Efter lite miss i planeringen blev det tre pass igår på gymmet. Jag såg inte att jag hade bokat Spinning och Absolution förrän jag stod vid inloggningsskärmen tre timmar innan, men med perfekt tränings-blodsocker och eld i fötterna körde jag fyrtio minuter ändå innan jag gick hem för ett par timmar och sedan tillbaka igen. Jag har inte kört Absolution på flera veckor och hade glömt hur jäkla jobbigt det är. Jag råkade nysa nyss. Haaaaha.... Det gör jag inte igen på ett par dagar. 

Core-träning i stenhårda intervaller. Full gas i 40 sekunder, vila i 20, sedan full fart i 40. I en hel halvtimme. Sedan stannade den ryska instruktören upp mitt i en övning och bara "visst mår ni bra?" där tjugo stackare låg och grät på varsin matta med näsan i marken och armarna lealöst hängande efter sidorna och insöp varenda en av de efterlängtade, fantastiska tjugo sekunderna. Ja, vi mår jättebra, tackar som frågar, sade jag, men det enda som gick att tyda var eeehhöömmmlaaaha och de orden sträckte sig inte utanför mattan för till och med tungan hade tappat stinget.

Idag funderar jag ändå på att fara ut på en liten runda, bara för att få sträcka på benen och räta ut träningsvärken. Just nu rumlar tvättmaskinen runt, runt och lägenheten ska få sig en uppfräschning då jag och Johan åker ner till Linköping över helgen och hänger med hans kompis och dennes sambo. Och deras sheltie. Min ultimata favoritras i hela vida världen. Älskade lilla gris. Det ska bli så himla kul. Så.... det är bäst jag sätter igång, jag ska ju faktiskt hinna en sväng till Apoteket och biblioteket också - jag var där i förrgår också, men nu är bokförrådet slut här hemma och det behövs påfyllning. Håhå.... Så länge jag slipper nysa eller skratta eller sträcka på mig eller andas ska det nog gå jättebra det här.

Den som sade att man inte kommer någon vart i sin träning när man både har diabetes och äter lågkolhydratkost kan slänga en viktplatta på foten tycker jag (precis som jag gjorde förra veckan och fick en blånagel - fast av en helt annan anledning. Det gör ont och de har fel.) Det går om man vill. Det går ta mig tusan visst det. Lite mer planering, lite mer ilsken envishet och ett kilo vilja och det går.

Det har gått nästan sju månader sedan vi begravde mormor och bortsett från den jobbiga och vackra timmen har jag inte gråtit över henne. Jag har gått länge och undrat vad det är för fel med mig, som gråter åt allt men inte åt det, inte åt dödsfallet och känt mig hemsk som individ.

Sedan morfar dog ville mormor inte leva. Eller det är fel sak att säga. Men hon tappade livsgnistan och med sin livskamrat död fick hon bara några dagar senare en stor hjärnblödning. Läkarna sade att vi skulle få begrava båda samtidigt.... Men hon repade sig. Höll ut. Levde. Log och skrattade och ju längre tid som gick ju gladare blev hon. Men också svagare. Sjukare.

När vi sågs för sista gången kramade hon om mig länge, längre än vad vi brukade göra. Hon var dement men när minnet klarnade var det samma gamla fina mormor som stod där, som kramade om både mig och mamma. Länge. Åh vilket fint minne...

Sedan inte ens en månad senare kom samtalet. Usch vad ont det gjorde. Jag grät då och jag grät under begravningen, men sen grät jag inget mer. När jag känner doften av cigaretter, vitlök och blåbärssoppa tänker jag på henne - men det är inga tunga tankar. Varför inte? Varför är jag inte ledsen?

Men då hände det. Jag drömde om henne - inatt - och jag ska berätta om den drömmen. Vi åkte bil, hon och jag och min barndomskompis Sofie och min syster Johanna. Hon satt i baksätet med mig, så finklädd, det var sommar och vi bara åkte någonstans. Mormor var... glad. Hon log. Kramade sin lilla handväska, hade omsorgsfullt lagda lockar och såg ideligen ut genom bilfönstret.

Sedan när bilen stannade kramade hon mig, hårt och länge, och jag kom plötsligt ihåg. Åh mormor, du är ju död. Inte kan du vara här nu. Jag grät. Jag var sååå ledsen. Lilla mormor, hur kan du vara här?

Då såg hon på mig igen sådär på en armlängs avstånd i sin fina klänning och lockarna och leendet, sådär mystiskt och "du ska få se"-likt. Och så vände hon sig om. Och började gå. Ut genom sjukhusdörrarna eller skoldörrarna - det var några liknande dörrar, saker är aldrig logiska i drömmar och inte i den här heller - men när jag såg vem som väntade på henne på andra sidan så kunde jag plötsligt förstå.

Jag förstod varför hon varit så finklädd. Varför hon var så lycklig igen utan hosta och med stolt hållning. Varför hon satt och såg ut genom fönstret på bilen medan vi körde framåt, drömde sig bort.

Hon hade träffat honom.

Morfar.

Och han såg på henne med sextio år gammal kärlek i blicken och tog henne om ryggen. Så lång tid tillsammans, så lång tid utan varandra, och ändå hade ingenting förändrata.

Sedan var de bara borta. Och när dörrarna stängdes bakom dem vaknade jag i mitt eget hem i min egen säng, bredvid min finaste man. Utvilad. Lättad.... Lycklig.

Precis som dem.

Mormor och morfar.

Tillsammans.

"En ängel flög förbi, mot himmelen så fri... Men hon lämnade sitt leende på vår jord."

Och jag - vi - behövde inte längre vara ledsna. De har funnit varandra. De har funnit frid.

Om några veckor fyller jag år igen. Flest barn föds ju i mars och april så det vore inte så konstigt om denna bloggerska också gjorde det. Vinterns sista snöstorm rasade utanför fönstret när jag ville komma ut trots att det var mitten på april, fyra dagar efter beräknad nedkomst. Men ut skulle jag. Ut kom jag. Jag föddes in i det vackra, lilla huset min farfars pappa byggt och där växte jag upp.

Jag saknar det ibland. Jag har så många minnen därifrån. Varje dag har en speciell känsla, ett speciellt minne därifrån, och just nu saknar jag det mer än någonsin. De stora ängarna, sjön som glittrade mellan träden, potatislandet, jordhögen efter utbyggnaden som jag gjorde en tunnel i under löven av den gigantiska fuskhallonbusken. Det växte styvmorsvioler där, och då lärde jag mig både vad violer och styvmödrar var för någonting.

Jag klättrade i den gamla rönnen intill, högre och högre upp tills jag var helt dolv av löven och dog nästan i samma träd då grenen jag stod på brast och rispade upp ett långt, blödande sår från höften, över magen, revbenen, mellan brösten och slutade bara några millimeter ifrån pulsådern. Där hängde jag, fast i jackan, dinglandes med fötterna och blodet som rann och min älskade, underbara lillasyster kom tultandes och ropade "nu kommer Johanna-ambulansen". Älskade, fina, fantastiska lillasyster.

Vi bråkade en del när vi växte upp, jag och Johanna-ambulansen. Jag var en hönsmamma. Det är jag fortfarande. Jag ville ha kontroll, struktur och tradition och brydde mig så mycket och om lilla grisen gjorde tvärtemot vad jag funderat ut att leken skulle innehålla blev jag ledsen och arg. Jag gillade inte förändringar. Jag älskade att leka med henne. Jag ångrar att jag var så hönsig. Jag har alltid varit hönsig. Jag älskar fortfarande att leka. Jag skulle kunna gå ut nu och leka kurragömma eller burkas eller något sådant tillsammans med andra människor och det skulle vara så fantasiskt kul.

Och cykelvägen till stugan. Huset låg på en smal väg och därifrån ledde en grusväg mig hela vägen till sommarstugan som jag också kan säga att jag växte upp i. Alla minnen därifrån håller jag hårt i medan åren går och jag inser att jag inte längre är tio år gammal. Jag gungar inte längre på den gula plastgungan farfar hängde upp och för varje år försökte jag nå de där tallkottarna som hängde högt där uppe. För varje år växte jag. Och så en dag nådde jag. Den yttersta kotten föll i marken. Det kändes inte ens bra längre. Inte lika bra som jag trodde att det skulle göra. Jag ville bli stor, och när jag blev stor ville jag vara liten igen.

Jag längtar efter vårt eget hus, lägenhet, stuga, ställe, som vi kan skapa massor av minnen vid att ta fram och putsa och vårda och ställa undan. Min och Johans. Jag vill ha allt det där jag hade när jag växte upp. Han gör mig trygg. Han håller fast mig när jag är ute och flyger och drömmarna och tankarna blir för mycket. Han drar tillbaka mig, försiktigt, så jag landar i hans famn igen. Jag vill alltid vara i hans famn. Jag vill visa honom Öland. Jag vill visa honom världen. Jag är ingen storstadstjej och kommer aldrig bli det, landet och naturen och havet betyder alldeles för mycket.

Att ha ett eget hus, lägenhet, stuga eller ställe just här skulle vara okej, det också. Det skulle vara mer än okej. Det är mer än okej, för det är ju vårt ställe på sätt och vis. Jag behöver ha havet, lugnet, stigarna, skogen, för att känna mig som hemma. En kort cykelväg in till stan och alla affärer är okej, lite civiliserad är man ju. Ingen grottmänniska. Men skog och hav och natur. Där vill jag bo. Här. Med honom. Med Johan. Och sen, med våra barn. Alla fyra. Vi sex. För kärlek kan man aldrig få för mycket av. Kärlek är det enda som blir större ju mer man delar på den. Och kärleken jag känner till honom, kärleken som jag alltid har känt för honom, är så stor, så djup att orden nästan inte räcker till. Min älskade, underbaraste gris. Genom världen med dig. Alltid med dig. 

Alltså. Johan drog hem Dragon Age Inquisition här om dagen. Jag skulle bara prova medan han åkte och jobbade och vad händer? Efter 25 spelade timmar är jag fortfarande i trans med fyrkantiga ögon och jag äter och sover och drömmer det där jäkla spelet.

Det är en perfekt blandning av alla mina favoritspel. Skyrim, Fable-serien, Tomb Raider, Dungeons Siege och... Mass Effect. Ja alltså det handlar ju inte direkt så mycket om rymden och Kaidan är inte med vad jag vet (snälla säg att han är det) men bägge serierna använder samma röstskådespelare till många karaktärer. Gissa vem jag hittade här under ett quest i de djupa skogarna? James "Hey Lola" Vega. Hello biceps (och nu även horn)!

Så. Mass Effect. Jag har med James på varje uppdrag och förbarmar mig själv om att jag är en man så jag inte kan eller vill idka Qunari-kuckilu med honom. Det är inte enbart därför spelet är så bra haha, men jag blir så sugen på att spela Mass Effect nu igen men jag ska hålla mig. Dragon Age är inte på långa vägar färdigt och jag MÅSTE få mig ett jobb snart. Måste måste måste innan jag sugs in i min gamer girl-mall och fastnar där för alltid. Tillsammans med James och vårt icke blivande Qunari-kuckilu. Next time. Nästa 25 timmarna som kvinnlig huvudperson. Den dagen..... åh. Sååå typiskt.

Det är ju inte Kaidan eller Liara (Asari-kuckilu erkänner jag mig skyldig till, det är inte samma sak när hon är bägge könen men det märks inte för alla Asaris är liksom mer eller mindre blå med både framsida och baksida av utåtstående karaktär - det vill säga både hylla och... rumpa - en helt, enbart kvinnlig art, alltså) men Dragon Age Inquisition smyger sig upp i tätklungan av absoluta favoritspel någonsin ändå.

Och nu började Johan sjunga i duschen med öppen dörr (väldigt seriöst) så jag inte kan koncentrera mig på mitt skrivande längre, varken här eller på min gamla evighetsbok haha. Han är så söt när han är glad. Men inspirationen har slagit till med full kraft och det glöder äntligen i fingrarna igen. Som jag har väntat. Längtat. Och nu äntligen fungerar kopplingen mellan hjärna och händer som de ska. Nåja.... Någorlunda, i alla fall ;-)

Min sambo sade när vi träffades: "Du är så liten och söt."

Samma sambo sade lite senare, när det gått ett par år och vi blivit sådär gå på toaletten utan att låsa dörren-bekväma: "Du är så liten och skadeglad."

Sedan sade samma sambo i sällskap av vår närmaste killkompis när vi såg nåt program med irriterande människor typ Gunilla Persson eller Filip och Fredrik och jag beklagade mig med stigande vrede: och en rejäl dos av kvinnliga hormoner: "Du är så liten och full av hat."

Jag är liten men naggande god. Jag är liten och söt. Jag är liten i överlag och mina fötter är små och händerna är små. Jag skrattar åt fjortisar som svarar i telefonen fast med börsen hahahaha så jävla roligt och fnissar åt fail-videor på Youtube. Jag blir så galet irriterad av Filip och Fredriks nunor i teve och jag skriker inombords när Mola-Conny och deras Ullared visas på bästa sändningstid. Ingen gör mig så irriterad. Inte ens Johan när han gnisslar mig i öronen i sömnen. Det gör mig kär.

Ja men det var innan Samir och Victor föddes. Och resten av det som just visats. De ligger där och kramas på en jäkla madrass på den ultimata sändningstiden och bedyrar sin kärlek till kameran och jag GNISSLAR SÖNDER TANDJÄVLARNA.

Det hann gå en minut så var jag irriterad på programmet. Jag är sån. Mina hormoner är sån. Jag har ju sagt att jag hatar ytlighet. Ja och det har inte förändrats. Om jag vinner ska jag visa er en ny klänning. Om jag vinner ska jag hoppa bungy jump i Thailand. Om jag vinner skulle jag hemskt gärna vilja ta med alla er till min sameby och gå upp på fjället och visa er utsikten som tack för att ni trodde på mig.

GULLIGA ÄLSKADE JON HENRIK om jag inte vinner bröllopstävlingen jag är med i så kan jag gifta mig med dig. I alla fall lite grann. Så underbar så alla borde vara som han. Vilken fantastisk människa.

Då blev jag glad igen.

Jag är inte arg. Jag är inte en arg människa men denna tävling gör någonting med mina hormoner jag inte kan förklara.

Jag är inte full av hat bara för att jag är ettrig och tjurig och blir irriterad på ytliga saker och dumma saker och irriterande saker.

De skojade när de sa så. Förstås. Vi gapskrattade i flera minuter. Bästa komplimangen ever. Jag blir en bitch när jag har PMS, ja. Jag blir våldsamt irriterad över sånt jag inte tycker om. Men jag är liten och söt och mamma lärde mig att man inte får ljuga. Så jag ljuger inte då. Jag är ärlig. Detta är skit.

Men vet ni? Nu sade min fantastiska sambo såhär: "Jennie? Du är liten och söt och allt det där, men mest är du liten och full i skratt." Visst är jag liten och underbar?!

Det här var det svar hon så länge sökt efter, det tecken hon behövde för att veta att hon fattat rätt beslut. Hon kunde inte tacka ja till Damien nu. Hon hatade att gå emot sin mamma, men hennes pappa hade rätt. Det var någonting som började sjuda inom henne i samma stund som hon öppnade det där brevet. Den där rastlösa känslan, tidvattnet som rasade in över sten och strand och svallade högt upp bland klipphyllorna och som slutligen fyllde hela henne med hopp. Hon såg på sina systrar som satt runt omkring henne med koldamm, grådaskiga dagar och långa vintrar i blickarna. Det fanns ingen längtan i dem, inga drömmar, ingenting. De behövde ingenting annat än det som fanns inom räckhåll. De hade aldrig velat ha någonting mer.

På andra sidan horisonten.

Eller solen.

Eller nåt.

En lååång tvåhundrafemtiosidors historia om en ensam, drömmande tjej under artonhundratalet och hennes väg till Australien. Denna historia fyllde ett helt anteckningsblock 2007, när jag gick i sjuan, och sedan knapprade jag in allt på datorn och har nu gått tillbaka till många gånger för att fortsätta med, ändra, skriva till, ta bort, och har läst igenom allt nu under dagen. Då var en allting ska sluta lyckligt de ska älska varandra för alltid-människa i allt det jag skrev, så mycket är ju i ändringsfasen. Men det här stycket tyckte jag faktiskt var rätt bra. Om man tar bort mycket av lulligullet tror jag detta kommer bli hyfsat ok till slut. Jag menar, jag var tretton år. Så himla bra skrivet för att vara en trettonårig liten fis :-) Trots lulligullet, haha.

Nu har jag sängbordet full av nya pocketböcker från biblioteket. Om det är något jag älskar så är det att ha massor av olästa böcker som bara väntar på mig och min stora dröm är att ha ett litet hus, radhus, lägenhet, som vi kallar bibliotek, studierum, kontor. Med hyllor från golv till tak full av gamla böcker jag både läst och inte läst, som tillhörde min mormor, släkt och vänner och så nya böcker som tillhör mig, oss. Gamla, nötta ryggar, böcker som blivit lästa så många gånger att sidorna är alldeles blanka, lena. 

Medan drömmarna lägger sig till ro där någonstans i bakhuvudet tar jag med mig den senaste boken ut i solen och sätter mig mot väggen och inandas våren. Solen skiner, träden har börjat knoppas och även om huvudet väger sexton ton och halsen värker av den nyligen anlända pollensäsongen så är det riktigt efterlängtat med vår och värme. Äntligen. :-)

Idag ska jag även söka studiebidrag för denna donna kommer att börja läsa ett par utvalda kurser om några veckor, så tar jag plötsligt både ett och två steg i riktningen mot de jobb jag skulle vilja ha oavsett om det gäller som kostrådgivare eller barnmorska. Så glad och så nöjd. Piteå Kommun har sina fördelar att vara skriven i, även om jag rycker till varje gång jag frågar om jag är därifrån - så ovant att numera säga sin folkbokföringsadress i en annan kommun man aldrig bott i..... Då var det lättare att associera min födelsestad med löjrom och alla visste var jag kom ifrån, Piteå verkar ligga någonstans mellan Stockholm och finska gränsen som ingen riktigt vet exakt var, haha. 

Nå, nu ska jag gå ut med mina böcker och fortsätta dricka massa ingefärste så lättar trycket i bihålorna lite. På fredag blir det äntligen återbesök till läkaren för att höra exakt vad som hände med knäet, jag längtar!

Två extremt frusna norrbottningar på the Iron Throne efter att ha köat i två timmar i snålblåst och vårjackor för att komma in på Game of Thrones Exhibition i Kungsan, men oj vad fantastiskt det var när vi väl kom in! Nu längtar man bara ännu mer efter den nya säsongen som startar om mindre än en månad.

En timmes läsning i solen och kinderna hettar sådär underbart. Vårkänslorna sprutar, fönstren står på vid gavel och hälften av storstädningen är gjord. Nu kurkade jag i soffan, antingen är det pollen som börjat husera (förmodligen, det var samma sak vid den här tiden ifjol) för jag har varit så himla trött de senaste dagarna. Jag kanske är gravid! Woho! Haha!

Nej jag skojar bara, för i så fall skulle superbebisen tagit sig igenom både Azalia och Natural Cycles och det hade nog chockat mig mer än den gången Johan kom hem med en dammsugare till mig. Jag grät av lycka då. Oj vad glad jag var. Jag trodde aldrig att jag skulle få en dammsugare av någon, någonsin.

Det var en jättebra present för övrigt - dammsugaren, inte bebisen, fast det hade också varit rätt kul med en sån. Någon gång.

Min present slash julklapp till Johan var en micro.

Jag gav honom ett rim och allt och det kom fram att det var en micro vi skulle få, men eftersom att de väger sjutton elefanter i kilon och lilla jag inte gör det så sade jag att det må hända vore så att han fick agera bärhjälp. Tanken som räknas, right? Då sade han att om det är en teknisk grej så skulle vi kunna vänts tills mellandagsrean, och då gjorde vi det. Men då hade jag redan försagt mig - jag ville ju själv ha en så jag blev lite för exhalterad och råkade säga vad det var. Oh well.

Sedan glömde jag bort det för ett par dagar och så kommer vi tillbaka till Stockholm och så har han redan beställt den. Han bar hem den själv också. Och betalade den själv. Hahaha. Varsågod god jul. En jättefin present, till dig från mig. Visst är jag snäll?

Jag tyckte det i alla fall. Tanken som räknas, eller hur? Ja och det var en bra tanke. Vi har kanske använt den tio gånger sedan jul för att vi alltid glömmer bort att vi har en micro och värmer på spisen istället. Hahahaha. Så orutinerat.

Nu ska jag vila en stund till och sedan fortsätta med städningen. Hur kan klockan vara fem redan?! Nå. Måste bara vila lite som sagt. Stänga mina brunögon. Hahahahaha.

Fattar ni?