Hej!

Jag har gått runt hela veckan i en slags bubbla. Här i vårt nya hem är det jättevackert, lägenheten är lagom stor, liten och behändig och koltrastarna sjunger utanför fönstret i solnedgången, i skogdungen som är precis utanför. Det luktar sommar, löven håller på att slå ut, solen skiner och vi har sprungit/tränat i shorts och linne. Snö finns inte ens på kartan. Hemlängtanstankarna blir mindre och mindre för varje dag. Igår kväll kunde jag inte somna, låg mest och tänkte på jobbet och drömde till sist att vi försov oss och allt möjligt svammel, vaknade rätt så pigg vid sex, åt en rejäl frukost och åkte iväg mot första dagen på det nya gamla jobbet.

Först fick vi vänta i en halvtimme på att någon skulle komma och släppa in oss. Sedan blev Johan ordentligt presenterad av säljledarna där, chefen och chefens underhuggare, jag vet inte vad man ska kalla det, allt-i-allo, medan jag fick skaka hand med utbildaren som sade att jag skulle få hoppa in med den nya utbildningsgruppen som började samma dag. En helt ny grupp. Jaja, tänkte jag och satte mig ner, det blir säkert bra. Vi hade undervisning i ett par timmar och skulle sedan börja med ett frågeblad...

Där den första frågan var "Vilka båtar går till Helsingfors?" ... och jag trodde att jag skulle dö. visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Skämtar de med mig? Varför liksom? Varför? Varför ska jag skriva det? Jag, Jennie, med två års erfarenhet, som vann hotelltävlingen och sålde flest hotellnätter per arbetad timme i augusti? Varför? Jag kan det. Jag  satt i tjugo minuter med bokningsystemet och var redo att boka.

Men det fick jag inte. Jag fick sitta i en utbildningsgrupp med fina, trevliga människor, men det var helt fel. Det kändes helt fel. Jag fick svara på frågor om vilka båtar som går till Helsingfors medan Johan fick börja som säljledare direkt. Jag var som ett äckligt bihang ingen ville ha och göra med som de kastade in i en utbildningsgrupp (inget fel i dem, de var det enda positiva med den dagen). Jag vet att det låter otacksamt. Jag vet att jag är otacksam. Men jag blev och är bara så jävla ledsen och jag måste få skriva av mig om det. Varför måste jag svara på båtfrågor...? När jag älskar det här jobbet, när jag brinner för att visa att jag kan, att jag är duktig, att jag tyckte om mitt jobb? 

Jag fick två ångestattacker och höll på att kräkas båda gångerna. Har inte ätit någonting mer än den där rejäla frukosten och det växer i halsen så fort jag tänker på mat. Jag genomlider min tredje ångestattack just nu, försöker hålla datorn stadig men händerna skakar och hela kroppen också och jag mår så jävla jävla illa. Jag vill inte prata med någon, inte ringa någon, kunde knappt prata med mamma som ringde utan att allt skulle brista. Det känns så jävla värdelöst. De flesta säljledarna är nyare än mig. De har inte jobbat lika länge som jag har. Två stycken är lika gamla som mig. Men inte får jag vara säljledare. Inte får jag boka. Jag får ta med mig min tvååriga erfarenhet in i det där lilla rummet med smala fönster långt ifrån alla andra och svara på frågor om jag vet vilka båtar som går dit och dit, men jag får inte boka eller ta emot några samtal.

Jag tänkter lipa nu och sen tänker jag lipa lite till. Sen är det 29 dagar kvar på den månad jag har sagt att jag ska försöka jobba. Men jag mår så dåligt. Jag känner mig så värdelös. Helt genomrutten. Jag fick följa med på köpet medan Johan blev varmt välkomnad som säljledare och insatt i säljledarbranschen redan från början. Jag var inte menad att börja jobba egentligen. "Jo nog finns det jobb för henne om det behövs...". "Eh... det här är ... ehm... öh... Jennie, justja, ja, hon ska börja jobba här."

Jag orkar inte vara glad just nu. Jag orkar inte göra någonting mer idag, jag ska bara ligga här under täcket och hoppas på ett mirakel jag vet inte kommer komma. Jag ska hoppas att allt ordnar sig. Jag ska vara tacksam för det jag har. Ett jobb. Men jag är en fruktansvärd korkad idiot som någonstans hoppades att det skulle bli åtminstone lite som hemma. Vad fel jag hade. Vilket misstag jag gjorde. Naturligtvis är det inte som hemma. Det kommer aldrig mer bli som hemma.. Jag är inte så mycket att bry sig om, inte mycket att hänga i granen. Jag och mina två års erfarenhet kan gå och gömma oss under en sten, där vi inte ska tro att vi är nåt, för det är vi inte. Vi är nybörjare. Nyanställda. Jag antar att jag får vänja mig vid det. Det var Johan de ville ha. De ville aldrig ha mig.