I’ve always seen you, angel.

From the moment you found me, I’ve seen nothing but you.

 - gc

Skyrim och antifeminism. Jennie på en torsdag. Jag har sett så många texter, artiklar, nyheter, krönikor och debattinlägg de senaste dagarna så jag blir irriterad- mer sådan än jag är åt min tatueringsfundering som gräver i min själ. Jag läser om att alla kvinnor är rädda när de går ut efter mörkrets inbrott. Alla kvinnor har någon gång varit rädd när de går ut. Alla kvinnor. Jag, du, din mamma, din syster. Mycket viktigt att peka ut individer, fastän det klart och tydligt står "alla kvinnor".

Alla män har någon gång varit hungriga före middagen också. Klart att man varit harig "någon gång" när man är ute. Barn som vuxen som man som kvinna. Men det som gör mig så irriterad är offerstämpeln feminister utmålar över oss kvinnor. Allt vi inte kan, bör eller ska göra på grund av att samhället är mansbyggt. Buhu offerkofta sluta LETA fel och klanka ner på våra egna självkänslor. Du kan inte du får inte allt är så jävla orättvist. Buhuuuu.

Jag har ALDRIG varit rädd för män när jag varit utomhus. Varför ska jag vara det? För att alla män mördar, så som extremfeministerna vill få oss att tro? 

Jag tillbringade mina första arton år av livet på landet med fyra timmar ljus om dagen under vintermånaderna. Det var mörkt hela tiden. Kallt också. Jag for och badade tre på natten på sommaren i midnattssolen. Jag sov ensam i ett tält mitt på vår äng flera gånger från att jag lärde mig gå i princip. Jag tältade på den lokala stranden med fyra kompisar utan telefoner en sommarnatt.

Jag gick hem till mamma genom hela innerstan tio i fyra en lördagsmorgon och hotellkrogen hade precis stängt. Jag gick på samma krog med min bästa vän, tog färjan ut till en ö under stans största festkväll, åkte på festivaler. Och jo, i min stad hände det att folk blev våldtagna. Det är folk som blivit dödade också på diverse ruskiga sätt, hus som brunnit ner, bilar som blivit stulna, inbrott, rån. Det säljdes och langades knark så tidigt som i årskurs sju på det högstadium jag studerade vid. Diverse substanser delas fritt på fester till och med från högt uppsatta personer som i vilken annan stad som helst. Och folk säger att små samhällen är beskedliga, att det aldrig händer "sådana där saker" där? Välkommen hem till mig säger jag bara. Lägg ett öra mot marken och du får höra hur den börjar prata.

Men jag var aldrig någonsin så rädd som jag utmålas online - "alla kvinnor", "gå ej ensam", "färgat pepparspray i väskan", "alla män är mördare och våldtäktsmän och ute efter DIN fiffi akta dig gå med en vän dags att sluta vara rädd dags att ta tillbaka våra gator, kvinnor men samtidigt så ska vi skylla vårt offerkofta-beteende på ALLA män så det motsäger sig själv."

Den enda gången jag var rädd för att bli mördad var på väg hem från bussen en beckmörk, stormig höstkväll och vi hade sett en skräckfilm på skolan. Gymnasiet. Första året.

Jag höll på att bajsa ner mig trettioåtta gånger medan jag gick fort fort förbi husen bara väntade på att äckeldemonen/tanten skulle dra ner mig till djävulen. Hörde saker, såg saker. Och sen... Kommer en lång, bred man snabbt gåendes mot mig från en gränd med rasande tempo och en lykta i näven. Jason. Mördare. Djävul. PANIIIIK. Jag tänkte att nu dör jag, det gör jag verkligen, surrealistiskt nog efter att ha bekantat mig med en mördare under två timmar på teven. Jag gapade allt vad jag hade och sprang hela vägen hem. Dagen efter såg jag honom igen, snälla söta Fritz, och han skrattar. "Vännen, inte skrämde jag väl dig igår?" Nope. Inte alls. Bara så jag fick en hjärtattack eller så, men det är ingen fara.

Det är inte männens fel att "alla kvinnor" är rädda. Det är vår egen rädsla för att männen ska göra något de inte ska som gör kvinnor griniga och bittra. Som att alla män är i maskopi med Fritzel av döma av innehållet i dessa artiklar och krönikor och statusar. Det var inte Fritz, min grannes, fel att jag skrek som en gris och rusade hem med min första (nionde) hjärtattack och skakade som ett asplöv i hallen. Det var min egen påhittade bild i huvudet om vad han var och vad han ville som gjorde att jag blev kall av skräck. Fritz som var så snäll. Han skulle väl aldrig mörda mig eller någon annan för den delen.

Därför blir jag ledsen när folk säger "alla kvinnor" och "alla män". Det är inte männens fel att vi är så rädda när vi går ut. Det är en minoritet av befolkningen som finner njutning i att våldta och mörda. Det är extremfeministernas fel att kvinnor är eller blir rädda. Rädda för vad som kanske skulle kunna ske, när man i själva verket möter en hemskt fin man med tre barn och fyra barnbarn i Göteborg och som älskar frimärken och Bron, men som i stundens hetta blir Jason, djävulen, Nejalovic eller Jack the Ripper för att vår hjärna blivit så propagandaskadad och förväntar sig det värsta. Varför måste man förvänta sig att alla män man möter ska döda en, våldta en i en buske? Jo, för att det är så man ska göra i "dessa tider". Jag vet inte vad dessa tider innebär, men jag tänker inte vara rädd när jag är ute, någon måtta får det väl ändå vara. 

Och det är vad som är det hemska med hela karusellen. Tycker jag. Over and out.

Trevlig helg.

Sportlov, ledig helg och lördagsäventyr. Migrän. Bokskrivande, soffmys, familjebesök och middagslagande, ätande, samtalande. Fantastiskt. Underbart. Farmors parfym i hallen när pappa och Anneli precis gått ut genom dörren. Hemlängtan. 

Jag är inne på artonde kapitlet nu (!) och slutet har aldrig varit så nära. Det har heller aldrig gjort så ont som nu. Jag kan inte berätta något om det, inte när det är så lite kvar. Cirkeln sluts. Kapitlen skrivs färdigt. Sen vävs allting ihop.

Men det gör ont. De är ju mina bebisar. Åtta år av mitt liv. Snart över. Skojar ni? Lyckliga i alla sina dagar? Nej. Jag vet inte. De är för olika. Storstad möter småstad. De har båda för mycket bagage. För mycket åsikter, idéer, temperament. De skulle aldrig klara av att leva tillsammans.

Inte ens efter åtta år.

Femhundra sidor.

Mitt evighetsprojekt.

Eller?

Jag som är så kärleksfull, så varm, härlig, en enda samling av känslor. När andra får lära känna dem hoppas jag att någon ska tycka om dem lika mycket som jag gjort och alltid kommer göra och dela min åsikt om varför det inte kan bli. Det svider. Det svider för att jag vet. Jag tog tag i det. Kastade ur mig det. Johan, jag är kär i dig. Vet det innan du åker.

Men den här gången, det här kapitlet. Det kan vara för sent.

Några knapptryckningar och ett liv i spillror. Lika många knapptryck och ett långt, lyckligt liv istället. En författare kan styra över liv. Skapa liv, rädda liv. Radera liv.

Jag får se hur kapitlet slutar. Den vägen, eller den andra. Ibland låter jag bara fingrarna spela på tangenterna. Skapa sin egen väg. Radera det som inte passar, ändra det som har potential. Två kapitel kvar.

Så nära.

Bära eller brista?

Tur då att jag är halvvägs genom del två...

Det där när man äntligen kommer hem, trampar av sig jeansen; först hasa ner dem till fötterna, sedan två steg åt vänster så högerfoten lossnar ur det tajta höljet, sedan två steg åt höger - alltid så - så att det vänstra benet blir fritt. Och så sparkar man iväg dem. Alltid så.

Låter behåbanden falla från axlarna. Hallelujah gud och hans farmor.

Drar på sig de mjukaste, skönaste byxorna man äger och gräver i klädhögen avdelning Använda Men Ej Tvättmaskinsmutsiga efter ett linne, efter att man duschat varmt och länge förstås. Gärna ett som är trasigt i kanterna efter vassa naglar. Tar ut linserna, skakar ut håret ur tofsen och faller ner i soffan med en pust som legat i skugga sedan förra fredagen och som nu bräker fram över vardagsrummet likt ett utsvultet får på sommarbete.

En bok. Netflix. En telefon. Lite mat. Ost. Ett stort, gott vinglas.

Jag skulle kunna skriva om de där fredagarna när jag glider ner i min snyggaste klänning och omsorgsfullt borstar håret tills lockarna är fantastiska, bättrar på sminket och åker ut på middag.

Men inte idag. Gud, inte idag. Två timmars övertid den här veckan, ny klass under samtliga dagar på grund av sjukdom och ledighet. Tjatter, bråk, tårar, koncentrationssvårigheter - och jag pratar inte om mina.

Det där vinglaset smakar så gudomligt gott just nu. Om mina politiskt korrekta fjantövervakare har något att invända om innehållet i det glaset kan jag lägga ljus på min vackraste ägodel och så är det bra med det.

Jag behöver inte sprit. Jag dricker vin för att det passar till ost och passar till fredagsmyseriet och för att flaskan är liten och alldeles tillräcklig. Även om jag numera skulle älskat att bli dumfull i min ensamhet är det min ensak. Så, nu är den saken ur världen, och jag ska återgå till min vegetariska middag - ugnsgratinerad sötpotatis med bea och massa grönt - och mina mjukisbyxor och läsa eller rita i många timmar eller minuter, tills jag somnar eller tills Johan kommer hem från sin jobbmiddag, vilket som inträffar först.

Och beundra vår nya bebis. Japp vi är tre i familjen nu. För en stund, och jag älskar det.

Trevlig helg på er.

När datorn lagas skriver jag längre inlägg igen. Nu har maten nästan kallnat. Men bara nästan. Puss!

Jag älskar honom. Jag älskar hur han får mig att må. Känna. Vara. Jag älskar hur han ler när han får syn på mig. Hur han tar mig i sina armar, hur han håller mig nära. Jag älskar hans ögon, hans mun, sättet han tittar på mig, grå ögon möter bruna. Jag älskar hans långsamma, låga ord i mitt öra "Du. Är. Så. Söt." Hur hjärtat börjar slå hårdare bara av att höra honom i andra änden av telefonen. Leendet som aldrig dunstar. Min. Din. Vi. Oss. Varandras. Tillsammans. Du. Jag. Han. Henne. Alltid.

Vi pratar om då. Om nu. Om sen. Framtiden. Det förflutna. Resor. Drömmar. Och hur jag än vrider på det så kan jag inte se ett liv utan honom. Det finns inte. Det är nu. Det är vi. Och den tanken gör mig så lycklig så jag sprängs.

Om hundra år vill jag att våra barnbarnsbarn ska hitta detta. Begrava sig i de flagnande, bruna, släta sidorna. Läsa. Tänka. Känna. Känna allt det som jag kände när jag såg honomi ögonen den första dagen och jag slutade andas för en stund.

Han log, då också - stort, nyfiket, välkomnande, undrande.

Och jag minns att jag såg in i de där ögonen och de viskade till en plats långt inne: "Var har du varit hela mitt liv?"

Jag kunde inte släppa dem. Inte släppa honom fastän han skulle flytta. Jag brydde mig inte. För jag visste. Jag vet idag, nu.

Det är Du. Det har alltid varit Du. Och jag kommer älska dig så länge jag lever.

Och jag ville bara spara detta minne. Helgens minnen. För alltid i skrift. Att finnas. Att minnas. Att känna. Oss. Vi.

Jag gifter mig med dig tusen gånger om.

Det gör jag.

En dag. <3

Lägenheten var lika tyst som skolhuset i morse när jag öppnade. Johanna har åkt hem, min fina syster som varit här hela helgen. Det anordnas AW på jobbet som kommer att vara och bli jättemysig, och det känns verkligen som att jag borde åka, som att jag borde glida ur morgonrocken och dra på mig något lite mer attraktivare, föna håret och dutta dit lite ny mascara. Det känns som att jag är aptrist om jag inte åker, om jag inte är en del av det; särskilt sen en arbetskollega sagt att jag är borta mycket. Som att den mysiga AW:n istället blev obligatorisk och att all min framtida jobberbjudanden hänger på det. Det gör det inte och det var inte så den människan menade, men det var så det kändes. 

Jag är inte borta mycket. Förra veckan var jag borta fyra dagar och ja, det är mycket, så jag antar att jag sköt mig i foten med det argumentet, så vi stryker det. Men sedan är det någon dag här och där, mindre nu än det varit. Jag berättade att jag är stressad, att det är den inre stressen att vilja hinna med allt och vara bra på allt och göra allt så bra det bara kan bli. Och samtalet vände istället till någonting bra, någon som slog till mig över axeln i den där vi finns för dig-klappen som var så skön att få. 

Jag känner mig aptrist som inte går på AW, och till skillnad från Johans AW-träffar är det inga mängder med alkohol inblandat på en rökig bar där små tjugoåringar i för små kjolar sitter och gnider sig mot varandra och viftar med sina hår. Inget fel i det. Bara inte samma. Jag känner mig aptrist för att jag verkar trist. Skjuter mig i foten. Står i duschen och njuter istället för att hänga kvar på jobbet och dricka en till tekopp i väntan på att laga god mat tillsammans med fina arbetskamrater.

Så jag sitter här och tycker att det är GUD SÅ SKÖNT. Jag sitter här och har varit vaken sen klockan fem i morse, och håret är oborstat och blött och jag är så jäkla nöjd över livet just nu, rumpan är fast i soffan och huvudet är trött. Jag vet att jag borde fara. Jag vet att jag borde fixa till mitt yttre, bli presentabel, vara hungrig, åka dit. Men guuuuud det känns som att det är en hel ocean mellan mig och jobbet. Ja, vi har AW på jobbet. Självklart. 

Nu avundas jag mina kollegor med bil. Hade jag ägt en sådan hade jag åkt direkt, men det är tåg- och bussresan som jag tycker är svåröverkomlig. Fyrtio minuter dit, fyrtio minuter hem, utöver de åttio minutrarna jag redan spenderat. Eller fyrtio, då jag fick skjuts hem. Men ändåååå. Åh. Att jag aldrig kan göra något för min egen skull. Jag vet att det kommer vara superkul att vara där. Jag vet att de vill att jag är där. Jag vet att Johan kommer säga "men Jennie" när han kommer hem och ser att jag fortfarande är hemma. Jag vet att jag känner mig som skit. 

Jag vill bara må bra och göra något för min egen skull och nu när Johanna åkt hem, och jag har hela soffan för mig själv, känns det sorgligt skönt att sjunka ner mellan kuddarna och stanna här. Jag tror jag lägger undan telefonen, datorn, kollar inte på tiden, och bara gör något som jag vill. Lite lat får man vara. Lite lat är jag. En liten, ful bil med nästa lön, hur fantastiskt det skulle vara. Då skulle jag åka på AW varje dag om det gick. 

Jag vill bara... sitta en stund. Sedan får vi se. 

Köpa de där läckra skorna som jag såg under min och Johannas speed-shoppingtur. Som verkligen satt som gjutna. Lämna in försenade låneböcker. Få det ur hågen. Sitta kvar här. Blunda. Vara. Äta god mad. Mysa. Kramas. Skratta. Jag vill allting på samma gång, och det är jobbigt. Det är sån jag är. Lyssna på sån här musik. Tända ljus. Sitta still. Andas.

Jag är en högpresterande människa, det vet jag nu. Jag vill göra så mycket och inuti mig finns en motor med oerhörda mängder av hästkrafter. Jag gör saker jag inte måste för att få det gjort, för att ingen annan gör det, och för att det ska gå snabbare, och för att jag vet att jag gör det bra. Tömma diskmaskinen på jobbet. Sätta på kaffet, rensa kaffemaskinen, lägga upp alla bortglömda kläder på bordet i entrén när föräldrarna kommer. Åta mig fritidsaktiviteter både måndagar och fredagar och slöjdpromenader efter slöjdpromenader. Öppningar, stängningar. Min inre motor brinner på fint. Bara det att den där inre motorn är just mental. Den finns inte. Den har ingen supermänsklig drivkraft som för mig framåt och uppåt som jag alltid levt som att den gör.

Jag vill bara göra mitt bästa. Alltid. Det spelar ingen roll vilket humör jag är på, gör jag något gör jag det klart innan jag går därifrån, och ser hela tiden nya saker att sätta tänderna i. Vi har den mentaliteten i Norrbotten. I Kalix. Ingen tar rast förrän alla träd är huggna, förrän lunchrusningen har lättat, förrän alla gäster går därifrån med ett leende på läpparna och förrän det slutar lysa rött på telefonlinjerna; även om det lyser rött hela dagen.

När jag jobbade på callcentret tog jag aldrig min betalda kvartsrast på eftermiddagarna. Aldrig som i nästan aldrig, kanske fem gånger på två år. 

Men jag vann säljtävlingar, jag var vass, hungrig, jag blev omtyckt, uppskattad, kunder som fått ett bra bemötande önskade att få bli kopplad till mig när de bokade sin nästa resa. Jag fick världens finaste omdöme på en resesida på internet där en resenär hade skrivit långa meningar om mig och en annan kollega. Ska ni boka via dem, fråga efter Jennie. Vilken tjej! Vilken service! Herregud. Stoltheten och glädjen bara pyste ur mig när jag såg det. Så jävla stolt.

Det var ingen som sade att jag skulle svara på flest mail när det inte ringde. Det var ingen som sade att jag skulle ta alla samtal när fem kollegor gick ut på rökpaus samtidigt, mitt i den röda rusningen. Men det gjorde jag, för sådan är jag, jag tänker inte ens på det. Jag bryr mig om andra. Jag ser efter andras bästa, andras behov, sätter alla före mig själv, för att jag är sådan, för att jag älskar vad jag gör och för att jag vet att jag är bra på det.

Jag blev förkyld under söndagsnatten mot måndag. Johan hade influensan förra veckan och det var bara väntat att jag också skulle få den när han var klar. Men kanske inte riktigt på en måndag... Jag stod i hallen på väg till jobbet den morgonen och tänkte att nä, det går bara inte, och vände om till sängen där jag i princip stannade till onsdagskvällen. Att promenera till ICA, hundra meter bort, dränerade mig på energi, gjorde mig svettig och slut, och det enda jag gjorde var att spela xbox och sova och försöka proppa i mig så mycket c-vitamin jag bara kunde.

Måndag. Tisdag. Onsdag. I morse var första dagen jag vaknade utan att ha drömt de där feberdrömmarna jag hatar, de som flyger runt huvudet och tvingar en att drömma det, fastän man egentligen vill drömma om någonting annat. I morse var första gången jag kunde äta en ordentlig frukost som inte var enbart Ipren och Alvedon och en banan. 

Jag må hända orkade vara ute längre än tio minuter i solen, slapp känna den där värken i mellangärdet, i njurarna, av överansträngning (jag ska inte ens tala om vad mitt blodsocker legat på de senaste dagarna, därav njurvärken). Jag må hända mottog flera hälsningar från jobbet, flera mail, "det är kaos, hur mår du?" Jaha, ja, jag är ledsen för det. Det är jag. 

Men för första gången i mitt liv gjorde jag någonting helt för min egen skull, inte för någon annans. För första gången dövade jag det dåliga samvetet som ideligen pockade på min uppmärksamhet. För första gången ignorerade jag tankarna på jobbet, på att läsa mailen, på att göra annat än det jag ville och kände att jag orkade. Jag har influensan, för fanken, jag kan inte göra mig friskare än jag är. Förra gången jag blev förkyld jobbade jag ändå, och blev inte av med besvären på två månader. Det vill jag helst slippa igen...

Och med allt som händer just nu, med min mage, med stressnivån, med den inre stressen och de nya, ökade arbetsuppgifterna, med min familj där hemma, så tänkte jag att jag måste vila tills febern är helt borta. Folk har sagt det i alla tider; kollegor, familj, sambon, vänner. Det är ingen som tackar dig för att du jobbar när du är sjuk.

Så för första gången i mitt liv sjukanmälde jag mig i fyra dagar. Jag räknar inte diabetesen eller körtelfebern till de dagarna, för de var betydligt fler, men då blev jag beordrad vila och sjukskrivning i veckor. Det är inte samma sak. Och ja, jag hade förmodligen jobbat om jag kunnat. Kanske inte under körtelfebervallningarna, då jag mest trodde och önskade att jag skulle dö, men när jag satt på britsen hos läkaren med nålar och dropp till höger och vänster ringde jag min dåvarande chef. Jag kanske kommer lite sent idag, jag är inlagd på sjukhuset för diabetes. Och jag hade tårar i ögonen när jag lade på, så besviken var jag för att jag inte kunde komma i tid och jobba, trots att jag låg där på intensiven med en kronisk, skitjobbig sjukdom jag inte visste någonting om.

Så lojal var jag. Så lojal är jag. 

Så att stanna hemma med influensan tills den värsta pärsen har lagt sig och jag åtminstone orkar gå tvåhundra meter utan att måsta stanna och hämta andan eller vila mina skakande ben eller gnugga över mina onda njurar, är faktiskt någonting jag känner att jag måste. Att jag vill. För min egen skull. För att inte bli sjuk igen. För att inte smitta ner andra. För att jag inte behöver förklara, men att jag gör det ändå för att det är sådan jag är.

För första gången på 23 år. Och jag tänker inte vara ledsen för det. Det tänker jag inte.

&rArr; Inte heller för att jag lägger upp en bild där jag inte har flagnande hud under näsan efter att ha snytit mig 468 gånger på två dagar eller där jag inte använt smink eller linser eller ens en hårborste sedan helgen. Jag drog på mig alltsammans idag och gick ut, med två Alvedon i magen. Tog en bild, skickade till Johan borta i Riga. Och det tänker jag inte vara ledsen för heller. 

Taggar: #förkyld #influensa #sjuk #jobb #hälsa #livsstil #mående #högpresterande #sjukskriven #ledig #samvete #ledsen #skola #kollegor #sol #frisk #vår #lojal #diabetes