Hej!

Jag har fasnat i ett slags ångest-träsk igen. Ena stunden går det upp och andra så går det ner. I morse satt jag ute på balkongen med min gröttallrik och lyssnade på fågelkvittret, kunde urskilja vad för arter det bodde därikring och även se hur den hårt arbetande blåmesen äntligen fick sin flicka som han försökt uppvakta hela veckan utan att lyckas. Vi har ett stort träd utanför lägenheten och på sidan är det en mindre skog, och i trädet närmast har blåmes-honan suttit och väntat på att han ska bygga klart boet under taket så att hon kan inspektera det. Först då säger hon om hon vill vara med honom eller ej, jag kan inte låta bli att fascineras av sånt. Till och med Johan har lärt sig lite om fågelarter under de två veckor som gått sedan vi flyttade hit, det är faktiskt väldigt intressant tycker jag... Boet verkade godkänt för snart satte de igång med en hel massa kuckilur till tonerna av koltrastar, talgoxar, bofinkar, skator och kungsfåglar som sjöng i gryningsljuset och så en mindre hackspett som trummade någonstans.

Och där satt jag mot husväggen och ansiktet mot solen och lyssnade. Fridfull. Lugn. Precis som när jag vaknade. Ljuslös telefon, inget alarm, fick vakna av mig själv, låg där länge med slutna ögon. Lyssnade. Fågelkvittret hördes ända in i sovrummet. Slog upp ögonen och såg att det var sol ute, att klockan var kvart i nio. Åt frukost i lugn och ro på balkongen. Skrev sms med pappa, sen ringde farmor, och jag ringde mamma. Lugn och fin. Fridfull. Jag satt ute i "skogen" på en sten i en kvart och försökte lokalisera kungsfågeln men han hördes inte mer. Absolut fridfull. Förstår ni vilken fin morgon det var?

Och sen kom illamåendet på väg till jobbet. Gah. Ångesten. Bara mitt i allt. Jag försökte andas, försökte slappna av och inte spänna mig, men det resulterade bara i att jag blev åksjuk och fick yrsel. Jag vet inte riktigt hur jag ska komma över tröskeln, hur jag ska kunna släppa allt och bara vara. Johan kan det. Han gör det, han är alltid så lugn och fin. Inga bekymmer-attityd, och även om han har massa bekymmer så fortsätter han ändå att köra på i sitt lugna tempo. Han stänger av någon gång ibland, tjurar ihop i ett par timmar, och sen är allting bra igen. Men det är sällan. Jag försöker vara som honom. Jag vill vara som honom. Jag skulle behöva en elpistol som ger mig elchocker varje gång jag känner mig stressad så jag bara slutar vara det. Nu är allting så mycket bättre, när jag skriver allt det här i lugn och ro på jobbet där det inte ringer nästan någonting alls. Jag skriver i min takt. Lugnt och fint, och illamåendet försvinner i takt med att andningen djupnar. Alla dagar borde vara så här. Avslappnade... harmoniska. Lugna och fina. Inte stressa Jennie, inte stressa. Aaaandas...

Sen har jag lyssnat på världens bästa filmsoundtrack enligt mig, Spirit - Stallion of the Cimarron. Bästa film ever, jag har sett den sååå många gånger och gråter fortfarande floder. Helt underbar. Den är en del av mig som alltid kommer att betyda så mycket, jag har sett den vid så många olika stadier i mitt liv och det tänker jag fortsätta med... Hör bara! ♥