Blondinbella skrev så här i sin blogg tidigare idag:

"Vet ni vad det bästa är med att vara vuxen? Det är att man struntar fullständigt i vad folk tycker. Eller alla kanske inte gör det. Men jag gör det. Och speciellt efter att jag blev mamma. Jag har aldrig kunnat rätta mig i ledet riktigt och jag har aldrig haft ett behov av att alla ska tycka om mig. Jag tycker om mig själv, det räcker. Jag tänker ofta ibland på dom människor som lever just för att passa in i en perfekt mall som visas upp i sociala medier. Hur tufft det måste vara.

Jag menar, tänk om jag alltid skulle tänka på att ha hemmet städat på varenda bild jag la upp på bloggen? Fixa frillan till varje foto eller photoshopa bort finnen? Sätta på barnen matchande strumpor? Lägga en kvart på att få till en bra bild på en nyttig fruktsallad en fredagskväll? Kämpa med vinklar för en perfekt bikinibild i Thailand? Fy vad mycket energi det skulle gå åt.

Det finns så otroligt mycket människor som gör saker endast för att visa upp inför andra. Trust me, jag har själv varit där. Jag kommer ihåg hur jag satte på mig hålla-in-magen-tights under en pennkjol fyra dagar efter att Gillis föddes och tog en bild på mig själv i spegeln så att folk skulle tro att magen var platt och kroppen tillbaka. Alltså hallå? Efter Sally så ritade jag en glad gubbe på magen istället och la ut. Tur att jag förändras. För min skull. Vardagen är ju inte hållbar annars. Jag älskar att vräka i chips och dipp med Odd på fredagskvällar, ofta tycker jag att det är härligt att få se lite ful ut hemma med slitna myskläder, ibland blir det knäckebröd med smör till frukost för att jag glömt att köpa nytt kvällen innan. Vissa helgmornar så ger vi barnen varsin mobil i sängen och så sover Odd och jag ut en stund medan dom tittar på youtube. Barnen överlever.

Jag har valt att lämna ordet perfekt bakom mig för det gör mig inget gott. Jag bara är och när jag presterar så gör jag det för min eller min familjs skull.

Det är befriande."

Och det var så jävla bra skrivet så jag var tvungen att kommentera.

"BÄSTA jag läst någonsin! Tack!!! Ju äldre jag blir ju mer anammar jag ditt synsätt. Jag har alltid varit lillgammal, och nu känns det äntligen som att jag har vävt ihop mig själv på en själslig nivå, ålder med det mentala. Ja, blivit vuxen. Jag var länge rädd för att bli vuxen, att lämna tonåren bakom mig för alltid. Fick åldersnoja redan när jag fyllde 18. Men nu som snart 23 år inser jag hur fel jag hade, och hur jag trivs med mig själv och min kropp och mitt liv, med pyjamas och chips och osminkat ansikte en fredagkväll i soffan med min blivande man som älskar mig oavsett hur eller vad jag gör eller har på mig. Jag har hittat tryggheten helt enkelt, och det roliga är att jag hela tiden letade på fel ställe… Den fanns ju redan inom mig. Kram!"

Dagens visdom. Hallelujah. Så befriande.

Blondinbella har gått från att ge mig dålig energi till att ge mig en superboost. Hon har förändrats, mognat. Och det är så härligt att läsa, att se, att inse. Hon bryr sig inte längre om att passa in i förutsatta mallar, hon bara kör. Lite skit i hörnen och oborstat hår och omaka sockar vem bryr sig. Ja, vem bryr sig egentligen? Jag bara njuter av hur fint det känns. Hon är en vanlig människa med en öppen och sann fasad som är ovanligt på sociala medier i dessa dagar.

Vad jag älskar den typen av människor och bloggar och sociala medier-konton, som vågar bjuda på sig själva och visar hur det verkligen är. Jag är så evigt trött på yta. Perfekt hår, nymålade naglar, aldrig några finnar. Isabella är någon jag verkligen skulle vilja äta middag hos, bara för att få diskutera, prata, lyssna, höra, bidra. Hon är verkligen en härlig människa och det är härligt att ha ändrat åsikt. Det är så man själv växer som människa, genom att lära sig att se saker genom ett annat perspektiv. Det har hon sannerligen fått mig att göra, och vad glad jag är för det. 

Taggar: #blondinbella #klokaord #citat #kommentar #blogg

Helg. Ledig helg. Med Johan. Jag tröttnar aldrig på det. Tröttnar aldrig på att leva det, att säga det, att tänka på det och bli glad för det. Känner mig som världens lyckligaste människa när jag går hem på fredagarna och kryper ner i mjukiskläderna och kramar om honom länge. Ibland kryper jag istället ner i min snyggaste klänning trots att vi inte ska någonstans speciellt. Ibland dricker jag vin och pladdrar medan han spelar och dricker whisky och så skrattar jag åt mig själv när han svarar fel och inte har lyssnat, för ibland är jag en babbelapa och män kan inte göra två saker samtidigt (inte jag heller).

Jag vill åka till en bungalow där vindbrisen sakta åker genom linnetygerna som hänger intill altanen, se hur palmerna vajar och känna värmen i ryggen. Sätta mig i skuggan med lemonad och skriva färdigt min bok, och Johan som inte badat på så länge står i meterhögt vatten och ler stort åt mig. Få vit sand mellan tårna. Bada i kristallklart hav. Svepas omkull av vågorna. Skratta så mycket att jag får en kallsup. Se glansen i en älskandes ögon när han sträcker ut sina armar mot mitt håll.

Jag tror jag måste beställa en bikini, en snygg, en ny. Bara ifall att. Jag tror jag måste spara alla pengar jag kan så pengahögen växer. Så jag kan köpa en bikini sen när vi väl är på väg till den där stranden. Jag tror jag måste lägga mig på spikmattan och tänka på de där vajande palmerna och lemonaden som inte alls höjer blodsockret, i alla fall inte i mina tankar, på något mirakelvis som bara existerar i drömmarna. Han och jag. Så fint. Så fantastiskt. Det är vi två. 

Vi två på en sandstrand. Jag skulle smälla av fullständigt. 

Åh, vad jag skulle vilja det. 

Detta är min absoluta favoritbild på oss, just från en sådan där sandstrand. Solen i ansiktet, vinden i håret. Varandra. Tacksamheten som flödar. Oj vad jag är lycklig.

Stormade in genom dörren, ställde maten på spisen och gick in i duschen under tiden potatisen kokade. Så. Jävla. Skönt. Bara att stå där. Blunda. Vattnet forsade ner över ansikte och trött, sliten kropp som brann av träningsvärk. Sedan äta all den där maten spisen lagade under tiden jag värmde upp mina kalla fingrar och tår och så lägga sig i soffan och pusta ut. Bara andas. Blunda. Så jävla skönt. 

Jag tänkte skriva någonting om hur det gick på jobbet idag, att helgen gick rasande snabbt och mitt i allt var det måndag igen. Vi var på bio och middag på Texas Longhorn i lördags, det var jättekul och jättemysigt. Bara att filmen kanske inte riktigt var min typ av film. Jag kan se thrillers hur många gånger som helst där de skjuter folk, men detta, sedan några ur manskapet på duken började spy blod och man fick se det lite framifrån och bakifrån och från sidan och sedan ett lemlästat ansikte som sköts sönder jo jag tackar det var väldigt trevligt att se på. Jag har spyfobi. Men den var bra ändå. Udda. Bra.

Folk får skjuta varandra i filmer hur mycket de vill så länge jag slipper se när ansiktet eller hjärnsubstans bokstavligt talat sprättar över bioduken. Jag är inne i en sådan period nu, när jag inte alls tycker det är kul med sådant, jag drar mig till och med från att se Black Sails och då är jag bara trött. Jag orkar inte se snabba fighting-scener just nu, just idag. Jag orkar bara inte.

Sedan låg vi i soffan hela söndagskvällen och gapflabbade. Myste. såg Kung Fu Panda 1 och 2. Skrattade lite till. Busade. Vi sprang en lång runda också, min första vinterlöpning för detta år. Det var tungt men det gick. Sju kilometer. Jag trodde jag bara skulle orka en, max två. Johan sprang bredvid, eller framför. Han tog ett varv till när jag vände hemåt. Tolv kilometer. Vinterlöpning.

Och jag orkade sex chins på gymmet också. Sedan fyra, sedan tre, sedan två, och sedan orkade jag inga fler. För ett halvår sedan orkade jag tre, och då var jag ändå vältränad (tydligen inte). För två månader sedan orkade jag också tre. 

Jag drömmer färglada, energiska drömmar om nätterna, är inte lika gråtfärdigt utmattad. Jag skippade mjölk och mjöl i tio dagar och nu mår jag mycket bättre, känner inte alls av någonting och äter litegrann av bägge två nu igen. Illamåendet är kvar, periodvis, men inte lika kraftigt. Tuggummi och citronzest-vatten gör susen, och Rennie i fickan. Det får vara så ett tag.

Imorgon väntar en elvatimmarsdag med tre timmars komp på grund av möte efter jobbet. Tack för det. Jag sparar, räknar övertidsminuter som i slutändan kanske lägger grunden till vår resa i juni. Den resan ska bli världens bästa. Den kan inte bli annat, inte när jag reser med och Johan. Min bästa vän. Min tvillingsjäl. Mitt största mongo, min stora kärlek. Mitt allt. Någon som är nästan lika knäpp som jag och som får mig att skratta så mycket att jag inte får luft. ♥ 

Sedan öppnar jag på onsdag, stänger på torsdag och vips så är det fredag igen. 

Helg. 

I crave you.

Att det är vackert ute när temperaturen sjunkit ner under -20 grader, allting liksom stängs inne av den där tunna hinnan av is; fönstren, grenarna, hårstråna. I onsdags var det som bekant röd dag och jag och Johan var båda lediga, så vi gled in i täckbyxornas Michelin-värld och traskade ut i solen. Sjön var proppad med folk som åkte skidor och skridskor då pudersnön bara lagt sig över isen och bjöd på fantastiskt före. Jag älskar när världen blir sådär guldglittrande och när kylan biter en i kinderna. Det är svårt att inte tycka om vintern då.

Vi var ute i över en timme och gick sedan hem med kalla tår och spelade Mad Max, Tomb Raider och såg på Amazing Games Done Quick. Åt en mysig lunch och stannade kvar i soffan resten av dagen medan solljuset sakta försvann. Åh vad det är skönt att dagarna blir längre och längre. Januari har alltid varit pissjobbig för mig, mörk och kall och lång, men under sådana här dagar känner man faktiskt hur ljuset återvänder och kroppen känns mindre tung.

Snart är det helg och då får vi se vad vi hittar på. Första jobbveckan för året är därmed avklarad och semestern, lång och mysig, lägger vi bakom oss med sikte på nästa, antingen till påsk eller i juni när det vankas 30-årsfirande. Att det är härligt att drömma sig bort till varmare platser... även om det inte direkt gör ont att vara ute i det här vädret!

Taggar: #vinter #sol #vår #stockholm #kärlek #ledighet #jobb #barn #snö #kyla

Jag vet inte alltid vad det är med min mage. Att det är centrum för alla känslor, likt hjärtat, är klart. Så fort jag blir stressad mår jag illa. Det har jag gjort sedan jag var tretton år och hade min första ångestattack med en helvetesvinter sett i illamåendeskala. Då visade det sig vara laktosintolerans; IBS-relaterat. Happ bara sluta med mjölk. Bättre, men inte helt bra.

Fryser jag mår jag illa. Axlarna åker upp, andningen blir ytlig, snabb, knappt märkbar. Jag vet att kroppen andas av sig själv men ibland får jag verkligen tänka till, när andades jag djupt senast? Och knuten i magen löser sig. Värme, avslappning. Skratt. Bra saltbalans. Tuggummi, det bästa, halstabletter, någonting att fokusera på medan darrningarna och illamåendet tar över tanke och handling.

När jag åt glutenfritt hade jag inte en ångest-/illamåendeattack på nästan ett år. Sedan började jag med bröd igen, och nu får jag dem betydligt oftare. Jag tål mjöl. Tål mjölk (laktosfri), inga test visar på motsatsen. Och ändå.

Att gå till läkaren och säga att man mår illa och är stressad ger ett recept på Omeprazol mot magkatarr. Jag har haft magsår tidigare och mådde skit. Sönderstressad. Kanske är kroppen van att ha höga axlar. Släpper fram illamåendet bara för att det går hand i hand. Jag har en inre stress; absolut ingen yttre. Jag jobbar, får betalt, kramas med Johan, blir älskad av honom, tränar, skriver. Det gör mig lycklig. Fungerande. Glad. Jag har inte magkatarr längre. Men oron finns där. Totalt obefogat. "Om". Tänk om. 

Och det kanske är det som ger mig ångest som ger mig snabb, ytlig andning som ger mig illamående. Att spy är det värsta jag vet. Aldrig känt mig så äcklig och värdelös som då, spelar ingen roll om det bara är luft; kallsvetten rinner, ögonen tåras, huvudet bränner av tankar.

Ibland. Inte ofta. Men ibland. Jag är världens lyckligaste människa som känner efter för mycket ibland. När energin tar slut. När jag inte är den där med tusen bollar i luften fortfarande med välkammat hår, glänsande lägenhet och mat på spisen när Johan kommer hem. Kraven på mig själv kommer från mig själv. Han har inte bett om något av de tre. Han är glad bara jag är glad. Jag måste sluta att ständigt vara alla till lags. Att lyssna på mig själv.

Ja, jag får ångestattacker som tillfälligt sänker mig, förblindar mig, men så fort de passerat ser jag solen, utsikten igen. Skrattar igen. Nästa gång de kommer ska jag tänka "försvinn, jag vill inte ha dig här just nu" och andas. Inte glömma att andas. Jag är ju bara människa. En supermänniska, vem vill inte vara det? Men nej. Vi kan vara det tillsammans. Laga mat, prata, skratta, så kan en av oss plocka i köket och den andra dammsuger hallen efter dagens grus och slask som bosatt sig på mattan och golvet. 

Tillsammans har vi superkrafter. Två halvor av samma mynt. Jag behöver inte göra det ensam. Jag är aldrig ensam. Och jag är inte ensam om att vilja göra det bästa heller. Perfektionistens baksida. Dags att sluta ha så höga krav på mig själv och kunna njuta av lite skit i hörnen. Jag är inte perfekt. Jag vill inte vara perfekt. Jag vill vara så lagom bra jag bara kan. För är jag glad är Johan det. Och hans leende är det finaste jag vet. 

Jag skulle skriva nåt klatschigt sådär men jag orkar inte för jag är så arg. Ja inte arg som i arg åt allting utan arg som jag har PMS och är arg åt allting just för stunden idag (det var glatt igår och jättelesset i lördags). Varför osten är så liten. Varför diskmaskinen inte är igång. Varför jag inte hittade något i hela Täby Centrum att ha på mig imorgon när vi har julbord med jobbet och alla ska dit och man vill verka respektabel och ändå ledig och fin när det med tanke på allt är ens första julbord med det nya jobbet och alla kanske inte vet att man är en i gänget när jag så sent som förra veckan fick glädja en kollega som inte visste att jag blivit fast. Ja men typ så. 

Nä istället är jag en tjock varmkorv. Och det känns ju kul. Jag måste föna håret göra mig fin i förväg för jag öppnar imorgon och kommer stanna kvar på skolan till stängning hurra tolv timmar jamen dra nu vad kul jo det är det faktiskt men jag är ganska less redan nu i förväg, allt beroende på att jag är fet som en gris. Gris ska jag äta massor av imorgon, passa på när man ändå ser ut som en och inget i hela Täby Centrum passar eller lockar och Johan som skrattar när man kommer tultandes i full vintermundering.

När man ryter åt två barn man aldrig rytit åt tidigare men som hade anledning till det och sedan stod de och bara tittade på mig, hon som aldrig har rytit så högt röt nu så öronen gick i baklås. Herregud. Och på tisdagar är jag ansvarig för fotbollsplanen på en av rasterna, och då tänkte jag på hur mycket jag inte tycker om fotboll medan jag stod där och frös och aktade mig för att bli skjuten i huvudet. Elva fjantar som springer och jagar en boll och får orimligt mycket pengar för att skjuta den framför sig. Herregud vilken sport, vem kom på den egentligen? Ja inte var det någon med sinne för humor. Vilka töntar. Det är verkligen antiklimax för mig såhär i PMS-tider. Raggar eller blir uppraggad av en kille på krogen och sen säger han att han spelar fotboll. 

Tack och adjö.

Jag har insett det idag. Inte för att jag raggar eller söker efter någon just nu. Aldrig. Det vill jag inte göra. Jag vill vara med Johan. Alltid. Men bara för att säga det, och sådär. Hur det skulle vara om det hände här och nu i dessa tider (sinnesstämningar).

Och så regnar det. Jaha det var ju trevligt om man nu gillar regn och minusgrader. Det gör inte jag, inte längre, inte när droppandet är det enda man hör fast jo. Och allting som händer förvrider man. Vänder. Allt som sägs. Menar han det? Menade han inte så? Tänker han lämna mig? Klart han tänker. Fastän ingenting är annorlunda och fastän jag vet att han älskar mig och jag älskar honom och jag är så dunderkär så det fladdrar i magen. Och jag är så irriterad och glad och ledsen och arg och glad och.... Fast nu blev jag glad när jag tänkte på det, på honom. Hurra!

Och det är ju kul om man nu gillar sånt, att må så, när man glömt hur det kändes. 

Fast nu blev jag ännu mer glad för Johan kom precis hem så nu ska jag vara glad. Jätteglad. Och somna klockan nio för att jag har öppning imorgon hurra. Vem sjutton kom på att börja arbeta klockan sju på morgon? Jo, jag. Jag älskar mitt jobb. Jag är glad för att jag får gå dit, för att jag faktiskt har en julfest att besöka och äta mig mätt på och skratta och prata med kollegorna och en härligt fin sambo att komma hem till och pussa på. Det gillar jag.

Och jag hatar inte fotboll.

Ni vet den där känslan när man drar på sig täckbyxor och mössa och vantar och reflexväst i väntan på att bussen ska stanna på rätt hållplats och man får trampa hem i lugn och ro i höstens första minus sju grader. Och där sätter man sig, hjälmen är som locket på en semla och förvandlar hela mig till en svamp, exakt som en svamp ser jag ut. Men det gör ingenting för jag tänker att säkerheten kommer först. Aldrig utan hjälm.

Tur var ju det. 

Ni vet den där känslan när man ska svischa nerför en backe och sedan svänga av under en vägtunnel för att annars hamnar man rakt i betongväggen på andra sidan? När man kommit halvvägs nerför och det är dags att bromsa för kurvan är tvär, jättetvär, och man ser inte om det kommer någon på andra sidan trots att där finns en spegel och bör ta det åtminstone lite lugnt. 

När man är där, just där, och man inser att bromsarna inte fungerar. 

Den känslan. 

Jag önskar jag aldrig någonsin mer kommer bekanta mig med den. Aldrig som i aldrig någonsin över min mörbultade kropp tacka gudarna att jag i alla fall hade hjälm på mig-aldrig. Jag hann inte ens bli rädd. Inte ens tänka. Cykeln rullade snabbare och snabbare och jag trampade bakåt två-tre varv men de fäste inte, handbromsen var omöjlig att rubba även den och där satt jag. En sekund kanske. Max två. Sedan styrde jag ångloket mot dikeskanten, flög över styret och slog upp ögonen och tittade rakt upp i en naken björk. Här får man skratta. Jag gjorde det. Så jävla glad att jag levde. Betongväggen var tre meter bort.

Mamma i andra änden av hörlurarna: "Vad gör du?"

"Ugh... jag ringer sen."

"Men gud vad är det?"

"Bromsarna funkade inte, jag måste se om jag lever."

"Ramlade du?"

"Frivilligt över styret." Och så lade jag på. Stackars mamma.

Så började jag röra på armar och ben där jag låg platt på rygg i den isiga gräsmattan och tackade ryggsäcksguden också när jag ändå var igång. Ska ni göra samma sak rekommenderar jag verkligen att ha en ryggsäck full i kläder och mjuka tingestar, det är skönt att landa på - minus shakern som jag fick intryckt i revbenen. 

Och idag känns det ungefär som att jag kastat mig rakt på en isig gräsmatta i 25 kilometer i timmen. Jag vet inte hur jag landade, inte hur jag vred mig, men vänstersidan tog mest stryk och idag är halva mitt knä i varierande stadier av regnbågens färger och överarmen gör ont vid beröring. Skuldorna ömmar, magen gjorde - tack och lov slutade det - ont när jag sträckte på mig, hela förmiddagen. Jag är glad att jag lever. Att jag bar vinterkläder. Hjälm. Ryggsäck. 

Måste eventuellt köpa en ny hjälm nu trots att jag inte landade rakt på huvudet. Better safe than sorry.

Måste åka tåg till jobbet istället för att cykla för bromsarna funkar fortfarande inte.

Men vad gör det och att man går runt som en gammal tant och ojar sig hela dagen efter när man lever. När man missade betongväggen med tre meter. När hjärnan stängdes av till den grad att jag inte ens hann tänka "vad gör jag nu". Det var do or die. Och jag tog mig hem. Jag är glad för det. 

Här har jag bott idag. Imorgon blir det öppning och ännu tidigare uppstigning tack vare cykelhaveriet. Det måste bli en bättre dag. Inga fler vurpor. Definitivt inga fler för ett tag.

Jag har massor att säga, massor att berätta. Känner suget efter att skriva, att skapa konst med mina fingrar, lösa och skapa problem för mina herrgårdsvänner som snart ska på dejt. Men sidorna ekar tomma, markören bara blinkar. Bloggsidan har stått orörd nu i en halvtimme medan jag har gjort annat, druckit te, kramats med Johan, röjt upp lite i köket, suttit och bara varit framför datorn och lyssnat på långsamma låtar som inte kräver särskilt mycket närvaro. 

Jag är trött och seg idag efter gårdagen. För fyra kronor fick vi gå och se Madonna uppträda på Tele2 Arena, vilken makalös och fantastisk show. Jag satt och hulkgrät emot Johan när hon höll sitt tal om Paris och om mänsklighetens värde. Jag är ju sån. I vår släkt har vi känslorna i magen. Och oj vad ont det gjorde. Vad fint det var. Så himla magiskt. Sen var vi hemma runt halv tre, dråsade i säng och vaknade tjugo över åtta... snark.... Så hela dagen har vi legat i soffan i princip, bara stigit upp för att ta en kort och långsam promenad, duscha, handla och laga mat. Imorgon väntar diabetesprover.

Jag läste ut Färjan, Mats Strandbergs nya skräckis också efter att vi spelade ut The Last Of Us. Hujedamig. Sista orden fick mig verkligen att kasta (nästan) boken ifrån mig och bara neeeeeeej. Men jag gillade den. Den var bra. Ruggig och äcklig emellanåt. Jag som har jobbat två år inom företaget han beskriver hittade inga faktafel, inga som jag reagerade på i alla fall. Och det är bra. Det märks att han vet vad han pratar om, märks att han har gjort sina efterforskningar. Sådant gillar jag. 

Med en hjärna som känns full i gröt inser jag att det kanske är bäst att sluta skriva. Orden blir styltiga, meningarna saknar mening (nu fick jag till det), och kroppen bara säger åt mig att lägga mig ner här intill den varma, levande och härliga mannen som redan ligger där och kör fortsättningsscener från The Last Of Us. Jag ska bara scrolla förbi mina bloggar, avsluta Clicker Heroes för idag och bara... sjunka ner bredvid med morgonrocken och fleece-filten. Hur skönt. 

Madonna och helgen är värd ett helt eget inlägg, men det får jag ta när jag piggnat till. Än är det inte slut på detta underbara, denna härliga bubbla. Som jag ska njuta av de sista timmarna innan det är dags att ge sig tillbaka till arbetet. Som jag ska... zzzzZz.