Nu har jag, med lite hjälp av Games stora konkursutförsäljning, spenderat alla mina förkylningsdagar i soffan med Uncharted 1, 2 och 3 varav det sista slutade igår. Jag har följt Nathan Drake genom halva världen i jakten på Francis Drakes gömda skatter, genom öken, djungel, sand och hav. Genom nya förhållanden, krossade förhållanden, avsked, återseenden och tillbakablickar.

Och jag insåg en grej medan jag tumlade runt med alla spel. Kanske lite feberyra ovanpå allt det där, men ändå.

Att vara tillsammans med Nate skulle inte vara någon barnlek. Han är en rastlös själ, en ständig sökare. Även om han ville vara så trogen så skulle han aldrig kunna förbli det, det är inte hans grej. Han skulle fortfarande åka iväg på sina resor, vara borta i veckor, månader i sträck med dålig täckning. Att vara hans fru skulle vara ett liv i ständig oro för hur han mår och vad han gör och han skulle komma hem med samma brand i ögonen som han hade när han for, och sedan efter ett par dagar eller veckor hemma skulle han åka iväg igen. 

Familjelivet är ingenting för Nathan Drake. Och den enda kvinna på jorden som skulle passa ihop med honom och vice versa, och inte utan bråk, heta diskussioner och gräl, är Lara Croft. De skulle förmodligen resa tillsammans. Från början helt vänskapligt - så gott det går att vara vän med en tjurskallig, humorfylld och rätt egocentrisk individ. De skulle bråka om vem som skulle leda expeditionen, vem som skulle göra vad, och sedan skulle de hamna i säng med varandra. Det är ofrånkomligt. De är för lika och för olika för att det helt enkelt skulle hända.

Och de skulle inse, Nate skulle inse, att den glöden han alltid har haft i sina grå ögon bara kan flamma upp till en riktig fågel Fenix för Lara Croft. Ingen annan. Så även om han hade en fru där hemma, barn - men barn kommer han aldrig skaffa så länge han inte byter livsstil och det lär han inte göra, den sortens liv är för tråkigt för honom just nu. Även om han hade allt det, så skulle de tumla i säng. Det är så han är. Flera gånger om. De skulle gräva sig in så djupt in i varandra att de skalat bort allting annat som inte handlade om henne och honom, men inte ens då skulle de kunna vara tillsammans. Inte ens hon. Men de skulle passa ihop. Han och hon. Hon och han. Var de än gick skulle de dela samma utandning, samma syn på saker och ting, samma ofrånkomliga äventyrslusta.

Men det skulle aldrig bli mer än så. Nate skulle förföra henne, flirta med henne, det är klart att han skulle för han är både charmig och snygg och en man med normala behov. Han skulle dö för henne. Han skulle rädda henne. Men han skulle aldrig kunna vara med henne så mycket som en vanlig människa där hemma valde att vara med sin partner. Det är inte hans grej. Han vill ha kakan och han vill äta den.

Han skulle dö ensam någonstans, antingen på en expedition eller vilandes i ett skabbigt hotell mellan två expeditioner. Han skulle inte ha någon som sörjde för honom när han dog, ingen laglig avkomma eller familjemedlem. Lara Croft skulle gå på hans begravning, likaså Sully, om han överlevde, och hans gamla kärlek Elena som var den där ständigt oroande frun där hemma.

Lara Croft skulle vara den enda som kände honom, utan och innan, den enda som någonsin känt hans hjärta pulsera mellan sina fingrar. 

Och hon skulle stå där och tänka, inte för första gången, "tänk om". Men Nate kunde inte. Han var inte sån. Och det vet hon. Det vet de alla. Så de skulle stå där, medan kistan innehållande vad än de kunde hitta av honom eller bara tom luft med massa minnen, och se medan han sänktes ner under jorden medan hans liv åkte förbi i en strid ström av dessa minnesbilder. Han skulle dö lika envis, rastlös och tjurskallig som han alltid varit. Det finns inget annat liv för honom. Och det är så han måste dö.

Med risk för att låta bitter och grinig med "ingenting innanför pannbenet" som folk, alla dessa änglar, är så noga med att säga när någon gjort något dumt eller otänkt, saker som de minsann aaaaldrig skulle göra. Men jag blir så trött på det. Misstag händer alla (inte dem tydligen). Låt mig förtydliga.

En hund. En hund är ett husdjur med fyra ben och svans och kommer i varierande storlek. Det är ett husdjur precis som katter, fiskar, vandrande pinnar, marsvin och kaniner. Den kan även vara människors bästa vän och allt det där och jag älskar djur, jag älskar hundar även om jag är allergisk och jag förstår det, men låt mig bara vara saklig - hundar är husdjur. 

I Kina kommer de nu att ha en hundslaktarfestival som västvärlden är så upprörd över. Jag är inte upprörd. Jag kanske inte tycker om det, men jag är inte upprörd. Det är deras kultur där borta. Vi slaktar kor. De slaktar hundar. Hundar har inget mänskligt, sentimentalt värde för dem, liksom kor inte har det för de flesta av oss. Men inte går kineserna bananas när vi slaktar hundratals, tusentals kor varje dag. Det är vår kultur. Det är även (vissa) muslimernas kultur att stena kvinnor till döds fortfarande och det blir jag upprörd av för att det handlar om en människa, men djur - djur som har så olika uppfattning var man åker i världen. 

För oss i Sverige är det hemskt att Kina anordnar den festivalen. Vi kan inte tänka längre än våra egna gränser, ibland inte ens utanför vårt eget hushåll. "Jag skulle aaaaldrig" säger dem och ser ner på sina två husdjur, sina två hundar, som de kallar familjemedlemmar och älskar lika mycket som sina barn (?). Självklart inte, det skulle inte jag heller. Men vi lever inte i Kina, vi har inte Kinas värderingar och kultur.

Varför kan man inte se att det finns - minst - två sidor av det hela? Varför bara se innanför sitt eget pannben, se på den djurfamilj man har och tänka hur hemskt det är? Skulle jag bli hotad av en orm under en löptur hade jag antagligen kastat något mycket hårt och trubbigt på den, mot den eller i dess riktning. Ormar har inget känslomässigt värde för mig, men för en granne jag hade när jag var liten som hade flera majsormar, han älskade dem lika mycket som hans syster älskade sin hund.

Det handlar om perspektiv. Att många av oss inte kan se längre än sin egen näsa. Och jag blir så sur på sånt. Någon som lämnade bagageluckan öppen, vevade ner rutorna till hälften under en molnig dag och knöt fast kopplet runt kofångaren när hon måste jobba och hunden annars skulle riva sönder lägenheten. Fem timmar senare, under sin lunch, var bagageluckan stängd och hunden nästan död.

Jobbigt, jävligt jobbigt, men otur. Otänkt. Hon är inte dum, hon är faktiskt väldigt fin som människa. Och alla gör vi misstag. Det betyder inte att vi är dumma i huvudet för det och borde korsfästas, hängas, skjutas, fråntas rätten till våra barn, hamna på psyket, bli misshandlad inför allmän beskådad. Låt mig bara fråga en enda sak. Hade det blivit samma rabalder och smutskastningar i tidningarna, media, Facebook, ett helt år senare, om det handlat om någons älskade hamster? 

Nej. Exakt. 

Slut på grinerier. Nu ska jag göra mig klar för dagen. 

Jag gillar inte dessa febertoppar, när världen liksom ses på avstånd genom grumliga ögon och öron. Alla ljud blir dova, lågmälda, en ytterdörr som smäller igen hårt bakom en låter lika harmlöst som en mygga. Ett slags vakuum, någonstans där inne, där immunförsvaret brottas mot en tillfällig och ovälkommen virusinfektion.

Jag gillar inte dessa febertoppar när ansiktet är så igentäppt så munnen står öppen som en fisk som kämpar efter luft när näsan inte kan ta sig igenom. När man måste sova sittande, och man inte får drömma det man vill utan det som redan ligger framme och väntar. Dinosaurier i en park. Bilar på en grusväg. Ett uppdrag, alltid ett uppdrag, men historien tar sig inte framår utan snurrar och snurrar i samma hjulspår. Täcket, beroende på hur det ligger; svalt, varmt, snett, skrynkligt - har en hel värld i sig, bestämmer drömmarnas karaktär.

Jag drömmer varje natt. Jag minns doften, ljuden, färgerna, handlingen när jag vaknar. Inte alltid, men oftast. Feberdrömmarna är svarta och orange, på gränsen mellan vaket tillstånd och det sovande. Jag minns dem också. Jag tycker inte om dem.

Jag äter konstant för att rivet i halsen inte ska reta illamåendet mer. Små bitar melon, några körsbär, vatten med citron och gurka, Alvedon och Zyx och ångkolad torsk med pesto, tre minuter i micron - klart. Lite, men ofta. Bibehålla saltbalansen. Vitaminnivåerna. Blodsockret.

Jag skulle inte ha tänkt medan jag stod i duschen här om dagen, samma dag som jag sprang sådär snabbt och hade krut i de nya skorna. Slutkörd, men lycklig och stark. Jag har inte varit förkyld nu på två månader. Kanske jag övervunnit hösten och vintern och våren som gått, blivit kvitt alla barnbaciller. Kanske berodde det på dem, de nya barnen, eller katten i lägenheten i fredags, eller den hårda träningen eller att jag drog på mig sommarklänningen för tidigt.

Men förkyld blev jag. Jag är inte den som klagar. Jag biter ihop. Men förkylningar, ja alla sjukdomar, har varit så mycket värre sedan jag fick diabetesdiagnosen. En vanlig förkylning och jag ligger däckad i fyra dagar i årets manflu. När Johan blir förkyld nyser han tre gånger, åker på jobbet och äter Vicks och det syns knappt på honom. Jag provar vartenda husmorsknep som finns förutom den med vitlök för jag bor ju faktiskt inte själv och har väl i alla fall en gnutta sans och respekt kvar även om kroppen är överhopad av febervallningar och konstiga drömmar.

Jag tycker inte om detta.

Att inte heller orka skriva på någon utav böckerna. Att ha historien i huvudet. Så lätt det är att bilda meningar där uppe, där inne. Ligga - halvligga - med täcket upp till nyckelbenen och försvinna bort till en annan tid, en annan plats, och veta exakt hur man ska skriva, gå vidare, fortsätta historien.

Jag tycker inte om det.

Jag vill att mina människor, tankar, miljöer och intriger ska läsas av andra. Förstås av andra. Inte ha dem fängslade i mitt huvud och inte vara helt säker på hur man ska formulera allting när febern släppt och jag är jag igen. De vill ut. De måste få komma ut.

Förkylningen är verkligen inte välkommen

Inga fler Game of Thrones-avsnitt heller. Dumma dem. Mitt hjärta, febrigt eller ej, klarar inte mer bortfall och död längre. Det gör verkligen inte det.

Ännu en fantastisk halvledig helg har passerat, Johan jobbade till två både fredag och lördag och var ledig igår så vi har åkt land och rike kring - i alla fall stad och rike kring - och gått på en visning, suttit i solen och ätit pizza, åkt in till stan för prinsbröllop och en riktigt lång promenad som även den avslutades med hamburgare och öl i den varma sommarsolen och nya t-shirt-ränder. Sedan tränade vi bort alla överskottskalorier på löpbandet och handstående armhävningar. Jag slog mitt inomhusrekord på 5 km med över två minuter och efteråt kunde jag vrida ur kläderna. 

Nu är Johan tillbaka på jobbet och värmen tog han med sig när han for. Jag har precis kommit hem från Täby Centrum efter lite fönstershopping och lite annan sorts shopping också. Jag kan ju inte använda alla mina tillbakagivna skattepengar på räkningar, eller? Vi kör fifty fifty, fast trettio trettio tretto. Ungefär. Räkningar, sparande, och så lite shopping. Det måste man få göra ibland. Jag hittade det jag var ute efter, och så blev jag überlåg så jag fick gå till närmaste kafé och köpa en smoothie.

Det råkade bli hos min gamla jobbkompis så vi småpratade en stund - hon ska ha barn nu i augusti och jag blir så töntigt glad för det. Jag vill ju också vara där. Någon gång- Johan kanske snart inte litar på att jag sköter mig med mina p-piller när jag skriver om barn hela tiden, haha. Så jag låter bli. För en stund. Jag sätter mig med favoritboken, nummer två i serien, bokälskande Dana, matteboken, en god middag och en dusch för att stilla träningsvärken i vader och rumpa och sedan lite städ och förberedelserna inför en god middag när Johan kommer hem vid... fem slutar han sex är han på gymmet sju tränar han åtta är han hemma. Åttatiden. Det är okej. Det är fortfarande ljust om kvällarna. Det är ljust hela nätterna. Nästan.

Jag ser framemot det nattliga solljuset, lata dagar med min och hans familj, paddla kajak, badandet i stugan och farmors sockerkaka jag inte kan äta men som är den godaste i universum. Långa, kvalmiga nätter när man inte kan sova och ligger och berättar historier för varandra. Medan solen fortfarande kastar sina strålar på trädkronorna. Kortspel, vår fyraårsdag, löpturer längs älven, snirklande smala grusvägar till sommarstugan. Idyllen. Dofterna, ljuden, skratten. Göteborgsvistelsen, kryssningen, alla grillmiddagar. Det kommer att bli en fantastisk sommar. Det strävar jag, det längtar jag, efter. Det ser jag fram emot.

♥ 

Åh vad jag tycker om dessa småsvettiga, kvalmiga dagarna när termometern sjutit i höjden och huden får andas på riktigt, för första gången den här sommaren. När axlarna är varma och bröstkorgen kliar lite diskret efter en heldag på filten ute på gräsmattan och fräknarna poppat fram. Favoritboken i ena handen, en flaska med kallt vatten i andra. Och himlen lyser djupblå och den svala, långsamma brisen har jagat bort vartenda moln. Och tornseglarna skriar i skyn. Musiken, om man lyssnar på sådant, är lugn och behaglig. Boken tillräckligt spännande, romantisk, sexig och välformulerad att det är en fröjd att läsa den. Ligga där, ganska nöjd med livet, och veta att det finns två böcker till i samma serie, skrivna lika perfekt, spännande, romantiskt, sexigt och välformulerat.

Jag är Malory med sina en och sextio som älskar- och måste vara omringad av konst och som för första gången fallit handlöst istället för lugnt och försiktigt för en man. Jag är virriga Dana som har huset fullt i böcker, som jobbar - jobbade - på ett bibliotek till hon lade av en riktig dänga till chefens systerdotter och fick sparken. Jag har hennes bruna hår och bruna ögon och temperament. Jag är Zoe, den lilla kurviga optimisten som sliter och drar i livets tåtar och som var den som hittade huset de tre köpte för att starta sina respektive företag. Lilla, flitiga mamma Zoe med kärleken till sin son som drivmedel i allt det hon gör.

Jag är inte strukturerade Malory med listor för varenda sak hon tar sig för, komplett med korsreferenser och underrubriker. Jag är kanske inte rationella, logiska Dana sex on legs, kurvor som en amazon och långt över en och sjuttio lång, som vill klippa av kulorna på den man som lämnade henne för ett par år sedan och som plötsligt dyker upp i den nära vänkretsen och är lika flirtig och farlig som då. Jag är inte uppvuxen i en husvagnspark som Zoe, jag har ingen son att ta hand om och inget litet hus jag snickrat ihop innandömet alldeles själv. 

Men efter att ha tillbringat massor med år med dessa tjejer känns det nästan som att de är mina vänner. Så känns det alltid med böcker jag läst flera gånger. Jag vill inte att de ska ta slut, för då slutar äventyret och det dröjer länge tills jag får prata med dem igen. Förra gången jag läste böckerna var i juli förra året under Ölandveckan, där jag satt på altanen i en härlig morgonsol med frukosten framför mig och benen stödda mot bordsskivan och begravde mig ner i deras äventyr igen. 

Jag köpte den första boken på den första Öland-resan för åtta, nio år sedan. Oj, är det så länge? 2007? Ja, så länge. Och jag har älskat dem ända sedan dess. Världens bästa böcker. Jag måste få ha böcker där jag bor. Jag blir galen om det inte finns böcker jag kan bläddra i, försvinna i, tillbringa ett par timmar med medan regnet smattrat mot rutan och teet kallnar. Ett bibliotek eller... en vägg av böcker.

Vi var och kollade på ännu en lägenhet igår. I Åkersberga centrum. Jättefin, bra storlek, hemtrevlig, bra förbindelser, inte för öde, inte för långt bort, men dyr och där bodde just nu en katt så det blir sanerings- eller städfirma om vi bestämmer att vi flyttar in. Jag drömmer ändå om den där egna lägenheten. Att få bo tillsammans med Johan på riktigt, att inte behöva flytta hela tiden eller betala hutlösa mängder i hyra. Att ha en lägenhet. Att åka på semester därifrån. Tryggheten. Vetskapen. Hem, vårt hem, tillsammans. Det drömmer jag om. Det vill jag ha. Speciellt under varma, kvalmiga dagar som dessa. Speciellt dem dagarna.

Så har en ledig födelsedagshelg passerat, soliga dagar, regniga dagar, lediga dagar och jobbdagar för både mig och Johan. Vi har tränat, lyft tyngre än vad vi brukar, sprungit, cykeltränat, hälsat på en nioveckorsbebis och dennes mamma och pappa, grillat och cyklat till en brygga där vi satt och drack öl och åt ölkorv i över en timme igår. Vi fick sällskap av en liten katt också som åt upp resten av skink-och ostfyllningen och som sedan följde med oss en bit på vägen hem. Vi har storhandlat på den konkursbelagda Game och fått fel spel av killen i kassan men eftersom att det inte är bytesrätt längre kan de inte göra någonting. Han bytte förpackningarna på bänken - förmodligen i stressen och pressen - så istället för det spelet vi ville ha fick vi ett helt annat. Och de kunde inget göra när vi kom dit för vi hade ju liksom inget bevis på att det var det andra vi tänkte köpa från början....

Så när vi kom hem igår började vi med det första Uncharted och sedan somnade vi. Sommaren har slagit ut, skolorna har ringt för examen och ett långt lov väntar, semestern hägrar i horisonten och en månads ledigt med Johan väntar. Det är mycket som händer då. Vi tänkte åka hem till norr och stanna där ett tag och samtidigt hitta nytt boende här och jobb och skola och allt som livet innebär. Planer, beslut, många, långa kramar och ett hjärta som fladdrar varje gång han tittar på mig. Det känns så bra med allt. Så fantastiskt. Precis som det gjort i fyra år snart. Om två veckor är det prick fyra år sedan jag såg honom för första gången. Tänk vad fort det gått. Älskade underbara. En livstid med dig är inte nog.

Finns det någon hälsosam kosthållningsgrupp på Facebook där man kan dela recept, frågor och intressanta artiklar eller upplevelser utan att bli korsfäst för sina åsikter? Jag är en åsiktsmaskin, älskar att diskutera, att lyssna, att lära mig, och jag rättar gärna folk när de har fel. Det är inte elakt, det är självklart. Jag skulle inte vilja sitta och säga fel saker under ett helt möte utan att någon sade åt mig att det heter faktiskt inkorrekta saker. Konstruktiv kritik är vad som för oss framåt och vad som utvecklas oss. Självklart kan de sägas på olika sätt. 

Och ibland är man bara irriterad. Tyckfriheten är dock, oavsett sinnesstämning, alltid gällande, även om man inte alltid ber om kritik eller att någon ska säga emot. Oavsett om mottagaren sitter på andra sidan skärmen och himlar med ögonen och skriver massor av arga inlägg är det alltid ok att uttrycka sina åsikter, speciellt för att varna andra för något som andra tror är harmlöst. För oss som är diabetiker, typ ettor med noll eller ytterst lite insulin kvar i kroppen, är det direkt skadligt och farligt att befinna sig i ketos - trots att LCHF-gruppen och deras guru Kostdoktorn förespråkar optimal ketos. 

Det där med ketonerna minns ni? En frisk människa kan ha ketoner utan att det är skadligt. Äter man mindre kolhydrater än kroppen är van vid omvandlar den energi från en annan källa istället, i detta fall fettet, och därför är ketonerna höga = ketos. Men för oss diabetiker kan det innebära syraförgiftning trots ett normalt blodsockervärde och det är skitfarligt. Alltså bör ingen diabetiker, någonsin, utesluta alla kolhydrater och leva på strikt LCHF som gruppen förespråkar. Jag gav en fin, normal input om att likt alla de inlägg där folk måste skriva att "idag åt jag vattenmelon, obs ej strikt" så att nybörjare fattar att vattenmelon inte bör ätas varje dag, bör inläggen - eller det fastnålade inlägget i gruppen - ha en varningstext där det står det ovan nämnda. Typ ett diabetiker bör inte använda sig av ketos-metoden därför att det är ... återigen .... F-a-r-l-i-g-t.

Men nej. Absolut inte. En av admins sade att jag inte visste vad jag pratade om och att jag skulle få en chans till att bättra mig och fatta att ketos är bra för alla "för det säger Kostdoktorn" innan jag åkte ut (?) Samma admin som inte lyder sina egna regler som de är väldigt måna om att vi vanliga döda måste göra  - till exempel det där med att alltid skriva på fotot föreställande ens middagstallrik om man inte äter strikt, så att folk fattar att de inte ska äta så. Att man unnar sig. Att man fuskar, fastän man bara äter helt normalt och njuter av sin middag. Och det höll jag inte med om.

Nu hittar jag inte gruppen i mitt flöde. Det kom upp nya regler där i går. Igen. Att konstruktiv kritik ej får framföras, för att det inte tjänar någonting till. Vill man lämna ska man lämna utan någon kommentar, för det tillför ingenting. Klart som fan det gör, det är ju så man förbättras. Men okej. Det gäller tydligen inte alla. Gör LCHF verkligen folk så hjärncellstomma och arga?

Så finns det någon grupp som inte dödar en för att man äter bananpannkakor (den tjejen blev också borttagen) eller coleslaw med rårivna morötter och som ej innehåller något med lågfett för det är en helt annan åsiktsfull historia, så tipsa gärna. Jag gillar middagstips, hälsosam mat, paleo, raw food, närproducerat och gott kött och svarar gärna på folks frågor, är ganska harmlös och rättar människor som inte ser sina egna misstag. Om någon vill skriva cräm fräche så är det ok. Om någon däremot säger att Netflix nya serie heter Bloodlust, så säger jag att den heter Bloodline. Och Bloodline är bra. Så äre. 

Och. En sak till. Träning är alltid bra, oavsett kosthållning eller livssituation. Man behöver inga springa en mil varje dag, inte lyfta massa vikter, men att äta LCHF när man är tjock för att slippa träna och ändå går ner i vikt är inte bra det heller. Lagom av allt. Kroppen behöver få flåsa lite. Inte bara processera allt socker vi matar den med till frukost, lunch och middag. Bättre kan vi.

Jag följde med Johan till Kista idag när han skulle stå och sälja resor där med ett par andra från jobbet, och medan han gjorde det passade jag på att shoppa lite. Sedan möttes vi upp för lunch i Kista Gallerias Foodcourt. 

När vi sätter oss ner med maten säger jag, ganska stolt: "Jag har köpt ett par fula byxor."

Johan tittar på mig över bordet: "Varför köpte du nya byxor om de var fula för?"

Jag: "Ja alltså, jag tyckte ju att de var snygga. Men det tycker inte du. Ehum. EHUM."

Johan nickar plösligt väääldigt tålmodigt. "Då vet jag precis vilka byxor du har köpt, haha."

De är inte alls fula. Inte sååå fula i alla fall. De är stora och sköna och mjuka och mönstrade. Hade det varit något annat mönster på dem hade man möjligtvis kunnat ta dem för pyamasbyxor eller ner-skiti-människor men de var faktiskt ganska harmlösa. Och, det var inget impulsköp utan jag har spanat på dem i flera veckor och nu passade jag på.

Sedan rafsade jag åt mig lite andra kläder och gick till ett provrum. Första tröjan var sisådär, och andra var definitivt inte min stil, och sen kom den. Klänningen. Ni vet den där känslan när man står i ett provrum och drar på sig något som ska föreställa en klänning och så fastnar den, det, den är alldeles, alldeles för liten. Man drar och sliter allt vad man vågar och så åker den äntligen ner över tuttarna och man kan andas ut... innan man inser att den förvandlat myggbetten till sprängfyllda bazookas, och alltså inte går att rubba varesig upp eller ner. Ja ursäkta för den talande beskrivningen men alltså, den känslan. Inne i ett provrum, med massa köande människor utanför, klänningen är så kort så det man har under syns om man så mycket som vickar på tårna och man törs knappt andas av rädsla för att tyget ska spricka. Det är så man vill... inte längre vara där.

Skickade en bild till Johan. 

Han: "Oooh."

Jag: "Hjälp mig. Jag sitter fast."

Hahaha.

Jag kan fan inte längre ha XS på H&M, jag ser ut som en stoppad chorizo. Och ändå kämpade jag mig nästan blodig för att få på mig den, bara för att den skulle på. Funderade nästan, men bara nästan, på att köpa den bara för det. Bara för att jag fick på mig den till slut. Och så var den ju ganska fin ändå. Kort, men fin. Om jag står helt stilla utan att andas passar den ju... nästan.

'

Jag fick i alla fall av mig den efter mycket om och men - prislappen råkade dock lossna.... Tur det inte var sömmen iaf... Trots provrumschorizon känner jag mig ändå ganska okej. De där barnsliga duger-jag-tankarna orkar jag inte tänka längre. Det är klart att jag duger. Det gör inget att jag blivit en enda pyttestorlek större och lagt på mig sex kilo på fyra år. Det är väl tonårshullet jag aldrig haft som ersatts med vuxenhull och en nypa muskler, för det var axlarna och armarna som var svårast att få genom ärmsluten på de tröjor jag testade. Jag mår bra, jag har ingen aning om vad jag väger och jag tränar för att det är roligt. 

Spela roll vad tröjstorleken säger.

Chorizo är fortfarande gott.

Och det är hejdlöst roligt att berätta om paniken inne i provrummet nu i efterhand. Lilla lagom tjock, det är jag. Och jag har blå ögon idag. Nu ska jag träna.