Hej!

Idag har det känts betydligt bättre. Inte helt bra med magkänslan, men rätt så. Jag har inte fått någon ångestattack fastän jag haft en hiskerlig halsbränna hela dagen och matlusten har i alla fall blivit lite större :) Personerna som jobbar där verkar snälla och beskedliga allihop, haft det superkul med min utbildningsgrupp och fått sitta på omvänd medlyssning efter lunch med två jättehärliga tjejer.

Det blir nog bra så småningom det här! Vädret går minsann inte att klaga på, har inte varit annat än superfint sedan vi kom. Tjugo grader varmt och jag tog av mig både jackan och kavajen när vi åkte in till Farsta och satt där och solade oss efter jobbet ... :) Blev dock av med kavajen på heltid då någon mindre begåvad människa uppenbarligen ville låna den medan jag inte såg så numera är jag kavajlös... Igen! Mindre kul men äh, allt kan inte gå bra jämt.

Nu ska jag vila lite och pussa på min man för jag har verkligen insett hur mycket han betyder för mig.... Att se honom vara så populär bland jobbkompisarna känns faktiskt lite, jag vet inte... Svartsjukt? På ett bra sätt-svartsjuk, om man nu kan vara det. Jag är inte den enda som uppskattar hans sällskap och det gör mig både glad och lite på min vakt, typ, se men inte röra det ska andra flickor göra. Men titta gärna. Det gör inget. Haha ;)

Hej!

Jag har gått runt hela veckan i en slags bubbla. Här i vårt nya hem är det jättevackert, lägenheten är lagom stor, liten och behändig och koltrastarna sjunger utanför fönstret i solnedgången, i skogdungen som är precis utanför. Det luktar sommar, löven håller på att slå ut, solen skiner och vi har sprungit/tränat i shorts och linne. Snö finns inte ens på kartan. Hemlängtanstankarna blir mindre och mindre för varje dag. Igår kväll kunde jag inte somna, låg mest och tänkte på jobbet och drömde till sist att vi försov oss och allt möjligt svammel, vaknade rätt så pigg vid sex, åt en rejäl frukost och åkte iväg mot första dagen på det nya gamla jobbet.

Först fick vi vänta i en halvtimme på att någon skulle komma och släppa in oss. Sedan blev Johan ordentligt presenterad av säljledarna där, chefen och chefens underhuggare, jag vet inte vad man ska kalla det, allt-i-allo, medan jag fick skaka hand med utbildaren som sade att jag skulle få hoppa in med den nya utbildningsgruppen som började samma dag. En helt ny grupp. Jaja, tänkte jag och satte mig ner, det blir säkert bra. Vi hade undervisning i ett par timmar och skulle sedan börja med ett frågeblad...

Där den första frågan var "Vilka båtar går till Helsingfors?" ... och jag trodde att jag skulle dö. visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Skämtar de med mig? Varför liksom? Varför? Varför ska jag skriva det? Jag, Jennie, med två års erfarenhet, som vann hotelltävlingen och sålde flest hotellnätter per arbetad timme i augusti? Varför? Jag kan det. Jag  satt i tjugo minuter med bokningsystemet och var redo att boka.

Men det fick jag inte. Jag fick sitta i en utbildningsgrupp med fina, trevliga människor, men det var helt fel. Det kändes helt fel. Jag fick svara på frågor om vilka båtar som går till Helsingfors medan Johan fick börja som säljledare direkt. Jag var som ett äckligt bihang ingen ville ha och göra med som de kastade in i en utbildningsgrupp (inget fel i dem, de var det enda positiva med den dagen). Jag vet att det låter otacksamt. Jag vet att jag är otacksam. Men jag blev och är bara så jävla ledsen och jag måste få skriva av mig om det. Varför måste jag svara på båtfrågor...? När jag älskar det här jobbet, när jag brinner för att visa att jag kan, att jag är duktig, att jag tyckte om mitt jobb? 

Jag fick två ångestattacker och höll på att kräkas båda gångerna. Har inte ätit någonting mer än den där rejäla frukosten och det växer i halsen så fort jag tänker på mat. Jag genomlider min tredje ångestattack just nu, försöker hålla datorn stadig men händerna skakar och hela kroppen också och jag mår så jävla jävla illa. Jag vill inte prata med någon, inte ringa någon, kunde knappt prata med mamma som ringde utan att allt skulle brista. Det känns så jävla värdelöst. De flesta säljledarna är nyare än mig. De har inte jobbat lika länge som jag har. Två stycken är lika gamla som mig. Men inte får jag vara säljledare. Inte får jag boka. Jag får ta med mig min tvååriga erfarenhet in i det där lilla rummet med smala fönster långt ifrån alla andra och svara på frågor om jag vet vilka båtar som går dit och dit, men jag får inte boka eller ta emot några samtal.

Jag tänkter lipa nu och sen tänker jag lipa lite till. Sen är det 29 dagar kvar på den månad jag har sagt att jag ska försöka jobba. Men jag mår så dåligt. Jag känner mig så värdelös. Helt genomrutten. Jag fick följa med på köpet medan Johan blev varmt välkomnad som säljledare och insatt i säljledarbranschen redan från början. Jag var inte menad att börja jobba egentligen. "Jo nog finns det jobb för henne om det behövs...". "Eh... det här är ... ehm... öh... Jennie, justja, ja, hon ska börja jobba här."

Jag orkar inte vara glad just nu. Jag orkar inte göra någonting mer idag, jag ska bara ligga här under täcket och hoppas på ett mirakel jag vet inte kommer komma. Jag ska hoppas att allt ordnar sig. Jag ska vara tacksam för det jag har. Ett jobb. Men jag är en fruktansvärd korkad idiot som någonstans hoppades att det skulle bli åtminstone lite som hemma. Vad fel jag hade. Vilket misstag jag gjorde. Naturligtvis är det inte som hemma. Det kommer aldrig mer bli som hemma.. Jag är inte så mycket att bry sig om, inte mycket att hänga i granen. Jag och mina två års erfarenhet kan gå och gömma oss under en sten, där vi inte ska tro att vi är nåt, för det är vi inte. Vi är nybörjare. Nyanställda. Jag antar att jag får vänja mig vid det. Det var Johan de ville ha. De ville aldrig ha mig.

Hej!

Träningsvärken i rumpan och låren är total! Gah kan knappt sitta ner, verkligen kul att då börja jobba imorgon och tvingas sitta ner hela dagen, haha! Nä men jag ser faktiskt framemot det litegrann - det är ju ett jobb jag kan och som jag tyckte var superkul så det ska nog gå bra. Och Johan är ju med mig. Vi pratade faktiskt om det häromveckan, vi har bott tillsammans i ett år, jobbat på samma jobb tre meter ifrån varandra, och nu senast varit arbetslösa i ett halvår och ändå inte lessnat på varandra... Men att vi är ganska säkra på att alla andra tycker att vi är lite knäppa som tycker om att leva så "tätt"... Klart man blir lite less ibland, men inte alls så man MÅSTE skaffa varsitt jobb och bara ses två timmar om dagen, vid frukosten och middagen, men nästa jobb vi skaffar ska vara på olika platser har vi i alla fall tänkt ;)

Nu ska vi promenera till ett friluftsområde och kanske plåga mina lår lite till, Johan hittade en bra stig på cirka åtta kilometer vi kunde pröva gå/springa efter och jag kan då fortsätta gå in mina nya Easytones. Sen blir det handling av middagsmat och morgondagens lunch - jag tänkte mig lax med dillkokt potatis, smörstekt sparris och en kall sås till det. Och vips är det måndag och dags att börja arbeta, den sex månader långa arbetslösheten är nu offentligt över!

Vakna då vaaaakna då :)

Hej!

Solen skiner och vi har precis avslutat ett utomhuspass där vi körde igenom hela kroppen. Härligt och himla skönt och med solen som sken ovanför kändes det precis som sommar. På en stund tänker jag promenera till Hökarängen (en station bort) för att köpa lite blomjord och frön då jag såg att hyresdamen hade tre tomma blomlådor till mitt förfogande. Man ska passa på mär man kan, hemma har vi ju ingen balkong så där blir inga blommor gjorda... Men först lite frukost, dusch och vila, misstänker att dagens pass kommer ge lite träningsvärk imorgon haha. Men jag ser redan framemot nästa mördarpass, kan ju inte låta Johans styrketräningsinstruktör-titel falera heller - han måste ju ha ett till praktexemplar att visa upp när han söker jobb på gymmen i framtiden. Förutom sin egen kropp då :) Jag kan jag också, älskar att se resultat och att plåga mig själv ännu lite till fastän det känns som att man ska kräkas. Jag älskar att träna!!!

Hej!

Nu har vi hunnit vänja oss med tanken att det är här vi ska bo för ett par månader. Lägenheten är rätt liten, men jättefin med fina finesser som en gigantisk säng och ett woho!!! Badkar!!! Där jag legat den senaste halvtimmen med en gammal MåBra-tidning jag fick av hyresdamen och en kopp kamomillte, sååå skönt. Imorgon ska vi fara in till storstan och bekanta oss med stressen där, jämför man med här så blir man nästan mörkrädd av den den stora skillnaden. I den här lägenheten/förorts-förorten behöver jag definitivt inte oroa mig för stressen, för den är obefintlig... Nästan som att vara på semester... Med ett badkar ;)