En ledig, fantastiskt helg tillsammans har passerat och nu är det en ny vecka igen. Matteräkning, hälsopedagogik och en tur med cykeln om en stund, men först ska jag lyssna på #Tvillingpodden och vakna till liv. Träningsvärken är total i rumpa och bröst (haha), sedan lördagens löpning och gårdagens bänkpress där jag ökade till 30 kilo. Jag är nöjd. Tidigare kunde jag inte ens göra en armhävning. Inte för att det är riktigt samma sak, men ändå. Jag är nöjd, det måste jag vara. Tar ju nästan en tredjedel av vad min stora, sexiga man gör så jag kan ju i alla fall vara lite stolt ;-) 

Och två chins.

Och hålla mig uppe i chins-stången med en hand. Haaaha. Det går framåt.

På tal om det, så är den här bilden nedan så himla klockren. Jag köpte bröd här om dagen, första brödet på ett halvår. Det hände ingenting. Inget muller. Inget någonting. Men oj vilka tankar som började rusa genom huvudet. Jag har ju genom att utesluta gluten och många kolhydrater blivit av med ångest och oro, men nu i helgen har jag, trots att jag varit så himla lycklig, känt världens rädsla (igår). Och för första gången någonsin med Johan, en rivande, själaätande svartsjuka. Varför? För att han kallpratar med en tjej på gymmet. Han pratar för fan med många tjejer - och män - på gymmet, så egentligen kan vi vända på det. Hon pratar med honom. Så är det. Och jag blev så rungande svartsjuk så jag fick helt ont i magen. Japp, det erkänner jag. Och det är jag inte stolt över.

Och så har jag väl aldrig fått tidigare. Genom att utesluta gluten har jag bara varit lyckliga loppan, sådär som man ska må egentligen. Och nu med allt bröd. Hände ingenting i magen. Inget ont. Eller jo, ont gjorde det av en helt annan anledning, som jag hoppas raderas från mitt inre inom en snar framtid. För det är inte bra att må sådär. Helt utan anledning. Första gången jag kände sådär var på julavslutningen i nian och en tjej i sjuan sjöng så vackert från scen så jag fick rysningar där jag satt bredvid killen jag var ihop med. Nykär. Så nykär man kunde vara som femtonåring.

Vi båda tittade på henne där uppe. Och så sade han "hon sjunger så jäkla vackert". Bara det. Och jag såg på honom. Och jag visste. Det rev i hela kroppen. Jag visste att han skulle vara med henne. Jag visste det. Vi hade en knagglig relation där jag var den enda som satsade, nu idag, sju år senare satsar vi båda, Johan och jag. Det är på lika villkor. Vi är lika kära. Vi är jättekära och jag har ingen anledning att vara svartsjuk när han själv säger att det är mig han vill vara med, mig han vill hålla om och mig han vill somna bredvid varje natt. Tänk bara på Channing Tatum och hans fru. Om hon klarar det, måste jag klara av att flickorna på gymmet tycker att Johan är läcker. Det var bara... hennes sätt att prata med honom som rev i magen. Så lättsam. Så försiktig. Naturlig. Jäkla skit. Jag känner mig hemsk. Men jag tycker inte om henne. Jag kan inte göra det.

Bröd eller ej. Hemskt. Jag är ingen hemsk människa men jag kan bara inte. Jag ska aldrig mer äta bröd, inte på ytterligare ett halvår minst. Resten av mitt liv. Aldrig. Tankarna börjar rumla. Oron stiger, ångesten pyser ut genom öronen, precis som under första sommaren här i Stockholm när vi jobbade på Silja och jag åt bröd, även om det var grovt. Vilken jäkla ångest jag hade. Varje dag. Varje, varje, varje dag. Jag vaknade skrikandes på nätterna och knep ihop käkarna så att illamåendet skulle försvinna. Jag kunde knappt prata. Ändå pratade jag. Ändå skrattade jag. Ändå kom jag hem och höll hårt om Johan som strök mig över ryggen och sa att det är bara en sommar. Sedan skulle vi göra något annat. Sedan blev det bättre. När jag slutade på Silja, när vi flyttade till Täby och jag slutade äta bröd.

Bara upp med huvudet och se framåt. En cykeltur för inhandling eller en titt på en eventuell present till min man som fyller år snart. Han har gett mig så fina presenter genom de fyra år vi varit tillsammans, och därför vill jag också det. Jag vill ju att han ska veta att han är... allt det där jag någonsin drömt om. Men det vet han. Det vet jag att han vet. Han är mitt allt. Ända sedan den första dagen jag såg honom.... och jag visste.

Jag läste Elaines blogg tidigare idag där hon skrivit om den bästa sommaren i sitt liv som hon tillbringade i London, där hon även kärade ner sig i en av vakterna på stället hon jobbade. Och nu, arton år senare, bildgooglade hon honom på skoj och såg att han numera var en gift familjefar och hon blev sådär varm i hjärtat av vissheten. Hela Elaine är så härlig, varm och go och rå på samma gång och jäkligt tuff. Men den historien liksom värmde mig också. Två människors möte en gång en vecka eller en månad för länge sedan, och nu på spridda håll i världen, mitt uppe i karriär, familj, fritidssysselsättningar, och så öppnar man luckan bara för att titta ett kort tag och minns, våndas, ler eller fnyser. Det är så häftigt tycker jag.

Jag var aldrig den snyggaste tjejen under min skolgång, inte under något år. Jag var nog rätt söt på det där alldagliga planet, men inte mer än så förutom när jag log, för då lyste hela ansiktet upp. Men jag hade charmen, den sociala biten, det var aldrig något fel med den och det var den som gjorde mig intressant bland människor. Att le, att skratta med hjärtat, att skämta, att vara social, trevlig, intresserad, töntig, flamsig och allvarlig, precis sådär som jag är fortfarande. En salig, intressant blandning.

Jag hade mina "pojkvänner" likt alla andra, som höll i en månad eller två eller fyra, jag kärade ner mig i några stycken under vägen och var väl aldrig den som tog första steget. Ung och oerfaren och med vacklande självförtroende och yngst på skolan, så inte sjutton vågade man då gå fram till den där snygga killen som man tittat efter på avstånd men där blickar var allt man delade, varje rast, varje håltimme, när de råkade gå förbi platsen där man satt en sisådär fem sex gånger bara för att få titta lite? 

Och inte vågade han väl det heller. Så där satt man som ett fån i varsitt hörn av det runda bordet medan ens gemensamma kompisar pratade sinsemellan och där jag också gjorde det, förstås, för prata, det kunde jag. Och så vips övergick blickarna till försiktigt MSN-prat och många sms. Och jag visste. Och han visste. Men inget sade något. Sedan sade jag något, för jag måste säga det åt nån. Det blev åt min dåvarande bästa vän och hennes kille, som hon varit tillsammans med i massor av år, som även gick i hans klass. Och då var sagan slut. Den var verkligen det. Jag såg honom aldrig igen. Eller jag såg honom, men han såg inte mig. Genom mig, däremot. Tog omvägar. Jag var sexton år och skitarg. Fattade ingenting. 

Utseendet var kanske inte, just då, så högrankat på en tiogradig skala (precis som den första killen jag var kär i sade till mig när jag var 13 och som fastnade. Jag tänkte spela cool och säga att han var en sjua när hans syster frågade, och då sade hon att han tyckte att jag var en trea. Fy så ledsen jag blev, haha.) Men charmen hade jag. Insidan var det inget fel på. Om det var charmen som frätte sönder ytskiktet av vår vänskap och istället förvandlade det till avundsjuka vet jag inte, jag kan bara spekulera. Men något måste det ha varit. Och något måste de ha gjort.

Varför skulle han som var så snygg vara intresserad av mig? Hur hade de inte kunnat märka något? Jag vet inte vad de gjorde. Varken då eller nu, men något, uppenbarligen, eftersom han blockade mig och tog omvägar för att slippa säga hej. Sexton år och så jävla förbannad. De blånekade det. Faktum var att de inte sade någonting alls. Bara frågade, med änglaögon, "hur går det med...?" och jag antar, jag minns inte, att jag berättade för dem om det också. Suck. 

Och nu har det gått sex år. Jag snubblade över den killen på Facebook, inte långt efter att jag läst Elaines inlägg, av en slump när jag kollade in en helt annan random person som kommenterat någonting. Men inte kunde det vara han väl? Samma namn, men så mycket skägg, och dreglande barn på sina bilder? Och fru? Skojar ni? Skojar han? Men jo. Det var han. Och jag blev så glad. Glad att han hittade kärleken på riktigt, precis som jag gjorde, på riktigt. Jag har aldrig varit så lycklig som nu. Jag är så oehört tacksam och glad att jag träffade Johan och skulle inte vilja ha det på ett annat sätt. Men det är ändå rätt lustigt att veta att den blyga kille man var så intresserad av under första året på gymnasiet - killen som alla var intresserade av - nu liksom befinner sig mitt i den karusellen av familjeliv, jobb och fritidssysselsättningar.  

Jag brukar titta till Johans före detta flickvän ibland. På Facebook, för den är öppen. Även om jag ibland får den där ledsna tanken av att åh, han har varit med henne och tyckt om henne, trots att det var han som lämnade henne, så är jag ändå glad för hennes skull, också. Hon verkar lycklig. Hon ska snart ha en bebis med sin sambo. Jag känner henne lika lite som jag känner den där killen jag pratade om, men ändå blir jag glad på något sätt. Livet har en tendens till att ordna upp sig, var man än befinner sig, oavsett vilka val man gjort. Och det som var då skapade ju det man är nu. 

Vi är alla vuxna nu. Det känns konstigt att säga det, men det är sant. Min granne, barndomsvän och skolkamrat i 12 år har precis fått en dotter. Jag har älskat min man i fyra år. Vi börjar bli vuxna allihop. Och vilken känsla det är. Tänk att det har blivit folk av oss ändå, trots allt som hänt. Valen vi gjorde har format oss till de människor vi är idag. Och vilka människor sen.

Jag har funderat rätt mycket över en grej här i dagarna. Så när vi gick och lade oss igår kväll så viskade jag till Johan, så där som vi gör till varandra när Johan bara vill sova men jag kommer igång rejält med ordbajseriet. Varför är det så? Jag är som mest kreativ på kvällarna också, och har min peak just när det är läggdags. Märkligt. I alla fall, så sade jag till honom, "förlåt för att jag är inne i en bebis- och ringperiod just nu" och han svarade "Jadu gumman, det gör inget, för den perioden har bara varit i nästan fyra år nu". Haha..... 

I alla fall. I morse snörde jag på mig löparskorna efter en löpanalys på Intersport, dit jag ska återvända inom snart när min första lön trillat in - och for ut på en tur runt sjön. Jag lade mig raklång på den långa bryggan under pausvilan och lät solen värma mitt redan grisrosa ansikte och hörde måsarna skria i skyn och vågorna klucka mot kanten. Det luktade, andades, kändes som sommar.

Sen så låg jag där och lät tankarna åka förbi utan att egenligen greppa tag i dem. Jag lät dem säga vad de ville men lade ingen energi på att ta itu med det, det hade ju inte hjälpt dittills trots många om och men. Ljuden av sommar blandades av känslan av den långsamma längtan som brann i bröstet och så en rejäl dos vånda och ett försök att vara realistisk, som så många dagar förut. Men när hjärtat säger till...

.... Så hittade jag detta i huden där byxlinningen legat! När hjärtat säger till. Så. Jäkla. Jag-vet-inte-vad. Jag stod och tittade på det i flera minuter. Jag lovade ju här för ett par månader sedan att jag aldrig mer skulle gå emot min magkänsla? Ja, och nu bara... Ett hjärta på magen. Vad betyder det? Att hjärtat är med magkänslan, eller att jag ska lyssna på hjärtat i det här, för att magkänslan säger så? Märket var kvar i säkert en timme, trots att de andra strecken försvann. Trots en dusch och massor av vatten. Jag älskar sånt här, så jäkla häftigt och läskigt.

Nu kanske folk tror att jag inte äger annat än en randig klänning när det är det enda jag lägger upp, men den råkar vara favoriten här hemma just nu. Min älskade zebra-klänning jag alltid bär på somrarna är tydligen inte lika uppskattad av den andra i mitt hushåll, som säger att "det skulle vara som att sätta på en zebra", happ... Då får vi ta svartvitt i ett annat mönster, helt enkelt ;-)  

En annan - ny - favorit är Lindsey Stirling med Shadow. Att fiol kan låta så vackert och uptempo på samma gång. Den åkte raka vägen ner i min springlista så nu längtar jag efter morgondagens sega fötter som får vakna till denna, för det blir en långsam och längre tur när Johan farit till jobbet. Och sen matte. Och hälsopedagogik. Och besök av hyresvärden för inspektion och mätning av badrummet. Nervöst. Som tusan. Lika nervöst som hjärtat, som hamrar och pickar, sprängfullt av kärlek. Men när hjärtat säger till... får huvudet säga vad det vill.  Jag har ju ändå lovat det den gången jag föll illa och inte tog mig därifrån... jag kan väl inte svika det nu, inte när det gäller.... något som detta?

I used to think that I was strong
I realize now I was wrong
Cause everytime I see your face
My mind becomes an empty space
And with you lying next to me
Feels like I can hardly breathe

I close my eyes
The moment I surrender to you
Let love be blind
Innocent and tenderly true
So lead me through tonight
But please turn out the light
Cause I'm lost

Everytime I look at you

And in the morning when you go
Wake me gently so I'll know
That loving you was not a dream
And whisper softly what it means to be with me
Then every moment we're apart
Will be a lifetime to my heart

♥

Att vakna utsövd bredvid Johan är bland det bästa jag vet. Det bästa jag vet är ganska många saker faktiskt, men att slå upp ögonen och se honom le, det är inte mycket som slår det. Häggdoft och en stor bukett liljor på bordet är en annan känsla, en annan sak, även om det rör om någonting där inne vid åsynen det också. Små barn som tultar fram och hundar som blir så glada så svansen vevar som en helikoptervinge bakom dem så man är rädd att de snart ska flyga iväg. En liten ponny med slutna ögon medan jag kliar den på halsen. En lång och långsam löptur med Johan en tidig torsdagsmorgon när världen fövandlats till sommar. 

Och nu känns allting bra igen. 

Sådär riktigt jättebra, kill i magen-bra som bara en sån dag kan ge.  

Allergipillrerna jag började knapra igår drog upp den berömda rullgardinen flera varv. Var är tröttheten? Borta. Jag är pigg och glad, om än lite seg efter att efter gårdagens back-intervaller och förrgårens löpning. Men inte alls på samma sätt som igår och dagen innan det och dagen dessförinnan. Nu sitter jag och lyssnar på blivande bröllopsmusik (just det), eller bara gamla favoritlåtar som passar till en sådan dag. Johan har precis åkt iväg till jobbet, han jobbar till 23:00 idag, huja. Och jag ska fortsätta med matten och hälsopedagogiken uppgift fyra. 

Kanske att jag även tar en tur till Intersport och provar nya löparskor, jag är lite småsugen på det. Eller sparar pengarna till en ny cykel, som jag också är väldigt sugen på. En cykelsemester på Öland, alltså jaaatack. Eller vår resa. Eller... bara fortsätter le sådär lite lagom och hålla kvar vid känslan från när jag slog upp ögonen i morse. Det behöver inte vara mer än så. Inte idag. 

Idag har varit en sån där dålig dag. Bläää. Vaknade till när Johan gick till jobbet, trodde klockan var strax före åtta men när jag mullvadade mig utan glasögon till vardagsrummet var den inte mer än sju. Jag hade glömt att han skulle börja tidigare idag. Men somna om, det kunde jag inte. Och regnet bara öste ner - det regn som meteorologerna lovat skulle vara sol och arton grader, och vinden piskade regnet nästan vågrätt.

Trött, seg och varm efter gårdagens intervaller. Låg i soffan i timmar efteråt innan jag drog på mig mjukisbyxorna, de där leopardmönstrade som Johan älskar så mycket (obs: ironi) och försvann ner till tvättstugan och till ICA. Med byxorna på. Tur han inte var hemma, haha.

Fullt med disk på köksbänken hade jag inte bara gjort middag utan även bakad LCHF-bröd jag ska fila lite på inför nästa sats. Jättegott men det kan alltid förbättras. Disken fick vara. Pollenallergenerna gör mig loj och slö. Slemmar igen näsan. Men inte mer än så. Jag vill inte ha mer än så.

Disken är kvar. Jag är fortfarande loj och slö och har suttit ute och läst A Storm of Swords, tredje boken av Game  of Thrones-serien, den tjockaste av dem och med tusen fantastiska sidor, cyklat ett par km fram och tillbaka till Täbban och.... räknat matte. Säg hej till den trögaste människan ever. När Johan världens bästa Johan hjälper mig är allt så.... jag fattar i alla fall vad min hjärna tänker. Eller tvärtom. Men så fort han slutar tar det tvärstopp efter två tal. Kämpa kämpa kämpa.

Loj och slö. Dra upp gardinen någon. Imorgon blir det bibliotekshäng, CV-utskickande och förhoppningsvis grym träningsvärk efter kvällens spinning och Absolution. Johan jobbar 8-23 idag. Fy bubblan. Han är så duktig. Jag sitter på mina nytvättade, tighta brallor och önskar jag förstod vad jag skriver om och vad jag räknar.

Kanske ska ta en promenad innan gymmet. Så jag är färdigt uppvärmd. Kanske ro lite. En jättebra komplettering till löpningen. Mitt nya mål är 5 km på 25 minuter. Det ska gå. Jag ska kapa mitt nya rekord på 27:42 till augusti. Till juli. Därav intervallerna. Därav den extrema segheten igår och en önskan om att någon dvätte skulle lägga mig i ett badkar med lagom hett, lent vatten och hägg och lavendel och liljedoft. Här kan jag inte sitta, på mina snortighta byxor och idissla trots att jag är trött som... tröttast idag.

Sommaren är på ingång, Johans födelsedag, vår fjärde årsdag och massor av annat kul. Så ska man ta sig någonstans, antingen fysiskt eller psykiskt, måste man jobba lite för det. Så hejdå trötthet. Hej träningskläder och beslutsamhet. Jag klär i det. Jag kämpar för det. Ingen annan kan göra det åt mig. HEJDÅ TRÖTTHET!

När dagen är sådär härligt mysig och det är ljust fast klockan närmar sig nio. Majbrasa bland hundratals andra, armkrok med min finaste man och barn som springer fram för att grilla marshmallows. Planer inför framtiden och mys framför Firefly i soffan när vi kommer hem.

När en mardröm dyker upp och är så intensivt färgsprakande och tydlig. Den var så hemsk då, men nu i efterhand fnissar jag lite åt hur den slutade. Jag dog för att jag blev biten i röven av vår reparatör. Hahahaha. Sensmoralen i det alltså? Jag måste förresten dela med mig av den. Drömmen. Okej. Det var så här. Farmor och farfar och jag åkte för att titta på ett hus som ingen verkade bo i. Då farfar öppnade dörren förstod jag att det ändå bodde nån där. En demon, en ande, en zombie, och att farfar blev... typ. Märkt. 

Så vi smällde igen dörren och rusade därifrån det fortaste vi kunde. Jag hade en sensor runt halsen som Tyrion Lannister satt på mig, en slags... dödsmärkning, jag också. Så när den började lysa rött och larma hade jag bara sekunder kvar att leva. Och den kunde slå ut när som helst, jag visste alltså inte hur länge jag skulle leva....

Vi satte oss alla runt bordet hemma i huset i Nyborg för att njuta av kanske vår sista middag ihop. Mamma var gravid (förlåt) och det var som det alltid varit när vi växte upp. Ja alltså hon var inte gravid så många gånger haha men färgerna, stämningen. Farmor och farfar var där. Ruben och Johanna. Pappa. Mamma. Det var sommar, eller vinter, och solen lyste, och det var en... bra dag.

Så... insåg jag plötsligt att farfar smittat de andra. Dödsmärkt dem trots att de inte hade en sensor som jag... och han, pappa, min syster och hennes pojkvän drunknade under bordet, allihop....... Jag höll tag i pappas hand som hårt höll i bordsskivan och han såg på mig när han dog, vägrade släppa min blick, och sedan stängdes dem och han gled iväg tillsammans med de andra.

Mamma och farmor reste sig upp, här fanns ingenting kvar, ledsna, arga, och in genom dörren kom reparatören med en stege. Vi skulle tydligen renovera köket. Så mamma och magen och farmor gick snabbt därifrån medan jag inte kunde fatta att pappa och de andra hade dött och satt kvar, lamslagen av sorg.

Och jag reste mig också upp för att gå. Då sade reparatören att det inte spelade någon roll, och så bet han mig. I röven. Och sensorn började lysa.... åh nej... mamma... farmor.... Jag kunde inte prata. Inte andas. Jag såg på deras ledsna, arga ryggar medan jag också gled iväg och så viskade jag mellan tårarna "jag älskar er, glöm aldrig bort det" men de hörde det inte.... för drömmen började om och Tyrion Lannister lade sensorn om halsen på mig ännu en gång men nu var min familj fem personer mindre och drömmen skulle inte sluta förrän alla var döda.

Först och främst HATAR jag mardrömmar. Sen HATAR jag drömmar som börjar om. Speciellt när det handlar om mardrömmar.... och mardrömmar man drömt fleeera gånger tidigare. Dock inte denna, men i alla fall. Att den började om. BLÄ!!  Så jag var inte så munter när jag vaknade. Usch. Det höll på att bli morgon. Himlen hade ljusnat. Men det tog länge innan jag somnade om trots att Johan låg där intill. Pappas ögon i färskt minne innan han flöt bort tillsammans med de andra.... och allt hade varit mitt fel. Usch! Brrr!!! Positiva tankar nu!

Reparatören som BET mig i stjärten. Jävla as.

Gissa vad jag vaknade med? Sjuuuk träningsvärk/ont i höfterna efter den långa promenaden dagen innan, precis på stället där han bet mig. Äckel. Hahahaha. Dödad av ett hugg i rumpan..... Det händer bara i drömmarnas värld alltså!

Saker som jag tänkt på under de senaste dagarna:

Varför alla är så taskiga mot varandra i the Bachelor. Jag skulle inte vilja vara tillsammans med en man som snackar skit och baktalar varenda man han ser i rummet bara för att "han ändå kommer vinna allt".  

Varför alla LCHF-are ständigt strävar efter att vara i ketos. Det vill säga när kroppen går på fettdrift istället på för kolhydratsdrift, med väldigt höga ketonnivåer där andedräkten luktar aceton och där hela kroppen rasar ihop vid intag av kolhydrater. Att vara i ketos är ett tecken på svält (insulin- och kolhydratsbrist). Skulle jag ha ett ketonvärde på 8.0 skulle jag vara död eller i det mesta döende. Ju högre ketonvärde, ju troligare är det att man snart kommer drabbas av blodsyraförgiftning. Det kanske inte är riktigt samma för friska människor, men ändå. Jag fattar inte.

Varför alla nya LCHF-are rasar eller inte går ner ett enda kilo i vikt - och sen är så förvånade. Jaaa, få se, hur kommer det sig? Jag äter fem hundra kolhydrater om dagen och har gjort det i fyrtio år och sen dagen efter äter jag tio. Klart att kroppen ställer in sig på svältdrift och därför gör sig av med så många kilon den kan, eller håller hårt i de få den redan har. Börja långsamt, är det någon som hört talas om det? Nej. Och vad folk rekommenderar för att råda bot på det? "Mer fett, dra ner på kolhydraterna". Ok....

Varför det står i reglerna på en LCHF-grupp att "alla vi som äter någon form av lågkolhydratkost är välkomna här med tips och recept" och jag har en halv banan i min smoothie på morgonen, och admin genast säger att jag inte kan rekommendera den till andra för att den inte följer gruppens regler. Ok. Det är fortfarande lågkolhydratkost för mig, står klart och tydligt i reglerna. Men ok. 

Varför det står i samma regler "bilder på godis, kakor och vanliga tårtor etc tas bort på grund av att det kan trigga begäret", när admin lägger upp en bild på Nestlés chokladpuffar och säger att det är okej för att ingen triggas av en sådan bild. Ok... Regler är till för alla tycker då jag... Men ok.

Varför det, i samma grupp, av "experterna" sägs att man inte ska äta mer protein än man vill väga, att man ska räkna och hålla koll på kolhydrater, fettprocent och föra in det i en app. Varför då? Ät och må bra säger jag. LCHF handlar om så ren mat som möjligt och där man varken behöver mäta eller väga eller dissikera någonting av det man gör eller äter. Det finns andra dieter för det. Inom LCHF behöver man inte mäta och väga, det är ju det som är grejen. Men... ok.

Och varför ska jag bara äta ynka 50 gram protein om dagen? Vet ni hur lite det är? En enda bit ryggbiff och sen "ska" jag inte äta varken korv, bacon, mjölk, grädde, broccoli, adra grönsaker, ägg eller ost under resten av dagen. Vad sjutton ska jag äta då? Men ok....

Jag borde kanske omformulera "saker jag tänkt på under veckan" till "saker jag stör mig på att denna grupp sitter och säger till nybörjare". 

Det var en kvinna som bad om förslag på hur hon skulle göra då hon helt tappat orken när hon är ute och springer. Hennes ben är som tegelstenar och hon orkar ingenting, och hon har ett lopp som väntar inom kort. Ta en banan före passet, eller ät rotfrukter till middag dagen innan, föreslog jag - för det brukar fungera för mig, och det är, om man nu måste vara så jävla bajsnödig, inom ramen för LÅGKOLHYDRATKOST som gruppen enligt gruppnamnet och reglerna klart och tydligt förespråkar. 

Då säger samma admin som alltid motsäger sig allt jag gör "Rotfrukter hör inte hemma inom LCHF. Och bananer hör verkligen inte till LCHF och är inget man ska rekommendera en löpare".

Ok................................................

Jag ger mig. Jag vet ju ingenting om det där. Jag har inte diabetes, jag äter inte lågkolhydratkost eller vad man nu kan kalla det, visar man upp en halv sked rårivna morötter blir ju bilden nästan borttagen för att det kan trigga, jag tränar inte och jag springer definitivt inte tre pass i veckan, så jag vet ju ingenting alls egentligen. Sorry, förlåt, my mistake! Jag räknar bara kolhydrater och är i ketos, för det hjälper ju mot allt.