Direktlänk till inlägg 28 juli 2015
V i vet nog alla vid det här laget att jag är en obotlig romantiker som gråter åt filmer och åt böcker och en av mina favoritböcker har flera vågiga sidor efter ordentliga floder runnit genom, över, dem under de gånger jag läst den. Jag tycker om höstlövens färger, doften av regn, regndroppar över fönsterrutorna, vatten under mina fötter, vågor som skvalpar och fågelkvitter och vackra dagar och fjällen och öppna vidder och en mysig brasa att värma sig framför. Jag tycker hemskt mycket om min familj, mina familjer, mitt barndomshus, sommarstugan och farmor och farfar och mina fantastiska bästa vänner där hemma. Och det är ju ingen nyhet att jag är upp över öronen kär heller, haha.
Jag förälskade mig i Johan så hastigt och så snabbt att det skrämde mig, för det var inte alls vad jag tänkt mig. Men när dagarna förvandlades till veckor bara växte den känslan och våra meddelanden tätnade, och när han berättade att han sagt upp sig och skulle flytta trodde jag att mitt hjärta skulle gå sönder.
Sedan bestämde jag mig. Lilla, söta Jennie bestämde sig för att grabba tag i det, i honom, kasta, slänga, försiktigt visa honom det som plöjde genom mig och det jag visste, någorlunda, plöjde genom honom. Så det gjorde jag. Jag slutade inte prata med honom. Jag backade inte bort från alla känslor som vilken normal människa i behov av ett helt, oskadat hjärta förmodligen skulle göra. Jag åkte hem till honom istället. Jag ville inte gå hela hösten och vintern och älta det som kunde ha blivit om någon av oss varit starkare, om vi konfronterat det som rasade inuti oss den sommaren, som aldrig fått chansen att blomma ut.
Jag struntade i att han skulle flytta. Eller kanske sporrade det mig. Det kanske sporrade honom också. Den tjugosjunde juli åkte jag hem till honom för första gången, och vi tillbringade varenda sommardag efter det tillsammans. Det fortsatte vi att göra när han kom hem från södern igen. Vi flyttade ihop redan efter två, tre veckor, och det är fortfarande samma känsla som fyller mig när jag slår upp ögonen på morgonen och ser rakt in i hans blygrå. Jag vill dela mitt liv med honom. Jag vill se livet genom hans ögon. Jag vill vakna bredvid honom, somna bredvid honom, forsätta vara den där kärleksfulla tönten med alldeles för stort hjärta och alla andra miljoners med känslor och personlighetsdrag som finns inuti den lilla kroppen jag besitter.
Jag kan vara arg och sur och vrång och ilsken som ett ilsket, finskt bi också - det ska gudarna veta - och slita både mitt och hans hår och kalla honom för en fjärt, men det är bara ibland under vissa stunder typ sådär dagarna innan ens enorma hormonpåslag börjar. Det är inte det som räknas. Jag är bara mänsklig, med ett stort hjärta som sväljer så mycket och som bryr sig så mycket, och det är det jag väljer att säga nu, när fingertopparna darrar av ett lyckorus som kittlar i hela kroppen. Den tjugosjunde juli alltid kommer att vara en speciell dag för mig. Inte minst denna tjugosjunde... ♥
Låt mig få bära dig
när du är svag
för du betyder
allting för mig.
För att jag älskar dig
så som du är
och jag vill ge dig
allting jag har
What greater gift can I get to feel alive
than the power of love in your eyes?
Låt mig härmed få presentera min nya följeslagare..... Iiiiiiiiih. Jag sitter här i soffan och kvider av glädje när inga ord tar sig ut och känslorna sprutar ut genom öronen. Jag kan inte sluta titta på den, inte sluta vrida den fram och tillbaka så att solstrålarna reflekteras i skiftningarna och bländar mig för en millisekund. Min älskade, min bästa vän, min klippa, mitt allt, min sambo och min framtida man. Vi. Tillsammans. Genom allt. Genom nuet, genom framtiden. Åååh. Det är lyckorussyndrom på riktigt. Det är.... åh.
Vid din sida, mitt hjärta slår knut
Jag önskar att tiden med dig aldrig tar slut
Livet rullar vidare. Vi arbetar båda två som förskolepedagoger, lärare, lärarassistenter, elevassistenter, resurs, extra resurs, resurspedagog, fritidspedagog... Vikarier alltså. Det är faktiskt väldigt roligt och man kan i stor mån välja sin ege...
Klockan är bara lite över 22 men vi och jag har legat i sängen sedan bastun som blev en lång dusch halv nio. Bastun startade inte, den jäkeln. Eller den startade men den blev inte varm. Så mycket att vänja sig vid och lära sig när man just flyttat in...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 | 3 |
4 |
5 |
|||||
6 |
7 |
8 |
9 | 10 |
11 | 12 |
|||
13 |
14 |
15 |
16 |
17 |
18 |
19 | |||
20 |
21 |
22 |
23 |
24 | 25 | 26 |
|||
27 | 28 | 29 |
30 |
31 | |||||
|