Jag känner mig lite som Bridget i Systrar i Jeans just nu. Hon har allt hon vill ha, får det där sista hon verkligen önskade sig, och ändå är det tomt. Ändå känns det inte bra. Jag har allt jag önskar, de senaste månaderna har varit riktiga toppvinster i lotteriet som heter mitt och vårt liv, med fullpoängare nästan varenda gång och jag kan knappt fatta att det är mig det handlar om, att jag får ta del av allt der. Jag kan luta mig tillbaka och slicka i mig all glädje och tacksamhet och lycka som en katt slickar i sig grädde, så nöjd. Och ändå är jag bara... ledsen.

Jag skriver om en tid sedan länge bortglömd, om två älskande som inte kan vara tillsammans på grund av rädslan att det en dag ska slitas sönder, att det förflutna ska hinna ikapp dem. 

Jag spelar ett spel långt ute i rymden och kollar på videor och ryser ända in i märgen av hur fantastiskt det är och lyssnar på ord som fastnar långt in i hjärtat, och blir helt knäckt. 

Jag vet inte varför jag är ledsen.

Jag är förkyld med feber och det river i mig av olust att ringa igen, och säga, igen, "jag måste vara hemma", bara en vecka efter att kontraktet är påskrivet. Stress? Onormal stressnivå? Allergi? Jag har ingen aning. Så jag krigar mig igenom mitt mående, åker till jobbet och älskar att vara där, det är så himla underbart. Sen kommer jag hem till Johan och allt är återigen så underbart, och jag tar ett steg tillbaka och bara händer detta mig... Hur kan detta fina fantastiska vara mitt?

Jag tänker på tid.

På Tali'Zorah när hon i slutet darrar på rösten: "I want more time", och man vet att man ska dö ifrån henne, ifrån dem alla som följt mig i flera år, flera spel. Avsked. Avslut. Shepards röst som bryts när hon säger "I don't know what I'd do without you" och hjärtat bara mals sönder i bitar. 

Sen, mitt i allt, skrev min gamla vän J ett inlägg på min sida, precis när tårarna hopade sig i ögonvrårna och jag inte visste vart jag skulle stoppa dem - tillbaka, eller ut, och gråta över ingenting. Det är lättare att gråta när man har någonting att gråta över, när man vet vad man är ledsen för. Jag vet inte det, så tårarna kändes bara fel, konstiga, så de trycktes tillbaka. Bara några ord, precis i rättan tid, när de behövdes som mest, och då skrev jag tillbaka trots att det gått så länge sedan vi sist sågs.

Sedan skrev hon detta.

"Åh.. det är så jobbigt det där när man inte vet varför det gör så ont ibland. När man anser att man ska vara lycklig men något ändå skaver inombords. Det är okej att känna så, så det är bra att du accepterar att dom känslorna finns. Även om du inte förstår varför. Jag tror att ibland när allt i livet är så fint och man ändå är ledsen så är det för man någonstans inom sig inte anser att man är värdig den lyckan. Man är sin värsta fiende och det kan visa sig i sådana stunder."

Och nu vet jag inte vars jag ska stoppa dem längre. De ryms liksom inte där inne, hjärtat tar för mycket plats, det bankande hjärtat som gör så ont fast det borde dunka av eufori istället, ridande på tacksamhetsvågen av allt det som jag har runt omkring mig. Herregud, jag är ju knäpp. Och ledsen. Och förkyld. Jag vet inte varför. Jag vet inte varför jag inte mår bra. Men det löser sig säkert. Det får ta tid. Tid... En av de mest värdefulla sakerna vi har.

Älskade fina hälft, vad jag är glad att jag har dig ♥

"I wonder, do we all know where we belong? And if we do, in our hearts, why do we so often do nothing about it? There must be more to this life, a purpose for us all, a place to belong. You were my home. I knew from the moment I met you, that night, so many years ago."  - Sarah Jordan

Kanske är det för att jag cyklat och trampat över så många K- och V-brunnar jag hittat (kärlek och tur), kanske för att jag gjort ett bra jobb, eller för att jag hittat min plats och för att jag älskar det jag gör med en sådan där molande, härlig känsla i magen över alla kramar och gos och frågor och inbjudande till lekar och kortspel och konferenser och möten; och för att de ser det, de märker det, de berömmer mig för det. Men vet ni vad? Vet ni vad som får mig att tjuta av glädje när ingen hör?

Jag har fått fast jobb. Tillsvidaretjänst. Kontraktet är påskrivet, händerna är skakade. Så. Fantastiskt. Glad.

Och tacksam. Alltid tacksam. Jag rider på vågorna av lycka och glädje och kramar min man extra mycket på kvällarna när han kommer hem och vi får äta middag tillsammans och somna i ett virrvarr av armar och ben (sådär mysigt under en filt framför Terminator eller en serie som vi ser om kvällen därpå). Det känns som att allting ordnar upp sig nu med boende och jobb och dagtid och drömmar och en kärlek så stark, så benhård till den fina mannen i mitt hushåll, i mitt liv.

Nu ska jag slinka in i duschen och lägga mig på spikmattan innan Johan kommer hem, uppdaterar mer imorgon eller någon annan dag. Dagarna går så snabbt, kretsar kring jobb, Johan och min bok - men oj så jag njuter. :-) Fast jobb, så underbart det känns. Jag är bra på det jag gör. Banne mig, jag är faktiskt det. Jag är en fröken.

”Det är så man gör för kärlekens skull”, sade Helene med låg röst. ”Man offrar, man kompromissar, man lägger sig, man kämpar bara för att få känna glädjen, triumfen, i att lyckas, i att göra den man älskar lycklig. Ingen kvinna vill väl någonsin höra att man är för bräcklig för att kunna föda barn. Inte en kvinna som just gift sig och är påväg att starta ett liv tillsammans med någon på en sådan avlägsen plats som Västernäs.”
    ”Han älskade henne ändå. Han sade att det inte gjorde någonting, men det är klart att det ändå gjorde. Hon sade, skrev, att han aldrig nämnde det, men varje gång hon pratade om barn blev han förbannad och gick därifrån.”
    ”Det smärtade honom. Det gjorde ont. Att vilja, men inte kunna, inte få. Det långa ledet av Silversvärd skulle dö med honom, vad än han gjorde.”
    ”Men hon gick emot honom. Gick runt honom, gick runt det. Han ville, alltså ville hon. Ta och ge. Hon var tvungen. För hans skull, för sin egen.”

    Jasmine sade sig att det blöta som plötsligt fanns där i ögonvrån i själva verket var regnvatten från det delvis öppna fönstret sedan hon slängt ut ett bananskal. ”Så hon blev gravid, utan hans vetskap. Hon var villig att offra sitt liv för en arvinge, för en son. En framtid."

      Helene suckade till, trummade med fingrarna över ratten medan hon väntade på att orden skulle hitta tillbaka till sitt normala tonläge. ”Jag satt uppe i tre nätter i sträck och läste den där fördömdade dagboken, visste du det? Jag kunde inte lägga ifrån mig den, trots att det gjorde så ont att läsa om allt det där. Och Johannes fick aldrig uppleva det, eller henne, hann aldrig få veta vad hon gjorde för honom, för dem. Så fruktansvärt, jävla orättvist.”

© Silversvärdsskeletten, 2015.

If I lived a million lives

I would've felt a million feelings

and still would I have fallen

a million times for you

 - r.m drake

Pust och stön, full av energi fram till skogsbesöket och ett antal tjattrande, öronstängda barn och där dog alla planer om att ta sig ut i löpspåret. Men nu är jag hemma, i soffan med en tekopp och har precis ätit middag - smola och en korvbit, fast det måhända blev stockholmsversionen då jag försöker sluta med gluten igen och bara hade corn flakes hemma. Nåja. Solen skiner, benen värker efter lördagens kortkorta löptur och jag är slut, men alldeles tillfreds. När energin kickar in ska jag röja upp i köket, göra det fint här. Igår var vår fyra år och två månader-dag, eller som jag märkte när vi nästan skulle gå och sova - femtio månader. 

Så nu när Johan kommer hem kommer diskberget efter gårdens middag att vara ett minne blott, diskmaskinen snurra på sista minuterna och köket dofta fräscht av såpa och vara skinande. När energin kickat in. Fem minuter till, sedan kommer det krypande, anfallande, det där sprittet i benen, i magen, som drar mungiporna uppåt och fyller hela kroppen med glädje. Sockerruset, än mer markerat nu efter diabetesdiagnosen. Men i alla fall... Jag ska städa och göra fint för Johan jobbar en timme längre än mig och är piggare än mig och ska träna. 

Älskade fantastiska. Det kittlar i magen, det rör någonting djupt där inne när jag tittar på honom, när jag smyger upp vid hans sida när han sover på morgonen - idag var den första på lääänge jag kunnat göra det - och han är sådär varm och fin. Femtio månader. I femtio månader har jag fått leva tillsammans med den vackraste, finaste personen som tänkas kan. I femtio månader har jag älskat honom. Det slog mig ju som en säck cement den där gången när vi först träffades, det har jag berättat många gånger förut. Kärlek vid första ögonkastet. Attraktion. Någonting mer.

Men det var inte den där känslan av "kom hit så har vi lite kul" som plöjde genom min kropp som en vinterstorm som tog andan ur mig när han uppenbarade sig, sådär som man kanske vill och kan tro när en översnygg, muskulös man kliver ut rakt i ens bröstkorg och det är öken på kärleksfronten. Det svarta håret, skäggstubben. Det där sexiga leendet, de glödande ögonen. Hans röst. Nej, det var någonting mer, någonting djupare, som nitade fast mig vid golvet där jag stod. Något som såg rakt ner i min själ och viskade "där är du ju, jag har väntat på dig i hela mitt liv." Så naturligt. Så rätt. Och cementsäcken föll rakt ner i skallen, dammade till hela min identitet.

Jag tittade på honom, kved åt hans uppenbarelse varje gång hans ögon mötte mina under de kommande veckorna. Vad skulle jag göra med all den där hettan, det där självklara här är mitt liv ta det jag vill inte ha det utan dig det kan aldrig mer bli som förr, jag kan inte sluta titta på dig? När jag hela tiden kände det där klickandet, bultandet, fördjupas för varje dag, varje minut, för varje mail som senare damp ner i inkorgen. För varje spontant "men är du här"-träffar på stan som hotade att sätta brand på hela mitt inre. Vid alla vakna MSN-nätter där jag leende tog mig igenom arbetsdagen med fyra timmars sömn i bagaget. Alla skratt, skämt, diskussioner. Hans mjuka, varma närvaro. Där jag var, där var han. Där han var, där var jag. Som magneter. 

När han kysste mig den där första gången, grabbade tag i mina handleder och förde ner dem och sitt ansikte mot mitt, kunde jag svära på att det där klickandet bara lade sig ner på sin plats, där det var ämnat att vara, att stanna, att växa, att leva för resten av sin livstid. Så naturligt, så glasklart. Och jag minns att den där säcken cement ramlade över mig ännu en gång sedan han höjde huvudet och såg på mig. Bara såg på mig. Där, och då. Jag bara... visste. Utan krusiduller, utan en tanke på att hålla emot eller spela svårfångad. Gör om det där.

Här är mitt liv. Ta det, jag vill inte ha det utan dig. Jag vill leva det med dig. Binda samman mitt med ditt, se världen genom dina ögon. Fläta samman fingrar och hud och säga samma saker och tänka samma saker och kura ihop mig vid din sida när jag sover. Låta din kroppsvärme vagga mig till sömns. Varje natt. Alltid, alltid. Det är du. Det har alltid varit du.

A million years from now,

my heart will ever hold you.

Och så. 

Puss!

Jag vet inte hur många gånger man suttit under en diskussion om det ena eller det andra och sagt "förlåt, men jag tycker faktiskt att..." och bett om ursäkt i förväg? Ta inte detta fel, förlåt för att jag anser att det är såhär, jag är ju då lite speciell, jag har alltid, när jag växte upp, använt lika många förklaringar till ens åsikt som inte passar in i mellanmjölkslandet som anledningar till varför jag oftast ibland tackar nej till alkohol. Jag går på pennicillin, jag kör, jag vill inte bli bakis, jag vill sova länge, jag kan ha kul utan, jag har ingen lust, jag har diabetes. För gör man inte som alla andra så ska man genast ursäkta sig. Komma med en förklaring om varför man tänker i andra banor. Varför det? 

"Jag äter inte bröd för att jag inte mår bra av gluten, eller socker." Och ett kolhydratkrig startar. Folk med sockerglans i ögonen tittar sig förskräckt omkring, slår genast på protestera-knappen, griper tag i det enda som kommer flygandes; oförståelse, när beroendet talar. Rör inte mitt socker! Och så säger de: Jag skulle aaaaldrig klara av att vara utan mitt älskade kvart i tre-fika.  

Jaha, säger jag. "Jag äter lågkolhydratkost för att jag mår bra av det helt enkelt." Och kolhydratkriget eskalerar. Hur fungerar du? Är du inte lite sur nu? Det är kolhydrabristen det. Ta en banan, hjärnan går ju på tomgång. Jag skulle aaaaldrig klara mig utan min havregrynsgröt varje morgon. Vad äter du då, människa? Sallad och en bit kött? Det blir man ju inte mätt på. Vi måste ha socker för att överleva. 

Samma där. Samma envisa frågor, samma tröttsamma bortförklaringar, för att vi inte ska vara annorlunda i detta land. Är vi annorlunda åker vi ut. Fotbollsträningarna i ettan och tvåan på lågstadiet. Jag var inte en av de bästa, så jag fick inte bollen. Sofie var inte alls bra på idrott (det var du inte, och det vet du - men så jäkla fantastisk på att gå din egen väg) och ingen ides ens titta när det var hennes tur att hoppa höjd- eller längdhopp. Så jävla äckligt gjort.

Jag gick min egna väg, och blev antagligen kallad lite lätt konstig. Mina föräldrar blev kallade mycket konstiga, pompösa, fina, vad-tror-de-att-de-är för att de ibland sket i fotbollsträningarna alla andra föräldrar alltid, alltid hängde med på. För att de vände sig om när någon försökte sätta sig över dem. För att de slog emot. Kom med egna åsikter, tankar, idéer, drömmar. 

Är man annorlunda åker man ut.

Min syster. Jag. 

Jag har alltid gått min egen väg. När skolan skulle skidra runt Båtön, den gudsförmätna ön med noll glid under skidorna och kall blötsnö upp över vaderna så for jag och Sofie åt andra hållet, åt höger isället för åt vänster. När folk köper Michael Kors styr jag mina Din Sko-skor in på Åhlens och köper en väska därifrån. När folk dricker vin och går på fester och på Stureplan och tävlar om vem som är snyggast ikväll sitter jag i min fluffiga morgonrock och myser med min man eller skriver eller spelar. Jag orkar inte med ytlighet. Jag kan inte med ytlighet. Paradise Hotel, Idol, jag dör åt sånt, jag hatar det. Den som är annorlunda åker ut. 

Den som inte gör som man ska, som alla andra gör, den som inte tycker likadant eller agerar likadant eller beter sig likadant, åker ut. Är man annorlunda åker man ut. 

Men vem gav "folk" rätten att säga att jag är konstig, knäpp, annorlunda, hon-tror-att-hon-är-nåt? Varför ursäktar jag fortfarande vissa av mina åsikter bara för att det inte är så "alla andra" tycker? 

Är man annorlunda åker man ut.

Är man annorlunda är man modigare än skräpet som de flesta procenten av mänskligheten tryckts ihop till, en uttrycktslös form av ansikten för att det är så man ska bete sig idag. Man ska inte ha åsikter, speciellt inte om sånt som rör andra människor. Man ska vara så politiskt korrekt att tårna kröker sig när man somnar på kvällen.

Åt fanders med det. Åt fanders med dem och det allihop. Jag har aldrig varit sån. Jag har aldrig betett mig som alla andra. Jag är inte ovän med samhället, jag beter mig inte som en hemlös. Jag är normal, helt normal, bara att jag går min egna väg och aldrig mer tänker ursäkta något jag tänker på eller gör som inte passar in i mallen. Det tänker jag inte göra. Det är slut med det.