Det börjar bli tomt på hyllorna nu, lägenheten är ett enda stort kaos och jag ligger därför i soffan nu efter en vi-skiter-i-det-här-en-stund-och-går-och-tränar-istället-aktivitet. Så nu ligger jag här och tittar på kaoset istället för att bidra med lättnad eller påfyllnad. Vi har packat hela dagen, lastat flera IKEA-påsar på cykeln och kört iväg way over maxbelastningen. I en välkommen värmebölja som varade i ungefär en timme haha.

Har man ingen bil här i Sockholm (hahaha, såg inte felstavningen förrän i morse, så kul) så får man ta det man får. Det man har. Och vi har en vit Postkodcykel. Den är bäst. Jag behöver inte ens trampa på den, den kör ändå. Upp och ner för alla backar och så är vi framme. Helt utan - nåja - ansträngning. Fattar inte varför Johan alltid är så svettig efteråt?

Mina armar är som gelé nu i efterhand, ryggen öm efter kilometer i fel vinkel för att hålla kvar alla påsar och väskor. Vi kastade in handduken någonstans mellan här och där, gick resten av vägen och en tant som snällt påpekade att den låg där på vägen fick oss att vända om ett par meter. Säg inget åt farmor. Den kommer ifrån henne. Och det var inte meningen. Att slänga in handduken alltså. Inte redan.

Imorgon kommer flyttbilen. Eller ja, vi hämtar den själva. Och kör den själva. Lastar i själva. Men i alla fall. Imorgon kommer den. Imorgon kör vi. Inatt blir sista natten här i Viggan, och det känns helt sjukt att det redan gått två år sedan vi stövlade in med alla väskor och påsar som vi tagit via kollektivtrafiken (ska se om jag skrev nåt kul om den historien, för det var så jäkla roligt). Nu ska jag återgå till mitt liggande. Haaaha. Soffliggande. Trött efter gymmet, hungrig och mör i kroppen. Det får man vara. Njuter av det sista av denna lägenhet och utsikt. Råkade visst få med den glada blomman också. Säg inget åt mamma.

Det var en olyckshändelse.

Vår kära fuschia-färgade blomma förvandlades till ledsna, bruna.... ja vad de ser ut som får ens eget huvud stå för. Och den olyckshändelsen stavas Göteborgsresa och söderläge. Haha. Oops. Säg inget till min mamma. Bara titta på utsikten. Vädret. Hurra. Den svenska sommaren är den bästa dagen på hela året, helt klart. ;-)

Med en vecka till godo, efter tre veckor semestrande i Kalix, Piteå och Göteborg och Sockholm har vi nu blivit med ny lägenhet. Kontraktet skrevs på idag och vi flyttar in så fort flyttlådorna är fullpackade. Idag, imorgon eller någon annan dag, men de blanka nycklarna dinglar över kroken i hallen invid kartonger, ouppackade väskor och två års minnen. Det känns så skönt. Äntligen kan jag och vi slappna av, med några dagar kvar på semestern. Fattas bara att solen kommer fram nu och bjussar på några nya soldagar, men man kan inte få allt. 

Den bästa fyraårsjubileumpresenten jag kunde önskat mig. Gud så skönt. Vi kom hem igår kväll från Göteborg efter nästan en vecka med sightseeing, biobesök, skratt, spelande i många timmar till mitt i natten någon gång som resulterade i en sovmorgon till elva. Jösses. Jag har inte sovit så länge på år och dar. Och så träffade jag min Instagram-vän Linéa, synd att det inte hann bli fler gånger men nästa gång vi åker dit så. 

Jag älskade för övrigt Göteborg. Jag tror jag gillar den mer än Stockholm för att dit åkte jag med vilje, hit åkte jag under tvång. Ta jobbet som erbjuds eller stanna hemma i Kalix utan jobb, ungefär. Stockholm har bjudit på många fina minnen också, men den första sommaren var kantad med så mycket ångest jag aldrig lät pysa ut. Jag knep ihop käkarna till läpparna vitnade för att ingen skulle se mina tårar, mina panikångestattacker eller mitt illamående. Jag gillar Stockholm. Täby. Jag vill gärna bo kvar här. Men Göteborg, åh så fint.

Där skulle jag gärna också bo. Jättegärna. Vi körde förbi Trollhättan också ett par timmar och jag fick se staden, byn, där min mamma växte upp. Till och med skolan och huset. Och min fina moster. Men sedan åkte vi tillbaka till själva stan, Göteborg, och jag bara jaaa... här vill jag vara. Så mysigt och lugnt även om de var fullt av folk. Ja, där vill jag vara.

Med Johan. Här, där, någon annanstans. Vi två. Tillsammans. Jag vet att jag berömmer honom och vårt förhållande ofta, att vi kramas och pussas mängder varje dag. Att vi sover tätt hopslingrade och ofta har ensamtid tillsammans. Att jag saknar honom minuten jag går utanför dörren. Att han driver mig till vansinne, men samtidigt är min klippa, min stöttepelare, mitt allt. Men ingen har hållit mitt hjärta så som han gjort, sen minuten hans ögon mötte mina. Ingen har fått mig att känna som han. Och om ett år, fem år, trettio, vill jag titta tillbaka på dessa dagar, inlägg, och minnas hur mitt hjärta var sprängfyllt av kärlek och lycka för honom och för oss. 💑💋💖

Göteborg blev det och i Göteborg är vi, lagom möra i fötterna efter gårdagens strapats och dagens Trollhätte-sightseeing hos min fina moster med familj. Igår kväll spelade vi Talisman till klockan nästan var två då vi efter fem timmar avbröt för sömn. Imorgon hämtar vi upp numero tre av syskonskaran och då blir det Liseberg, förhoppning om sol och varmt väder och mer vandring, mer Talisman. Och mer turistande, jag vill till Botaniska och bara vara. Ta på mig mina lysande ljusgröna Asics och promenera runt i en vacker stad jag redan tycker om så mycket.

Några bilder får stå för dagarna som gått och så skriver jag mer när jag kommer hem. Den där grejen jag nämnde under en kväll i Kalix, att jag skulle säga något om något... Jag ska skriva mer om det snart. När jag får. Jag jobbar på det. Haha...

Ledighet är ett ord som ofta dyker upp här i bloggen nu - när inläggen väl ploppar fram - och det är det ordet jag mumlar för mig själv när jag sitter med ansiktet mot den dyrbara solen, springer en långsam runda runt kvarteret eller slår upp ögonen i mitten av natten och det enda som hörs är surrandet av en envis mygga. Ledighet. Norrbotten. Här finns det gott om mygg, flygfän, regnmoln och isvindar trots att vi enligt kalendern befinner oss någonstans i mitten på juli. 

Jag sitter vi datorn för första gången på över en vecka nu och allting känns så ovant. De sociala medierna har fått sig en bild eller två under veckan, via telefonen, och datorn är ett stort åbäke jag inte har tid med. Vi gör inte så mycket, men ändå rusar tiden iväg. Det är shoppingturer, restaurangmat, grillmiddagar, cykelturer och springrundor och Luleå-resor och bastu mitt i sommaren, två gånger till och med. Ikväll ska vi ut till stugan och jag tänker trotsa vindarna och ta på mig den vita spetsklänningen jag köpte inför pappas och min egen födelsedag. Får åka utomlands i höst istället. Fånga värmen.

Tjocksockar är inte det minsta ovanligt, lika lite som långkalsongerna eller den tända brasan är. Jag fryser aldrig om fötterna men här gör jag det. Tjocksockarna är mitt favoritplagg just nu. Tajta, snygga nattlinnen i spets och siden och raggsockar på fötterna och det är så det är. Tänker tillbaka på värmen vi lämnade och önskar vi tog den med oss. Önskar så mycket. Njuter, men önskar ändå. Sådär som man gör när någonting är osäkert. Tre veckor kvar och vi har inget boende fixat, det boende vi hade fixat var en sniken hyresvärd - jag vet inte om sniken är bondska eller kalixmål men hon var fan sniken - och nu är vi tillbaka på ruta minus tre igen och här är vi, på semester, långt bort från storstan och försöker njuta så mycket det går. 

Sen kollade vi igenom en herrans massa fotoalbum från när husets barn var små. Och då menar jag allt ifrån gravidmage-små till nykläckta och storögda till mellanstadieåldern. Det rasslade rejält i livmodern under tiden, som en jäkla maracass lät det, en skallerorm på prärien som just har funnit sitt byte. Åh gud, vad jag längtar. 

Semester. Nu och då. Gammalt, nytt, det som var, det som komma ska. Minnen, historier, någon som skapade dem, någon som skapar nya. Gamla minnen gömda i en byrålåda som får nytt liv när de tvättas rena och får glänsa i solstrålarnas sken, bli ihågkomna. Dåligt väder. Sämsta vädersommaren på länge. Brasa, bastu, bilbingo. De fyra senaste dagarna med varsin bild. Bästa. Trots vädret.

Imorgon skriver jag mer. Sen. Snart. Och.... kanske, kanske delar med mig av en nyhet.... Här och nu, vi två. Semester. Ledighet. Tillsammans. Det bästa av det bästa. Sov gott!

Lång radiotystnad. Jag hörde att det kallas semester, värme, resor och goda middagar med goda vänner. Vi åkte på en kryssning i helgen och njöt av skaldjur och Finlands vackra väder, sedan kom vi hem, tog en lång promenad och snart hittade även värmen hit.

30 grader i skuggan och man var, är, ständigt svettig. Varm. Årets första bad togs idag. Kallt men skönt. Sedan solade vi. Tränade. Brände oss. Kom precis hem. Jag körde så hårt så jag ligger i soffan som en säck potatis och orkar inte röra på mig. Värme plus diabetes plus dygnslånga svettningar plus kryssning och alkohol är inte bra för blodsockret eller saltbalansen.

Fy jag vill inte resa på mig förrän Resorben verkat klart. Alla muskler värker. Gör ont. Musklerna darrar. Ångest. Varför? Saltbrist. Sockerberoendet som kommit tillbaka. Alla kolhydrater. En lägenhetsvisning vi råkade sabba. Framtiden. Allt sånt. För hård träning. 1-10 övningar, tio gånger om. En gång bänkpress, militärpress, benböj. Sedan två gånger. Allt. Sedan tre. Allt. Fyra. Fem. Sedan tio. Tio allt. Tio bänkpress. Tio militärpress. Tio benböj med kettlebell. 21.45 minuter klarade jag det på. Hur många övningar blev det totalt?

Hundra?

Jag vet inte. Hjärnan värker. Trött. Ont i magen på grund av saltbristen och träningen. Kanske mår jag bättre snart. När jag orkar röra på mig igen. Det känns så skönt här.... skulle kunna somna såhär. Under filten fastän det är 23 grader varmt trots att klockan är snart tolv.

Kanske för att vi bränt oss. Jag. Bränt mig. Jag smorde in mig. Glömde rumpan. Haaaaha. Aj. Aj. Lite lätt värmeslag kanske.

Alldeles för trött.

Hörs mer senare.

Nu njuter vi av semester.

Jag ska bara säga att jag älskar denna bild på oss. Ögonblicksbild. Jag tryckte mitt ansikte mot Johans bröstkorg och såg så tjock och lycklig ut när vi klev ombord att vi var tvungna att köpa den sen när de hängde fram den. Det var världens finaste helg, och nu till helgen åker vi hem.

Ska bara.... vila lite först.

På lördag är det exakt fyra år sedan jag träffade Johan för första gången på riktigt, första gången jag klev in på Silja för att påbörja min anställning som resekonsult. Det var döhett ute, temperaturen hade skjutit i höjden och shortsen klibbade mot magen och låren. Inga femton, sexton grader och mulet där inte. Jag hade mött honom som hastigast under min arbetsintervju, och det var där och då han fullkomligt knockat mig med en säck cement eller något trubbigt, för så fort jag såg honom igen dundrade cementsäcken ner i huvudet igen. Där och då uppfanns för övrigt LRS. Lyckorussyndromet.

Ni vet, när man är så extremt lycklig och kär så man sitter där och klappar händerna inombords och kvider när känslorna ramlar ut ur näsa och mun och öron och man rullar fram och tillbaka på stolen när man inte kan vara stilla - fastän det inte syns så mycket. Och kvideriet fortsätter när han tittar på en, pratar med en, pratar över huvudtaget, finns till, existerar, kommer inom synhåll. Fyrar av ett leende. Då exploderar hela kroppen. Jag satt och dreglade i flera veckor över det leendet, haha. 

Där jag var, där var han. Som magneter. När jag rörde mig, rörde han sig. När jag höjde blicken såg han på mig. När han såg på mig - likadant där. När jag flabbade om töntiga saker med min nya bästa kompis var han där bakom och frågade vad som var så kul. När jag behövde hjälp gick jag till honom. Hörde honom förklara. Tittade på honom. Och det retarderade sälen inom mig dansade så hela magen vred sig. Alla hemliga mail. Mer leenden, mer LRS. Alla "nämen är du här"-möten på stan.

Jag vet än idag när det var som han såg mig i ögonen för första gången, sådär djupt in i dem så han nuddade någonting långt där inne som ingen annan någonsin har rört. Jag vet var vi befann oss, vad vi gjorde och vad vi åt och var vi satt och vad han hade på sig för tröja.

Vi såg hälften av Interstellar igår och jag bölade som en väldigt ledsen och berörd liten gris. 

Fyra människoår är två sekunder i en annan värld. Fyra människoår är niotusen månader i en tredje värld. Hur ska jag kunna få nog av honom? Hur ska jag kunna sluta vara så fantastiskt förälskad varje gång han ser på mig eller ler eller slår upp ögonen om morgonen eller skrattar eller skämtar eller lagar mat? Eller slafsar i sig mat. Eller lägger skräpet på köksbänken fastän soppåsen är en meter bort. Eller diskar "litegrann". Han kom in i mitt liv som en virvelvind och jag föll för honom utan att hinna tänka efter, utan att kunna stoppa det, och jag har aldrig ångrat mig ens för en sekund att jag tog tag i det och honom innan han försvunnit ur mitt liv.

Åttio år är inte nog. Fyra år är bara början. Jag önskar det fanns ett ord som beskrev precis allt det där som tumlar runt i mitt inre varje gång jag ser honom. Jag önskar att vi kunde åka iväg ut i rymden till en annan värld när vi blir nittio och leva tillsammans i tusen år till. Jag värdesätter varje dag vi har, och nu ännu mer sedan vi såg Interstellar. Varje dag är verkligen en gåva, en möjlighet, en chans. För det som var, för det som är och för det som komma skall. En dag i taget.

Han är min gris       

Och det är också han som är skapare av denna fantastiska bild som både jag och han flabbar åt så fort den dyker upp på skärmen, stor som liten. Visst är jag underbar?

Jag erkänner. Idag är första gången jag svurit åt en gamling. En äldre. En pensionär. En väldigt irriterande, jobbig, stroppig kvarterspolis som jag bara ville lägga fingrarna om halsen på. Japp, så arg var jag. För några veckor sedan plockade jag på mig skurhinken ur den allmänna tvättstugan en våning nedanför och in kom en tant som genast snörpte på munnen. "Vad håller du på med?"

"Jag ska skura", svarade jag.

"Vadå, hemma hos dig?"

"Ja, vadå, får man inte göra det?"

"Nej, absolut inte. Den måste vara här nere ifall någon ska använda den. Till exempel jag."

Efter många om och men gick jag därifrån med skurhinken och skurmoppen och återlämnade den efter tjugo minuter, vilket resulterade i en surmulen blick från den gamla tanten som stod kvar och väntade på mig. "Ja, det var på tiden", muttrade hon. Ja, det var visst det. Surpuppa. Och idag... Jag hade tvättid mellan sju och tolv. Vid elva gick jag ner för att flytta över allt i torktumlaren och in kom en gubbe. Gammal. Surmulen. Han såg på mig för ett par sekunder, tittade på tvättlistan. Ställde sig vid bänken på andra sidan rummet medan jag gick in i "min" tvättstuga och började greja.

När jag kom tillbaka, 11:56 exakt, för att tömma torktumlaren och gå hem stod gubben kvar, på exakt samma plats fyrtio minuter senare. Han kollade på klockan. Jag gjorde mitt. När jag kom ut i det allmänna rummet såg han på klockan igen. "Är du klar nu?" frågade han, inte allt för muntert. "Ja", sade jag, kånkade upp IKEA-påsen på axeln och gick iväg. "Inte så fort", sade gubben. "Har du torkat golvet?"

"Va?" sade jag. "Nej."
"Då måste du göra det. Detta skulle ha varit gjort innan klockan tolv."

"Jag har faktiskt lite bråttom."

"Du har säkert inte borstat bort dammet från torktumlefiltret heller. Har du det?"

"Men snälla nån."

"Har du det?"

Jag erkände. Nej det hade jag inte. För första gången på länge. Så klart. Glömde. Blev så irriterad på att han stod utanför med armarna i kors så jag glömde. 

Då följde gubben in med mig i tvättstugan och började vifta och öppna locket och tvingade mig att sopa helvetesjäveln ren, och sen när jag sade att nu är jag faktiskt klar, kan jag gå nu? Näe då måste jag SKURA GOLVEN OCKSÅ tyckte den snälla gamla farbrorn bara för att en enda liten dammråtta syntes i hörnet, som inte var min och som jag inte ens sett förrän han böjde sig ner och pekade på den med rynkiga gamla fingrar.

"Men för helvete, det är väl inte så noga när du uppenbarligen ska använda samma tvättstuga", fräste jag.

Han kollade på klockan. Igen. Då såg jag rött. Vände den tjuriga Wikström-sidan och finska Blomster-sidan till. Bägge delarna blir en nyckfull granat ifall det vill sig, och gubbens surmulenhet blev till en sådan bomb. Jag exploderade. Invärtes. Väldigt diskret. Med rök som pyrde ut ur öronen, så det kanske inte var lika diskret som jag trodde.

"Det är faktiskt inte så jävla noga", fortsatte jag, ytterst målmedvetet, och tog påsen över axeln. "Och nu går jag."

Och så gick jag. Bakom mig kom gubben farandes, ryckte tag i handtaget och drämde igen dörrjäveln bakom mig. 

Det var surtantens man.

Jag var så arg så jag hade kunnat låsa in honom i tvättstugan, men som den fantastiskt tålmodige och omtänksamma individ jag är så gjorde jag inte det. Men det hade varit fruktansvärt roligt att se honom ta sig ut genom fönstret och landa i de täta syrenbuskarna en och en halv meter nedanför medan jag stod utanför med popcorn och handfängsel. Han hade kunnat få bo i tvättstugan om han så gärna ville. Det hade varit värt handfängselet, åtminstone för en stund, för jag hade bara dragit klänningen över huvudet och var utan behå och var inte i presentabelt skick.

Man handfängslar inte en tjej som inte har gjort sig absolut redo för dagen. Jag hade för tusan bara duschat, därav endast den vida zebra-klänningen. Men jag lekte med tanken medan jag omsorgsfullt låste ytterdörren bakom mig och försäkrade mig om att inte häxan surtant eller Gestapo följde efter. Sedan satte jag mig ner och åt lite choklad och skrev ett humor-inlägg på Facebook om samma händelse. Lite kortare, visserligen, men jag var så arg.

Det är första gången jag svurit åt en gamling. Jag svär inte så ofta, och uppenbarligen inte åt gamlingar, förrän idag.

Men någon gång ska ju vara den första. Och kollar gubben på klockan en gång till medan jag befinner mig på två meters avstånd så lovar jag att han får en labét eller en hurvel i present fastän det inte är hans födelsedag.