Igår var det 27 minusgrader på sina håll när mamma skjutsade mig till Kallax. Idag är det plusgrader och regn och jag snackar inte om olika länder eller breddgrader, jag pratar om samma kvadratmetrar jag befunnit mig på till och från den senaste veckan... Det är helt stört.

Vi har fått lite snö vi med men det håller för tillfället på att dugga bort. Solen hann vara framme en stund idag och jag snörde på mig mina nya skor och promenerade in till Täby Centrum. Köpte nyårsmat och spenderade en halva av ett presentkort jag fick i julklapp på Cubus, och sen var det dags för gym med Johan.

Han gjorde korvstroganoff och fixade Sims till mig när jag kom hem igår så därför tänkte jag bjuda honom på riktig finmiddag imorgon (med våra mått mätt). Nyårsafton 2014 och jag får spendera den tillsammans med världens finaste. Ännu ett år till, tänk att vi får påbörja ännu ett år ihop. Vårt fjärde. Fyra år!

Älskade, älskade kompis så skönt det var att komma hem till honom och lägenheten och korvstroffen och... hemma. Borta bra men hemma bäst. Det är verkligen så. Och mitt hem vill jag alltid ha på samma plats som hans.... Alltid.

Klockan är mitt i natten någonstans mellan midnatt och vargtimmen. Jag får inte somna, för om jag somnar kanske jag inte vaknar igen. Jag har aldrig tänkt på det förut. Tänkt på att diabetes är dödligt. Kroniskt. Att den finns där, dag som natt, dygnet runt, och bevakar, och iakttar.

Jag är så himla trött. Det är som en vägg framför mig. Jag vill inte somna. Jag vill sova, men jag vill inte somna.

Idag hände nåt som aldrig hänt mig förr. Mitt ketonvärde låg på 1.6 Normalt är 0.1-0.4 Ungefär. Mitt var på 1.6 när jag lades in strax före tolv och prover togs för att fastställa ph-värdet som gjorde att jag mådde pyton.

Nu är det 2.4 och jag har en pågående syraförgiftning som plöjer genom min kropp, som får hela mig att gå på sparlåga. Migrän, ont i magen, illamående och ett rum som snurrar trots att jag ligger stilla och stirrar ner i min telefon.

Och jag är rädd. Det ringdes telefonsamtal mellan läkare på olika avdelningar för att ingen visste varför. Hur kan ett ketonvärde hos en diabetiker ligga på 2.4 när blodsockervärdet är normalt, och ändå vara syrapåverkat? Hur sänker man ett ketonvärde när blodsockret redan är så lågt det bör vara? Hur låter man bli att vara rädd när man ligger med dropp på ett sjukhus och väntar på att någon ska veta nåt?

Johan börjar jobba om fem timmar. Och ändå sitter han här. Han har snart varit vaken i 24 timmar. Min kärlek för honom är så stor, så total, det dåliga samvetet gnager.

Jag vill inte vara här. Jag vill inte ha diabetes. Jag vill inte vara hungrig och trött och yr och migränig, vill inte klistra mig framför en ljus telefonskärm bara för att inte somna.... Vill ligga hemma i min säng i ett liv utan sprutor i ett hem som inte luktar sjukhus.

Vill. Vill inte. Perspektiv. Rätt eller fel. Höger eller vänster. Jag är så trött så ögonen går i kors. Jag som precis tänkte lägga mig igår kväll när tanken slog mig att kolla sockervärdet. Det var 7.8, helt okej före en natts sömn, men ändå kollade jag ketonerna också. För att jag mådde så konstigt. Ångest fast ihållande illamående.

Och det var tur. Om jag inte gjort det... om jag inte kollat... Jag vill inte ens tänka på det. Bara blunda. Sova. Äta. Leva.

/// Trött, hungrig, nattlig filosof med bautahuvud som dunkar och dunkar och tankar som aldrig tar fikapaus. Jag ska kämpa mig igenom detta. Kämpa kämpa kämpa. Jag ska banne mig vinna över det här också.

Först regn, storm, snålblåst och ilsken höstmorgon på cykel, sedan böcker, solsken och LCHF-pizza. Sååå vackert. Sååå mätt. För att räkna ut det hela: Hösten HAR sina sidor! En härlig sida och en stormig sida i alla fall, vilket väderguden (eller gudinnan, nyckfull som vi kvinnor är och allt det där) tydligt visat idag.

Och en ko har sju. Sidor. En insida, en utsida, en framsida, en baksida, en ovansida, en undersida och en långsida, men det har jag ingen bild på. Haaaha.

I alla fall. Höst + solnedgång = mycket bättre. Plussa på lite nytto-pizza och glada små barn som trycker i sig allt vad deras små magar orkar (åtminstone den ena) och regnet är snart bortglömt. Nästan. Jag berättade för barnens pappa sen när han kom hem att S åt som en myra. Då stack minstingen in huvudet i dörröppningen och utropade: "Och jag åt som en gris!!!"  

Älskade, älskade barn. Ni gör denna höst till något alldeles särskilt.

Först regn, storm, snålblåst och ilsken höstmorgon på cykel, sedan böcker, solsken och LCHF-pizza. Sååå vackert. Sååå mätt. För att räkna ut det hela: Hösten HAR sina sidor! En härlig sida och en stormig sida i alla fall, vilket väderguden (eller gudinnan, nyckfull som vi kvinnor är och allt det där) tydligt visat idag.

Och en ko har sju. Sidor. En insida, en utsida, en framsida, en baksida, en ovansida, en undersida och en långsida, men det har jag ingen bild på. Haaaha.

I alla fall. Höst + solnedgång = mycket bättre. Plussa på lite nytto-pizza och glada små barn som trycker i sig allt vad deras små magar orkar (åtminstone den ena) och regnet är snart bortglömt. Nästan. Jag berättade för barnens pappa sen när han kom hem att S åt som en myra. Då stack minstingen in huvudet i dörröppningen och utropade: "Och jag åt som en gris!!!"  

Älskade, älskade barn. Ni gör denna höst till något alldeles särskilt.

Hahahaha. Haaaahaha. Jag ligger på soffan och tar mig inte upp. Dra mig sakta baklänges (helst inte nerför en trappa fyra gånger varav en ganska snabb då syskonkärleken var oerhörd för tillfället) vad träningsvärk jag haaaar. Överallt. Och det är så himla skönt. Alltså på ett sånt där dagen efter jag nuddade vid mitt mål-sätt som jag nästan inte trodde att jag skulle. Åh. Jag ligger i soffan och tar mig inte upp. Benen har emigrerat. Skickar vykort från Maldiverna.

Johan sitter bredvid i andra änden och spelar Skyrim för andra gången efter utgivningen för tre år sen. Då tillbringade vi elva dagar med spektaklet i en kall lägenhet med en luftmadrass och skrivbord som enda inredning förutom köksbordet haha. Åh så lycklig jag var. Åh så långt bort han befann sig. Åh vad jag älskade honom redan då.

Så jag ligger bara här. Funderar. Tänker. Slöser på Desperate Housewives. Somnar nog snart igen. Johan har den effekten på mig. Han är inte tröttsam, han är lugn. Trygg. Och snygg. Så jag ligger här och tittar på honom, tittar på teven, tittar ner i telefonen. Ibland behöver man inte göra en hel massa saker för att vara lycklig. Ibland räcker det.... bara såhär.

Dagens visdom.

♦  Jag är glad att jag vaknade upp i morse och insåg att Feministiskt Initiativ bara var en dålig dröm. Jääää. Inget mer mumbo jumbosvammel i riksdagen - inte för att jag bryr mig om riksdagen i sig men det kändes ändå skönt att slippa höra talas om dem varje dag överallt - ja förutom SD då, men de har jag placerat i ett fack långt bak i hjärnan och tänker inte ägna dem ett ruttet öre. Ören har dessutom gått ur tiden så alltså har jag ingen som helst anledning att bråka om dem, men att skratta åt deras många misstag är ganska roligt tycker jag. Typ det där med att fyra tusen euro är lika med fyra hundra tusen biljarder kronor. Det är väldigt mycket pengar. Ja, indeed. Smart där.

♦ Jag har för övrigt insett hur jäkla less jag är pä politik och hatar att debattera och försvara mina åsikter i allt vad det gäller. Vi gillar olika, ok? Det borde räcka med det. Man är inte en idiot bara för att man tycker annorlunda. Eller jo, alla andra är det, men inte en själv. Konstigt att varje individ säger så.

♦ Och.... vi är inte vita, heterosexuella män, vi är människor, precis som Åsa Dumjävel Romson sade. Haha. Hahaha. Haaaaahaha. Vi är inte lesbiska svarta kvinnor, eller kinesiska bögar då???? Haaaaaha. Tänk Åsa att jag hade röstat på dig om jag inte hört det där. Tänk på det va.

♦  Jag tycker att Jamie Dornan, Dakota Johnson, Rita Ora och alla andra görgelmöck som kommer medverka i Fifty Shades of Grey ser ut åt helvete fel och att de förstör hela filmen och bilden av min Fifty. Dakota ser gammal ut och Jamie är bara... blä. Jag förstår ärligt talat inte hur de ska kunna göra boken rättvisa. 

♦  Fifty innehåller förresten inte kvinnoförnedring. Please, sluta släng det i ansiktet på oss som faktiskt älskar böckerna och har läst dem 12345 gånger. Så vi vet, tro mig. Den innehåller en förskönad, fördjupad bild av BDSM. En bokversion av BDSM. Om Anastasia inte velat vara med på det hade hon gått därifrån. Hon hade sagt ifrån. Och hon sade ifrån. Hon ville aldrig göra det igen. Hon lämnade honom. Så. Ja. 

♦ Jag är ingen feminist och kommer aldrig att kalla mig det heller, inte efter Gudruns manifest och alla löjliga videoklipp jag sett på att "när du kallar dig feminist inser du att de flesta filmer som spelas in är väldigt, väldigt sexistiska" JA MEN ALLTSÅ SKÅDESPELERSKAN VAR OKEJ MED DET OKEJ???. Jämställdhet är en sak, men att börja mixtra hit och dit och hitta på massa saker som inte provocerar någon annan än dig är helt hjärndött. 

Detta inlägg sponsras av ironiklubben och glad-att-valet-äntligen-är-över-klubben.

Heja rödgröna.

Det är allt jag har att säga om valet, om politik, om allt annat i övrigt just nu. Bye bye.

Jag tycker veckorna bara rusar förbi. Nyss var det fredag, och så var det fredag innan den, och jag har jobbat i en månad nu på måndag... Alltså... Vad hände? När hände det? Något som däremot inte gör sig påmint är höstkylan, den där krispiga luften som är september förkroppsligad. Det har varit 22 grader varmt hela veckan och det i skuggan. Solsidan har bjudit på enorma 39 grader så idag blir det poolhäng hos mina barn efter skolan. Söderläge och pool. Ja jättegärna ja tack. I september.

De har inte ringt ifrån skolan så jag antar att det var ett no-go det här året och ett timjobb i närheten är att måste, men jag kör på så länge med mina barn och trivs ju så himla bra med det. Klart att jag gärna skulle vilja ha större inkomst så jag kan spara undan lite, mycket, till sådana saker jag och vi vill göra. Vi vill så mycket. Drömmer om så mycket. Och vi ska infria alltihop, det tänker jag se till. Men ibland måste man vårda jälen också, inte bara stressa från en plats till en annan. Just nu gör jag de som jag trivs med, för jag har insett att jag måste det. Jag kan inte jobba på ett ställe som jag får ångest av, det går inte. Inte längre. 

Jag ska jobba på med min barn, söka halvtidssysselsättning och spara undan så mycket det går så att vi kan åka någonstans. Snart. Jag vill inte ha vinter igen. Inte kyla. Jag vill ha... avkoppling, vyer och äventyr. Och vi kommer dit. Snart. Det är nästa stora mål. 

Återigen ett underbart citat av R.M Drake. Helt mållös över hans dikter.