En glad överaskning och en mindre glad. Jag kom med i Ida Wargs Skin Perfection Challenge och är en av de trettio som gick vidare. Hur kul! Kommer få en hel massa nya hud-/ansiktsprodukter med posten inom kort och åh vad roligt det är!

Den mindre bra var väl att stället jag ville jobba på i sommar ringde och erbjöd mig en tjänst då de ännu inte hittat den rätta. Sedan i somras. Varningsklocka... Jag sa okej. De sa okej. De sa att jag får "provjobba" gratis då jag inte egentligen är rätt för jobbet, så att hon får se om jag duger. Haha. Jag skojar inte.

"Vill du ha karriär eller torka snor hjärtat?"

Jadu...

"Har du Facebook hjärtat? Jag tror jag vet vem du är hjärtat, tror jag sett dig här hos oss. Typ att jag känner dig... hjärtat."

Seriöst.

"Strunta i ungen imorgon hjärtat och kom och jobba gratis en stund... "

Nej. Vänta lite. Vänta vänta vänligen. Fågelturken minns ni? Vad är det för fel på människan? Den här alltså? Varför vill ingen jobba där? Varför ringer de en tjej med "fel" erfarenhet? Jobba gratis... Nej tack. Jag hade kunnat jobba gratis en dag om det genererade i en anställning som inte hindrade mitt barnvaktsjobb. Men jag har bundit mig vid det löftet, att finnas där, att hjälpa dem... och jag vill hellre vara där än hos någon läbbig hjärtetyp.

Alltså... ja.

Jag kanske skulle börja om.

Jag fick ett samtal idag. Där min eventuellt nästa chef kallade mig hjärtat.

Hur förklarar jag det på ett normalt sätt? Mina öron är fasen fyrkantiga just nu. De har gått i baklås. Hjärtat. Bah. Hjärtat. Hjärtat. Jag. Hon. Det. Där. Jag orkar inte. Jag går i baklås. Jag ska "torka snor" i ett bra tag till. För det är vad jag vill göra. Det är vad jag känner att HJÄRTAT vill göra.

Hallelujah Amen.

Godnatt.

Dagarna går så otroligt fort. Solen sjunker förbi hustaken men inte längre än så - det är ljust, dygnet runt, jag sover med halvöppen mun och armarna lindade runt en varm kropp. Täcket räcker inte riktigt till ibland, det är kallt, mina ögon öppnas sömndrucket, plågsamt, i en sekund, så länge det tar att lokalisera honom, att se var och hur han ligger. Sen ålar jag dit, somnar någonstans på vägen under hans utsträckta arm med täcket som läggs över mig, håller mig nära. Djupa andetag, tänder som gnisslar. Vanliga, trygga ljud. Lugn. Harmoniskt. Jag fylls utav ro.

Kämpar upp ögonen på mornarna, hej där kompis, är du vaken nu. Du är så söt när du sover. Ja. Kroppen är vaken men inte ögonen, det går inte, de vill inte - fem minuter. Han vet det. Han känner mig. Han flinar, ler, fortsätter pocka och till slut får jag upp dem, ser på honom med kisande, grönbruna ögon - och faller, handlöst, igen, kärleken är lika djup som hans andetag, själadjupa, bottenlös. Den ultimata känslan av... lycka, fyller mig, varje liten cell, genom kroppen som en skogsbrand.

Det är ingen bok. Ingen novell från någon tidsskrift. Det är en historia. Det är min historia. Mina mornar. Om tio år vill jag gå tillbaka till den här paltätande dagen hemma i norr och minnas just det här, dessa känslor, hur de fanns där runt omkring oss, hur de fylldes på varje ny morgon, varje ny dag. Ännu en dag tillsammans. Han och jag. Han ser på mig nu, ler igen. Och hjärtat fylls av glädje. Han älskar mig. Han älskar mig. Han. Jag. Åh, låt det alltid vara såhär. Det är tre år sedan vi träffades nu. Wow. Alla dessa känslor. Tre år. I do. I so totally do, one day. 

Dagarna går så himla snabbt när man inte har ett arbete att gå till, trots att jag stiger upp tidigt. Imorse åkte Johan iväg till jobbet redan vid sju och eftersom att vi hade tvättstuga då var det bara att masa sig upp ur sängen, slänga på sig en klänning och springa ner med tvätten. Väl på plats såg jag genom min ridå av morgontrötta hjärna att jag bokat fel tvättstuga så det fick bli flera maskiner med en halvtimmes mellanrum innan allting var klart. Tur man har fem timmar långa pass så man hinner, haha.

Så fort första maskinen sattes igång så kröp jag ner i sängen igen och slumrade gott en extra halvtimme. Var lite mer människa efter det kan jag lova. Så skönt. Sedan åt jag frukost och promenerade iväg till gymmet, kom hem och fortsatte på mina nostalgiska barnprogramsklipp jag började kolla igenom igår på Youtube, och helt plötsligt dök min absoluta favoritfilm från mina yngsta år upp i förslagen. Hjärtat började hamra inuti bröstet.

Jag slog igång den. Skitdålig kvalité och jobbiga, dubbade svenska röster men jag rös filmen igenom. Mindes. Hur kan jag fortarande minnas? Jag har inte sett den på femton år. Det var den första film jag grät till. Jag tyckte den var hjärtslitande, jag vet att jag tyckte det. Hur gammal kan jag ha varit? Fem, sex? Inte mer. Den visades en jul. Jag minns att jag grät så hejdlöst åt slutet, fast jag inte kunde förstå varför. Det gjorde jag nu också. Och nu förstod jag.

Nästa film jag grät till var Titanic. Då var jag också fem-sex år, den kom ut 1997 men jag tror det dröjde lite innan jag fick tillfälle att se den. Jag glömmer det aldrig. Sex år och jag förstod. Sex år gammal och jag kunde förstå kärleken dem emellan, jag kunde förstå hur ont det gjorde när Jack frös ihjäl och hon släppte honom ner i de mörka vattnen och sade hejdå, "jag glömmer dig aldrig". Jag minns att jag gick iväg till köket där mamma satt med tårarna som sprutade och hon höll om mig och sade att det är bara en film. Ja, men han dog ju, sade jag. Han dog. Och det gör så ont.

När mamma spelade My Heart Will Go On på kvällen när jag hade somnat vaknade jag, låg där i mörkret och lyssnade, tänkte på det där när han dog och fick så ont i hjärtat igen. Jag tror att det måste ha varit just efter att morfar hade dött. Jag kan inte ha varit sex år ens.

Allra käraste syster. Likadant där. Åh, den såg jag igår också, vilka rysningar.

Sedan kom Spirit - hästen från vildmarken 2002. Nio år gammal och storbölade, såg på teven genom grumliga ögon och ville stänga av för att det gjorde så ont. Varför blev detta ett sånt bölande inlägg för? Kanske för att jag rider på nostalgins vågor och minns hur det kändes då. Jag har aldrig varit rädd för att uttrycka mina känslor. Jag har aldrig kunnat hålla inne dem. Jag har inte tyckt att jag behövt det. Varför ska man det? Är jag glad visar jag det. Jag kan inte ljuga, jag är som en öppen bok.

Det har varit många filmer jag gråtit åt sedan dess. Och program. Jösses. Jag är en blödig, känslig människa som kan relatera till så mycket jag ser. Men mest så är det nog för att jag också kan förstå hur det känns eller skulle kännas. Jag lider med dem, glädjs med dem. Mina nattliga drömmar har alltid varit livliga, djupa, färggranna, fantasifulla.

Första gången jag grät av lycka var jag tre år och fick min efterlängtade docka i julklapp. Jag trodde inte att det var sant. Men det var det. Det är första gången jag varit alldeles komplett jättelycklig. Tre år. Jag minns det också. Jag var bara ett litet barn då, men jag minns glädjeruset när hon såg upp på mig genom förpackningen och jag fick tårar i ögonen.

Nu är det nästan så man blir lite sentimental så jag sätter punkt där. Snart kommer Johan hem och jag lär väl böla bara för att han luktar så gott och ler åt mig precis som han gjorde första gången jag for hem till honom, vår första riktiga träff utanför jobbet. Tre år sedan snart. Åh, vilken lycka. Jag smälter. :-)

Nu har jag landat hemma i lägenheten. Det var lite surrealistiskt att kliva på tunnelbanan igår kväll. Jag var så himla trött sedan flygningen och allergipillren men så fort jag kom ut i T-centralen så var det miljarders med människor som sprang runt som yra höns och jag tror hjärnan förvandlades till mos. Jösses. Nästan så att jag hade svårt att tänka mig att jag verkligen var en del av det, efter att ha tillbringat fyra, lugna dagar "hemma" i lugnet. Att jag faktiskt bott där, här, i ett helt år.

Jag tänkte fara till gymmet efter jobbet, men mitt blodsocker har bråkat hela dagen och nu känner jag mig svullen i varenda cell av all insulin. Började på 19.9 och arbetade mig ner till sju, vilket tog sju timmar. Grattis. Undrade just varför jag hade dimmig syn och kände mig tung i kroppen. Nåväl, är det något jag lärde mig från i helgen så är det farmor, min underbara farmors, visdomsord. Man vet inte hur länge man lever, så det är bara att göra de sakerna man vill göra, klä sig hur man vill och köpa det man vill (till viss mån, om man inte är miljonär alltså) och gå med huvudet högt, att skratta och le åt det man ser. 

Jag tänkte häromdagen, i flyget, när motorn rosslade och vi aldrig lyfte och den där listan på vad vi människor ångrar på vår dödsbädd flög förbi hjärnkontoret, att jag inte vill dö nu. Jag har så mycket kvar att göra, att se, att uppleva; skulle jag dö nu skulle alla de fem sakerna stå högst även på min lista. Nu menar jag inte att man ska spendera alla sina pengar på kortsiktiga mål, men vill jag ha en massage ska jag boka det, vill jag köpa två nya, snygga klänningar att ha på mig i Grekland med mina födelsedagspengar ska jag göra det.

Och jag ska inte skämmas över det. Inte gå med näsan i brösten och ögonen nere i golvet, i marken, undvika all ögonkontakt med världen runt i kring och missa allt det härliga som händer.

Min farmor är grym. Min farmor är så himla härlig. Farfar också för den delen. Sjuttiosex år gamla, driver eget företag i form av en hel jäkla kör som de åker land och rike kring och uppträder med, klär sig och beter sig som femtio. Snacka om att leva i nuet. De är pensionärer men är nästan alltid ute på språng. Möten, körövning, kör-resor, sånguppvisningar, modevisningar (ni skulle se dem!), middagar, träningar, och ändå, trots det, så stressar de aldrig. Jag menar det. Aldrig. Att komma dit är som att komma till den lugnaste, mest fridfulla delen av jordklotet. 

Varför komplicera allting? Gör vad som gör dig lycklig. Det är hög tid att börja tänka på det nu när sommaren är i antågande. När resten av livet är i antågande. Jag vill både hinna med att jobba, pussa på Johan, resa, dricka Strawberry daiquiri, spela krocket, kortspel, åka upp till fjällen, Öland med min syster, Grekland med min sambo, fira tre år med denne fantastiske individ, se på solnedgången, bada i havet, fiska, hyra båt, löpträna, köra crossfit, cykla, äta på restaurang... Tillsammans med Johan.

Han gör mig så himla himla lycklig. Jag vill se allt med honom, uppleva allt detta med honom. Ibland får man göra uppoffringar, sacrifice och surrender to one another, ibland måste man ta ett steg bakåt för att se hur långt man kommit och var man är påväg. Men under dessa två år och tio månader har det inte varit en dag där jag tänkt att jag ska gå en annan väg än den vi befinner oss på, hur knögglig den för tillfället än varit. Inte en endaste dag. Jag är ledsen om det verkligen blir ett smörigt inlägg men alltså... den känslan. Fortfarande efter så lång tid. Där han är, där vill jag vara.

Jag hoppas, önskar & vill... att det fortsätter så i många, många år till. :-)

Ja... det kanske märks att jag blev nykär igen efter att ha varit utan honom i fem dagar... haha... 

Hemmaveckan har varit lång, givande, rofylld, avkopplande och underbar. Jag skulle kunna boa in mig här i lugnet hur länge som helst, men imorgon väntar allvaret och det är tillbaka till jobbet som gäller. Alltså som jag har njutit. Inga stressande människor, inte någonstans. Ringer man och säger att man är påväg så är det ingen stress att hinna med, för alla väntar. Det är sånt man gör här. Sånt jag värdesätter. Sånt jag glömde att jag behöver. Jag har sovit så himla bra och djupt, betydligt mindre än "hemma" - sju, åtta timmar och jag är utvilad. 

Skärgådsluft, skratt, bebishäng, umgänge med pappa och Anneli, mamma och Christer, farmor och farfar i stugan, långa kortspel med min syster och hennes pojkvän, mer skratt och Trivial Prsgfuiit spelet halva natten, film med surroundsystem och busande med fyra hundar i varierande storlek tills jag till slut satte mig mot solväggen och andades in mer skärgårdsluft. Aaah så lycklig jag har varit. Det enda som saknades var Johan, med honom här hade allting, precis allting, varit ännu mer perfekt. Gissa vem jag ska pussa på ordentligt ikväll :-) 

Bilder kommer senare. Jag ville bara skriva ner hur veckan varit så att jag kan gå tillbaka och läsa när längtan efter norr blir för stor. Minnas hur lycklig jag var fastän det bara var fyra dagar i slutet på april 2014. Det är sådant man minns. Sådant man värdesätter. Åh, det här kommer jag leva länge på. Just nu längtar jag efter Johans armar, men först ska jag säga hejdå till Piteå genom ett stadsbesök, en god lunch och en eventuell grillmiddag innan det är dags för hemfärd. #thisishappiness

Gårdagens lök till kotletterna gjorde att mitt blodsocker har svajat hela dagen och magen därför varit jättesur. Bokstavligen. Jag åt mitt första mål mat för dagen klockan tre. Jag var helt enkelt inte hungrig, blodsockret var högt och jag hade heller ingen matlust. Nåja såna dagar har man ibland. Efter jobbet åkte jag hem, åt, pussade på Johan, sprang till bussen för klockan var plötsligt väldigt mycket och jag höll på att glömma bort min tid hos frisören klockan fyra. Ja... Jag har blivit lat... Åka buss två kilometer och fyra minuter istället för att gå... Snacka om Stockholmssyndrom.

Nu tänker jag ta mig en lång dusch och sätta mig med boken. En sida framåt, två sidor bakåt, redigera, fortsätta. Så ser mitt bokskrivande ut för tillfället. När jag påbörjar ett nytt stycke går jag tillbaka en sida för att se om jag kunde sluta där eller om jag ska fortsätta ännu lite till, ändrar något de sade eller hur de rörde sig medan de pratade. Tonläget, ljuden, synen, allt sånt måste klaffa. Det går inte att använda yviga gester när man viskar lika lite som att man sitter med händerna knutna i knät medan man gormar. Typ. Den principen. Jag går tillbaka för att se att jag gjort rätt, skrivit rätt.  Jag vill få det rätt den här gången.

Det som gjorde mig så glad och inspirerad var att Johan och jag, liggandes i soffan, började prata om boken. Och han lyssnade. Han frågade, kom med följfrågor, jag berättade boken från min synvinkel... och det kändes så hima skönt. Att Jasmine är den där typiska, naiva tonåringen som tror på evig kärlek men som förändras noll till hundra och är i slutet en riktig tuffing som slåss för sin rätt, som slåss för kärleken trots att hon vet att den är förlorad. Att Johannes är tillbakadragen, karismatisk, mörk och mystisk, den där typiska killen man blir kär i, men att han ändå på något sätt är en bad guy. Det vet man ända sedan början. Han har sin herrgård som han har jobbat med att förvalta och bygga upp. Han kommer aldrig att  flytta därifrån, aldrig någonsin. 

Han har sina hemligheter. Gårdens hemligheter. Gårdens förbannelse. Varför dör alla kvinnor i barnsäng? Varför finns det inga kvinnor på gården? Vad händer med kvinnorna som stannar kvar, som gifter sig och flyttar in och blir gravida, med alla barn? Han dras till Jasmine som en mal till en lampa. Och hon dras till honom på ett sätt hon inte kan förklara eller ens förstå. Och han tvingas möta sina inre demoner, tvingas ställas mot sig själv, mot sin far och mot allt det han tror på, för att kunna ta emot den kärlek hon så villigt erbjuder honom. 

Det är en bok som inte finns. Alltså. Det är en bok jag inte läst förut, om ni förstår hur jag tänker. Alla böcker handlar om kärlek på ett eller annat sätt. Men den här speglar det på ett helt annat sätt. Den här speglar det på mitt sätt.

Oops, jag somnade visst på soffan. Johan med. Han ligger där än fast jag strök på honom och sade att nu går vi till sängen, klockan blev visst godnatt ändå. Gnisslandet avslöjar att tröttheten segrat så jag ligger här och väntar istället. Min vackra man. Med hans armar runt mig somnade jag på en gång. Mitt i ett kapitel och allt.

Jag är så inne i boken. Det är verkligen skriva skriva skriva som gäller nu. Timmarna bara försvinner. Sidorna adderas. 98 nya sidor och än har det inte ens börjat. Steg ett: Bara skriv, skriv, skriv. Steg två: Läs om. Allt. Fyll på, ta bort, läs om. Steg ett kommer att ta upp en stor del av mitt liv under de kommande veckorna känner jag. Mamma kommer hit imorgon så boken måste få vila. Suga åt sig kraft och liv. Jag drömmer om den. Jag ser den framför mig när jag blundar.

98 sidor. 98 bra sidor. Skriv, skriv, skriv. Jag har tid att reflektera sen. Nu ska jag bara få ner allting på papper. Den vackraste herrgården som finns, sommar, varma dagar i solen, gemenskapen vid frukostbordet och kärleken som lurar bakom hörnet. Vem vill inte ha det så. Nu är det bara titeln som fattas. Jag velar. Jag har en titel. Flera. Valet och kvalet. Men än är det ingen brådska. Det är 400 sidor kvar (300 då, så att folk fortfarande vill läsa) om allt det där och lite till, sex, tårar, hopplöshet, hjärtesorg, röjandet av flera hemligheter och till sist ett val. Ett litet hjärta som slår. Sen korrekturläsning, förhandsex. Ska jag göra en del eller två? Det är två delar i den gamla fast en magisk övergång som gör det till en enda. Men det är länge dit. Så jag kan vara lugn. Jag är lugn. Jag är lugn i ungefär 300 sidor till. Sen kommer den andra sidan fram.

Den sidan jag för första gången i mitt liv måste våga ta mig över och förbi för att kunna publicera min bok på riktigt. Att-våga-sidan.

Att kollegorna börjar sjunga julsånger på jobbet i mitten på mars känns ju sådär, men snön började dala innan lunch och den har ännu inte slutat. Hela världen är vit. Så mysigt :) Jag gick hem med The Man I Loved ekandes i lurarna, snön knarrade under fötterna och jackan och halsduken blev bländande vit på promenaden till tunnelbanan. Den låten är så himla, himla underbar, jag har haft den på min spellista hur länge som helst men det var först igår jag lade märke till det.

Hon har en röst som är så fantastisk så jag inte kan förklara det, jag vill skratta och hoppa som ett barn och jag vill samtidigt dra filten över huvudet och snyfta för att hjärtat brustit. Let it End från the Red Wedding i Game of Thrones när de högg huvudet av mina... favoritpersoner... som jag för övrigt fortfarande inte hämtat mig ifrån, har hon satt en text på. Musikvideon gav mig väldigt blöta ögon. Igen. Jag fick ont i magen. Igen. Som i somras när vi såg sista avsnitten och jag bölade hela natten efter det. Usch så hemskt. Och soundtracket till Game of Thrones har hon också gjort text av. Och Dragonborn i Skyrim. Aaah.

Jag skulle kunna lyssna på henne hela dagen. Och det är precis vad jag ska göra. Om och om och om igen medan ett experiment står på spisen. Jag är hundra tusen år och mil bort i tankarna. Tänk att musik kan beröra en så djupt, så fullkomligt, ända längst in. Ända in i själen. Game of Thrones är gudomligt och det i kombination med Karlienes röst... Detta är himmelriket. Himmel och helvete på samma gång. Klippet jag lade upp igår förkroppsligar just precis det. Och här är ännu ett.