Jag är en högpresterande människa, det vet jag nu. Jag vill göra så mycket och inuti mig finns en motor med oerhörda mängder av hästkrafter. Jag gör saker jag inte måste för att få det gjort, för att ingen annan gör det, och för att det ska gå snabbare, och för att jag vet att jag gör det bra. Tömma diskmaskinen på jobbet. Sätta på kaffet, rensa kaffemaskinen, lägga upp alla bortglömda kläder på bordet i entrén när föräldrarna kommer. Åta mig fritidsaktiviteter både måndagar och fredagar och slöjdpromenader efter slöjdpromenader. Öppningar, stängningar. Min inre motor brinner på fint. Bara det att den där inre motorn är just mental. Den finns inte. Den har ingen supermänsklig drivkraft som för mig framåt och uppåt som jag alltid levt som att den gör.

Jag vill bara göra mitt bästa. Alltid. Det spelar ingen roll vilket humör jag är på, gör jag något gör jag det klart innan jag går därifrån, och ser hela tiden nya saker att sätta tänderna i. Vi har den mentaliteten i Norrbotten. I Kalix. Ingen tar rast förrän alla träd är huggna, förrän lunchrusningen har lättat, förrän alla gäster går därifrån med ett leende på läpparna och förrän det slutar lysa rött på telefonlinjerna; även om det lyser rött hela dagen.

När jag jobbade på callcentret tog jag aldrig min betalda kvartsrast på eftermiddagarna. Aldrig som i nästan aldrig, kanske fem gånger på två år. 

Men jag vann säljtävlingar, jag var vass, hungrig, jag blev omtyckt, uppskattad, kunder som fått ett bra bemötande önskade att få bli kopplad till mig när de bokade sin nästa resa. Jag fick världens finaste omdöme på en resesida på internet där en resenär hade skrivit långa meningar om mig och en annan kollega. Ska ni boka via dem, fråga efter Jennie. Vilken tjej! Vilken service! Herregud. Stoltheten och glädjen bara pyste ur mig när jag såg det. Så jävla stolt.

Det var ingen som sade att jag skulle svara på flest mail när det inte ringde. Det var ingen som sade att jag skulle ta alla samtal när fem kollegor gick ut på rökpaus samtidigt, mitt i den röda rusningen. Men det gjorde jag, för sådan är jag, jag tänker inte ens på det. Jag bryr mig om andra. Jag ser efter andras bästa, andras behov, sätter alla före mig själv, för att jag är sådan, för att jag älskar vad jag gör och för att jag vet att jag är bra på det.

Jag blev förkyld under söndagsnatten mot måndag. Johan hade influensan förra veckan och det var bara väntat att jag också skulle få den när han var klar. Men kanske inte riktigt på en måndag... Jag stod i hallen på väg till jobbet den morgonen och tänkte att nä, det går bara inte, och vände om till sängen där jag i princip stannade till onsdagskvällen. Att promenera till ICA, hundra meter bort, dränerade mig på energi, gjorde mig svettig och slut, och det enda jag gjorde var att spela xbox och sova och försöka proppa i mig så mycket c-vitamin jag bara kunde.

Måndag. Tisdag. Onsdag. I morse var första dagen jag vaknade utan att ha drömt de där feberdrömmarna jag hatar, de som flyger runt huvudet och tvingar en att drömma det, fastän man egentligen vill drömma om någonting annat. I morse var första gången jag kunde äta en ordentlig frukost som inte var enbart Ipren och Alvedon och en banan. 

Jag må hända orkade vara ute längre än tio minuter i solen, slapp känna den där värken i mellangärdet, i njurarna, av överansträngning (jag ska inte ens tala om vad mitt blodsocker legat på de senaste dagarna, därav njurvärken). Jag må hända mottog flera hälsningar från jobbet, flera mail, "det är kaos, hur mår du?" Jaha, ja, jag är ledsen för det. Det är jag. 

Men för första gången i mitt liv gjorde jag någonting helt för min egen skull, inte för någon annans. För första gången dövade jag det dåliga samvetet som ideligen pockade på min uppmärksamhet. För första gången ignorerade jag tankarna på jobbet, på att läsa mailen, på att göra annat än det jag ville och kände att jag orkade. Jag har influensan, för fanken, jag kan inte göra mig friskare än jag är. Förra gången jag blev förkyld jobbade jag ändå, och blev inte av med besvären på två månader. Det vill jag helst slippa igen...

Och med allt som händer just nu, med min mage, med stressnivån, med den inre stressen och de nya, ökade arbetsuppgifterna, med min familj där hemma, så tänkte jag att jag måste vila tills febern är helt borta. Folk har sagt det i alla tider; kollegor, familj, sambon, vänner. Det är ingen som tackar dig för att du jobbar när du är sjuk.

Så för första gången i mitt liv sjukanmälde jag mig i fyra dagar. Jag räknar inte diabetesen eller körtelfebern till de dagarna, för de var betydligt fler, men då blev jag beordrad vila och sjukskrivning i veckor. Det är inte samma sak. Och ja, jag hade förmodligen jobbat om jag kunnat. Kanske inte under körtelfebervallningarna, då jag mest trodde och önskade att jag skulle dö, men när jag satt på britsen hos läkaren med nålar och dropp till höger och vänster ringde jag min dåvarande chef. Jag kanske kommer lite sent idag, jag är inlagd på sjukhuset för diabetes. Och jag hade tårar i ögonen när jag lade på, så besviken var jag för att jag inte kunde komma i tid och jobba, trots att jag låg där på intensiven med en kronisk, skitjobbig sjukdom jag inte visste någonting om.

Så lojal var jag. Så lojal är jag. 

Så att stanna hemma med influensan tills den värsta pärsen har lagt sig och jag åtminstone orkar gå tvåhundra meter utan att måsta stanna och hämta andan eller vila mina skakande ben eller gnugga över mina onda njurar, är faktiskt någonting jag känner att jag måste. Att jag vill. För min egen skull. För att inte bli sjuk igen. För att inte smitta ner andra. För att jag inte behöver förklara, men att jag gör det ändå för att det är sådan jag är.

För första gången på 23 år. Och jag tänker inte vara ledsen för det. Det tänker jag inte.

⇒ Inte heller för att jag lägger upp en bild där jag inte har flagnande hud under näsan efter att ha snytit mig 468 gånger på två dagar eller där jag inte använt smink eller linser eller ens en hårborste sedan helgen. Jag drog på mig alltsammans idag och gick ut, med två Alvedon i magen. Tog en bild, skickade till Johan borta i Riga. Och det tänker jag inte vara ledsen för heller. 

Taggar: #förkyld #influensa #sjuk #jobb #hälsa #livsstil #mående #högpresterande #sjukskriven #ledig #samvete #ledsen #skola #kollegor #sol #frisk #vår #lojal #diabetes

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Påsken är här och alla barnen Isaksson är samlade med sina respektive. Jag har suttit ute i stugan mot solväggen och halstrat korv med mina nära en förmiddag när solen sken. Ansiktet värmdes upp av vårsol och av deras skratt och historier. Sedan sp...

  Livet rullar vidare. Vi arbetar båda två som förskolepedagoger, lärare, lärarassistenter, elevassistenter, resurs, extra resurs, resurspedagog, fritidspedagog... Vikarier alltså. Det är faktiskt väldigt roligt och man kan i stor mån välja sin ege...

Igår träffade jag en stor valp-Rottweiler som var så fruktansvärt fin med tjock, härlig päls och som tryckte sig mot mig när jag kliade honom på rumpan. Det fick mig att vela ta upp erbjudandet om vaccination mot min extrema kattallergi, vilket går...

Klockan är bara lite över 22 men vi och jag har legat i sängen sedan bastun som blev en lång dusch halv nio. Bastun startade inte, den jäkeln. Eller den startade men den blev inte varm. Så mycket att vänja sig vid och lära sig när man just flyttat in...

Vi tar allt en dag i taget. Även om de mentala listorna är långa, fyllda med text och saker att bocka av en efter en. Jag älskar listor. Alltid gjort. Aldrig varit tillräckligt strukturerad för att ha koll på dem, men vad gör det, listorna skrivs änd...