Lägenheten var lika tyst som skolhuset i morse när jag öppnade. Johanna har åkt hem, min fina syster som varit här hela helgen. Det anordnas AW på jobbet som kommer att vara och bli jättemysig, och det känns verkligen som att jag borde åka, som att jag borde glida ur morgonrocken och dra på mig något lite mer attraktivare, föna håret och dutta dit lite ny mascara. Det känns som att jag är aptrist om jag inte åker, om jag inte är en del av det; särskilt sen en arbetskollega sagt att jag är borta mycket. Som att den mysiga AW:n istället blev obligatorisk och att all min framtida jobberbjudanden hänger på det. Det gör det inte och det var inte så den människan menade, men det var så det kändes. 

Jag är inte borta mycket. Förra veckan var jag borta fyra dagar och ja, det är mycket, så jag antar att jag sköt mig i foten med det argumentet, så vi stryker det. Men sedan är det någon dag här och där, mindre nu än det varit. Jag berättade att jag är stressad, att det är den inre stressen att vilja hinna med allt och vara bra på allt och göra allt så bra det bara kan bli. Och samtalet vände istället till någonting bra, någon som slog till mig över axeln i den där vi finns för dig-klappen som var så skön att få. 

Jag känner mig aptrist som inte går på AW, och till skillnad från Johans AW-träffar är det inga mängder med alkohol inblandat på en rökig bar där små tjugoåringar i för små kjolar sitter och gnider sig mot varandra och viftar med sina hår. Inget fel i det. Bara inte samma. Jag känner mig aptrist för att jag verkar trist. Skjuter mig i foten. Står i duschen och njuter istället för att hänga kvar på jobbet och dricka en till tekopp i väntan på att laga god mat tillsammans med fina arbetskamrater.

Så jag sitter här och tycker att det är GUD SÅ SKÖNT. Jag sitter här och har varit vaken sen klockan fem i morse, och håret är oborstat och blött och jag är så jäkla nöjd över livet just nu, rumpan är fast i soffan och huvudet är trött. Jag vet att jag borde fara. Jag vet att jag borde fixa till mitt yttre, bli presentabel, vara hungrig, åka dit. Men guuuuud det känns som att det är en hel ocean mellan mig och jobbet. Ja, vi har AW på jobbet. Självklart. 

Nu avundas jag mina kollegor med bil. Hade jag ägt en sådan hade jag åkt direkt, men det är tåg- och bussresan som jag tycker är svåröverkomlig. Fyrtio minuter dit, fyrtio minuter hem, utöver de åttio minutrarna jag redan spenderat. Eller fyrtio, då jag fick skjuts hem. Men ändåååå. Åh. Att jag aldrig kan göra något för min egen skull. Jag vet att det kommer vara superkul att vara där. Jag vet att de vill att jag är där. Jag vet att Johan kommer säga "men Jennie" när han kommer hem och ser att jag fortfarande är hemma. Jag vet att jag känner mig som skit. 

Jag vill bara må bra och göra något för min egen skull och nu när Johanna åkt hem, och jag har hela soffan för mig själv, känns det sorgligt skönt att sjunka ner mellan kuddarna och stanna här. Jag tror jag lägger undan telefonen, datorn, kollar inte på tiden, och bara gör något som jag vill. Lite lat får man vara. Lite lat är jag. En liten, ful bil med nästa lön, hur fantastiskt det skulle vara. Då skulle jag åka på AW varje dag om det gick. 

Jag vill bara... sitta en stund. Sedan får vi se. 

Köpa de där läckra skorna som jag såg under min och Johannas speed-shoppingtur. Som verkligen satt som gjutna. Lämna in försenade låneböcker. Få det ur hågen. Sitta kvar här. Blunda. Vara. Äta god mad. Mysa. Kramas. Skratta. Jag vill allting på samma gång, och det är jobbigt. Det är sån jag är. Lyssna på sån här musik. Tända ljus. Sitta still. Andas.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Påsken är här och alla barnen Isaksson är samlade med sina respektive. Jag har suttit ute i stugan mot solväggen och halstrat korv med mina nära en förmiddag när solen sken. Ansiktet värmdes upp av vårsol och av deras skratt och historier. Sedan sp...

  Livet rullar vidare. Vi arbetar båda två som förskolepedagoger, lärare, lärarassistenter, elevassistenter, resurs, extra resurs, resurspedagog, fritidspedagog... Vikarier alltså. Det är faktiskt väldigt roligt och man kan i stor mån välja sin ege...

Igår träffade jag en stor valp-Rottweiler som var så fruktansvärt fin med tjock, härlig päls och som tryckte sig mot mig när jag kliade honom på rumpan. Det fick mig att vela ta upp erbjudandet om vaccination mot min extrema kattallergi, vilket går...

Klockan är bara lite över 22 men vi och jag har legat i sängen sedan bastun som blev en lång dusch halv nio. Bastun startade inte, den jäkeln. Eller den startade men den blev inte varm. Så mycket att vänja sig vid och lära sig när man just flyttat in...

Vi tar allt en dag i taget. Även om de mentala listorna är långa, fyllda med text och saker att bocka av en efter en. Jag älskar listor. Alltid gjort. Aldrig varit tillräckligt strukturerad för att ha koll på dem, men vad gör det, listorna skrivs änd...