Skyrim och antifeminism. Jennie på en torsdag. Jag har sett så många texter, artiklar, nyheter, krönikor och debattinlägg de senaste dagarna så jag blir irriterad- mer sådan än jag är åt min tatueringsfundering som gräver i min själ. Jag läser om att alla kvinnor är rädda när de går ut efter mörkrets inbrott. Alla kvinnor har någon gång varit rädd när de går ut. Alla kvinnor. Jag, du, din mamma, din syster. Mycket viktigt att peka ut individer, fastän det klart och tydligt står "alla kvinnor".

Alla män har någon gång varit hungriga före middagen också. Klart att man varit harig "någon gång" när man är ute. Barn som vuxen som man som kvinna. Men det som gör mig så irriterad är offerstämpeln feminister utmålar över oss kvinnor. Allt vi inte kan, bör eller ska göra på grund av att samhället är mansbyggt. Buhu offerkofta sluta LETA fel och klanka ner på våra egna självkänslor. Du kan inte du får inte allt är så jävla orättvist. Buhuuuu.

Jag har ALDRIG varit rädd för män när jag varit utomhus. Varför ska jag vara det? För att alla män mördar, så som extremfeministerna vill få oss att tro? 

Jag tillbringade mina första arton år av livet på landet med fyra timmar ljus om dagen under vintermånaderna. Det var mörkt hela tiden. Kallt också. Jag for och badade tre på natten på sommaren i midnattssolen. Jag sov ensam i ett tält mitt på vår äng flera gånger från att jag lärde mig gå i princip. Jag tältade på den lokala stranden med fyra kompisar utan telefoner en sommarnatt.

Jag gick hem till mamma genom hela innerstan tio i fyra en lördagsmorgon och hotellkrogen hade precis stängt. Jag gick på samma krog med min bästa vän, tog färjan ut till en ö under stans största festkväll, åkte på festivaler. Och jo, i min stad hände det att folk blev våldtagna. Det är folk som blivit dödade också på diverse ruskiga sätt, hus som brunnit ner, bilar som blivit stulna, inbrott, rån. Det säljdes och langades knark så tidigt som i årskurs sju på det högstadium jag studerade vid. Diverse substanser delas fritt på fester till och med från högt uppsatta personer som i vilken annan stad som helst. Och folk säger att små samhällen är beskedliga, att det aldrig händer "sådana där saker" där? Välkommen hem till mig säger jag bara. Lägg ett öra mot marken och du får höra hur den börjar prata.

Men jag var aldrig någonsin så rädd som jag utmålas online - "alla kvinnor", "gå ej ensam", "färgat pepparspray i väskan", "alla män är mördare och våldtäktsmän och ute efter DIN fiffi akta dig gå med en vän dags att sluta vara rädd dags att ta tillbaka våra gator, kvinnor men samtidigt så ska vi skylla vårt offerkofta-beteende på ALLA män så det motsäger sig själv."

Den enda gången jag var rädd för att bli mördad var på väg hem från bussen en beckmörk, stormig höstkväll och vi hade sett en skräckfilm på skolan. Gymnasiet. Första året.

Jag höll på att bajsa ner mig trettioåtta gånger medan jag gick fort fort förbi husen bara väntade på att äckeldemonen/tanten skulle dra ner mig till djävulen. Hörde saker, såg saker. Och sen... Kommer en lång, bred man snabbt gåendes mot mig från en gränd med rasande tempo och en lykta i näven. Jason. Mördare. Djävul. PANIIIIK. Jag tänkte att nu dör jag, det gör jag verkligen, surrealistiskt nog efter att ha bekantat mig med en mördare under två timmar på teven. Jag gapade allt vad jag hade och sprang hela vägen hem. Dagen efter såg jag honom igen, snälla söta Fritz, och han skrattar. "Vännen, inte skrämde jag väl dig igår?" Nope. Inte alls. Bara så jag fick en hjärtattack eller så, men det är ingen fara.

Det är inte männens fel att "alla kvinnor" är rädda. Det är vår egen rädsla för att männen ska göra något de inte ska som gör kvinnor griniga och bittra. Som att alla män är i maskopi med Fritzel av döma av innehållet i dessa artiklar och krönikor och statusar. Det var inte Fritz, min grannes, fel att jag skrek som en gris och rusade hem med min första (nionde) hjärtattack och skakade som ett asplöv i hallen. Det var min egen påhittade bild i huvudet om vad han var och vad han ville som gjorde att jag blev kall av skräck. Fritz som var så snäll. Han skulle väl aldrig mörda mig eller någon annan för den delen.

Därför blir jag ledsen när folk säger "alla kvinnor" och "alla män". Det är inte männens fel att vi är så rädda när vi går ut. Det är en minoritet av befolkningen som finner njutning i att våldta och mörda. Det är extremfeministernas fel att kvinnor är eller blir rädda. Rädda för vad som kanske skulle kunna ske, när man i själva verket möter en hemskt fin man med tre barn och fyra barnbarn i Göteborg och som älskar frimärken och Bron, men som i stundens hetta blir Jason, djävulen, Nejalovic eller Jack the Ripper för att vår hjärna blivit så propagandaskadad och förväntar sig det värsta. Varför måste man förvänta sig att alla män man möter ska döda en, våldta en i en buske? Jo, för att det är så man ska göra i "dessa tider". Jag vet inte vad dessa tider innebär, men jag tänker inte vara rädd när jag är ute, någon måtta får det väl ändå vara. 

Och det är vad som är det hemska med hela karusellen. Tycker jag. Over and out.

Trevlig helg.

 

A

10 mars 2016 22:27

Men lilla gumman, det är STOR skillnad på att gå ensam hem tio i fyra, eller ta "färjan" till en ö för en festkväll när man kommer från lilla Kalix, du vet att sådana saker inte händer där. Folk blir inte mördade när de går hem från krogen, de blir inte knivhotade vid bankomater. Vem försöker du lura? Att inte bry sig och tro de bästa om alla man möter på gatan, dagtid som nattetid visar bara på hur naiv du är.

Jennie Written Things

11 mars 2016 08:58

Hej A!

Antingen är du en storstadsbo eller också har du aldrig varit till en småstad (eller så är du bara korkad).

En man blev knivhuggen till döds på krogen i Piteå i somras (22 913 inv). En man blev så svårt misshandlad i sitt eget hem för något år sedan i "lilla Kalix" (16 497 inv) att han förblev liggandes. De som gjorde det var så snälla att de lämnade honom vid liv medan de tände på hans hus. Snällt va?

En man blev skjuten utanför vårt hotell i New York (8,406 miljoner inv) två kvarter ifrån Times Square och förövaren försvann i folkströmmen.

Så nej, jag tror inte gott om alla jag möter, var jag än är, men jag tänker inte vara rädd för varenda människa när jag är ute. Snacka om att begränsa sitt liv. Snacka om att verkligen BLI det svagare könet som måste söka hjälp och bekräftelse från alla andra för att ens våga ta "den vanliga vägen hem".

Det är inte jag.

Jag tänker inte vara rädd.

Tack för din kommentar!

 

J

11 mars 2016 09:34

Till A:

Att börja med att lägga tonen med "Men lilla gumman" gör ju direkt att din åsikt inte går att ta på allvar. Uttryck dig med all rätt, men att börja en diskussion med att nedvärdera den du försöker få en dialog med känns väldigt infantilt och gör att man bortser från exakt allt som skrivs därefter. Men det kanske var hela poängen?

Gör om, gör rätt. Annars har sandlådorna börjat tina upp så här års.

Med det sagt så är det även farligt att gå utanför dörren, korsa gatan och att åka bil. Det skrivs det inga spaltmeter om. Det är inte hälsosamt att vara rädd hela tiden, men jag har ändå en viss förståelse för både män och kvinnor som är väldigt aktsamma. Det krävs bara en för att förstöra något fint. Däremot är det skillnad på att måla fan på väggen för varje MÄNNISKA man möter ute och att ibland vara uppmärksam på sina omgivningar.

Vad tar mest energi, vad ger dig mer ro i kroppen?

Att tro att alla människor har något gott i sig? Eller att tro att alla människor har något ont i sig?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Påsken är här och alla barnen Isaksson är samlade med sina respektive. Jag har suttit ute i stugan mot solväggen och halstrat korv med mina nära en förmiddag när solen sken. Ansiktet värmdes upp av vårsol och av deras skratt och historier. Sedan sp...

  Livet rullar vidare. Vi arbetar båda två som förskolepedagoger, lärare, lärarassistenter, elevassistenter, resurs, extra resurs, resurspedagog, fritidspedagog... Vikarier alltså. Det är faktiskt väldigt roligt och man kan i stor mån välja sin ege...

Igår träffade jag en stor valp-Rottweiler som var så fruktansvärt fin med tjock, härlig päls och som tryckte sig mot mig när jag kliade honom på rumpan. Det fick mig att vela ta upp erbjudandet om vaccination mot min extrema kattallergi, vilket går...

Klockan är bara lite över 22 men vi och jag har legat i sängen sedan bastun som blev en lång dusch halv nio. Bastun startade inte, den jäkeln. Eller den startade men den blev inte varm. Så mycket att vänja sig vid och lära sig när man just flyttat in...

Vi tar allt en dag i taget. Även om de mentala listorna är långa, fyllda med text och saker att bocka av en efter en. Jag älskar listor. Alltid gjort. Aldrig varit tillräckligt strukturerad för att ha koll på dem, men vad gör det, listorna skrivs änd...