Igår när jag vaknade tyckte jag att det var nog så ljust ute, och så såg jag när jag reste mig upp... Det hade snöat! Alla gröna gräsmattor och dikesblommor var som borta, alla spår av våren hade försvunnit. Idag vräker snön ner och det känns snarare som december än slutet på februari.... jag som hade hoppats på att slippa snön under resten av vintern men se tji fick jag - så går det när man pratar om trollen ;-) 

Idag är det storstädning som gäller i alla rum. Flitiga Lisa har vaknat efter en lång sovmorgon. Men först lite havregrynsgröt så jag får energi, gymmet ska ha sig ett besök först och sånt kräver kolhydrater. Det är ju så himla kul med löpbandet, där kan jag mora på i min egen takt med ljudboken i öronen. Jag har hunnit bra mycket över fem timmar nu, näsan sex. Redan. Den är sååå bra alltså, varje gång jag får möjlighet så lyssnar jag! En timme till jobbet och en timme hem ger mycket (och mina bästa hörlurar dog här om dagen så jag fick slänga dem...) och en timme på bandet eller crosstrainern hade varit helt underbart i kombo. Just nu fokuserar jag på multifunktionell träning. Att få igång hela kroppen. Crosstrainern får igång rumpan, benen, armarna och axlarna och är rikigt tuff beroende på motstånd. Jag ser så framemot det.

Jag ser till och med framemot att städa. Att få det fint. Snart dyker pappa och Anneli upp, och även om de kanske inte kommer hit till oss så vill jag ändå ha det fint. Deras besök här i stan ger mig motivation. Jag drömmer om att fara och resa, två, tre veckor någonstans och tills det händer fyller jag kroppen med den energin till andra saker istället, som att träna, skriva, ta hand om mig själv och om Johan. Jag önskar att jag var mer spontan. Att vi var mer spontana. Fara dit vinden blåser. Men jag har aldrig varit sådan, jag har alltid velat ha fast mark under fötterna, min mark under fötterna. Stabilitet. Trygghet. En fast plats att utgå ifrån. Det är det viktigaste för mig. Men man måste ju tänja på gränserna ibland, sträcka banden lite. Jag försöker göra det så ofta jag kan. Ta ett litet steg utanför komfortzonen. Att göra någonting man inte gjort förut är det mest skrämmande jag vet. Men jag vet också att det är det som får mig att växa som person.  Kontroll. Jag vill ha kontroll. Det är där det sitter. Jag strävar efter kontroll i mesta möjliga mån, men jag blir så löjligt glad efter att jag VÅGAT göra någonting annorlunda och det gick hur bra som helst. Ofta går det hur bra som helst, och då känner jag den där stoltheten och lyckan och vet att själen måste ha växt med flera centimeter. Sån är jag. 

Det kanske har med åldern att göra. Jag var mer äventyrslysten när jag var yngre. Nu fyller jag ju snart... väldigt mycket, igen, så det måste vara det. Hjärnan har börjat bli lite rostig och mossig sådär. Jag hajar verkligen till när jag tänker tillbaka. För ett år sedan, satt vi arbetslösa och myste i vår nya lägenhet, och jag tänkte DÅ, att "för ett år sedan, jäklar vad mycket som har hänt sedan dess - jag har blivit sambo, på riktigt". Men det här året... jösses... Vad hände? När hände det? Åh, resa... varma stränder, varma hav... god mat... underbart sällskap och en orangeröd solnedgång över horisonten... jösses... Jag längtar, drömmer, hoppas, önskar. Snart. 

Ledighet, xbox, umgänge, pizza, mys och gym stavades den här lördagen. Vi led av en konstig sömnsvårighet igår och kunde inte sova, låg och vände och vred på oss till klockan var fyra för min del och fem för mannens. Sjukt. Hann ju nästan bli ljust ute innan ögonlocken for igen...

Nå men till gymmet hann vi med en timmes maginal innan de stängde. Intervaller på crosstrainern, mycket stigning och mycket motstånd så nu sitter jag återigen i soffan och känner mig seg och trött och med riktigt ömma ben. Johan bredvid som alltid (han är så varm och luktar så gott) och tunga ögonlock. Imorgon är det yoga tidigt på morgonen om jag pallrat mig upp tills dess, eller bodypump om jag orkat mig upp till det timmen senare. ;-) Har sån himla träningsvärk men vilodagar känns så trista på nåt vis... vilade ju igår... hmm vi får se. Johan är ledig imorgon också. Min fina.

U pp och iväg till gymmet klockan 09:00, Johan börjar inte jobba förrän 11:30 så vi hann med ett snabbpass. Så himla kul att kunna göra det tillsammans för en gångs skull, fick verkligen inspiration och inte minst så BLEV jag inspirerad av honom och hans inspiration! Körde chins med vikter och lite annat så nu värker det sådär härligt i musklerna. Idag är humöret bättre, svävar på eftereffekterna av endorfinkickarna och ska duscha och göra mig klar för att bussa till Täby och inhandla en proper tröja, tunika eller blus till imorgon.

På tal om i morgon vill jag inte alls tala om. Jag är så jäkla nervös haha. Jag känner till företaget men inte de exakta arbetsuppgifterna men det känns ju verkligen som ett drömjobb, som jag velat ha länge. För att inte tala om alltid. Men vi får se vad de tycker, det går inte att veta i förväg. Jag håller tummarna allt vad jag har i alla fall och tänker visa vem jag är och göra det bra :) Upp upp och iväg! 

Jag blir så ledsen på mig själv ibland. Less och ledsen. Jag längtar efter en mening med livet, sånt som man läser om i böckerna, ser på film... sånt som jag inbillar mig att alla andra har. Någonting att göra om dagarna. En mening. Morgon till kväll. Jag bara är. Har inte ens ork att höra sv mig till mina vänner, så jävla tragiskt. Har inte skrivit ett ord i mina böcker i sommar, jag har lämnat tjejerna, och killarna, helt handfallna inför sina handlingar.

Det är Emilia som haft det svårt hemma, en syster som blivit våldtagen, och som nu är kär i en man hon inte kan få. Vad skulle han se hos henne, när hans sambo är så vacker och som har gett honom två minst lika vackra barn. Hon är ju bara ett småbarn i jämförelse med hans perfekta Nadja - och han är ju helt såld på henne. Ser ingen annan.

Det är Jasmine som strular till det riktigt ordentligt när hon dumpas av sommarförälskelsen, chefen, herrgårdsägaren, på hennes sommarjobb. Hon som trodde att han älskade henne, trots att de kom ifrån helt skilda världar och trots att han aldrig sagt det åt henne. Inte rakt ut. Det är Jasmine, 18 år äldre, med man och barn som ser ut precis som Honom, sin far, sommarförälskelsen. De är skrämmande lika. Identiska, förutom hennes gröna ögon. Det är Johannes, som plötsligt står där, i hennes hall, efter arton års tystnad. Och hela hennes liv slås återigen i spillror när hon måste välja.

Det är Rebecca och Benjamin som alltid haft varandra. Lillasyster och storebror, och så händer nåt. Hemskt. Som skiljer dem åt, som försätter Rebecca i en riktig fara. Det är Benjamin som dör om hon inte lyckas hitta honom. Tre dagar. Sedan skjuter de honom. De kan inte komma över det fasansfulla han och hon gjort. Och nu är Benjamin bortrövad och jag har inte hjälpt dem på flera månader.... stackars Rebecca. Det måste bli ändring på det. Snart. Väldigt snart. She can't leave him there hanging. Det får hon bara inte göra.

Typiskt, jag skulle just spara ett inlägg och så hängde sig telefonen. Precis som den brukar göra. Ungefär... 1... 2...00 gånger om dagen grrr. Så om någon försöker nå mig och min telefon är "avstängd" så vet ni varför. Bläää så arg!

Aja nu har jag i alla fall fått mig lite mediciner för min ehum ganska rejäla vitaminbrist så nu är jag snart som vanligt igen. Dag två av 21 nu. Vi får se, sämre lär det ju förhoppningsvis i alla fall inte bli med dunderpillren. Järn och grejer, ni vet ;)

Jag måste säga att jag gillar hösten. Löv som ändrar färg, vindar som ändrar karaktär och blåser ända in i märgen. Bitande kyla i kinderna. Den första snön. Den föll i Norrbotten inatt. Det är något visst med det, helt enkelt. Känslan jag har när det blir höst. Adeles Set Fire To The Rain påminner mig om hösten, likaså Twilight-filmerna, mörkret, tända ljus, te med kanelsmak. Och nu är jag vuxen, har flyttat långt hemifrån och gör ingenting. Det känns som att dagarna flyger förbi, jag hinner inte göra någonting så är de borta. Igår satt jag på Arbetsförmedlingen i fem timmar. Sen var dagen typ slut...

Varför gör jag bara inte massa saker? Varför vågar jag inte? Varför är jag så rädd att ta mig för? Varför oroar jag mig hela tiden... ältar. Åh vaaarför. Om bussen kommer då, då hinner jag nog göra det och det innan... steget före, hela tiden, alltid tänka på alla andra, aldrig mig själv, det behövs inte. Jag kan inte bara bry mig om mig själv. Vad är det för fel på mig?

Jag vill bara kura ner mig i soffan och se Twilight-filmerna med lugn musik någonstans ifrån, tända ljus och någonting gott att äta till. Fotografera hösten. 'Njuta av kylan. Av färgerna. Se dokumentärfilmer på tvåan varje söndag klockan 19:00. Njuta av min första höst som Stockholmare. En annorlunda höst. Min tjugonde höst som kunde ha blivit en allra första höst. Men sånt är livet. Det är inte meningen att vi ska förstå allt, att vi ska veta vad som kommer hända i framtiden. Gör vi det skulle varenda människa bli knäpp. Jag önskar bara... att jag hade mod att göra alla de saker som jag drömmer om och längtar till.