När adrenalinet och endorfinerna svävade runt inuti kroppen och jag cyklade hem från gymmet med värkande ben och kalla fingrar trots mina vantar tänkte jag på de sakerna som får mig att ta djupa andetag av vällust och blev sådär själaglad.

Jag tänkte på hur fruktansvärt skönt det är att låsa in sig på toaletten och "kissa" i tio minuter med Facebook-flödet som scrollas förbi eller där blicken är fast i de brokiga tapeterna i andra änden av det lilla skrymslet och man hör och känner hur alla barn springer och skrattar och skriker där utanför och man har laglig - nöden har ingen lag - rätt att inte bry sig just då. Hej småbarnsföräldrar, jag förstår nu verkligen det där med toalett-egentid ibland någon gång sådär mitt i veckan. Hallelujah.

Det är så skönt att bara andas för ett par minuter, blaska lite vatten i ansiktet eller borsta håret bara för att dryga ut de där fem minuterna och sen återgå till alla mysiga barn och busa eller måla eller leka eller dirigera eller hjälpa och bli dränkt av bautakramar och "du är min, jag ääälskar dig." Busråttor. Och orden: "Häl äl lilla gliiisen din." Ja, du är min lilla glis, alltid så glad och skrattig. 

Jag tänkte på hur skönt det är att sjunka ner i soffan efter ett träningspass som gick så bra. Soffan är så mjuk, inbjudande, vårt lilla hörn nedsutten för att passa våra rumpor perfekt. Luta tillbaka huvudet och bara... aaaah... vanligtvis tjugofem minuter efter att man slutat jobba, även om det blev två timmar senare idag. Och med tanke på det...

Hur fantastiskt roligt det är när chefen säger att hej, jag vill förlänga ditt kontrakt till och med juni... 2017! 2017 är så futuristiskt det bara går att tänka sig, det var liksom 2008 för två år sedan, och jag ska vara en del av det. En del av den futuristiska framtiden på skolan jag trivs så väl i. Jag. Jennie. Lilla Jennie från lilla byn där alla säger jå och mosatrampare och trora och myssing och baki och äter smola till frukost. Hallelujah. Hur magen fylls av brusande fjärilar. 

När jag tänker på hur skönt det kommer vara att åka hem över jul och ligga i soffan och äta kolor och lussebullar och veta att jag får betalt för det. Hurra. Åka madrass i slalombacken, mysa framför brasan, skidra, promenera, fotografera, bara vara, träffa kompisar, titta i skyltfönster, dricka te. Allt tillsammans med mitt hjärtas hälft.

När jag tänker på Johans ansiktsuttryck när han kommer hem eller när han vaknar eller när han är glad och ler. Min mage exploderar av flygande fjärilar med vackra färger, när han bara finns till sådär som han gör och det nyper till i maggropen av kärlek och en slags oförstående, lycklig huvudskakning. Hjälp, är du min? Är jag din? Är den vackraste och härligaste och viktigaste människa jag någonsin mött min? Fyra och ett halvt år snart och jag bara sitter här och bara andas för att jag inte kan förstå det. 

Jag vill åka till världens ände med dig. Jag vill åka till Soffhörnet i Mitten och spela The Last of Us så vi glömmer att gå och sova i tid. Jag älskar dig räcker inte till. Jag vill ge dig hela världen och lite plättar på det. Betalda plättar. Egengjords plättar. Lediga plättar. 

Och ja, för att återgå till det icke putti-nuttiga. Min kvällshumor är hysteriskt kul. Jag älskar mig själv. Så jävla rolig. Eller hur?

Jag tycker det är läskigt nu. Var man än vänder sig, i sociala medier, på jobbet, på affären, men främst på de där sociala medierna, i varje inlägg, varje status letar sig rasismen in. Det spelar ingen roll om det är Expressens eller en gammal skolkompis. Det spelar ingen roll om inlägget från början handlade om att solen lyser, skiten dyker ändå upp. För två år sedan var det nästan tyst på gatorna. Ingen slängde käft. Ingen argumenterade om det mest självklara i världen - människors lika värde, förrän SD tog sig in i riksdagen och gjorde det lagligt, nästan accepterat att bete sig som ett svin. 

Jag måste erkänna att jag blundar. Jag orkar inte se. Jag vill inte se. Folk som gör skillnad på folk och folk bara för att "de" råkade vara födda i ett annat land och alltså inte har något här att göra är det mest skrämmande av allt. Varför ska inte vi hjälpa till så mycket vi förmår? Det är jobbigt nu, det är mycket nu, men det kommer lugna sig. Ingen tar pengar från de gamla och ger till "invandrarsvinen" (en kommentar jag såg sent som igår). Sverige går inte på knäna. Svenska folket ville ha en rödgrön regering under valet 2014 och det är dags för alla invånare att sluta bete sig som arslen och acceptera att det blev så. Vi har valt. Nu blev det så här. Vi valde detta. De rödgröna var fler än de blå. 

Är det någon som är svin så är det de som gafflar. De fattar inte. Och det är det som är så läskigt. Jag tror på fullaste allvar att Sverige kommer att gå mot ett inbördeskrig om det fortsätter såhär, om ingenting görs. Rasism är aldrig okej. Det är inte okej att skilja på människor på grund av deras ursprung. Aldrig någonsin. Och de i behov av skrikande hjälp? Vi hjälper. Hela tiden, så mycket vi kan. Just nu är det mest fokus på flyktingarna från Syrien, men det betyder inte att hjälpen uteblir för "alla andra", pensionärer, barn i Afrika, barn som far illa, ungdomar som fortfarande bor hemma (vilket är en helt annan diskussion som inte handlar om annat än lathet och dumhet). Jag blir rädd för det som händer. För det som håller på att hända. Nerbrända flyktingboenden, terrormord på skolor. 

Det här är inte vi. Det är inte så vi brukar göra. Jag är rädd för det Sverige håller på att förvandlas till. Som i The Last Of Us. Ett virus som plötsligt sprids och gör människor mordlystna och galna och som ännu inte har något vaccin. Jag gör inte skillnad på människor för deras hudfärg. Jag gör skillnad på människor för deras främlingsfientliga åsikter att vi som är födda i Sverige är mer värda än alla andra. Det är för fan bara ett land med skog och hav och hus och vägar precis som alla andra länder där ute. Och om folk vill komma hit för att söka skydd så får de göra det. Det glädjer mig att det väljer vårt land. Vi har det ju bra här. Låt oss inte förstöra det. Låt oss inte göra det till postapokalyptisk värld där vi slåss mot varandra istället för att kämpa tillsammans. Det är inte det Sverige vi hade, och det är definitivt inte det Sverige jag någonsin önskade mig. 

Nej tack till rasism. Nej tack till alla "jag är inte rasist, men...", som är precis samma sak. Nej tack. Det räcker nu. Det är bra nu. Dags att växa upp. Dags att öppna ögonen. Vid Gud, vad jag önskar att människorna där ute kunde öppna upp sina ögon och sinnen för annat än det som någon bekant hävt ur sig och som de därefter tror stenhårt på. Källkritisk måste man vara när det handlar om så allvarliga saker som rasism. Det är det läskigaste av allt. Alla dessa lösa antaganden. "Jag trodde att det var så." Det är det som gör mig mest obekväm av allting i denna karusell. Jaha, men det är inte så.

"I want a few moments that are just for us, take that last chance to find some calm before the storm. You know me, I always like to savour the last shot before popping the heat sink. Wait... That metaphor just went someplace horrible."

Jag bara älskar att sitta och dregla och gråta och skratta och minnas och mumla och säga samma som dem när jag kollar igenom alla tusentals videor om Mass Effect det finns på Youtube. Den här är inte ens med klipp från spelen och ändå är den så bra. Så. BRA. Och idag är det fredag. Det innebär att ikväll, efter jobbet, innan Johan kommer hem, tänker jag bege mig ut i rymden igen. Men nu måste jag rusa och sätta mig på bussen istället. Ska. Bara. En gång till.

I was lost without you. 

Pust och stön, full av energi fram till skogsbesöket och ett antal tjattrande, öronstängda barn och där dog alla planer om att ta sig ut i löpspåret. Men nu är jag hemma, i soffan med en tekopp och har precis ätit middag - smola och en korvbit, fast det måhända blev stockholmsversionen då jag försöker sluta med gluten igen och bara hade corn flakes hemma. Nåja. Solen skiner, benen värker efter lördagens kortkorta löptur och jag är slut, men alldeles tillfreds. När energin kickar in ska jag röja upp i köket, göra det fint här. Igår var vår fyra år och två månader-dag, eller som jag märkte när vi nästan skulle gå och sova - femtio månader. 

Så nu när Johan kommer hem kommer diskberget efter gårdens middag att vara ett minne blott, diskmaskinen snurra på sista minuterna och köket dofta fräscht av såpa och vara skinande. När energin kickat in. Fem minuter till, sedan kommer det krypande, anfallande, det där sprittet i benen, i magen, som drar mungiporna uppåt och fyller hela kroppen med glädje. Sockerruset, än mer markerat nu efter diabetesdiagnosen. Men i alla fall... Jag ska städa och göra fint för Johan jobbar en timme längre än mig och är piggare än mig och ska träna. 

Älskade fantastiska. Det kittlar i magen, det rör någonting djupt där inne när jag tittar på honom, när jag smyger upp vid hans sida när han sover på morgonen - idag var den första på lääänge jag kunnat göra det - och han är sådär varm och fin. Femtio månader. I femtio månader har jag fått leva tillsammans med den vackraste, finaste personen som tänkas kan. I femtio månader har jag älskat honom. Det slog mig ju som en säck cement den där gången när vi först träffades, det har jag berättat många gånger förut. Kärlek vid första ögonkastet. Attraktion. Någonting mer.

Men det var inte den där känslan av "kom hit så har vi lite kul" som plöjde genom min kropp som en vinterstorm som tog andan ur mig när han uppenbarade sig, sådär som man kanske vill och kan tro när en översnygg, muskulös man kliver ut rakt i ens bröstkorg och det är öken på kärleksfronten. Det svarta håret, skäggstubben. Det där sexiga leendet, de glödande ögonen. Hans röst. Nej, det var någonting mer, någonting djupare, som nitade fast mig vid golvet där jag stod. Något som såg rakt ner i min själ och viskade "där är du ju, jag har väntat på dig i hela mitt liv." Så naturligt. Så rätt. Och cementsäcken föll rakt ner i skallen, dammade till hela min identitet.

Jag tittade på honom, kved åt hans uppenbarelse varje gång hans ögon mötte mina under de kommande veckorna. Vad skulle jag göra med all den där hettan, det där självklara här är mitt liv ta det jag vill inte ha det utan dig det kan aldrig mer bli som förr, jag kan inte sluta titta på dig? När jag hela tiden kände det där klickandet, bultandet, fördjupas för varje dag, varje minut, för varje mail som senare damp ner i inkorgen. För varje spontant "men är du här"-träffar på stan som hotade att sätta brand på hela mitt inre. Vid alla vakna MSN-nätter där jag leende tog mig igenom arbetsdagen med fyra timmars sömn i bagaget. Alla skratt, skämt, diskussioner. Hans mjuka, varma närvaro. Där jag var, där var han. Där han var, där var jag. Som magneter. 

När han kysste mig den där första gången, grabbade tag i mina handleder och förde ner dem och sitt ansikte mot mitt, kunde jag svära på att det där klickandet bara lade sig ner på sin plats, där det var ämnat att vara, att stanna, att växa, att leva för resten av sin livstid. Så naturligt, så glasklart. Och jag minns att den där säcken cement ramlade över mig ännu en gång sedan han höjde huvudet och såg på mig. Bara såg på mig. Där, och då. Jag bara... visste. Utan krusiduller, utan en tanke på att hålla emot eller spela svårfångad. Gör om det där.

Här är mitt liv. Ta det, jag vill inte ha det utan dig. Jag vill leva det med dig. Binda samman mitt med ditt, se världen genom dina ögon. Fläta samman fingrar och hud och säga samma saker och tänka samma saker och kura ihop mig vid din sida när jag sover. Låta din kroppsvärme vagga mig till sömns. Varje natt. Alltid, alltid. Det är du. Det har alltid varit du.

A million years from now,

my heart will ever hold you.

Och så. 

Puss!

Jag vet inte hur många gånger man suttit under en diskussion om det ena eller det andra och sagt "förlåt, men jag tycker faktiskt att..." och bett om ursäkt i förväg? Ta inte detta fel, förlåt för att jag anser att det är såhär, jag är ju då lite speciell, jag har alltid, när jag växte upp, använt lika många förklaringar till ens åsikt som inte passar in i mellanmjölkslandet som anledningar till varför jag oftast ibland tackar nej till alkohol. Jag går på pennicillin, jag kör, jag vill inte bli bakis, jag vill sova länge, jag kan ha kul utan, jag har ingen lust, jag har diabetes. För gör man inte som alla andra så ska man genast ursäkta sig. Komma med en förklaring om varför man tänker i andra banor. Varför det? 

"Jag äter inte bröd för att jag inte mår bra av gluten, eller socker." Och ett kolhydratkrig startar. Folk med sockerglans i ögonen tittar sig förskräckt omkring, slår genast på protestera-knappen, griper tag i det enda som kommer flygandes; oförståelse, när beroendet talar. Rör inte mitt socker! Och så säger de: Jag skulle aaaaldrig klara av att vara utan mitt älskade kvart i tre-fika.  

Jaha, säger jag. "Jag äter lågkolhydratkost för att jag mår bra av det helt enkelt." Och kolhydratkriget eskalerar. Hur fungerar du? Är du inte lite sur nu? Det är kolhydrabristen det. Ta en banan, hjärnan går ju på tomgång. Jag skulle aaaaldrig klara mig utan min havregrynsgröt varje morgon. Vad äter du då, människa? Sallad och en bit kött? Det blir man ju inte mätt på. Vi måste ha socker för att överleva. 

Samma där. Samma envisa frågor, samma tröttsamma bortförklaringar, för att vi inte ska vara annorlunda i detta land. Är vi annorlunda åker vi ut. Fotbollsträningarna i ettan och tvåan på lågstadiet. Jag var inte en av de bästa, så jag fick inte bollen. Sofie var inte alls bra på idrott (det var du inte, och det vet du - men så jäkla fantastisk på att gå din egen väg) och ingen ides ens titta när det var hennes tur att hoppa höjd- eller längdhopp. Så jävla äckligt gjort.

Jag gick min egna väg, och blev antagligen kallad lite lätt konstig. Mina föräldrar blev kallade mycket konstiga, pompösa, fina, vad-tror-de-att-de-är för att de ibland sket i fotbollsträningarna alla andra föräldrar alltid, alltid hängde med på. För att de vände sig om när någon försökte sätta sig över dem. För att de slog emot. Kom med egna åsikter, tankar, idéer, drömmar. 

Är man annorlunda åker man ut.

Min syster. Jag. 

Jag har alltid gått min egen väg. När skolan skulle skidra runt Båtön, den gudsförmätna ön med noll glid under skidorna och kall blötsnö upp över vaderna så for jag och Sofie åt andra hållet, åt höger isället för åt vänster. När folk köper Michael Kors styr jag mina Din Sko-skor in på Åhlens och köper en väska därifrån. När folk dricker vin och går på fester och på Stureplan och tävlar om vem som är snyggast ikväll sitter jag i min fluffiga morgonrock och myser med min man eller skriver eller spelar. Jag orkar inte med ytlighet. Jag kan inte med ytlighet. Paradise Hotel, Idol, jag dör åt sånt, jag hatar det. Den som är annorlunda åker ut. 

Den som inte gör som man ska, som alla andra gör, den som inte tycker likadant eller agerar likadant eller beter sig likadant, åker ut. Är man annorlunda åker man ut. 

Men vem gav "folk" rätten att säga att jag är konstig, knäpp, annorlunda, hon-tror-att-hon-är-nåt? Varför ursäktar jag fortfarande vissa av mina åsikter bara för att det inte är så "alla andra" tycker? 

Är man annorlunda åker man ut.

Är man annorlunda är man modigare än skräpet som de flesta procenten av mänskligheten tryckts ihop till, en uttrycktslös form av ansikten för att det är så man ska bete sig idag. Man ska inte ha åsikter, speciellt inte om sånt som rör andra människor. Man ska vara så politiskt korrekt att tårna kröker sig när man somnar på kvällen.

Åt fanders med det. Åt fanders med dem och det allihop. Jag har aldrig varit sån. Jag har aldrig betett mig som alla andra. Jag är inte ovän med samhället, jag beter mig inte som en hemlös. Jag är normal, helt normal, bara att jag går min egna väg och aldrig mer tänker ursäkta något jag tänker på eller gör som inte passar in i mallen. Det tänker jag inte göra. Det är slut med det.

Hösten är här med nyckfulla regnskurar, för stor jobbjacka som jag under korta stunder i fönsterglasen ser ut som min mamma i. Jag står med på schemat uppsatt på tavlan på Fritids, jag cyklar hem i vinande stormar så att det suger i benen i alla backar och handen får torka bort vätan ur ansiktet på väg framåt. Kallt, grått, sedan kommer solen och jackan åker av fortare än kvickt. Sommaren har inte släppt sitt tag, inte än, inte helt. En krigare är vad hon är. 

Ögonen är grusiga nu trots att klockan bara är lite över nio. Imorgon är det fredag igen och en ledig helg tillsammans med min stora kärlek väntar, som jag ser fram emot det. Tekoppar i mängder och tända ljus och min nya favoriträtt zucchinipasta och snart borde min nya diabetesmottagning ringa för att boka in en tid för årskontroll och ögonbottenfotografering. Sist jag var på en sådan ska jag inte nämna för det svider lite att tänka på, men mitt långsocker är fortfarande fint så ta i trä, så jag hoppas att det ändå är okej ställt med mina brungröna tingestar. Jag skickade efter ett par nya glasögon här om dagen också och jag kan knappt bärga mig inför att jag får hem dem, åh. 

Och när lönen kommer, vilket den borde göra imorgon, lagom till helgen och allt vad det innebär, så ska jag styra min breda näsa hela vägen till den för mig okända affären som hyser kappan jag blev vanvettigt kläd-förälskad i i samma veva som jag provade ut nya glasögon. Den, en vinröd sjal, mina glasögon och slutligen en ny väska och ja, hela detta inlägg är receptet på allt det som känns alldeles, alldeles fantastiskt.

Jag och Johan har också hjälpt en flygting nu i dagarna. Egentligen är det han, den, som hittade oss, så det är ett gemensamt beslut att hysa in honom här, ge honom mat och säga god natt varje kväll. Lyssna efter hans vingslag som far förbi för att landa och somna i fotändan och stiga upp med oss när vi vaknar. En flygting. Ett flygting.

Han är liten och svart och igår döpte vi honom till Henrik. Jag tjöt av skratt och sa att det var perfekt. Johan fnös och garvade litegrann, och nu fnissar jag varje gång han surrar förbi. Han flög in i badrummet när jag borstade tänderna i morse, satt på väggen hela tiden och följde med ut i köket sen. Han satt på Johans lår när Johan slumrade till dagen före det, och han liksom bara är där på avstånd, aldrig på det jobbiga sättet, bara liksom är.

Vi har helt enkelt inte hjärta att döda honom. Och när man har balkongdörren vidöppen och han vägrar flyga ut, då får han faktiskt fortsätta surra förbi våra femtioåtta kvadrat. Det är ett ansvar att ha djur. Pappa sade det när vi var små. Jag är ansvarsfull. Jag tar hand om flygtingar. Jag ser efter människor och djur i nöd.

Jag och vi är betydligt mer vänliga, ansvarsfulla och öppenhjärtade än de jäkla Djursholmarna som inte tar emot flyktingar i behov för att det "förstör auran i vårt centrum." Fy fan jag vill bara ge stroppen som sade så till SvD en riktigt svidande näsknäpp rakt på hans stroppiga fiiina rikssvenska snok och är glad att jag slipper bo granne med honom och förstöra hans fiiina äckliga "aura".

Flygtingar eller flyktingar. Man behöver inte mosa dem i tidningar (bildligt och bokstavligt) bara för att man är irriterad. Man måste se till den större bilden. Kunna skratta åt en surrande fluga vid namn Henrik. Kunna skicka iväg ett sms till djur eller människor i behov. Inte bara när det är på tapeten utan även under annan tid när media har tystnat och de (sjuka, döende, volontärer, frivilliga, anställda) människorna kämpar i skuggan, i blindo för någonting bättre. En bättre värld för oss allihop.

Vad är en förändrad "aura" i jämförelse med fler räddade - tacksamma - liv? Hur sätter man egentligen värde på vem som har "rättigheterna" att vara här och inte? Här, där, överallt. 

Det är skönt att känna sig fräsch och fin. Att hurtigt trampa iväg på cykeln 13 kilometer varje dag, mötas av fantastiska barn i dörren och spendera dagens timmar med att rita, måla, dansa, se efter och njuta med ansiktet mot den varma solen. Komma hem och mötas av en innerlig kram och några sekunder senare ett kärt återseende av en gammal vän som stannar i några veckor.

Att svida om till min favoritklänning, dra på sig klackarna och ta tåget in till stan för skratt och mat i flera timmar. Att vakna hopplöst seg och nöjd efter fem timmars sömn i armarna på den man älskar. Att vara omtyckt; och alla dessa kramar.

Att det är fredag.

Att jag rosslade mig genom dagen med en begynnande förkylning inombords som bröt ut lagom till jag svängde in på cykelparkeringen hemma. Nu ligger jag nerbäddad i min säng och febern stillas för tillfället av de lugna hjärtslagen men näsan och bihålorna är svullna. Det blir kanske inget triathlon i helgen, men det känns ändå så bra med allt detta som händer i mitt liv så jag är glad ändå. . Och solen skiner.

Feberyran sänker sig.

Tröttheten belägrar min kropp.

Vi säger god natt nu. Diabetesförkylningar är inte speciellt trevliga. Men.... Jag kan inte klaga där heller, för det är två månader sedan jag senast var förkyld - nästan nytt rekord....