På lördag är det exakt fyra år sedan jag träffade Johan för första gången på riktigt, första gången jag klev in på Silja för att påbörja min anställning som resekonsult. Det var döhett ute, temperaturen hade skjutit i höjden och shortsen klibbade mot magen och låren. Inga femton, sexton grader och mulet där inte. Jag hade mött honom som hastigast under min arbetsintervju, och det var där och då han fullkomligt knockat mig med en säck cement eller något trubbigt, för så fort jag såg honom igen dundrade cementsäcken ner i huvudet igen. Där och då uppfanns för övrigt LRS. Lyckorussyndromet.

Ni vet, när man är så extremt lycklig och kär så man sitter där och klappar händerna inombords och kvider när känslorna ramlar ut ur näsa och mun och öron och man rullar fram och tillbaka på stolen när man inte kan vara stilla - fastän det inte syns så mycket. Och kvideriet fortsätter när han tittar på en, pratar med en, pratar över huvudtaget, finns till, existerar, kommer inom synhåll. Fyrar av ett leende. Då exploderar hela kroppen. Jag satt och dreglade i flera veckor över det leendet, haha. 

Där jag var, där var han. Som magneter. När jag rörde mig, rörde han sig. När jag höjde blicken såg han på mig. När han såg på mig - likadant där. När jag flabbade om töntiga saker med min nya bästa kompis var han där bakom och frågade vad som var så kul. När jag behövde hjälp gick jag till honom. Hörde honom förklara. Tittade på honom. Och det retarderade sälen inom mig dansade så hela magen vred sig. Alla hemliga mail. Mer leenden, mer LRS. Alla "nämen är du här"-möten på stan.

Jag vet än idag när det var som han såg mig i ögonen för första gången, sådär djupt in i dem så han nuddade någonting långt där inne som ingen annan någonsin har rört. Jag vet var vi befann oss, vad vi gjorde och vad vi åt och var vi satt och vad han hade på sig för tröja.

Vi såg hälften av Interstellar igår och jag bölade som en väldigt ledsen och berörd liten gris. 

Fyra människoår är två sekunder i en annan värld. Fyra människoår är niotusen månader i en tredje värld. Hur ska jag kunna få nog av honom? Hur ska jag kunna sluta vara så fantastiskt förälskad varje gång han ser på mig eller ler eller slår upp ögonen om morgonen eller skrattar eller skämtar eller lagar mat? Eller slafsar i sig mat. Eller lägger skräpet på köksbänken fastän soppåsen är en meter bort. Eller diskar "litegrann". Han kom in i mitt liv som en virvelvind och jag föll för honom utan att hinna tänka efter, utan att kunna stoppa det, och jag har aldrig ångrat mig ens för en sekund att jag tog tag i det och honom innan han försvunnit ur mitt liv.

Åttio år är inte nog. Fyra år är bara början. Jag önskar det fanns ett ord som beskrev precis allt det där som tumlar runt i mitt inre varje gång jag ser honom. Jag önskar att vi kunde åka iväg ut i rymden till en annan värld när vi blir nittio och leva tillsammans i tusen år till. Jag värdesätter varje dag vi har, och nu ännu mer sedan vi såg Interstellar. Varje dag är verkligen en gåva, en möjlighet, en chans. För det som var, för det som är och för det som komma skall. En dag i taget.

Han är min gris       

Och det är också han som är skapare av denna fantastiska bild som både jag och han flabbar åt så fort den dyker upp på skärmen, stor som liten. Visst är jag underbar?

Jag erkänner. Idag är första gången jag svurit åt en gamling. En äldre. En pensionär. En väldigt irriterande, jobbig, stroppig kvarterspolis som jag bara ville lägga fingrarna om halsen på. Japp, så arg var jag. För några veckor sedan plockade jag på mig skurhinken ur den allmänna tvättstugan en våning nedanför och in kom en tant som genast snörpte på munnen. "Vad håller du på med?"

"Jag ska skura", svarade jag.

"Vadå, hemma hos dig?"

"Ja, vadå, får man inte göra det?"

"Nej, absolut inte. Den måste vara här nere ifall någon ska använda den. Till exempel jag."

Efter många om och men gick jag därifrån med skurhinken och skurmoppen och återlämnade den efter tjugo minuter, vilket resulterade i en surmulen blick från den gamla tanten som stod kvar och väntade på mig. "Ja, det var på tiden", muttrade hon. Ja, det var visst det. Surpuppa. Och idag... Jag hade tvättid mellan sju och tolv. Vid elva gick jag ner för att flytta över allt i torktumlaren och in kom en gubbe. Gammal. Surmulen. Han såg på mig för ett par sekunder, tittade på tvättlistan. Ställde sig vid bänken på andra sidan rummet medan jag gick in i "min" tvättstuga och började greja.

När jag kom tillbaka, 11:56 exakt, för att tömma torktumlaren och gå hem stod gubben kvar, på exakt samma plats fyrtio minuter senare. Han kollade på klockan. Jag gjorde mitt. När jag kom ut i det allmänna rummet såg han på klockan igen. "Är du klar nu?" frågade han, inte allt för muntert. "Ja", sade jag, kånkade upp IKEA-påsen på axeln och gick iväg. "Inte så fort", sade gubben. "Har du torkat golvet?"

"Va?" sade jag. "Nej."
"Då måste du göra det. Detta skulle ha varit gjort innan klockan tolv."

"Jag har faktiskt lite bråttom."

"Du har säkert inte borstat bort dammet från torktumlefiltret heller. Har du det?"

"Men snälla nån."

"Har du det?"

Jag erkände. Nej det hade jag inte. För första gången på länge. Så klart. Glömde. Blev så irriterad på att han stod utanför med armarna i kors så jag glömde. 

Då följde gubben in med mig i tvättstugan och började vifta och öppna locket och tvingade mig att sopa helvetesjäveln ren, och sen när jag sade att nu är jag faktiskt klar, kan jag gå nu? Näe då måste jag SKURA GOLVEN OCKSÅ tyckte den snälla gamla farbrorn bara för att en enda liten dammråtta syntes i hörnet, som inte var min och som jag inte ens sett förrän han böjde sig ner och pekade på den med rynkiga gamla fingrar.

"Men för helvete, det är väl inte så noga när du uppenbarligen ska använda samma tvättstuga", fräste jag.

Han kollade på klockan. Igen. Då såg jag rött. Vände den tjuriga Wikström-sidan och finska Blomster-sidan till. Bägge delarna blir en nyckfull granat ifall det vill sig, och gubbens surmulenhet blev till en sådan bomb. Jag exploderade. Invärtes. Väldigt diskret. Med rök som pyrde ut ur öronen, så det kanske inte var lika diskret som jag trodde.

"Det är faktiskt inte så jävla noga", fortsatte jag, ytterst målmedvetet, och tog påsen över axeln. "Och nu går jag."

Och så gick jag. Bakom mig kom gubben farandes, ryckte tag i handtaget och drämde igen dörrjäveln bakom mig. 

Det var surtantens man.

Jag var så arg så jag hade kunnat låsa in honom i tvättstugan, men som den fantastiskt tålmodige och omtänksamma individ jag är så gjorde jag inte det. Men det hade varit fruktansvärt roligt att se honom ta sig ut genom fönstret och landa i de täta syrenbuskarna en och en halv meter nedanför medan jag stod utanför med popcorn och handfängsel. Han hade kunnat få bo i tvättstugan om han så gärna ville. Det hade varit värt handfängselet, åtminstone för en stund, för jag hade bara dragit klänningen över huvudet och var utan behå och var inte i presentabelt skick.

Man handfängslar inte en tjej som inte har gjort sig absolut redo för dagen. Jag hade för tusan bara duschat, därav endast den vida zebra-klänningen. Men jag lekte med tanken medan jag omsorgsfullt låste ytterdörren bakom mig och försäkrade mig om att inte häxan surtant eller Gestapo följde efter. Sedan satte jag mig ner och åt lite choklad och skrev ett humor-inlägg på Facebook om samma händelse. Lite kortare, visserligen, men jag var så arg.

Det är första gången jag svurit åt en gamling. Jag svär inte så ofta, och uppenbarligen inte åt gamlingar, förrän idag.

Men någon gång ska ju vara den första. Och kollar gubben på klockan en gång till medan jag befinner mig på två meters avstånd så lovar jag att han får en labét eller en hurvel i present fastän det inte är hans födelsedag. 

Ännu en fantastisk halvledig helg har passerat, Johan jobbade till två både fredag och lördag och var ledig igår så vi har åkt land och rike kring - i alla fall stad och rike kring - och gått på en visning, suttit i solen och ätit pizza, åkt in till stan för prinsbröllop och en riktigt lång promenad som även den avslutades med hamburgare och öl i den varma sommarsolen och nya t-shirt-ränder. Sedan tränade vi bort alla överskottskalorier på löpbandet och handstående armhävningar. Jag slog mitt inomhusrekord på 5 km med över två minuter och efteråt kunde jag vrida ur kläderna. 

Nu är Johan tillbaka på jobbet och värmen tog han med sig när han for. Jag har precis kommit hem från Täby Centrum efter lite fönstershopping och lite annan sorts shopping också. Jag kan ju inte använda alla mina tillbakagivna skattepengar på räkningar, eller? Vi kör fifty fifty, fast trettio trettio tretto. Ungefär. Räkningar, sparande, och så lite shopping. Det måste man få göra ibland. Jag hittade det jag var ute efter, och så blev jag überlåg så jag fick gå till närmaste kafé och köpa en smoothie.

Det råkade bli hos min gamla jobbkompis så vi småpratade en stund - hon ska ha barn nu i augusti och jag blir så töntigt glad för det. Jag vill ju också vara där. Någon gång- Johan kanske snart inte litar på att jag sköter mig med mina p-piller när jag skriver om barn hela tiden, haha. Så jag låter bli. För en stund. Jag sätter mig med favoritboken, nummer två i serien, bokälskande Dana, matteboken, en god middag och en dusch för att stilla träningsvärken i vader och rumpa och sedan lite städ och förberedelserna inför en god middag när Johan kommer hem vid... fem slutar han sex är han på gymmet sju tränar han åtta är han hemma. Åttatiden. Det är okej. Det är fortfarande ljust om kvällarna. Det är ljust hela nätterna. Nästan.

Jag ser framemot det nattliga solljuset, lata dagar med min och hans familj, paddla kajak, badandet i stugan och farmors sockerkaka jag inte kan äta men som är den godaste i universum. Långa, kvalmiga nätter när man inte kan sova och ligger och berättar historier för varandra. Medan solen fortfarande kastar sina strålar på trädkronorna. Kortspel, vår fyraårsdag, löpturer längs älven, snirklande smala grusvägar till sommarstugan. Idyllen. Dofterna, ljuden, skratten. Göteborgsvistelsen, kryssningen, alla grillmiddagar. Det kommer att bli en fantastisk sommar. Det strävar jag, det längtar jag, efter. Det ser jag fram emot.

♥ 

Telefonen ringer stup i kvarten, fingrarna hamrar på tangenterna och huvudet förvillas av den ofantliga mängd information som hävs i min riktning. Var det 48 kvadrat? Eller 50? Vad låg hyran på nu igen? Först nu fattade jag att det kunde vara bra att samla informationen på ett och samma ställe och har sammanställt ett Word-dokument med eventuella lägenheter, telefonnummer, fördelar respektive nackdelar med dem alla. Och tro mig, det är mååånga som ringer och har ringt. Och jag är tacksam. Glad. Men ändå gnager det. 

Igår var vi och kollade på en lägenhet i närheten. Den var fin. Men det var en tryckande känsla över bröstet, den kändes instängd med tunga färger och opersonliga väggar och utsikt över mer tegelbyggnader, sängen tog upp hela vardagsrummet och det kändes bara... inte hemma. Inte som ett hem ska kännas. Så jag började kolla på Hemnet. Jag är obsessed av Hemnet. Jag kollar allt av intresse. Men med det kommer gnaget tillbaka. Tankarna. Hur gör vi? Hur ska vi göra? 

Är det bättre att:

 - Köpa en egen lägenhet, lite längre bort från jobbet, men där vi faktiskt kan bo och inte behöver bekymra oss att vår hyresvärd kommer och knackar på en dag när vi inte har särskilt städat och står i duschen bägge två? Jag hade inte ens linser på mig när vi öppnade dörren, så jag såg honom inte. Stod där och lyssnade på vad han sade när han sade att nu måste vi tyvärr flytta. Tur var väl det, att jag inte såg honom. För så fort dörren stängdes bakom honom fick jag ont i hjärtat igen. Vårt hem sedan två år... kommer inte längre att vara vårt hem.

- Eller hoppa runt i andra hand och betala hutlösa hyror varje månad, som snart kostar mer än en egen lägenhet skulle ha gjort? Aldrig egna möbler, aldrig som vi vill ha det på rikigt? Medan vi väntar på... ja, vad då? Jag vill inte längre vara gäst. Jag vill ha ett hem. Och ett hem råkar kosta en miljon eller två mindre borta i Göteborgstrakten, Trollhättan, där släkt och vänner redan bor.

Är det värt att köpa en lägenhet där borta, säga upp sig från jobbet, flytta dit och börja jobba? De har ju en högskola där, en jättebra sådan, så om vi ska gå skola sen passar ju det perfekt... Att bo där i närheten, gå skola och sen flytta någon annanstans om det inte passar våra mål och drömmar längre. Har man en lägenhet, en förhållandevis billig sådan, där borta kan man ju hyra ut den om man far och reser, och har kvar den när man kommer hem igen... så man slipper börja om från noll med noll pengar på kontot och tänka att skit, önskar vi köpte den där från början... Eller?

Eller köpa en här, där vi trivs, här som är hemma, vårt hem, för en miljon mer, som vi måste belåna extremt för att kunna köpa? Den jag nämnde igår blev jag kär i, men nu hittade jag en annan fin, mååånga fina, i Trollhättan. Mamma är uppväxt där så jag är ju nästan därifrån jag också, känner de västliga vindarna blåsa mina tankegångar ditåt. Det är inte lätt det här och jag vet inte vad vi ska göra, vem man ska fråga. Alla har ju olika åsikter och jag värderar dem allihop. Jag ska i alla fall gå på banken imorgon om jag inte jobbar och be om ett lånelöfte. Hur det går till, hur det funkar. Hur man gör. Bara för att hålla alla dörrar öppna. Ett hem med Johan, det är vad jag vill ha allra, allra mest. Har vi ett hem kan vi göra vad vi vill, åka var vi vill utan att bekymra oss för vad vi ska göra när vi kommer hem igen...

Låsa dörren och fara på semester utan att tänka mer på det. 

Hyra ut den om man åker på en långvarig semester.

Här eller där, eller någon annanstans? Vad tycker du?

Lördag förmiddag och just nu

- Laddar jag för en löptur med de gamla skorna, så jag inte behöver bekymra mig för uppkommande skavsår och kan njuta av turen innan det börjar regna.

- Upplever jag en rivande avundsjuka och ofantlig glädje för min pappa och hans blivande sambo som är på väg till Öland, mitt favoritställe på hela jorden (och hans), och fylls av minnen och nostalgi av koltrastar, sånglärkor och öppna, blåsiga vidder tillsammans med min familj.

- Inväntar jag svar från en mäklare. Jag har bokat in en visning på en lägenhet i grannkommunen en halvtimme bort och det pirrar i kroppen. Den var perfekt, med accepterat pris och närhet till natur, hav och rimliga avstånd till Täby Centrum och jobb. I och med att den var så pass fin lär det ändå bli budgivning vi inte har råd med, men det vore fantastiskt att i alla fall åka dit och kika. Förstahandslägenhet vill vi ju helst ha...

- Väntar jag och vi på att besöka den första tilltänkta andrahandslägenheten när Johan kommer hem från jobbet ikväll, alldeles i närheten fast ändå inte. Fast magkänslan säger ändå, eller snarare viskar lite försiktigt, sådär som små barn gör när de drar i mammas tröja och ser upp mellan två pippilotter på var sin sida om huvudet: "Jag vill så gärna titta på den där förstahandslägenheten också...." och huvudet har redan börjat göra upp scenarion om hur det vore att bo där, jag och han, inreda så som vi vill ha det, med vår pyttelilla trädgård och våra två sovrum, vardagsrum och datarum/bibliotek. Ni ser ju? Ni hör ju? Då kan jag äntligen få mitt bibliotek/studierum.... och vi kan sätta ner rumporna någonstans utan att behöva bekymra oss för att vi snart måste flytta därifrån...

- Ska jag göra klart sista Hälsopedagogikuppgiften och sedan är kursen klar.

Men nu, på med löparkläderna och iväg. Drömma får jag göra när regnet smattrar mot fönsterrutorna och jag myser upp mig i soffan med en tekopp, hälsoboken och matematiken och gnager på blyertspennan så där som jag gör när kugghjulen snurrar i jakt på rätt siffertal.

Män. Nog är de en klass för sig. Min man och jag klickar för det mesta och har en kuslig intuition att säga samma saker eller tänka på samma saker eller börja nynna på samma saker, men ibland handlar vi tydligen samma saker fast för olika ändamål. Se bara på bilden nedan. Jag trodde verkligen att han skulle köpa hörlurarna  till mig så snacka om vilken lång näsa jag hade dagen efter när han började prata om "sina" nya lurar haha. "Jaaa... Jag sade ju att jag skulle köpa dem", med världens leende. Åååh.

Eller som Olof, nio år och jag på sju, jag hade precis fått nya skor som jag inte lärt mig knyta än. "Olof kan du knyta mina skor?" frågade jag honom när vi sprang ut i kapprummet för rast. "Ja visst", sade han, och jag sken upp och sköt fram foten. "Men jag vill inte", sade han och gick ut med sina kompisar. Hmm...

Eller som en jobbkompis berättade, en liten kille vars skor hon fick knyta varenda dag i en hel vecka och på fredagen sade hon åt honom: "Nu i helgen får du som läxa av mig att lära dig knyta skorna." Och han sken upp och sade: "Men det kan jag ju redan!" Hahaha....

Eller som farfar. "Ja absolut ska jag göra det..... Men inte i veckan."

Eller som pappa. Skulle skruva på nya sommardäck och var noga med att etiketten skulle hamna rakt och bökade och fixade... men bilar rullar ju... och etiketterna var inte "rakt upp" så vidare lång tid.

Eller som den dagen jag smakade en Japp för första gången i mitt liv, frågade Johan om han gillade dem. Ja tack gärna, sade han, och så slängde jag den i soporna hahahaha.

Visserligen för tre år sedan, men (hämtat från Facebook): "Att jag brukar smita in på offentliga sammanhang som tex bussen och säga att jag är 14 är ingen nyhet. Men rekordet blev ändå idag när vi skulle på Nolia: "Två vuxna och ett barn" blev resultatet... och kvittot avslöjade att jag kom in som "Barn 7 - 12 år" HAHA."

Och det bästa för idag. Också tre år sedan. Jag hade nog en smarthets-peak där innan jag blev lite klokare och äldre och mognare, eller? Jag tror det. Också från arkivet på Faceboook: "Johan sitter och pratar om hur bra det är att vara man och hur osmarta kvinnor är.... och han märker inte ens att det kommer en flygande mandarin förrän den landar rakt i ansiktet. HAHA!"

Första gången jag kastar någonting som faktiskt träffar målet, och det mitt i prick. Hans min var OBETALBAR och jag glömmer det aldrig. Hahahahaha. Från INGENSTANS smackar det till en jävla mandarin i pannan på en hahahahahah...... förlåt bloggen jag har just ätit och glömt ta insulin. Jag gapskrattar för mig själv hemma i soffan och har ont i magen av skrattattacker. Jag måste leta mer i arkivet, för det här var så himla kul. Och kanske ta lite insulin.

Och lyssna på musik via de nya hörlurarna Johan köpte till mig som han tydligen inte alls köpte till mig som han sade att han gjorde. Män. Kvinnor. Jennie. Hon är inte så smart alla gånger, men hon är i alla fall trevlig att se på. En älskad, mandarinad herre på Facebook, 2012...... haha. Tur är ju det. Nu har jag lugnat mig. Nu pausar jag. 

Det har varit radiotystnad här på bloggen ett par dagar nu och det är först nu som jag kan sätta mig ner vid en dator och skriva ner det som har hänt sedan sist. Jag har nämligen börjat jobba. Tisdag kväll ringde vikariesamordnaren i Täby Kommun och erbjöd mig ett kontrakt som lärare /resurs/ fritidspedagog/ förskolepedagog/ barnskötare/ vikarie och sedan onsdag morgon har jag varit stationerad på en skola en bit härifrån i en helt fantastisk klass.

Om jag trivs? Om jag trivdes mer än jag någonsin trodde jag skulle göra? På bara tre dagars jobbande? Ja, oh ja. Det tog två timmar så insåg jag att japp, det är det här jag ska göra. Barnen är så härliga. Lärarna så fina. En elevs mamma kom fram till mig under lämningen här om dagen och sade "jag måste bara få säga vilket fantastiskt intryck du gjorde på min dotter igår. Hon pratade om dig hela kvällen och längtade till hon fick komma tillbaka till skolan." Att hon vågade säga det till mig. Herregud vad glad jag blev.

"Jag såg dig under rasten, du hade ett helt harem av elever efter dig - det märks att du är omtyckt" sade en annan lärare till mig.

Jösses vad jag trivs. På söndag får jag mitt nya schema för veckan som kommer. Och jag är så glad. Jag trodde inte jag skulle tycka om det så här mycket. Men det gör jag. Ja, oh ja. Det gör jag. Så nu har jag börjat tänka, skissa, planera.

Johan vill fortfarande åka till Australien och gå utbildningen som sträcker sig över ett helt år, och då sade jag till honom att om det är det du verkligen vill bli så startar vi ett företag där han är PT och jag är kostrådgivare. Enkelt sagt. Många underkategorier. Många frågetecken och många idéer, men hela planen var så bra. Då får han jobba hur mycket eller hur lite han vill, testa på PT-livet, är det nåt för mig, för oss? Och går det inte, så går det inte, då lägger vi ner och mer är det inte med det. Vi kan fortfarande jobba med annat på sidan av, men om vi gör det här har vi ju ett gemensamt mål att se framemot istället för två separata. 

Johans andra plan är att bli lärare. Vad kul sade jag, anmäl dig till vikariesamordnaren så fixar hon in dig i en skola och du får se om det är något för dig. Våga. Testa. Chansa. Gör. Som jag gjorde nu. Vi kan vara lärare och vi kan driva företag på sidan om. Det är inte orealistiskt. Jag har skissat på en plan. Flera sidor. Det är så jäkla coolt så jag blir så uppspelt och vill börja nu nu nu. Vi kan båda göra det vi älskar. Vi kan bara göra det vi älskar, om vi vill. Träna, äta gott, lära ut, både vuxna och barn, vara tillsammans, hur mycket vi vill. Två individer, ett par, med ett gemensamt mål och gemensamma drömmar.

Jag är redo att spänna på mig bältet och köra. Prata med banken. Med Arbetsförmedlingen, hur det egentligen går till att starta företag. Vad kostar det? Alla sådana saker. Det är skitläskigt, men det måste det få vara. Men ingenting utan en skiss, en plan, så man ser om den är genomförbar. Och detta är i högsta grad genomförbart, med lite jävlar anamma och framåtanda och driv. Vi är lika varandra i mycket, men olika i de sakerna som jag tror kommer bli en perfekt balans för hela den här baletten. Jag är impulsiv, han är eftertänksam. Jag flyger omkring i det blå, och han håller i snöret nere på marken och ser till så att jag inte far iväg allt för långt. En super-kombo för detta, jag bara vet det. Känner det.

Jag vill åka till Irland på ridläger, det har jag velat hela livet och jag kommer ångra mig om jag inte får fara någon gång, men, om jag åker dit och upplever landet tillsammans med Johan kommer jag vara minst lika glad och nöjd, för ridlägerdrömmen finns kvar och driver mig framåt i livet, i det jag gör, och vem vet, jag kan kanske åka dit med min dotter om tjugo år. Bara för att man inte gör det just nu betyder inte att man för alltid stänger dörren för möjligheten. Det finns så mycket att göra i livet.

Min farmor studerade när hon var 45.

Min mamma kommer att börja studera till sin livsdröm när hon är 49.

Att göra det här vore så kolossalt roligt och givande och intressant. Läskigt. Men mäktigt. Och går det inte så går det inte. Då har vi i alla fall provat. Tillsammans. För tillsammans är den plats jag vill vara på. Drömmar ska man ha, det är det som driver oss framåt, men vi får inte glömma bort att leva idag. Ta vara på den här dagen. Och inte heller glömma bort... att vi är två i det här. Uppåt, framåt. Vilka oändliga möjligheter det finns, när man är två med någorlunda samma dröm. ♥

Idag har varit en sån där dålig dag. Bläää. Vaknade till när Johan gick till jobbet, trodde klockan var strax före åtta men när jag mullvadade mig utan glasögon till vardagsrummet var den inte mer än sju. Jag hade glömt att han skulle börja tidigare idag. Men somna om, det kunde jag inte. Och regnet bara öste ner - det regn som meteorologerna lovat skulle vara sol och arton grader, och vinden piskade regnet nästan vågrätt.

Trött, seg och varm efter gårdagens intervaller. Låg i soffan i timmar efteråt innan jag drog på mig mjukisbyxorna, de där leopardmönstrade som Johan älskar så mycket (obs: ironi) och försvann ner till tvättstugan och till ICA. Med byxorna på. Tur han inte var hemma, haha.

Fullt med disk på köksbänken hade jag inte bara gjort middag utan även bakad LCHF-bröd jag ska fila lite på inför nästa sats. Jättegott men det kan alltid förbättras. Disken fick vara. Pollenallergenerna gör mig loj och slö. Slemmar igen näsan. Men inte mer än så. Jag vill inte ha mer än så.

Disken är kvar. Jag är fortfarande loj och slö och har suttit ute och läst A Storm of Swords, tredje boken av Game  of Thrones-serien, den tjockaste av dem och med tusen fantastiska sidor, cyklat ett par km fram och tillbaka till Täbban och.... räknat matte. Säg hej till den trögaste människan ever. När Johan världens bästa Johan hjälper mig är allt så.... jag fattar i alla fall vad min hjärna tänker. Eller tvärtom. Men så fort han slutar tar det tvärstopp efter två tal. Kämpa kämpa kämpa.

Loj och slö. Dra upp gardinen någon. Imorgon blir det bibliotekshäng, CV-utskickande och förhoppningsvis grym träningsvärk efter kvällens spinning och Absolution. Johan jobbar 8-23 idag. Fy bubblan. Han är så duktig. Jag sitter på mina nytvättade, tighta brallor och önskar jag förstod vad jag skriver om och vad jag räknar.

Kanske ska ta en promenad innan gymmet. Så jag är färdigt uppvärmd. Kanske ro lite. En jättebra komplettering till löpningen. Mitt nya mål är 5 km på 25 minuter. Det ska gå. Jag ska kapa mitt nya rekord på 27:42 till augusti. Till juli. Därav intervallerna. Därav den extrema segheten igår och en önskan om att någon dvätte skulle lägga mig i ett badkar med lagom hett, lent vatten och hägg och lavendel och liljedoft. Här kan jag inte sitta, på mina snortighta byxor och idissla trots att jag är trött som... tröttast idag.

Sommaren är på ingång, Johans födelsedag, vår fjärde årsdag och massor av annat kul. Så ska man ta sig någonstans, antingen fysiskt eller psykiskt, måste man jobba lite för det. Så hejdå trötthet. Hej träningskläder och beslutsamhet. Jag klär i det. Jag kämpar för det. Ingen annan kan göra det åt mig. HEJDÅ TRÖTTHET!