Jag sade igår att jag inte har haft ångest på länge. Inte på över en månad. Inte sådan där riktig tung ångest som får blodsockret att skjuta i höjden, tunnelseendet förblinda allt annat än rakt fram - flykten, den stora flykten bort, ut, genom dörrarna till den kalla brisen mot ansiktet eller frisk luft genom håret. Det enda som går att tänka på är FLY. Bort. Iväg. Medan man tampas med hårt hopknipna läppar för att inte lunchen också ska fly.

Jag har haft ångest sedan jag var 13 år och var deprimerad för första gången. Min älskade ponny såldes ju under en kallaste mörkaste månaden så klart hjärtat gick i bitar. Jag kanske inte borde skylta med det inför framtida anställningar, men jag är en människa av kött och blod och vi har alla några skavanker, någonting som gör var och en lite lätt defekt och minnesvärd. Alla har vi våra demoner. Våra spöken. Mina (ångesten tex) är förhållandevis inte särskilt dominerande annat än när de dyker upp då och då så då kan jag gott skriva om det. För det finns många fler än jag som lider av det i varierande grad.

I alla fall. Jag har varit halvkrasslig sedan jag fyllde år. Jag börjar misstänka bronkit eller twar. En mamma till några barn har det och jag kramar de barnen varje dag. Hon har också varit risig länge, tappat rösten precis som jag i omgångar och nu är jag både hes, slemmig och ont i halsen med hosta som äter sig ner i bröstkorgen. Vila och vatten och honungsbrygd av kär kollega hjälper tillfälligt men jag vill ju träna som folk!

Det jag vill få fram med det hela är att det inte är så bara att förbli glad och positiv när man får tampas med barnbaciller, hosta sig igenom en okänd, långvarig sjuka, springa på visningar, leta nytt boende OCH när kollegor slutar till höger och vänster. Nu har det hänt igen. Två stycken.

Så vi är återigen fem levande anställda på min avdelning med ansvar över fyra klasser.

Jag dömer ingen, jag älskar fortfarande mitt jobb, jag tycker mycket om att gå dit - men det är inte bra när man är en HSP, en känslosvamp, som suger åt sig allt, tar på sig allt, där alla handlar i blindo och ingen vet något och ingen får veta något just därför att ingen vet... Man blir liksom trött.

Och får ångest över att man inte kan göra något.

Och där är vi nu. Var, tills Johan kom hem och fick mig ur ångestträsket inte ens duschen rådde på. Tack <3

Jag vill ha stabil mark under fötterna. Trygghet. Har jag inte det så är jag inte mig själv. Jag kan inte springa tusen meter i samma hastighet ifall att marken plötsligt försvunnit. Jag kämpar och försöker och tänker positivt. Upprepar det för mig själv. Kämpa, kämpa. Längta. Men när man inte riktigt vet vad man gör till hösten eller ens om en månad känns allt plötsligt lite läskigt.

Om det är att fela eller vara defekt så får det vara så. Jag gör så gott jag kan. Alltid. Ibland räcker inte det. Då får man ta de smällarna. Gärna med sin defekta sida, så att hålen inte blir fullt lika synliga. Jag dränker allt i den där ångesten istället som dök upp utan förvaring och hoppas att inget av det kan simma utan sjunker till botten och förmultnas. Jag tänker för mycket. Dags att sluta med det. Dags att bara vara människa och inte en superrobot.

Måndag och i helgen har vi sprungit på visningar i sällskap av Johans bror som sovit här sedan fredag. Den lyckliga tiden på Hangarvägen är snart till ända och det är så jobbigt tungt så jag inte ens vill prata om det, vi trivs så himla bra här och det har verkligen varit "vår" lägenhet. Där vi kunnat se oss bo en längre tid, inreda precis som vi vill, hur hade vi gjort här, där, golv, tapeter, möbler... Och så rinner dagarna iväg mot det slutgiltiga då vi måste lämna över nycklarna. Blä.

Igår på vår sista visning kom det in en familj. Mamma, pappa och son på sjutton, arton år, en blek kopia av sin far. Pappan bar kavaj, slips, nystruken, vit skjorta och mamman trippade in med trenchcoat och höga klackar och håret lagt i fina lockar efter ansiktet. Johan mumlade "pappa betalar" till mig och jag kunde inte låta bli att himla med ögonen när jag såg hur de spatserade runt i den fina lägenheten med tydlig närvaro av småbarnshänder och skrik med snorkiga miner och en känsla av inbillad världsvana. 

Ungen såg rätt bortkommen ut, följde snällt med sina föräldrar genom rummen, pratade med mäklaren och gick sedan. Det fick mig att tänka. Jag har en kollega som fick en lägenhet av sin mamma. Bara sådär. Cash. Och jag blir lika ställd varje gång jag ser sådant där. Frågorna snurrar runt i huvudet och blandas med nyfikenheten och oförståndet. Hur sjutton har man råd att köpa en lägenhet för två miljoner utan att låna till den? Vad måste man göra för att tjäna ihop två miljoner? Vad jobbar man med? Vad äter man till frukost? Bajsar man guldpengar? Är man gift med H&Ms VD?

Hur bär man sig åt för att ha rika föräldrar, för att födas in i rikedom och lyx? Matar man dem med något speciellt? Jag har alltid tyckt att vi har haft det gott ställt i min familj. Jag har nästan alltid fått det jag velat ha, sett till det materiella, åtminstone det lilla materiella. En ny telefon, nya ridstövlar, anmälningsavgifter, kursavgifter, körtkort, de har kört mig överallt, till kompisar långt borta, till konfirmationen, ungdomsgården, de har hämtat mig i snöstorm och tröstat mig när de faktiskt sagt att de inte vågar köra bil hela vägen till stallet när det snöade så mycket att man inte såg en meter framför sig.

Jag har inte fått en egen häst eller ett ridläger på Irland, men jag har aldrig lidit brist på någonting, varesig fysiska saker eller det mentala, stöttning och uppbackning, en klapp på axeln, en spark i baken, stöttande ord och en stor dos självständighet och modet att gå min egen väg. Och det sista väger så mycket mer än några sedlar någonsin skulle göra.

Men där är inget jag ser som en självklarhet. Det är ingenting jag ser tillbaka på och känner hur det frodas i bortskämdhetens jag-har-det-så-bra-nerven djupt där inne, den som får håret att mirakulöst nog slickas tillbaka mot huvudet i vattenkammade testar och slipsen att knyta sig hårt runt halsen och ett självgott äckligt leende att klistra sig fast i ansiktet. 

Mina föräldrar skulle aldrig köpa mig en lägenhet för två miljoner. Eller en bil. Jag fick betala för bensinen när jag använde bilen. Fick betala mina egna parkeringsböter. Självklart.

Och det är något jag beundrar dem för. 

Inte ens om de HADE två miljoner skulle de köpa en lägenhet till mig. Småsaker är en sak, en ny telefon, ett ritblock, en ny dagbok, en ny jacka. En lägenhet, en bil, ett hus, ett bröllop, det är vad som får det att klia i själen på mig av oförstånd. Jag tycker inte att det är dåligt att köpa sina döttrar ett boende, för ett eget boende är en av de bästa sakerna i livet och kan man, så varför inte. Men någon måtta får det vara, någonting måste man väl lära sig att uppskatta och kämpa för (min kollega är glad för detta varje dag, så det handlar inte om det).

Det var Pappa Betalar-stuket på den taniga killens utseende som jag blev galen på. Okej om man betalar för sina älskade små söners välbefinnande men man behöver inte skylta med det framför näsan på folk. Jag har pengar, jag är snygg, ni har ingenting här att göra, ni kan ingenting, ni vet ingenting. Kolla på min familj era losers. En näsknäpp på sådana människor. En hurvel, en labét. Att vara rik är för mig inte nödvändigtvis något bra. Om man kan köpa vad man vill, vad är det roliga med att äntligen, äntligen ha råd med något man velat ha så länge? 

Sony xperia z5 compact - muted.

Instagram på tfn - utloggad.

Facebook på tfn - utloggad.

Och telefonen är tyst. Jag förundras över hur tyst den är. Jag är inte längre en av alla dem som kämpar för flest följare, för att bli sedda, uppskattade, behöver inte visa halva tuttarna för att folk ska tycka om mig. Och vad säger halva mina bröst om mig? Den jag är, på riktigt, när sminket tvättats bort och de fina kläderna bytts ut mot mysekoftan? Vad vet alla följare om mig efter att ha sett mina inzoomade tuttar och rumpa i tajta kläder i diverse vinklar? Vad tjänar jag på det? Den sortens uppmärksamhet vill jag inte ha. Jag vill inte vara henne (inte för att jag någonsin varit henne heller). Jag vill inte vara "en sådan", som man "ska vara" och som de flesta där ute... är.

Jag vill ha så lite följare som möjligt. Så få läsare som möjligt. Ja, du läste rätt.

Mitt liv är fantastiskt, jag är bara trött på hetsen, ytligheten och att alla ser likadana ut och att man ständigt måste bevisa sin egen framgång. Jag har alltid varit tjurig, envis, vägrat följa med strömmen, och så gör jag även nu. Nu viker hela jäkla floden av och jag fortsätter rakt framåt, jag orkar inte ens följa den med blicken. Jag vill inte gå in på H&M fyra gånger utan att hitta kläder jag kan tänka mig att köpa och gå därifrån tomhänt för att det a) bara är korta magtröjor (tänk lika stort som en behå) och sjuttiotalskläder som hänger där, och b) tyvärr passar jag inte i något av det och det är inte jag. Jag skulle inte kunna gå till jobbet i en magtröja som nästan är kortare än min behå. Jag betalar inte trehundra kronor för en behå utanför behån, när det finns tröjor som sträcker sig i alla fall ner till jeansknappen för samma pris. 

MKPK. Mest kläder per krona. Jag skulle inte klä mig i en heltäckande päls för trehundra kronor, men ni förstår - hoppas jag - vad jag menar. 

Jag tycker om magtröjor, men då jag är så kort så blir det bara ben och bröst och alltså inte direkt är jobbanpassat. Inte för att det är något dåligt att vara det egentligen, det är ju en av kvalitéerna med att vara petite. Hälften bröst och hälften ben, som min gode vän Johan säger (inte min Johan). Och nog kan jag ha det ibland, inte på jobbet dock. Men... Inte när jag var på jakt efter en riktig tröja att ha på jobbet. Dessutom är storlekarna så konstiga så kravlar man sig in i en sådan tar man sig inte därifrån. 

Jag längtar efter sol och sommar där man är brun och fräknig och alla kläder passar. När jag är ordentligt tonad och har tagit mig förbi vinterplufsigheten med råge, kommit upp i samma antal chins som jag var och snuddade på i höstas. Jag älskade hur jag såg ut då, jag tror för första gången någonsin; jag var bara... nöjd. Jag var nyförlovad och gudomligt förälskad i en man som sade att han tyckte bäst om mig när jag precis hade vaknat på morgonen, utan den där ytan man alltid målar upp, utan sminket och det plattade håret.

Det fastnade. Det hängde kvar. Det hänger fortfarande kvar. Sporrar mig i det jag gör och den jag är. Fast jag känner mig som fulast i världen så ler han alltid när han ser mig. Oavsett om jag har lockigt hår eller platt eller nyduschat eller inte så jättenyduschat. Och det är den enda uppmärksamheten jag är brydd om. Jag tycker om klä mig i vackra, välsittande kläder, i klänningar och i jeans som är mina två följeslagare, jag tycker om att jag blir uppmärksammad för det. Men jag behöver den inte. Jag behöver inget annat än Johans uppskattande ögonkast för att veta att jag duger, att jag är fin, att jag är jag.

De känner inte mig. Han känner mig. Han vet. Och jag har kommit fram till att det är nog. Jag kan ta en bild på mig själv och lägga ut den. Nytvättat hår, ett flawless face. Jag tycker om när mina vänner säger att jag är fantastiskt fin. Därför gjorde jag en privat Instagram. Och det är gudars skönt. Rätt sorts uppmuntran av folk som faktiskt känner mig, personen bakom bilden. Det är så jag vill ha det. Så jag vill vara.

Telefonen får ändå vara tyst ett tag framöver. Jag har det jag vill ha och behöver, precis här. Det räcker så. Jag tänker njuta av det. Sol, värme, maj, Johan, nya avsnitt av Game of Thrones, tillbaka till jobbet, hemresa, familjetid, femårsfirande och resor tillsammans. Jag är så lycklig så jag spricker. Och jag är självisk om den, för första gången någonsin tror jag. Jag vill dela den med mina närmsta, inte med världen jag inte känner och som inte känner mig. Jag vill bara vara kick ass lycklig, här, i vår bubbla. 

Det räcker.

Det är allt. 

Det är den bästa sortens lycka.

Tystnad.

En blank sida, ingenting som hörs eller rörs i periferin. Inga bortskämda snorungar som är med i Paradise Hotel och Sex on the Beach (BLÄ) och tror att de är såååå fantastiska. Ingen reklam, inga ko-stängsel, inga fejkade leenden och bröst som täcker halva skärmen och telefonen nere i varenda tallrik. Jag läste en kommentar att det är aptrist att vara på en gala för bloggare eftersom att allting ska dokumenteras och att det knappt går att prata med folk.

Jag hatar att den lilla röda, rektangulära saken i min hand är så beroendeframkallande att man tar upp den så fort den piper. Jag hatar att det blivit så, inte bara för mig utan för alla. Skulle jag bli klokare efter varje gång jag kollar varför den piper hade jag varit okej med det men inte nu (förutom när min sambo skriver <3). Nu är det som att titta på Real Housewives of Spoiled Bitch City där någon lägger upp ett sådant där självporträtt där de uppenbara självkänslorna är borta och man mååååste få uppmärksamhet för någonting i ens utseende heeeela tiden.

Jag gjorde en privat Instagram för att jag ville mininera antalet avlidna hjärnceller som dött av hopplöshet för mänskligheten. Och vad händer? Sponsrade reklaminlägg om nya Iphones, sidor att följa och massor av sånt jag varken bryr mig om eller vill ha i min lista på dagliga bilder.

Jag åkte till gymmet osminkad. Inga bilder på vad jag gjorde där eller på mina fina matchande osvettiga kläder och blänkande hår och tusen lager av smink. SLUTA TA BILDER OCH GÖR DET SOM ÄR MENAT ATT GÖRA PÅ ETT GYM. Svettas, ta i, grimasera, släppa ut ett urvrål under den sista övningen som hotar att ta livet av dig. Våga ta i. Kasta telefonen åt helvete. Var där. Var medveten. Var i "nuet".

Det är vad jag vill göra. Inte kasta den, men heller inte bli överöst av oviktiga saker som har noll bra energi att komma med. Jag vill bli peppad, inspirerad, glad. När vänner skriver. När Johan skriver. När pappa lägger upp mästerliga eller mindre mästerliga här och nu-fotografier att reflektera över en stund. Här och nu. Som det är. Inte i en drömvärld med tonvis av uppmärksamhet för helt fel saker.

Jag är sjukskriven för stämbandskatarr och tar tiden att vila, reflektera, andas - försöka vara just här och nu. Släppa stressen. Släppa in ny energi. Bra energi. Rensa bort den dåliga. Rensa i bloggfältet; vilka jag läser och intre. Tre bloggar är borta ur listan på grund av ytlighet, brist på konsekvensanalys (vilket jag vet kommer gå i arv och tyvärr ge bortskämda barn som inte förstår kopplingen mellan handling/konsekvens i framtiden) och för mycket yta.

Blondinbella gick från dålig energi till fantastiskt flow. En annan blogg gick från att vara en storasyster på nätet till att bli ytlig och nästan kall och någon jag inte längre kan relatera till då hon tog bort nästan allt som fanns där under. Jag vill inte ha yta. Jag vill ha det som finns innanför. Det verkliga jag:et. Vem man är när telefonen slocknat.

Kenza har bloggat i tio år och jag känner henne fortfarande inte. Läser inte heller hennes blogg mer än någon gång ibland. Lagergrenarna har bloggat i något år och det känns som att jag skulle kunna sätta mig vid deras köksbord helt normalt och diskutera allt möjligt, skratta i timmar och gå därifrån med lättat hjärta. Det är skillnad. Och det är insidan jag vill läsa om.

Vi gillar olika, ja.

Det här är min blogg.

Och jag gillar inte opersonliga uppmålade fasader. 

Artonde april. Min tjugotredje födelsedag. Tjugotre gånger har jag alltså fyllt år. Det är rätt många när man tänker efter, tjugotre stycken är fler än fyra händer om man nu inte har något syndrom som gör att man utvecklar fler fingrar än normalt. Jag har gjort en liten sammanställning i mitt huvud under dagen och medan jag stod under tankeställaren (duschen) nu alldeles för en stund sedan.

• Jag har insett att jag börjat komma upp i åren till den grad att ens födelsedag inte längre betyder så himla mycket. Det är liksom en helt vanlig dag med ömsom sol ömsom regn och ömsom isjävlakalla vindar som gör att man fryser in i märgen, och många skratt och kramar på jobbtid med alla ulliga, gulliga barn och kollegor som sjunger och ger mig en burk smörgåsgurka i present - tack för det, bästisar.
  
  
• Det faktum att jag säger "börjat komma upp i åren" understryker det hela rätt rejält.
  
  
• ...Fast egentligen är det väl mest så att födelsedagen råkade hamna mitt i PMS-tider; mitt i den ledsna PMS-tiden där jag vill lalla runt i mjukisbyxor med håret i en knut uppe på huvudet, osminkad med en kopp te i soffan, lite choklad, lite gråtfilmsteve och en varm famn att krama och böla fram ett vet du att jag ähääälskar dig en sisådär nio gånger på en timme.
  
  
• Jag önskar mig en värmekudde, en lång kram (utöver den ledsna PMS-kramen), lugn och ro och en hammock och en sandstrand. Svalp ifrån vågor, en lagom varm sol och en paraplydrink och total avkoppling. Det är mitt drömscenario just nu och något jag visualiserar så ofta jag kan. Snart är det sommar och snart är vi där. 
  
  
• Tjugotre år känns äntligen rätt att fylla. Jag har aldrig känt mig så gammal som jag är, aldrig någonsin, och nu börjar jag komma upp i mentala ålder. Jag är en pensionär som älskar lugn och böcker och skogsturer och att fiska mitt i midnattssolen på en spegelblank sjö, att skratta och flamsa och träna och vara ute i alla sorters väder och att ligga i en hammock och att ta ett vinglas då och då.
  
  
• Jag var tjugotvå år när jag började tycka det var gott med ett sådant där vinglas. Speciellt vitt vin och Riesling. Vem trodde det för ett år sedan, två, tre?
  
  
• Jag behöver inte ursäkta de val jag gör eller vem jag är för någon. Ju äldre man blir ju mindre blir ursäkterna, det är liksom redan kört. Och jag kör. Följa mode och trender och använda tjugosju lager av smink fastän det inte syns är inte jag, måla ögonbrynen och ständigt se förvånad ut - lägg av bara. Jag vill inte göra som alla andra. Jag vill göra som jag. Jag ogillar ytrlig slaskteve som Paradise och Ex on the Beach och Farmen. Det tänker jag inte ens motivera för det är självklart när man är jag. Jag är sån. Jag är fruktansvärt rolig, härlig, charmig, knasig, störd och varm. Jag är den bästa jag kan vara. Jag är mig själv, alltid. Ibland är jag för mesig och säger inte vad jag vill innerst inne men några flaws ska man ju ha för att vara människa.
  
  
• Nu känns det lite bättre när duschvattnet runnit av, håret doftar gott av friskt schampoo, musiken strålar långsamt ut ur högtalarna, farmor och farfar ringde och oj vad jag älskar dem, bästa bästa. "Vi har skrivit ut bilden på dig och har den jämt med oss. Så är du alltid här, ändå." Begäret efter en gråtfilm och choklad är inte fullt lika nära. Nu vill jag bara att han kommer hem, den där mannen, och ger mig en riktig födelsedagsköss mitt på munnen. Den förra födelsedagen vi spenderade tillsammans, hans födelsedag, slutade med två ringar på fingret och ett gråtkalas som varade i timmar. Jag ähäälskar dig gone insane. Jag är så utomkroppsligt lycklig med honom så jag fortfarande får bubblor i magen (inte av chili con carne utan av fjärilar). Jag älskar mina fjärilar ♥
  

Nu ska födelsedagsbarnet röja upp lite här och skutta runt i en klänning i några timmar. Min födelsedag har hittills varit fin, lugn, långsam, precis som man kan vänta sig av en tjugotreårig födelsedag som dessutom inträffar på en måndag - den första som jag spenderar på ett jobb. Det kanske är så här det är att bli gammal. Att bli vuxen. Att fylla 23. Puss! 

Grattis Jennie!

Måndag idag. Nä, men onsdag, fast det känns som måndag. Alldeles för lite sömn, orolig sömn, vakna med hög puls och en man som vrider sig om titt som tätt, lika bekymrad över värmedallret som lagt sig inom de fyra väggarna. Snart är det dags att börja sova med fönstret öppet, jag längtar. Kura ihop sig under täcket och det är kallt i själva rummet, det är den perfekta sovmiljön för mig.

Jag öppnar idag och sitter i soffan med några få moment kvar tills jag cyklar iväg. Allergitabletterna skrevs ut igår så de har jag börjar äta nu. Glutenfritt i en hel vecka och lågkolhydratkost och ökat intag av kiselgel och aloe vera. Jag vill öppna ögonen, orka öppna ögonen, inte vara så grobianiskt trött så det till och med känns jobbigt att gå till ICA hundra meter bort. Jag vill inte gnälla heller, inte klaga, inte vara hemma från jobbet och förlora pengar. Jag älskar mitt jobb, det är det roligaste jag haft och möjligheterna är oändliga med vad vi kan hitta på tillsammans med eleverna på fritidstid. Jag älskar valmöjligheterna. 

Jag är bara så trött. Det går väl över, men jag har aldrig varit särskilt bra på att tampas med trötthet. Jag sade åt en kollega jag brukar samåka med till och från jobbet ibland att det gör ont i själen när jag är trött, för nog känns det som det. Jag är inte bara trött. Jag är glad också. Vi åt en supergod middag och jag cyklade en längre och långsammare tur igår eftermiddag bara för att få fortsätta njuta av solljuset. Påbörjat tredje delen av Milleniumtrilogin och mätt upp till trettiofyra grader på balkongen.

Skrivit om första kapitlet, igen. 

Fått fräknar på näsan. 

Tänker på min pappas födelsedag och min, och bröllopsinbjudningar och DIY. 

Om att åka och resa tillsammans med Johan till något varmt ställe där det finns ett blått hav, en finkornig sandstrand, två solstolar och ett parasoll och mängder med böcker, sockerfria drinkar, en bikini och en härlig, underbar sambo med solglasögon. Och varsitt cyklop. Och en sarong. Och saltvatten i håret. 

Det önskar jag mig. Det vill jag ha. 

Nu måste jag åka till jobbet, pilla ut linserna som skaver (måste ju vara pollen) och krama den där mannen hejdå, han som fortfarande ligger och sover. Gud så skönt. Jag skulle gärna sovit i två timmar till, minst. På lördag får jag det. På lördag får vi det. Min sista helg som tjugotvååring. 

Vad gör man när man är hur lycklig som helst och ändå så orkar man inte le? När hela kroppen känns som ett enda stort vakuum som lägger ett tungt lock över helgens glädje i att få vara lediga tillsammans. Måndag. Måndagsmorgon i vanlig ordning med de vanliga sysslorna medan båda två tänkte på helgen. Sen blir allt liksom bara blä. Solen skiner, det är jättevarmt ute, jag tänker att ja, jag kan gå ut och promenera länge, långsamt, bli piggare. Inte lika trött. Inte lika förbaskat trött. Men inser att man har favoritjoggingskorna på jobbet och allting faller igen.

Sätter sig ute på balkongen istället och läser ut och påbörjar andra och tredje delen i Millenium-trilogin. Trettio grader visar termometern och det är hett som i en masugn. En bra, sen lunch eller tidig middag, inspirationletandes efter veckans middagar på internet och mer läsning i solen. Tänker på hur underbart det vore att åka till en sandstrand med en lika varm sol som här mot solväggen där det läar, och vara borta i en vecka eller mer. Jag fyller år om en vecka precis och nu ser jag bara på den dagen med trötta, likgiltiga ögon. Varför är jag inte glad?

Jag vet inte vad det är. Om det är PMS, bihålorna som gnäller, pollen, att jag håller på att bli förkyld, huvudet som fått för lite vatten under dagen, kroppen som inte tränat lika mycket som jag skulle önskat, att helgen bara helt enkelt är slut och att de två dagarna så nära intill ersatts av en ny vecka. Det är vår ute, solen skiner, bofinken sjunger, koltrasten sjunger; man kan gå ut i vårjackan utan att frysa. Så varför är jag inte sprudlande jätteglad? Åka till jobbet och få miljoners med kramar av de små liven och skratta och prata med alla kollegor, vara ute och busa, rastvakta, åka hem och träna och slutligen komma hem till en middag och en man. Min man. Min fantastiska man.

Idag är helt enkelt bara en sådan dag där jag inte är glad. Jag är inte ledsen heller. Jag är bara... inte glad. Nu ska jag och träna i alla fall. Min favoritklass. Hoppas det känns bättre efteråt. Det behövs verkligen lite glädjeenergi i blodådrorna just nu.

Nu är de här, dessa tider med grus under ögonen när jag vaknar på morgnarna. Tack och lov är jag bara dödens trött under kvällarna och hyfsat vanligt pigg när väckaren ringer; Nasonex och nässpray har hittills funkat super. Efter min jättemigrän förra veckan där jag på slutet allvarligt började fundera på min överlevnad har hela kroppen känts lättare och piggare. Jag tror det var att allting släppte. Alla vinterns spänningar och stress och ovisshet och januarimörker. Jag fick ju mitt egna schema, planeringstid och i samma veva klarnade allting.

Jag satte mig ner och började skriva om listor på vad som ska göras och av vem, uppdaterade dem, hängde upp dem, godkände dem hos den högre chefen, tog verkligen tag i det där som den andra chefen säger; "Gör precis vad du vill, använd de resurser vi har och saknas det någonting så skicka en lista."

Jag trivs med att ha koll på saker. Jag är en ledare, inte möjligtvis en passande chef men en styrande kraft - och oj vad jag har strukturerat den senaste veckan. Bollat idéer och tankar med den där chefen, antecknat massor, medverkat på möte, kommit med nya förslag, fyllt att göra listorna med det vi vill göra tillsammans med barnen, det vi vill lära ut. Nya, spännande saker.

Jag gick - åkte - till och med till ICA och fyllde där fritidshemmets skåpar med bakprodukter till mitt nya fredagsprojekt och fyllde kaffehyllan med nya tesorter till oss vuxna som inte dricker kaffe alls. Roddade aktiviteter, pratade med föräldrar, klev in i en ny klass för en halvdag och lyckades få dem att arbeta så lågmält och flitigt att deras ordinarie lärare blev stum. Fick brakberöm för vår genomtänkta aktivitet på fredagen.

Det är som att det vänt nu. Går mot ljusare tider även inombords. Ja, jag kommer säkert snart bli dunderförkyld igen med extrema pollenkänningar i näsa och bihålor bara för att jag sade så men då får det bli så. Jag kan andas igen, mina axlar är behagligt sänkta och mitt blodsocker är bättre än på veckor.

Tänk att det skulle behövas en katastrof i och med avsked av tre underbara kollegor innan jag kunde vända spiralen åt andra hållet. Den nya B kallar dem mig. B hade trettio års erfarenhet, jag inte mycket mer än ett i samma yrke, men att mina kollegor uppskattat förändringen och att det under de senaste dagarna varit jag som styrt upp vår avdelning (så klart inte helt ensam) gör mig sååå lättad och glad.

Och med lätt huvudvärk och värmevallningar och avslappning på en spikmatta. Man kan inte få allt, men åh vad jag uppskattar detta "nuet".