Jag är långsam att checka in, min engelska är knagglig för att jag får dåligt självförtroende och självkänsla när kjolen känns för kort och jag har människor i ansiktet hela tiden, människor som knappt själva kan något utav de språk jag talar. Jag blir stressad av att ingenting göra när systemet hänger sig, jag blir frustrerad när jag inte kan svaret på frågan människan i kassan ställer och stressad när det kommer människor i sista sekunden och säger åt mig att checka in dem fort som fan. Mitt system jobbar inte snabbare för det... Och min kropp stänger liksom av, vilken knapp var det nu igen?

Jag vill ha dem i örat hellre än i ansiktet. Jag vill definitivt inte ha dem krånglandes, krävande och påträngande när jag inget kan och när jag gör mitt bästa för att utbilda mig och tycka om det. Shit, två dagars utbildning och de tänker redan kasta ut mig till bilchecken med tre avgångar och tre båtar samtidigt, där man måste vara snabb som attan, undvika krångel i mesta möjliga mån och samtidigt ha det där eviga leendet på läpparna. Mitt leende falerar när jag får hjärnsläpp. Det blir kortslutning. Blankt. Det hettar i ansiktet. För tusan, nej!

Jag kan lära mig, men inte över en dag, inte med allt stressande det innebär, inte när jag är grön som en zucchini... Nej. No way, never. Ni får skicka nån annan. Jag vill lära mig i lugn och ro. Andas. Andas. Andas. Göra det jag ska, lära mig under tiden. Ingen stress, bara lära sig. My god att jag klarar av att vägleda tusen bilar rätt varav tjugo procent är obetalda eller har någonting konstigt på sin bokning som måste kollas upp innan man trycker på kör, varsågod, din biljett. Usch och fy. Inte redan. Inte nu. Och definitivt inte imorgon.

Definitivt inte.

Hej!

Sitter stationerad på jobbet i terminalen i mina bästa sekreterarkläder (känner mig faktiskt väldigt... uhm, uppklädd) och ska strax börja checka in dagens kvot av båtgäster. Träningsvärken i bakdel och baksida lår är härligt smärtsam, det blev korta men tunga övningar igår efter Johan den blivande PT:ns förslag och jag var inte sen att haka på. Körde även axlar, bland annat en övning jag inte tidigare kört och det känns också nu i axlarna och runkmusklerna hehe. Härligt skönt och smärtsamt på samma gång, förhoppningen är att hinna dit imorgon bitti före jobbet och köra lite armar + mage. Jag vill ha den där killer bodyn och jag ska kämpa för att få den. Jag är på god väg och är nöjd med vad jag ser och känner, men det kan alltid bli mer så nu tänker jag äta ännu mer striktare/hälsosamt och fortsätta på det där kortare-reps-tyngre-vikter, jag är på gång nu och det känns så jvla braaa.

Återigen, att äta kolhydratfattig mat så som LCHF och GI är inte skadligt för kroppen och definitivt inte för oss diabetiker. Jag äter bara kolhydrater om jag ska träna samma dag, annars hoppar jag helt över det och därför är mitt blodsocker jämt och stabilt 90 % av tiden.

Det beror inte på att jag "är nybörjare inom sjukdomen" eller att jag fortfarande har en fungerande bukspottskörtel. Körteln är död och jag har hunnit lära mig enormt om sjukdomen och märkt att kolhydrater bara gör skada så länge man inte tränar. Jag lider inte av min sjukdom. Jag tar långtidsverkande insulin på kvällen och that's it, jag behöver inte mäta mitt sockervärde, inte ta vardags-insulin, OM jag sköter mig i form av bra mat och träning. Och jag är inte ensam, jag följer massvis med tjejer med diabetes typ ett som lever efter samma filosofi. Om så många lyckas hålla sin sjukdom i schack, varför skulle det vara så hemskt att börja leva efter den principen för alltid? Det skadar inte att prova heller. Vem vet, man kan faktiskt må bättre...  och förlänga livet med flera år!