyckades ta en bild av, rakt framifrån, där han ler med varenda centimeter. Och han är så vacker så magen gör en frivolt. Min vackra, fina, bästaste man. Han är värd det bästa. Jag vill vara hans bästa. Som någon precis sade någonstans. Du är det viktigaste som hänt mig. Vilken fin sak att säga. Vilken vacker sak att säga. Och alldeles, alldeles sann.

Ljuset flödar in i sovrummet. Lakanen har farit åt alla håll - vi måste ha två stycken på bredden, annars når de inte runt. En och fyrtio eller en och tjugo, sängen alltså, och vi sover så nära varandra så en större säng bara tagit upp onödig plats i sovrummet och i börsen. Jag rör mig mycket när jag sover. Far åt alla håll, vrider på mig, vaknar upp på rygg eller med hela framsidan alldeles skrynklig. Speciellt när Johan redan stigit upp och alla hundratjugo centimeter är mina.

Men så kommer han in, hoppar in bredvid mig. Vakna då vakna då. Vi måste byta sida snart tycker han. Ouff säger jag, plirar upp ögonen. Jag är en kvinna som är mycket traditionsenlig, så det tycker inte jag. Johan drar täcket över sig, kryper nära intill. Traditioner är till för att ändras på, säger han och ler. Jag fnissar i hans ansikte. Vadå så vi ska köra julafton den tjugoandra i år eller? 

Han flinar, börjar sjunga en melodi om den nya julafton. Påsen ska vara om en vecka och midsommar den första maj. Förlovningsfesten i december eller september kanske och Jesus som blev president i Tyskland... år 1875, tillägger jag och vi skrattar som galningar, för det är så vi är. Sedan stiger vi upp. Eller rättare sagt, jag flyger upp ur sängen när han blåser ut luft på sidan om magen där jag är som mest kittlig. Jag fattar inte hur du står ut, säger han. Han själv skulle aldrig göra det. Jag vet, för jag har provat. Jag provar nu. Hans armar är överallt. Hindrar mig. Han vrålar. Jag skrattar igen. Döflabbar. Klockan är tjugo i åtta på morgonen och tåget går om en halvtimme.

Har du maten? Jag pussar honom hejdå i dörren, knäpper på tekokaren. Sätter mig ute på balkongen i den friska morgonluften med solen som bara nätt och jämnt når över balkongräcket, fyller det vackra spindelnätet med färg. Hämtar datorn, morgonrocken - får gå in igen efter hans lurviga toffelskor för att det ännu inte blivit så varmt. Jag öppnar Open Office, det bristfälliga men ändå dugliga skrivsystemet. Mitt i sommaren. Juni månad, där hettan ligger och pyr i luften lika sant som att den ligger och pyr mellan dem. De är så arga på varandra. Blodet kokar inombords.

Idag ska jag ta mig en långtur i löparspåret. Bara sprungit två gånger sedan milen. Varit på gymmet. Knuffat, puttat, 85 kilo i en låda tvärs igenom rummet och fått brinnande träningsvärk i låren som tack. Om mindre än en månad kommer mamma. Jag hade nästan glömt att vi skulle vara med i Tjejmilen. Det är bokat för länge sedan. Nästan ett år sen. Och här sitter jag. Sommardag i augusti. Skriver, skriver, skriver. Johan är på jobbet. Resten av gårdagens middag står i kylen. Jag älskar att äta middag till frukost men idag gjorde jag inte det, drack så mycket whisky igår att halsen var alldeles sträv när jag vaknade så turkisk yoghurt var det enda som lockade.

God morgon. Klockan är strax efter tio och jag har skrivit i snart två timmar. Dags för träning. Dags för löpning.

Jag minns så väl den där känslan i magtrakten när fröknarna i lågstadiet skrev "Friluftsdag" på svarta tavlan, eller vit som den senare blev, och jag vred på mig där jag satt i en plötslig grimas. Jag avskydde friluftsdagarna i skolan och hade ont i magen flera dagar innan de ens skulle börja. Det regnade oftast, eller var mulet med de där förrädiska regndropparna inte långt borta, och så var det råkallt och dragigt som alltid på hösten. Jag såg inte till några lärare någonstans - självklart hade mina egna blivit tilldelade en helt annan grupp än mig, och de lärare jag hamnade med var stränga och okända.

Att inte få vara i samma grupp som min klasskompis Sofie fasade jag för. Jag hade inte tillräckligt med bästavänpoäng med de övriga nio tjejerna i min klass, så att både mista mina lärare plus min allra bästa vän gjorde att det där magontet bara ökade i styrka. Pappa jobbade, mamma jobbade och jag hade ingen nyckel hem, så jag kunde inte säga att jag var sjuk. Så jag stod ut. Men jag tyckte aldrig om det.

På skolgården stod hundrafemtio elever som antingen var gruppledare, ansvarig för de alla lekar (sexorna) eller offren, som vi var, som snällt skulle bli tilldelade ett nummer mellan ett och nio. 

Det duggade, Turken stod och viftade med sitt tilldelade plakat och ropade "gruppsex, gruppsex, gruppsex" och Sofie tyckte det var jättekul. Det tyckte inte jag. Jag ville inte hamna i grupp nummer sex för han var inte direkt någon som var känd för att bry sig om oss småglin - vem kan klandra honom - lika lite som jag ville hamna tillsammans med någon av de äckel jag idag önskar att jag slog tillbaka mot. Vem vill ha ett baseballträ i ryggen, bara för att ingen lärare var på plats och ingen såg vad de gjorde? Så jag slöt ögonen och hoppades på ett annat nummer, vilket som helst, inte sex, inte fyra, inte sju.

Jag var inte liten och söt då. Jag var liten och ängslig med lockigt hår och runda glasögon. Och jag genomled de dagarna, de timmarna tills jag fick fara hem igen, och sen var jag dödligt tacksam för att jag kunde vila upp mig en hel helg och bli fri från magontet och darrningarna och illamåendet som plågat mig hela dagen. Jag tyckte inte ens om friluftsdagarna när jag blev gruppledare eller ansvarig för lekarna i femman och sexan. Jag vet inte varför jag minns det så tydligt, varför allt det där kommer tillbaka just nu. Men jag avskydde det. Och jag tror aldrig att jag nämnde det för någon.

Det handlade inte egentligen om mobbing, för jag blev oftast jättebra omhändertagen av de äldre tjejerna i gruppen, speciellt av min kusin Angelica och min gruppledare Hilda (varför jag minns allas namn vet jag inte). Men det var den där känslan att vara utelämnad bland okända människor, utan någon trygghet att luta sig emot, varken lärarna eller min bästa vän. Jag har alltid haft bättre kontakt med mina lärare än med mina klasskamrater hur gammal jag än varit.

Mamma säger att jag föddes med en gammal själ. Att jag har varit lillgammal hela mitt liv. Kanske är det så enkelt. Kanske var det något helt annat som gjorde att jag skruvade mig där jag satt vid min bänk och Inger eller Marianne eller Margareta eller Malin, på mellanstadiet, skrev "Friluftsdag" i fredagens ruta.

Orättvisa, kanske. Som jag aldrig någonsin uppskattat eller accepterat eller ens försökt förstå mig på. Att inte bli dömd för det man gör utan för den folk tror att man är. Att på förhand bli dömd för det. Att bli retad, pikad, som åttaåring, känna slagträets kraft eller marmorgolvet dunsta till mellan axlarna eller den där vassa knytnäven bränna bort all känsel i armen.

Tio, femton år senare hoppas jag fortfarande han blir påkörd av en bil eller en traktor eller får något hårt i skallen. Jag hoppas jag en dag sitter där som chef och han söker jobb hos mig. Jag kan inte säga det rakt ut, för jag får ont i hjärtat av dåligt samvete trots allt han gjorde. Men honom önskar jag ingen lycka i livet. Han och hans lika äckliga kumpaner. Och efter vad jag läst och hört har han redan fått sin beskärda del av skit. Enligt vad jag läst och hört har han inte tagit sig upp ur träsket han trampade sig ner i, trots att han var så ung.

Och jag har ingen sympati att ge sådana människor.

Ingen som helst sympati.

Jag skulle köra förbi olyckan. Stampa på gasen. Rikta blicken framåt och köra därifrån utan att stanna.

Eller skulle jag det?

Egentligen är det ju synd om honom. Mer synd än det någonsin var om mig. Jag skulle vilja ge tillbaka allt det han någonsin gjorde mot mig, samma metoder, samma grejer, men jag skulle inte känna mig som en bättre människa för det. För det han har på sitt samvete, om han har något, att han spöade och retade upp en knappt meterhög tjej under många, många tillfällen och år när lärarna inte tittade, och såg njutning i det..... varför kan jag bara inte säga att jag önskar att han dog? Varför sträcker sig inte mitt hat så långt? Inte ens efter allt det?

Det var inte det jag tänkte skriva om, men det var det som blev när händerna fick fria tyglar.

Jag förvandlades till en svan. Stark, orädd, rentav vacker ibland. Han fortsatte att vara samma kackerlacka, fortsatte längs samma mörka, ruttna stig. Kanske är det botgöring nog. Men såren från den tiden, de helar nog aldrig.

V i vet nog alla vid det här laget att jag är en obotlig romantiker som gråter åt filmer och åt böcker och en av mina favoritböcker har flera vågiga sidor efter ordentliga floder runnit genom, över, dem under de gånger jag läst den. Jag tycker om höstlövens färger, doften av regn, regndroppar över fönsterrutorna, vatten under mina fötter, vågor som skvalpar och fågelkvitter och vackra dagar och fjällen och öppna vidder och en mysig brasa att värma sig framför. Jag tycker hemskt mycket om min familj, mina familjer, mitt barndomshus, sommarstugan och farmor och farfar och mina fantastiska bästa vänner där hemma. Och det är ju ingen nyhet att jag är upp över öronen kär heller, haha.

Jag förälskade mig i Johan så hastigt och så snabbt att det skrämde mig, för det var inte alls vad jag tänkt mig. Men när dagarna förvandlades till veckor bara växte den känslan och våra meddelanden tätnade, och när han berättade att han sagt upp sig och skulle flytta trodde jag att mitt hjärta skulle gå sönder.

Sedan bestämde jag mig. Lilla, söta Jennie bestämde sig för att grabba tag i det, i honom, kasta, slänga, försiktigt visa honom det som plöjde genom mig och det jag visste, någorlunda, plöjde genom honom. Så det gjorde jag. Jag slutade inte prata med honom. Jag backade inte bort från alla känslor som vilken normal människa i behov av ett helt, oskadat hjärta förmodligen skulle göra. Jag åkte hem till honom istället. Jag ville inte gå hela hösten och vintern och älta det som kunde ha blivit om någon av oss varit starkare, om vi konfronterat det som rasade inuti oss den sommaren, som aldrig fått chansen att blomma ut. 

Jag struntade i att han skulle flytta. Eller kanske sporrade det mig. Det kanske sporrade honom också. Den tjugosjunde juli åkte jag hem till honom för första gången, och vi tillbringade varenda sommardag efter det tillsammans. Det fortsatte vi att göra när han kom hem från södern igen. Vi flyttade ihop redan efter två, tre veckor, och det är fortfarande samma känsla som fyller mig när jag slår upp ögonen på morgonen och ser rakt in i hans blygrå. Jag vill dela mitt liv med honom. Jag vill se livet genom hans ögon. Jag vill vakna bredvid honom, somna bredvid honom, forsätta vara den där kärleksfulla tönten med alldeles för stort hjärta och alla andra miljoners med känslor och personlighetsdrag som finns inuti den lilla kroppen jag besitter.

Jag kan vara arg och sur och vrång och ilsken som ett ilsket, finskt bi också - det ska gudarna veta - och slita både mitt och hans hår och kalla honom för en fjärt, men det är bara ibland under vissa stunder typ sådär dagarna innan ens enorma hormonpåslag börjar. Det är inte det som räknas. Jag är bara mänsklig, med ett stort hjärta som sväljer så mycket och som bryr sig så mycket, och det är det jag väljer att säga nu, när fingertopparna darrar av ett lyckorus som kittlar i hela kroppen. Den tjugosjunde juli alltid kommer att vara en speciell dag för mig. Inte minst denna tjugosjunde... ♥ 

Låt mig få bära dig

när du är svag

för du betyder 

allting för mig.

För att jag älskar dig

så som du är

och jag vill ge dig

allting jag har

What greater gift can I get to feel alive

than the power of love in your eyes?

Låt mig härmed få presentera min nya följeslagare..... Iiiiiiiiih. Jag sitter här i soffan och kvider av glädje när inga ord tar sig ut och känslorna sprutar ut genom öronen. Jag kan inte sluta titta på den, inte sluta vrida den fram och tillbaka så att solstrålarna reflekteras i skiftningarna och bländar mig för en millisekund. Min älskade, min bästa vän, min klippa, mitt allt, min sambo och min framtida man. Vi. Tillsammans. Genom allt. Genom nuet, genom framtiden. Åååh. Det är lyckorussyndrom på riktigt. Det är.... åh. 

Vid din sida, mitt hjärta slår knut

Jag önskar att tiden med dig aldrig tar slut

Det börjar bli tomt på hyllorna nu, lägenheten är ett enda stort kaos och jag ligger därför i soffan nu efter en vi-skiter-i-det-här-en-stund-och-går-och-tränar-istället-aktivitet. Så nu ligger jag här och tittar på kaoset istället för att bidra med lättnad eller påfyllnad. Vi har packat hela dagen, lastat flera IKEA-påsar på cykeln och kört iväg way over maxbelastningen. I en välkommen värmebölja som varade i ungefär en timme haha.

Har man ingen bil här i Sockholm (hahaha, såg inte felstavningen förrän i morse, så kul) så får man ta det man får. Det man har. Och vi har en vit Postkodcykel. Den är bäst. Jag behöver inte ens trampa på den, den kör ändå. Upp och ner för alla backar och så är vi framme. Helt utan - nåja - ansträngning. Fattar inte varför Johan alltid är så svettig efteråt?

Mina armar är som gelé nu i efterhand, ryggen öm efter kilometer i fel vinkel för att hålla kvar alla påsar och väskor. Vi kastade in handduken någonstans mellan här och där, gick resten av vägen och en tant som snällt påpekade att den låg där på vägen fick oss att vända om ett par meter. Säg inget åt farmor. Den kommer ifrån henne. Och det var inte meningen. Att slänga in handduken alltså. Inte redan.

Imorgon kommer flyttbilen. Eller ja, vi hämtar den själva. Och kör den själva. Lastar i själva. Men i alla fall. Imorgon kommer den. Imorgon kör vi. Inatt blir sista natten här i Viggan, och det känns helt sjukt att det redan gått två år sedan vi stövlade in med alla väskor och påsar som vi tagit via kollektivtrafiken (ska se om jag skrev nåt kul om den historien, för det var så jäkla roligt). Nu ska jag återgå till mitt liggande. Haaaha. Soffliggande. Trött efter gymmet, hungrig och mör i kroppen. Det får man vara. Njuter av det sista av denna lägenhet och utsikt. Råkade visst få med den glada blomman också. Säg inget åt mamma.

Det var en olyckshändelse.

Vår kära fuschia-färgade blomma förvandlades till ledsna, bruna.... ja vad de ser ut som får ens eget huvud stå för. Och den olyckshändelsen stavas Göteborgsresa och söderläge. Haha. Oops. Säg inget till min mamma. Bara titta på utsikten. Vädret. Hurra. Den svenska sommaren är den bästa dagen på hela året, helt klart. ;-)

Göteborg blev det och i Göteborg är vi, lagom möra i fötterna efter gårdagens strapats och dagens Trollhätte-sightseeing hos min fina moster med familj. Igår kväll spelade vi Talisman till klockan nästan var två då vi efter fem timmar avbröt för sömn. Imorgon hämtar vi upp numero tre av syskonskaran och då blir det Liseberg, förhoppning om sol och varmt väder och mer vandring, mer Talisman. Och mer turistande, jag vill till Botaniska och bara vara. Ta på mig mina lysande ljusgröna Asics och promenera runt i en vacker stad jag redan tycker om så mycket.

Några bilder får stå för dagarna som gått och så skriver jag mer när jag kommer hem. Den där grejen jag nämnde under en kväll i Kalix, att jag skulle säga något om något... Jag ska skriva mer om det snart. När jag får. Jag jobbar på det. Haha...

Lång radiotystnad. Jag hörde att det kallas semester, värme, resor och goda middagar med goda vänner. Vi åkte på en kryssning i helgen och njöt av skaldjur och Finlands vackra väder, sedan kom vi hem, tog en lång promenad och snart hittade även värmen hit.

30 grader i skuggan och man var, är, ständigt svettig. Varm. Årets första bad togs idag. Kallt men skönt. Sedan solade vi. Tränade. Brände oss. Kom precis hem. Jag körde så hårt så jag ligger i soffan som en säck potatis och orkar inte röra på mig. Värme plus diabetes plus dygnslånga svettningar plus kryssning och alkohol är inte bra för blodsockret eller saltbalansen.

Fy jag vill inte resa på mig förrän Resorben verkat klart. Alla muskler värker. Gör ont. Musklerna darrar. Ångest. Varför? Saltbrist. Sockerberoendet som kommit tillbaka. Alla kolhydrater. En lägenhetsvisning vi råkade sabba. Framtiden. Allt sånt. För hård träning. 1-10 övningar, tio gånger om. En gång bänkpress, militärpress, benböj. Sedan två gånger. Allt. Sedan tre. Allt. Fyra. Fem. Sedan tio. Tio allt. Tio bänkpress. Tio militärpress. Tio benböj med kettlebell. 21.45 minuter klarade jag det på. Hur många övningar blev det totalt?

Hundra?

Jag vet inte. Hjärnan värker. Trött. Ont i magen på grund av saltbristen och träningen. Kanske mår jag bättre snart. När jag orkar röra på mig igen. Det känns så skönt här.... skulle kunna somna såhär. Under filten fastän det är 23 grader varmt trots att klockan är snart tolv.

Kanske för att vi bränt oss. Jag. Bränt mig. Jag smorde in mig. Glömde rumpan. Haaaaha. Aj. Aj. Lite lätt värmeslag kanske.

Alldeles för trött.

Hörs mer senare.

Nu njuter vi av semester.

Jag ska bara säga att jag älskar denna bild på oss. Ögonblicksbild. Jag tryckte mitt ansikte mot Johans bröstkorg och såg så tjock och lycklig ut när vi klev ombord att vi var tvungna att köpa den sen när de hängde fram den. Det var världens finaste helg, och nu till helgen åker vi hem.

Ska bara.... vila lite först.