När dagen är sådär härligt mysig och det är ljust fast klockan närmar sig nio. Majbrasa bland hundratals andra, armkrok med min finaste man och barn som springer fram för att grilla marshmallows. Planer inför framtiden och mys framför Firefly i soffan när vi kommer hem.

När en mardröm dyker upp och är så intensivt färgsprakande och tydlig. Den var så hemsk då, men nu i efterhand fnissar jag lite åt hur den slutade. Jag dog för att jag blev biten i röven av vår reparatör. Hahahaha. Sensmoralen i det alltså? Jag måste förresten dela med mig av den. Drömmen. Okej. Det var så här. Farmor och farfar och jag åkte för att titta på ett hus som ingen verkade bo i. Då farfar öppnade dörren förstod jag att det ändå bodde nån där. En demon, en ande, en zombie, och att farfar blev... typ. Märkt. 

Så vi smällde igen dörren och rusade därifrån det fortaste vi kunde. Jag hade en sensor runt halsen som Tyrion Lannister satt på mig, en slags... dödsmärkning, jag också. Så när den började lysa rött och larma hade jag bara sekunder kvar att leva. Och den kunde slå ut när som helst, jag visste alltså inte hur länge jag skulle leva....

Vi satte oss alla runt bordet hemma i huset i Nyborg för att njuta av kanske vår sista middag ihop. Mamma var gravid (förlåt) och det var som det alltid varit när vi växte upp. Ja alltså hon var inte gravid så många gånger haha men färgerna, stämningen. Farmor och farfar var där. Ruben och Johanna. Pappa. Mamma. Det var sommar, eller vinter, och solen lyste, och det var en... bra dag.

Så... insåg jag plötsligt att farfar smittat de andra. Dödsmärkt dem trots att de inte hade en sensor som jag... och han, pappa, min syster och hennes pojkvän drunknade under bordet, allihop....... Jag höll tag i pappas hand som hårt höll i bordsskivan och han såg på mig när han dog, vägrade släppa min blick, och sedan stängdes dem och han gled iväg tillsammans med de andra.

Mamma och farmor reste sig upp, här fanns ingenting kvar, ledsna, arga, och in genom dörren kom reparatören med en stege. Vi skulle tydligen renovera köket. Så mamma och magen och farmor gick snabbt därifrån medan jag inte kunde fatta att pappa och de andra hade dött och satt kvar, lamslagen av sorg.

Och jag reste mig också upp för att gå. Då sade reparatören att det inte spelade någon roll, och så bet han mig. I röven. Och sensorn började lysa.... åh nej... mamma... farmor.... Jag kunde inte prata. Inte andas. Jag såg på deras ledsna, arga ryggar medan jag också gled iväg och så viskade jag mellan tårarna "jag älskar er, glöm aldrig bort det" men de hörde det inte.... för drömmen började om och Tyrion Lannister lade sensorn om halsen på mig ännu en gång men nu var min familj fem personer mindre och drömmen skulle inte sluta förrän alla var döda.

Först och främst HATAR jag mardrömmar. Sen HATAR jag drömmar som börjar om. Speciellt när det handlar om mardrömmar.... och mardrömmar man drömt fleeera gånger tidigare. Dock inte denna, men i alla fall. Att den började om. BLÄ!!  Så jag var inte så munter när jag vaknade. Usch. Det höll på att bli morgon. Himlen hade ljusnat. Men det tog länge innan jag somnade om trots att Johan låg där intill. Pappas ögon i färskt minne innan han flöt bort tillsammans med de andra.... och allt hade varit mitt fel. Usch! Brrr!!! Positiva tankar nu!

Reparatören som BET mig i stjärten. Jävla as.

Gissa vad jag vaknade med? Sjuuuk träningsvärk/ont i höfterna efter den långa promenaden dagen innan, precis på stället där han bet mig. Äckel. Hahahaha. Dödad av ett hugg i rumpan..... Det händer bara i drömmarnas värld alltså!

Det doftade blöt gräsmatta efter ett varmt sommarregn i hallen utanför lägenhetsdörren när jag gick för att handla tidigare idag. Den kalla blåsten ifrån gårdagen var borta och solen tittade fram lite nu och då till största delen dold bakom disiga, tunna moln.

Jag tänkte på sommar och skog när jag låste dörren bakom mig. Jag tänkte på alla somrar som barn där man sprang barfota ut genom dörren, graciöst hoppade över gruset för att få någorlunda välklippt gräs mellan tårna istället. Hur man rusade utan mål, utan planering, rakt fram, väjde mellan stenar och ros- och vinbärsbuskar mot skogen eller mot sjön eller mot den grönskande äng vi lät vara ifred från gräsklippare och häcksaxar där blommorna frodades i mängder, eller till den gamla ladugården. Trampade på samma mark som min farfar och hans syster en gång sprungit över, när de var lika gamla som jag och min syster.

Kan man skogens språk är man aldrig ensam. Man är aldrig vilse om man förstår varför den och alla dess invånare beter sig som de gör. Hade jag inte haft diabetes hade jag kunnat bo i en skog i flera veckor, månader. Jag hade förmodligen blivit semi-vegetarin, att lägga mina små fingrar runt halsen på en panikslagen harpalt känn hjärtstannande hemskt. Men fiska kan jag. Jag vet vilka sorters bär man kan äta, det går att koka nässlor och tallbarr för en brygd som lenar hosta och sveda och som främjar immunförsvaret.

Jag brukade gå ner i "skogen" nedanför huset och låtsas att jag var i en annan värld. Krypa genom blöt mossa och axelhöga ormbunkar, klättra upp för den täta rönnen ovan komposthögen och slutligen komma ut på den lilla skogsvägen bakom dem. Jag brukade cykla längs strandpromenaden både till och från skolan och alla påhittade äventyr, äta mig proppmätt på bären naturen utanför knuten gav. Blåbär, vinbär, hallon - hallonen invid rönnen och komposthögen var de bästa och saftigaste - åkerbär, smultron, lingon, och så någon gång råkade man sätta tänderna i sprakabär och kråkbär och grimaserade genast. Jag hade namn på varenda plats, fågel, fantasidröm, till och med min cykel fick ett namn och alla mina gosedjur - fast det är en annan historia.

Och allt detta tänkte jag på medan jag låste dörren och kände doften av en blöt sommaräng efter att åskstormen har försvunnit och de första solstrålarna sken upp den någorlunda omskötta gräsmattan, den vildvuxna gräsmattan, rönnen och träden och de mörka molnen på väg bort. Och alla måsar som samlats nedanför för dagens beskärda mål mat.

Det var så länge sedan. En annan tid. Långt för länge sen. Och snart, om några eller om många år, kanske det springer ut en likadan glasögonorm med äventyr och fantasiglittrande ögon ur ytterdörren och bryr sig inte om annat än framåt, gräset under de nakna tårna och skrattet som tar sig upp genom strupen.

Mamma, kan vi baka blåbärskaka?
Pappa, vad är det för fågel som sjunger?

Och solen som sakta sjönk ovan taket och färgade rönnens löv till orange och guld; medan den svarta fågeln satt högst upp och dess sång för alltid skulle förnimma om en sommar för länge sen och känslan i en liten flickas bröstkorg och hur magiskt hon tyckte att det var.

Hur magiskt hon fortfarande tycker att det är, med telefonen hållandes mot örat och en mamma eller en pappa eller syster i andra änden. Med någons älskade famn att försvinna in i medan koltrasten sjunger utanför, även här, även så många år senare, rakt in genom det öppna fönstret, rakt in i hjärtat. Där det och minnet av det som var och det som blev och det som är alltid kommer fylla henne med samma glädje och kärlek oavett var hon är eller hur gammal hon blir.

Idag var det dags att ersätta snö och Norrbotten med gröna gräsmattor, tulpaner och flera andra utslagna mokus bokus-blommor i rabatterna lagom till den stora dagen. Knoppar i träden, en stor sol som lyser och benen är endast täckta av ett par tunnstrumpbyxor. Låser upp dörren väl hemma och inser att hela lägenheten är nystädad, dammtorkad, diskad, dammsugad - rubbet, och det nyper till lite, ganska mycket, i hjärtetrakten när jag ser mig omkring.

Nypet blir till en stor mun som äter upp hela hjärtat och allt i mitt inre när jag ser buketten med mina favoritblommor på vardagsrumsbordet och ett grattiskort med en åh så välkänd handstil och jag sjunker ner i soffan med kappan på och lycko-lipar en stund över hur glad han gör mig. Älskade, fantastiska underbara man, jag är så ofattbart lycklig med dig! ♥

Nu sitter jag och har torkat tårarna, ätit en korv-wok och väntar på att maten smälter lagom mycket så jag kan fara ut och springa i födelsedagssolen. Lite senare blir det ett besök till ICA för val av födelsedagsmiddag och... attiraljer som kvalar in till veckans bästa efterrätt. Så som smör, choklad, grädde, ägg och sötströ, bakpulver och vaniljpulver. Vad blir det? Det behöver jag ingen mattebok för att lista ut, och receptet har jag i huvudet sedan förra gången. 

Nu går jag runt och småler hela tiden över de minsta småsakerna och känner hur lyckan liksom dansar runt där inne någonstans. Om ett par timmar är Johan hemma igen och jag kan knappt bärga mig för att få återse honom. Vad jag saknat honom. Sex dagar ifrån varandra är skitjobbigt, men nu har jag i alla fall laddat upp mina familjebatterier så att de kan fortsätta lysa och driva mig framåt i de månader som följer. Älskade familjer. Lycka är att ha en vän. Lycka är att komma hem. Lycka är detta.

Taggar: #födelsedag #blommor #liljor #födelsedagsbarn #resa #flyg #sas #diabetes #choklad #tårta #22 #grattis #gratulerar #aprilbarn #hemma #hemlängtan #familj #band #kärlek #lycka #norrbotten #stockholm #piteå #kalix #överraskning #lägenhet

Alltså. Johan drog hem Dragon Age Inquisition här om dagen. Jag skulle bara prova medan han åkte och jobbade och vad händer? Efter 25 spelade timmar är jag fortfarande i trans med fyrkantiga ögon och jag äter och sover och drömmer det där jäkla spelet.

Det är en perfekt blandning av alla mina favoritspel. Skyrim, Fable-serien, Tomb Raider, Dungeons Siege och... Mass Effect. Ja alltså det handlar ju inte direkt så mycket om rymden och Kaidan är inte med vad jag vet (snälla säg att han är det) men bägge serierna använder samma röstskådespelare till många karaktärer. Gissa vem jag hittade här under ett quest i de djupa skogarna? James "Hey Lola" Vega. Hello biceps (och nu även horn)!

Så. Mass Effect. Jag har med James på varje uppdrag och förbarmar mig själv om att jag är en man så jag inte kan eller vill idka Qunari-kuckilu med honom. Det är inte enbart därför spelet är så bra haha, men jag blir så sugen på att spela Mass Effect nu igen men jag ska hålla mig. Dragon Age är inte på långa vägar färdigt och jag MÅSTE få mig ett jobb snart. Måste måste måste innan jag sugs in i min gamer girl-mall och fastnar där för alltid. Tillsammans med James och vårt icke blivande Qunari-kuckilu. Next time. Nästa 25 timmarna som kvinnlig huvudperson. Den dagen..... åh. Sååå typiskt.

Det är ju inte Kaidan eller Liara (Asari-kuckilu erkänner jag mig skyldig till, det är inte samma sak när hon är bägge könen men det märks inte för alla Asaris är liksom mer eller mindre blå med både framsida och baksida av utåtstående karaktär - det vill säga både hylla och... rumpa - en helt, enbart kvinnlig art, alltså) men Dragon Age Inquisition smyger sig upp i tätklungan av absoluta favoritspel någonsin ändå.

Och nu började Johan sjunga i duschen med öppen dörr (väldigt seriöst) så jag inte kan koncentrera mig på mitt skrivande längre, varken här eller på min gamla evighetsbok haha. Han är så söt när han är glad. Men inspirationen har slagit till med full kraft och det glöder äntligen i fingrarna igen. Som jag har väntat. Längtat. Och nu äntligen fungerar kopplingen mellan hjärna och händer som de ska. Nåja.... Någorlunda, i alla fall ;-)

Min sambo sade när vi träffades: "Du är så liten och söt."

Samma sambo sade lite senare, när det gått ett par år och vi blivit sådär gå på toaletten utan att låsa dörren-bekväma: "Du är så liten och skadeglad."

Sedan sade samma sambo i sällskap av vår närmaste killkompis när vi såg nåt program med irriterande människor typ Gunilla Persson eller Filip och Fredrik och jag beklagade mig med stigande vrede: och en rejäl dos av kvinnliga hormoner: "Du är så liten och full av hat."

Jag är liten men naggande god. Jag är liten och söt. Jag är liten i överlag och mina fötter är små och händerna är små. Jag skrattar åt fjortisar som svarar i telefonen fast med börsen hahahaha så jävla roligt och fnissar åt fail-videor på Youtube. Jag blir så galet irriterad av Filip och Fredriks nunor i teve och jag skriker inombords när Mola-Conny och deras Ullared visas på bästa sändningstid. Ingen gör mig så irriterad. Inte ens Johan när han gnisslar mig i öronen i sömnen. Det gör mig kär.

Ja men det var innan Samir och Victor föddes. Och resten av det som just visats. De ligger där och kramas på en jäkla madrass på den ultimata sändningstiden och bedyrar sin kärlek till kameran och jag GNISSLAR SÖNDER TANDJÄVLARNA.

Det hann gå en minut så var jag irriterad på programmet. Jag är sån. Mina hormoner är sån. Jag har ju sagt att jag hatar ytlighet. Ja och det har inte förändrats. Om jag vinner ska jag visa er en ny klänning. Om jag vinner ska jag hoppa bungy jump i Thailand. Om jag vinner skulle jag hemskt gärna vilja ta med alla er till min sameby och gå upp på fjället och visa er utsikten som tack för att ni trodde på mig.

GULLIGA ÄLSKADE JON HENRIK om jag inte vinner bröllopstävlingen jag är med i så kan jag gifta mig med dig. I alla fall lite grann. Så underbar så alla borde vara som han. Vilken fantastisk människa.

Då blev jag glad igen.

Jag är inte arg. Jag är inte en arg människa men denna tävling gör någonting med mina hormoner jag inte kan förklara.

Jag är inte full av hat bara för att jag är ettrig och tjurig och blir irriterad på ytliga saker och dumma saker och irriterande saker.

De skojade när de sa så. Förstås. Vi gapskrattade i flera minuter. Bästa komplimangen ever. Jag blir en bitch när jag har PMS, ja. Jag blir våldsamt irriterad över sånt jag inte tycker om. Men jag är liten och söt och mamma lärde mig att man inte får ljuga. Så jag ljuger inte då. Jag är ärlig. Detta är skit.

Men vet ni? Nu sade min fantastiska sambo såhär: "Jennie? Du är liten och söt och allt det där, men mest är du liten och full i skratt." Visst är jag liten och underbar?!

Under de två dagarna som gått sedan fallet har jag varit full av energi. Jag har hjälpt till att städa så gott det har gått, tur vi hann skura och dammsuga rejält innan jag föll för inte har jag varit speciellt böjlig, men hallen ser i alla fall skaplig ut nu. Vi har varit på bio, ätit ute tre gånger (!), tagit långsamma promenader till tågets hållplats och åkt snålskjuts de nästkommande femhundra metrarna in till Täby Centrum. Och jag har haft ont, varit tvungen att sätta mig och vila emellanåt, men det har varit så himla härligt.

Och så idag. Energin är heeelt borta. Vaknade med ett dubbelt så högt blodsocker som man ska ha, kände mig tung, varm, inte alls speciellt i form och det strålade från låret hela vägen ner till fotleden med epicentrum på utsidan och undersidan av knäet. Det bränner, drar. Min magnetröntgentid blev flyttad från den trettonde till imorgon redan och jag började så klart noja lite när de ringde igår kväll (!) för att säga det. Antingen har de sett något som inte är så bra..... Eller så är det bara skönt att göra bort det så fort som möjligt efteråt... Jag vet inte och jag nojar ju.

För allt är förmodligen inte som det ska..... Jag kan inte gå vanligt, knäet vill inte vecklas ut och in sådär som det brukar göra i vanliga fall. Det är stelt, varmt, ont. Jag kan gå på foten. Jag kan belasta, stå på ett ben och det gör inte ont, det är när jag rör mig som smärtan kommer. Och nu när jag sitter här vid datorn.... Det fortsätter stråla. Blääää. 

Jag tänker i alla fall bli så pass bra att jag kan genomföra Tjejvättern den femte juni. På Johans födelsedag ska jag cykla tio mil, en diabetiker på lågkolhydratkost. Jag ska dock späda ut vattnet med saft, ha med mig otaliga Berry Boost-förpackningar och Dextrosol i ryggan så helt sockerfritt blir det ju inte. Men jag tänker genomföra det. Mamma ville inte, så jag cyklar själv. Och mitt knä ska vara bra tills dess. Det ska det vara. Det är mitt mål nu.

Edit: Medan jag tittade igenom mina bildmappar hittade jag ju den som heter "Bröllopsinspiration". Om det visar sig att knäet är så paj så jag inte kommer att kunna genomföra loppet den femte så har jag ju tid att sitta och göra något annat istället... Men hösten 2015 blir knapert om man ska börja nysta nu. Bättre med sommaren 2016 kanske.... Vi får se ;-) 

Ryska invasionen igår med både spinning och Absolution och en ryska i täten och jag som inte ville vara sämre körde på ganska rejält. Väldigt mycket jätterejält, för jag fick feber så fort jag kom hem och har mått skit sedan dess.

Vaknade med världens intensivaste magknip halv tre inatt och så lång var min nattsömn. Ont och ömt ovan naveln och nu har det övergått till att mola och ömma på högersidan istället, tolv timmar efter den första känningen. Fy och fasiken. Jag skyller på vitkålsgratängen vi åt igår, det måste vara det, jag med ibs och kål... ingen bra kombo. Men då borde det väl ha gett med sig efter en stund? Göra ont längre och längre ner medan maskineriet jobbar med att smälta allt? Jag vet inte. Ska i alla fall äta lite nu, första fasta målet på hela dagen.

Vi får se. Jag är sååå trött nu. Hela dagen har varit som en dimma. Snart kommer Johan hem och det finns risk för att jag somnar med huvudet i hans famn framför del åtta av Biggest Loser. Men det gör ingenting. Om bara magvärken kunde försvinna så jag kunde få njuta av åtminstone den här lediga kvällen, en av de få som min man har per vecka.....

Puss och kram!

I promised from that day forward,
You would never walk alone
My heart would be your shelter,
My arms would be your home.

Älskade, älskade kompis. Tre och ett halvt år tillsammans idag. Med Biggest Loser, en prinsesstårtbit (Johans favorit, not so much mine hehe), soffmys och hemska plötsliga blixtar ur telefonen när jag förberedde mig för att bli fin på bild - aaah ojdå glömde bort att blixten var på! gastar han och hela mitt ansikte skrynklas mer än jag trodde det var möjligt med tappra försök att svälja all marsipan blandat med oförberedda ljussken. Haaaaha hälften av bilderna i hans telefon är på ett rikspucko med mungiporna nere i en treårings minspel. Men det gör ingenting. Han tycker att jag är söt ändå. Och så skrattar han hela vägen från hjärtat.

Då smälter jag.

♥