Jag är kvar i Norrbotten ännu i ett par veckor, vi har äntligen fått ny bostad men inte förrän månadsskiftet. Så jag får andas norrländsk luft, njuta av tystnaden, springa på elljusspåret och heja på människorna jag möter. Småtjejer på fem sex år som lärt sig att hälsa när man möts i villakvarteren, respekt och medmänsklighet och den där viljan att vara trevlig, som inte finns där vi bott i över tre år. 

Jag menar inte att Stockholmare är otrevliga. De är bara inte som här. De lever i sina bubblor, sina egna världar, ser inte människorna de möter för att de möter så himla många på en dag. Jag förstår det, men det är ändå så stor skillnad, en skillnad jag inte riktigt vant mig vid ännu. Det är så skönt att veta att här är man någon, här bryr sig någon när man möts i friluftsspåret, eller på stan, eller kör fast med cykeln, eller får kedjesläpp, eller lämnar sin telefon vid en station för att gå vidare till nästa och en åttaåring springer efter en och säger "jag tror du glömde den här".

All släkt och vänner och grannar som delat och gillat och kommenterat vårt husletande, frågat hur det går och hur de kan hjälpa till. Vi hjälps åt. Jag tittar på delningarna på våra "hjälp vi behöver nytt boende i Stockholm" och tänker att tack, det finns underbara människor i min omgivning. Nu är detta bara ett övergripande och gäller inte varje enskild individ (det finns undantag i den stora staden som inte ska ta åt sig av detta - er hjälp har betytt massor), men det är min blogg och mitt synsätt, och jag har rätt att ifrågasätta.

Vem, vilka, har inte gillat, delat, kommenterat, hjälpt oss i vårt nödrop, om man ser till geografin? De är upptagna, kanske. De lever sina liv. De har haft semester, varit på semester, resor, läger, inte vet jag. Så som man är när man har semester och det är sommar. Jag antar det i alla fall; jag har inte frågat. Jag kanske borde gjort det. För att säga som i Hobbit, eller Sagan om Ringen: "No help came from the elves that day, or any other day to come."

Vi söker - sökte - boende i Stockholm, och vilka är bättre passande för att veta något om bostadsmarknadens andrahandsuthyrningar än de som redan bor där? Vi har bott där i flera år, jobbat med dem i flera år, är vänner på Facebook och hejar när vi möts och kramas och är glada. Där trodde jag att det verkligen skulle rassla till med delningarna och peppande kommentarerna och "självklart ska jag höra mig för".

När tystnad var det enda som hördes från majoriteten av dem taggade jag en vän på Facebook, en vän som bor där. Den vännen svarade inte. Några dagar senare hade den vännen dock delat en annan annons från en annan tjej. "Hjälp mig, vi söker ny bostad i Stockholm". Men inte min. De är väl upptagna. De har sina egna liv. Det beskyller jag dem inte för. Men jag beskyller dem för att blunda. 

Jag grämer mig över att man ska sköta sitt eget och bara hjälpa sina nära vänner i nöd, inte bekanta eller avlägset bekanta. Då gäller det att hålla hårt i de nära vännerna, för snart står man där och ska ta ett banklån, gå på arbetsintervju, föda ett barn eller besöka läkaren för ett pinsamt problem, och så visar det sig vara den man vände ryggen, den vars bön man ignorerade, som sitter där framför sig.

Tur att man i alla fall äger tillräckligt med norrländsk kämpaglöd så man fixar problemet själv. Tur det.

Till alla de som hjälpt oss, norrbottningar som sörlänningar och stockhomlare (för ni finns), västkustskar (det är ett nytt verb, jag uppfann det precis): TACK, NI ANAR INTE HUR MYCKET DET BETYDER, SÅ LITE GJORDE SÅÅÅÅ MYCKET!

Till alla de som haft semester, njutit av sommarvädret eller regnmolnen, som kikat på vår annons utan att kleta ut den på sin Mycket Fina Vägg - jag hoppas er sommar var fin, härlig, precis så som ni ville ha den, och att ni aldrig står i en situation när ni verkligen, verkligen behöver hjälp, och den hjälpen aldrig kommer.

Mammas födelsedag har passerat, fantastisk och fin och mitten bestående av tårta och presenter och huvudvärk - igår regnade det hela dagen så tillslut knöt jag på mig springskorna och promenerade i 45 minuter med Johan i örat, dyngsur. Älskade kompis.

Jag vill skriva men har inget att skriva med så jag läser och fantiserar och drömmer. En dag är den färdig. Nya idéer hopar sig i hjärnan, relationsromaner om nästan-vuxna med gammal själ precis som jag. Den åldern vill jag skriva om och för. Det måste finnas någonting annat och mer än bara blonderade längder och smink och bekräftelsebehov. Riktiga människor, ärliga, utan krusiduller. Jag vill hitta dem i min hjärna och jag vill skapa dem på papper.

Jag såg ett namn, egentligen ett ord, i en bok som fastnade. Två ord. Två namn. Kanske namn på huvudpersoner, eller döttrar om några år. I höst åker vi på vår resa. Vi gör det. Lite äldre, lite mognare. Bort med alla tänk om-tankar och bara vara. Bara njuta. Leva.

Jag har köpt en ryggsäck. En riktig, rejäl. Nu är det på riktigt. Nu kan vi ta i drömmen, inte bara ha den flytande där inne. Den är här nu. Vi har gjort den möjlig. Jag och han. Tillsammans, det bästa vi kan vara. Alltid. Han gör mig glad, levande, fyller min värld med färger. Med liv. Skratt, hjärtslag, andetag, armar som sluts om mig.

Allt. Det är allt. Det är oss. Alltid.

Snart.

Juli, bästa juli, tog slut i dagarna och jag tillbringade kvällen utan Johan, som åkt för att jobba. Med allt fantastiska som varit och allt det okända som väntar var det verkligen inte konstigt att magen körde ihop sig och ångesten kom krypande. Ja, det gjorde den, och jag skäms inte för det. Det vore att skämmas för den man är. Jag arbetade så hårt i vintras och våras att jag körde slut på mig själv och jag är inte tillbaka ännu, det känner jag, det känner blodsockret. Jag kämpar fortfarande med att leva i nuet, njuta av det jag gör för stunden. Det är svårt när man spenderat ett halvår med att tänka inte bara steget före utan fem steg före, och det utan att ha någon egentlig tid till att göra det.

Juli, fina juli, tog slut och med det semestern. Vi har hunnit göra så mycket, se så mycket, och ändå lite, så där som det är. Man blir aldrig färdig att njuta av sommarens alla goda ting. Blir aldrig klar med att springa runt elljusspåret eller bada i havet eller spela volleyboll eller äta lunch på en uteservering eller ligga tätt intill varandra och bara viska, skratta, i timmar, långa ljusa nätter där solen aldrig var långt borta - nergång 00:00 och uppgång 00:01, i alla fall i början av sommaren. Hur fantastiskt. 

Jag har inte hunnit skriva en sida i boken trots att sommarhettan ligger runt mig som en extra hud och jag riktigt kan känna var hon är och vad hon gör, min Jasmine, vad hon går igenom och vad hon kämpar med. Jag har däremot läst de två första Game of Thrones-böckerna, på engelska givetvis, tegelstenar i pocketversion på många, många hundra sidor. Jag har läst andra böcker och jag har fiskat i stugan under ett par sommarkvällar, en av dem tillsammans med min syster som tagit körkort (!). Jag har grillat och umgåtts med kompisar, spelat minigolf och jagat Pokemon och besökt Piteå, Kalix, Boden, Luleå, Göteborg och Malmö, och en vända till Arlanda för att byta flyg.

Jag har skrivit förut att under mina lyckligaste dagar skriver jag ingenting alls här i bloggen trots att jag har så mycket att berätta. Det gör jag inte därför att jag vill njuta av dem, istället för att alltid dokumentera dem. Jag vill njuta helhjärtat. Lägga bort telefonen.

Jag har saknat att skriva; satte mig precis vid Morris dator innan hemfärd trots att bussen går snart, bara för att jag måste få känna hur fingrarna jobbar och ovansidan av handen blir stel av ansträngning, när meningarna fylls upp snabbare än jag trodde och tänkte. Jag ger dem fria händer (haha) att göra vad de vill, att skriva vad det vill. Det här är resultatet.

Juli, fantastiska juli. Vår femårsdag har passerat och vi är nu inne på vårt sjätte år tillsammans. Jag ser ingen början och inget slut på det vi har och lever. Som en gammal man sade en gång "det fanns inget före och det finns inget efter". Jag älskar honom med mer än vad som är möjligt, med allt jag äger och har - den där sambon jag har, inte den gamla mannen, även om den filmen fick mig att reflektera länge.

Jag tänker inte förminska det, lika lite som jag tänker förminska faktum att jag lider av ångest med ojämna mellanrum, ångest som dyker upp när gränserna suddas ut och jag står inför nya äventyr. Det är en mäktig känsla, att kunna välja väg, att stå inför valet att välja väg, men när den trygga stigen plötsligt försvinner blir det kortslutning. Och det är helt okej. Det är det. Ångest och diabetes är en fruktansvärd kombo, men man överlever. Det gör man. Och man hittar alltid nya vägar, även om man får krypa bland höga ormbunkar eller simma över floder för att finna dem.

Och jag gör det inte ensam. Jag är aldrig ensam.

You were my home. I knew from the moment I met you, so many years ago.

Jag är inte rädd.

Idag är en sådan dag när markeringen blinkar och blinkar utan att hjärnan kopplar, utan att fingrarna skriver ut det som svävat runt där uppe i flera dagar utan att ha blivit nedpräntade. Jag har inte hunnit, inte orkat, det är semester och det är sommar, juli - den månad vi svenskar lever för. Det är varmt, solen skiner, och jag blir irriterad på mig själv för att jag sover för länge och för att tiden tickar på snabbare än någonsin och för att framtiden ännu är dold i obestämd dimma.

Jag kanske är fast i träsket när man var tretton år gammal och sommarlovet var oändligt långt och aktiviteterna många och roliga och fartfyllda och fantasieggande och kompisgänget grobianiskt stort - åtminstone om man ser till alla vänner på chatten, där jag kände alla vid förnamn och pratade länge med både via msn och sms och telefon och chatt, innan jag och Sofie for ut på äventyr och under nätterna man knappt sov för att man pratade i telefonen i sex-åtta timmar med alla de där vännerna, tills pappa kom hem från sitt nattjobb och hans öron var så spetsade att jag lade på. Jag minns inte om det var sol hela sommaren, men i mitt minne var det så, varmt och härligt och vi låg i vattnet i många timmar för att det var så varmt. Sommaren före sjuan. Sommaren före åttan. Tio år sedan.

Tio år.

Tio år är så otroligt lång tid så det knappt går att begripa. Tio år som samtidigt känns som ett. Vårt fem år långa förhållande som känns som för evigt. Hur kan tiden göra så, ändras så, kännas så olika? Hur kan dagarna gå så fort, de dagar man längtat efter hela året? Hur kan man sova bort dem och när man är ensam känna stygnet av ovvishet och oro och lätt panik över vad tusan som händer sen? Jag vill bara ligga och krama om honom, sitta i en solstol, äta middag på bryggan med honom och underbara vänner, skratta, dricka vin - inte så mycket, jag tycker inte om att vara full och tycker heller inte om att vara bakfull - läsa, bada, njuta, springa, träna, umgås, spara minnena för alltid, skriva klart den där boken. Njuta, mest av allt. Av det som är här och nu. Inte tänka på sen. 

Här och nu. Ett andetag i taget. 

Ett hjärta som värker. 

Hem. Var är det? 

Sommaren 2016. Här. Nu. Bara här och nu. Solbränd, solbrun, skrattet som lyser i ögonen och hans ansiktsuttryck när han tittar på mig och säger att jag är det bästa han vet. Sitta på bryggan och fiska med min syster en spegelblank kväll. Min älskade underbara syster som tog körkort igår. Vår bonussyster som fick en son i förra veckan. Här. Nu. Vi, tillsammans. Halsflussen som gått över. Öroninflammationen som ebbat ut. Bada. Njuta. Solen är framme, solen som värmer de bara axlarna och tinar upp hela kroppen. 

Här och nu.

Idag.

Nu har jag försökt skriva någonting i flera dagar. 

Jag skriver när jag är glad, när jag är som lyckligast. Jag skriver när jag är ledsen, när jag är arg - då smattrar fingerspetsarna (numera de långa fina naglarna) över tangentbordet och jag rasslar dit flera stycken fortare än någon hinner bokstavera till amöba. Men när jag inte vet vad jag är, hur ska jag då veta var jag ska börja? Hur jag ska formulera detta "någonting" till någonting begripligt? Jag har gått genom samtliga känslor under de sexton timmar jag varit vaken. 

Förvirring. Någon okänd som ropar god morgon. Jolsson. Varför ropar Jolsson god morgon? Ja, justja.

Lycka. Johan ligger bakom mig i soffan och håller armen om mig eller fingrarna sammanflätade sådär som vi legat hela natten.

Glädje. Han ler mot mig när han vaknar - och så lite oro också, för han hostar så förskräckligt. Lite sån där vardagsoro att nog skulle du allt behöva ligga kvar i sängen och få kli på ryggen hela dagen så att du kryar på dig. Sådan oro. Tuberkulos får man inte när man är trettio år och vaccinerad. Eller?

Missmod. Städa. Hela dagen städa. 

Träningsvärk. Ja, träningsvärk är en känsla. Jag har träningsvärk i varenda känsla just nu.

Lite ingenting. Nu är hyresvärden snart här och ska hämta nycklarna. Vad känner jag? Lite ingenting passar rätt bra på det för jag kände ingenting speciellt. Förrän hon började få panik. Jag skojar inte jag har aldrig sett en människa vara så sjukligt pedantisk någonsin i mitt liv, det är typ Varghjärta deluxe på den, ni som läst Mormor. Jag bara jahapp då har jag städat i onödan och brutit av en nagel i onödan och fått en hylla i huvudet i onödan och slagit armbågen nästan ur led i onödan och blivit täckt av både damm, blåmärken och skrapsår i onödan.

För det var ju så klart inte bra nog. Jag körde efter mitt eget mantra och sade ingenting för jag var nöjd. Om farmor skulle varit stolt över min städning, då är jag nöjd. Och jag var nöjd. Det var den mest städade lägenhet jag haft hand om, och det säger mycket. Jag fortsatte att skina som en sol när resterna av våra ägodelar svävade ut genom ytterdörren och jag fick springa upp och ner för trapporna femton gånger till för att människan inte ville behålla en pinal som vi rört i. Jag bara log. 

Här gick jag och trodde att jag var lite snäll som lämnade kvar sådant alla människor använder, så som Varghjärta lämnat kvar saker åt oss förra året när vi bosatte oss där. Tänk ett strykjärn och en oanvänd såpa-flaska, en ny dammvippa, oanvända glas. Nope. Ut med det. Ut med det bara. Där slängdes en ersättningslampa för den som gått sönder, en stor spegel, glas och tallrikar i mängder och omängder - jag hade ju ingenstans att häva dem. På cykeln kan man knappast ta två flyttlådor med grejer som både hör till en och inte men som man plötsligt blev ansvarig över för att handspriten inte täckte alltihop.

Så jag fick ringa en vän. 

Jag fick kasta bort tusentals kronor och ringa en vän och åka därifrån med resterna, det jag knappt hann reagera på om jag skulle spara eller inte. 

Jag ville ge Hägernäs en sista bitterljuv blick, riktigt insupa känslan av att jag och vi kanske är klara här, vi kanske inte kommer tillbaka igen. Det kanske är sista gången jag skriver i kategorin Stockholm. Jag ville spara det minnet inom mig och ta fram det om tio år när vi bor var vi nu bor när det är 2026. Att minns du när vi städade ur lägenheten i Hägernäs? Solen sken, musiken skrålade, vi pratade om då och nu och sen och kanske. Minns du hur vi trivdes där? Hur fint vi bodde?  

Så blev jag bara arg istället. Marscherade därifrån. Eller ja, cyklade därifrån med åskmoln över huvudet som sedan brakade loss lagom till jag sjönk ner i soffan och andades ut. Jag hade knäppt upp gylfen om jag haft någon sådan, låtit håret falla till sidorna och bara drunkna bland kuddar och väskor och oredan vi drog med oss som vi snart ska dra iväg med till förrådet eller hem.

Hem.

Johan och jag.

Semester.

Det gör det värt det, alltihop. Och jag fick skrivet någonting också. Ganska många gånger, faktiskt. Hurra.

När man gjort allt man förmår. Det finns ingenting annat att ge utan att riskera en smäll rakt in i betongväggen; utan att förlora allt det som är en själv. Stoltheten, hedern. När man gett så mycket av sig själv och känt hur kroppen signalerar att den spricker i kanterna, faller i bitar. Det finns ingenting kvar. Då. Precis då. 

Jag hade den värsta panikångestattacken på fyra år igår kväll. Förra gången den var sådär resulterade det i sjukskrivning och en lång väg och tid tillbaka till full styrka. Då var jag 19 år, åkte tidigare från jobbet och kunde inte sluta skaka. Jag spydde inte då även om jag knep ihop käkarna allt vad jag förmådde medan vi körde till akutmottagningen. Jag visste inte vad det var för fel. Jag skakade, klapprade tänder, gned mig över nacken för att få illamåendet att lätta och kände knappt mina fötter.

Igår gjorde jag det. Igår kunde jag inte sluta. Jag rasade ner i sängen tom i magen och med huttrande feber. Slut. Färdig. Det fanns ingenting kvar. Ingen stolthet, ingen heder. Ingenting annat än galla och ångest och bitter besvikelse över att jag gett vika för det allra sista. Varför uppskattades ingenting av vad jag gjort? Varför fick jag kämpa för att rentvå mig och min sjukdom, mot stenfasaden och att bli kallad lögnare, när de vägrade se på den faktiska arbetsmängden och vad jag åstadkommit? Alla gör fel. Alla har vi våra brister. Gör man fel kan man erkänna det och be om ursäkt för densamma; man behöver inte blåneka till dess existens blek i ansiktet och med darrande händer. Att försöka vända det till att jag hittade på alltsammans köper inte jag. Det gjorde jag inte. 

Besvikelse. Stor, maffig. Enorm.

Ångest.

Gränslös. Bottenlös. Magkänslan som pickar mig på axeln och säger vad var det jag sade. Ingen drömlägenhet. Bilar, avgaser, stress, yta, oljud, ingen tystnad, aldrig tyst.

Jag kan inte. Inte längre. Inte där. När de 48 timmarna gått - om det nu var det - är jag inne på min sista fredag. Kämpa. Men om man verkligen inte kan? Jag ska ringa läkaren imorgon. Jag tror att min sista fredag är passerad för länge sedan. Tåget har gått. Jag har kämpat mig förbi fler fredagar, fler veckor, än vad jag egentligen borde, och jag har gjort det utan att lyssna. Kroppen är trasig, tankarna sköra. Jag kan inte gå längre. Hit men inte längre. Inte utan att inte fullständigt dräpa mig själv.

Jag är ledsen.

Jag vill bara vara uppskattad. Det är allt. Veta att jag är behövd. Att det jag gör lämnar avtryck. Inte kämpa för slutna ögon och någon som vänder sig om och vägrar se.

Vi får se. Mår förhoppningsvis bättre imorgon. Ta nya tag. Gosa med Johan efter bästa förmåga när ens andedräkt luktar död lama och man spyr bokstavligt talat i sin mun bara av tanken. Jag har inte ätit ordentligt sedan igår morse, mer än några gurkstavar och ett halvt äpple och en liter vatten och några skedar blåbärssoppa och buljong, varannan minut säger dem och jag försöker hålla det. Jag är hungrig men magen tillåter inte mat. Inte än. Jag ligger här och bara är för första gången på månader utan att bry mig om klockan eller någonting annat än här och nu och en lösning.

Det löser sig. Vi har varandra. Vi kommer alltid att ha varandra. Och det är det bästa och viktigaste jag vet.

Att en dag kan innehålla så mycket känslor, så många up's and down's. I förbifarten får man höra något som man inte trodde var möjligt men som man reagerade på eftersom att tonen och leendet var så inställsamt, så falskt. Som att springa rakt in i en vägg man inte såg förrän det var för sent. I min naiva tillvaro trodde jag först inte på det. Jag var ju lovad. Sedan blev jag arg, ledsen, besviken; ångestfylld, och blodsockret sjönk som en sten och höll sig nere gott och väl i över en timme medan hjärtat slog så hårt så revbenen knakade.

Jag ville säga dem orden som Johan skrek åt mig när jag skallade honom i sömnen en gång för många år sedan, sex långa smattrande svärord som avslutades med f****a. Jag låg blickstilla och trodde han skulle döda mig och rörde därför inte en muskel förrän han slängt sig om åt andra sidan och somnat om. Dagen efter mindes han inte vad han sagt men att han blev galen av smärta hahahaha..... Ja det ville jag också skrika, rakt ut, så fönsterrutorna skallrade. Jag ville dra någon i håret. Jag ville sparka någon där det gör som ondast. Jag ville sätta eld på min naivitet och se den brinna förbi alla dumma, falska förhoppningar. Jag ville gråta i ett hörn.

Där stod man, timmar ifrån att få lånelöftet beviljat och mäklaren som log och viftade med köpekontraket på drömlägenheten vi äntligen hittat och kärat ner oss i redan när vi öppnade dörren. Den var fin, elegant, riktigt snygg och en uppdaterad version av oss. Typ VI 4000 med extra allt. Den var i dyraste laget men herregud, hjärtat kan inte räkna räntor och amorteringsbelopp, hjärtat bara faller. Jag sjönk typ ner på golvet med hamrande hjärtslag och tänkte att gud, Johan måste få se den. Och det gjorde han. Dagen efter på privatvisningen och vi hade kunnat köpa den redan då, kunde och hade fått. 

Vi hade kunnat bo där. Leva där. Jag kunde se Johan i soffan, i sängen läsandes en bok, i köket och laga mat, i det dubbla badrummet och med utsikt över havet. Jag kunde se oss gömma oss i vårt spelrum en hel helg. Kunde se mig själv vagga runt i lägenheten höggravid. Ja, vi kvinnor gör så, vi är åratal fram i tanken, vi banar väg för hur det skulle kunna bli, bara så att man vet på ett ungefär om det är möjligt. Jag såg vårt liv innanför de vitmålade väggarna. Jag såg ett hem.

Så vänder det plötsligt, en riktig käftsmäll uppercut K.O och vi blir tvingade att tacka nej mot vår vilja. Den känslan. Hål i magen. Stort, jättehål i magen. Många tårar, fulgråt i duschen och apatisk i soffan resten av dagen utan att ens orka laga mat. Att inte vara behövd, att ens slit inte ens har uppmärksammats ens det minsta, är det som svider, vrider om. Här har man liksom arbetat tusen procent i tankeversamheten varje dag man är där och fixat och donat och roddat och ställt fram och plockat bort och tagit på sig hundra gånger mer än man måste, och så har det inte ens gjort ringar på vattnet. Havet är lika spegelblankt som innan. Eller lika stormigt, så det inte syns bara därför. Herregud. Också ett hål i magen. Tack snälla. Då kände jag mig väldigt, väldigt ouppskattad.

Och att få veta det precis när man ska skriva på kontrakt. Precis innan.

Ett handslag och ett muntligt avtal är inte bindande. Det borde jag naturligtvis ha begripit och bett om att få på papper snarast efter överenskommelsen var gjord. Nu syns den ingenstans, nu har den fallit i glömska, och den värld jag trodde mig leva i har rämnat. Tankar som "har jag ens gjort någonting bra" dyker upp. Nu är det jag som blir förvånad. Jag trodde verkligen inte att du ville vara kvar, inte efter dina prestationer och vad du egentligen gjort. Tack. Tack så mycket, tack, tack.

Och i samma veva får jag veta en alldeles fantastisk nyhet av en av mina närmsta vänner så det riktigt spritter i kroppen av lyckorussyndrom. Så fulgråten blandades med bra gråt och ont i magen med lyckobubblor. Sedan kom Johan hem och jag låg vid hans sida resten av kvällen och natten. Imorgon är en annan dag. 

En dag där jag hoppas att jag också är värdefull.

Hold the door.

Och mitt hjärta gick sönder. Igen. 

Och igen. Och igen. Och igen.