Hösten är här med nyckfulla regnskurar, för stor jobbjacka som jag under korta stunder i fönsterglasen ser ut som min mamma i. Jag står med på schemat uppsatt på tavlan på Fritids, jag cyklar hem i vinande stormar så att det suger i benen i alla backar och handen får torka bort vätan ur ansiktet på väg framåt. Kallt, grått, sedan kommer solen och jackan åker av fortare än kvickt. Sommaren har inte släppt sitt tag, inte än, inte helt. En krigare är vad hon är. 

Ögonen är grusiga nu trots att klockan bara är lite över nio. Imorgon är det fredag igen och en ledig helg tillsammans med min stora kärlek väntar, som jag ser fram emot det. Tekoppar i mängder och tända ljus och min nya favoriträtt zucchinipasta och snart borde min nya diabetesmottagning ringa för att boka in en tid för årskontroll och ögonbottenfotografering. Sist jag var på en sådan ska jag inte nämna för det svider lite att tänka på, men mitt långsocker är fortfarande fint så ta i trä, så jag hoppas att det ändå är okej ställt med mina brungröna tingestar. Jag skickade efter ett par nya glasögon här om dagen också och jag kan knappt bärga mig inför att jag får hem dem, åh. 

Och när lönen kommer, vilket den borde göra imorgon, lagom till helgen och allt vad det innebär, så ska jag styra min breda näsa hela vägen till den för mig okända affären som hyser kappan jag blev vanvettigt kläd-förälskad i i samma veva som jag provade ut nya glasögon. Den, en vinröd sjal, mina glasögon och slutligen en ny väska och ja, hela detta inlägg är receptet på allt det som känns alldeles, alldeles fantastiskt.

Att trycka på snooze-knappen på morgonen, snurra runt och lägga sig till rätta på en varm, blottad axel, känna hur armarna sluts om en innan kroppen och ögonen hunnit vakna. Värmen, doften, de långsamma andetagen som blåser över ens ansikte. God morgon. Att kliva upp, masa sig ifrån värmen, att äta frukost i tystnad, jag brer smör och han skär osten med armarna över mina axlar. Att kramas i hallen, att borsta tänderna tillsammans, att hastigt stryka med handloven över en varm kind när han är på jakt efter sina strumpor och jag efter min nya blus. Vad fin du är. 

Att någon petar på det vänsta ringfingret och säger att oj, så himla vacker, du måste fått dig en jättefin karl. När man sitter och fånler genom ett regnigt bussfönster och tänker på gårdagkvällens brottning i soffan där skrattet gjorde hål i magen, på hur vacker han var när man fotograferade honom i smyg under promenaden i de sista solstrålarna. Jag visste inte att kärlek kunde kännas så här. Att kärleken kunde vara så kravlös. En lördag i soffan framför spel och film. En söndag i storhandlingens tecken. En måndagmorgon där vi båda ligger kvar lite, lite extra bara för att helgen inte ska försvinna, inte riktigt än.

Vi pratade om Bo Ferdinand också, den tjurigaste ungen på planeten - ännu inte född. Och jag tänkte på hur fin han skulle vara som pappa. Med lilla Bo Ferdinand som ligger på hans bröst och knöser iklädd en liten randig body, vars kinder är sådär stora och munnen halvöppen för att han är mätt och belåten och bara sover i samma värme och doft som jag älskar att ligga på.

Det tänkte jag på, och då blev jag sådär kär så det nöp i hjärtat igen. Tacksam och glad och lycklig, och det var därför jag fånlog genom bussfönstret och tittade på min ring och kände den där ilande känslan i magtrakten. Just nu, just så här. Jag vill stanna tiden. Jag vill åka till jordens alla hörn. Jag vill sitta på en filt i solen. Jag vill bara vara här, i armarna på den jag är så villkorslöst förälskad i. Så länge jag gör allt det med honom. Vi två. Tillsammans. Alltid. Så länge det bara går. Så länge vi båda andas. Så länge vi båda finns till för varandra. ♥

Taggar: #älskadedu #kärlek #sambo #blivandefru #blivandeman #tacksamhet #lycka #förhållande #tankar #förlovning #förlovningsring #diamanter #bebis 

En regnig, ledig morgon, brakfrukost och en stor tekopp med favoritteet. Att halsontet hänger sig kvar bryr jag mig inte om när jag kan kura upp mig i soffhörnet eller sängen med Johan och ligga där tills vi behagar stiga upp. Jag har klarat av min första vecka på mitt nya terminslånga vikariat och jag tycker det är så himla roligt. Jag är en fröken. Att bara säga det känns så härligt, så meningsfullt. Jag är en fröken. Men just nu är jag bara ledig, virar morgonrocken över kroppen och låter linserna vila. Klockan är nio en lördagmorgon och dagen har just börjat. Nu ska jag kurera mig, göra allt det vi inte hann med under veckan - och vi ska bara njuta av det, av idag.

Jag har fastnat, litegrann (ganska mycket) i Sims-träsket igen, men nu börjar suget över Skyrim växa sig allt större. Regniga höstdagar och spel är liksom givna, de hör ihop. Tomb Raider, Skyrim, Sims, till och med Max Payne skulle jag vilja sätta tänderna i igen. Och Mass Effect. Åh. Ännu en gång. Det är lördag, det är helg, och jag kan göra det om jag vill. Att jobba dagtid får dagarna att passera så otroligt fort, det är verkligen måndag, tisdag och fredag hela tiden. Det gör helgerna desto mer stressfria, lugna, långa. Fria. Som idag. Som här. Som just nu. 

Jag och Johan har också hjälpt en flygting nu i dagarna. Egentligen är det han, den, som hittade oss, så det är ett gemensamt beslut att hysa in honom här, ge honom mat och säga god natt varje kväll. Lyssna efter hans vingslag som far förbi för att landa och somna i fotändan och stiga upp med oss när vi vaknar. En flygting. Ett flygting.

Han är liten och svart och igår döpte vi honom till Henrik. Jag tjöt av skratt och sa att det var perfekt. Johan fnös och garvade litegrann, och nu fnissar jag varje gång han surrar förbi. Han flög in i badrummet när jag borstade tänderna i morse, satt på väggen hela tiden och följde med ut i köket sen. Han satt på Johans lår när Johan slumrade till dagen före det, och han liksom bara är där på avstånd, aldrig på det jobbiga sättet, bara liksom är.

Vi har helt enkelt inte hjärta att döda honom. Och när man har balkongdörren vidöppen och han vägrar flyga ut, då får han faktiskt fortsätta surra förbi våra femtioåtta kvadrat. Det är ett ansvar att ha djur. Pappa sade det när vi var små. Jag är ansvarsfull. Jag tar hand om flygtingar. Jag ser efter människor och djur i nöd.

Jag och vi är betydligt mer vänliga, ansvarsfulla och öppenhjärtade än de jäkla Djursholmarna som inte tar emot flyktingar i behov för att det "förstör auran i vårt centrum." Fy fan jag vill bara ge stroppen som sade så till SvD en riktigt svidande näsknäpp rakt på hans stroppiga fiiina rikssvenska snok och är glad att jag slipper bo granne med honom och förstöra hans fiiina äckliga "aura".

Flygtingar eller flyktingar. Man behöver inte mosa dem i tidningar (bildligt och bokstavligt) bara för att man är irriterad. Man måste se till den större bilden. Kunna skratta åt en surrande fluga vid namn Henrik. Kunna skicka iväg ett sms till djur eller människor i behov. Inte bara när det är på tapeten utan även under annan tid när media har tystnat och de (sjuka, döende, volontärer, frivilliga, anställda) människorna kämpar i skuggan, i blindo för någonting bättre. En bättre värld för oss allihop.

Vad är en förändrad "aura" i jämförelse med fler räddade - tacksamma - liv? Hur sätter man egentligen värde på vem som har "rättigheterna" att vara här och inte? Här, där, överallt. 

Veckorna går så fort när man börjat jobba igen. Det är måndag, tisdag och fredag varenda dag tycker jag, och så brer helgen ut sig i all sin prakt och mysiga, regniga dagar med morgonrocken hårt virad om kroppen. Imorgon är det friluftsdag. Bara ordet mulnade till mitt medvetande redan för flera veckor sedan när jag hörde talas om det. Och dagen har kommit närmare och närmare. Jag tänker tillbaka på mina egna friluftsdagar och får ont i magen redan nu fast jag är vuxen, fast det är länge sedan.

Det kalla regnet, den grå kylan och matsalen som luktade fränt och konstigt och vi som inte ens satt vid vårt vanliga bord. Jag satt på någon annans plats. Tittade bort över lokalen på min egen, önskade vi kunde sitta där istället, men det skulle ju ändå inte vara samma sak. Alla mina klasskompisar var inte där. Några få, som nu delade samma grupp, och så resten en skara rastlösa, irriterade äldre elever. Hur jag hatade det. Ja, det gjorde jag. Jag hatade de dagarna - minns de dagarna - mer än allt annat ifrån skoltiden.

Och imorgon är det alltså dags igen. Men den där blanka, bleka ansiktsuttrycket jag gick runt med då, för nästan femton år sedan, syns inte någonstans hos de barn jag jobbar bland. Det finns inte kvar. Istället lyser ögonen på dem allihop, och en pojke blev så glad när jag berättade att jag skulle vara med i hans grupp. "Då är det den bästa gruppen", sade han och slog näven i luften. Ja, tänkte jag, besvarade hans stora leende. Tänk att snart få möta demonerna, att slåss med dem - arga, bitande minnen som blandas med skratt och samarbete och glada barn och solsken. Det kanske är det jag behöver för att komma över den där tröskeln över hur hemskt mina friluftsdagarna kändes. Kanske är det allt som behövs. Kanske.

Den bästa gruppen. Det var aldrig ett alternativ när vi hade friluftsdagar. Men vilken beskrivning. Vilken härlig inställning. Det är den bästa gruppen för att du är med i den. 

"We are willing to suffer, to die for the things we care about. For love, for the right choices. Is it worth it? Saying that it never is would be a lie. Sometimes you get lucky. Sometimes, something good comes out of it. Something you know you wouldn't deserve in a million years. Something that gives you a reason to go on."

Så var det plötsligt september och augusti har sett sitt slut. Varma, soliga, härliga augusti ersattes av ett sådant där ihållande höstregn som klapprar på fönsterrutorna och sänkte temperaturen med flera grader. Nu nalkas tända ljus, tjocksockar, stickade tröjor och fleeceplädar i soffan med en stor, rykande kopp te mellan händerna; men inte än, sommaren har inte släppt sitt grepp helt och fullt och håller sig kvar med envisa fingrar runt trädstammarna.

Sockerfritt september säger många, en repris från ifjol med en hel månad utan socker. Mellan juni och juli i år levde jag nästan enligt den principen, och hur bra jag mådde. Inget bröd, inget onödigt socker. Sedan kom Johans semester och alla resor vi gjorde, bröd här, kakor där, fika, cola, ost och kex i mängder, cider, vin... Precis som det till sommaren hör. Men min mage tyckte inte om det.

Jag känner inte igen mina egna rutiner längre - plötsligt kan den bestämma sig för att blåsa upp sig till dubbel storlek eller mola och göra ont. Det går inte att veta på morgonen om jag ska ta min favoritklänning med utsvängd, klockad kjol som sitter tajt just över midjan eller den svarta som håller in och gömmer det som finns under i ett invecklat, vackert tygstycke men som inte sitter lika bra (eller jeans - försök proppa in i en gravidmage i ett par tajta jeans och se hur bra man mår efter någon timme). Så jag har bestämt mig för att haka på det - glutenfritt, sockerfritt september.

Jag vill inte sitta hemma och undra om det var något jag åt som gjorde att det blev helt fel, om det är saltbrist eller intolerans eller allergi eller stress eller något helt annat. Idag har jag fyllt magen med bra saker för att få den på banan igen, och så är det sockerfritt som gäller. Som att det är någon konst. Jag gillar inte godis, dricker inte läsk, fikar nästan aldrig, och något sådant finns heller inte i vårt hem. Bär och rotfrukter och mjölk tänker jag fortsätta med, men det raffinerade sockret ska bort. De två första dagarna är alltid värst - de som var i helgen - men sedan är det som att kroppen skärper till sig och inser att nej, jag behövde inte den där skiten.

Så kör vi ett Sockerfritt Tjejmilen också på lördag. Som jag ser framemot det. Men först, tre dagars underbart jobb till och sen kommer mamsen på besök för att stanna hela helgen. Vilken fin helg som väntar. Vilken fin helg som var. Skärp dig nu mage, nu ska vi sätta igång med nya charmen Diablo och invänta Johan.

Vi kan inte hålla på att gnälla mer över saker som inte går att förändra, som redan är inne i systemet. Ja jag åt vitlök. Förmodligen massor trots att jag var försiktig och bad kocken att minska dosen. Ja jag kanske åt en matsked currysås på skolan och panerad fisk till det. Nej jag vet att du inte är van. Jag ber om ursäkt. Men nu kör vi upp med hakan, in med magen; september är här. Dags att sluta grina och börja prestera, allt för ett bättre mående. Vi klarar detta. Det gör vi banne mig.

Ibland saknar jag att ha mina bästa vänner boende bara ett par minuter bort. Att inte kunna springa förbi med ett mjölkpaket eller en näsduk eller en axel eller ett skratt över en tekopp. Det är så mycket jag vill säga och berätta, sådär som man gör med sina bästa kompisar. Om hur de har det, om mitt nya jobb, mina kollegor, alla mina barn; deras fantastiska kramar och teckningar och handhållningar och kittlingar och härliga skratt. Hjärtat fylls i takt med att armen gör det, med pärlarmband och garnflätor och jag bär dem utan att tänka efter för att det bara är så... fint. 

Min barnlängtan är liksom helt borta nu när jag får umgås med dem under åtta timmar om dagen. De sätter sig i min famn, lutar huvudet bakåt så att kinden rör vid min - en go, som vi sade hemma i huset när jag var liten - och lindar armarna om min hals och säger "vet du fröken att jag tycker om dig." Vet ni att det känns så bra i hjärtat då. Och föräldrar som berömmer mig, småpratar med mig; inte bara namnen på tjugofyra barn har fastnat utan även deras föräldrar, andra barn på skolan, jag är så fabulöst omtyckt av de jag har haft hand om under någon timme under dessa två veckor så näven sluts i fickan i ett segervisst jaaa, det här, det här är jag faktiskt riktigt bra på.

Jobb, skratt, umgänge, utevistelser, lärdomar, förberedelser inför att själv skaffa barn en dag. Det är det här jag vill göra. Jag kan inte komma på en enda grej som inte är bra. Okej, små petitesser finns alltid, men det spelar ingen roll i cirkeln jag befinner mig i. Jag gör mitt race, kämpar på efter mina förutsättningar och den fingertoppskänslan jag besuttit sedan barnsben. Då får det bli som det blir så länge jag gör det bästa jag förmår. Och det är inte speciellt svårt när man riktigt kan höra och se uppskattningen i deras små ansikten varje gång jag kliver in i rummet eller kommer inom synhåll. Tacksamheten flödar genom mig. Tänk vilken fantastisk tur jag hade som hamnade mitt i allt detta!

Jag vill ha en hel drös med ungar.

Men inte nu. Inte just nu.

Jag vill bara ha mina tjugofyra favoriter. Det räcker gott och väl just nu.

Det är skönt att känna sig fräsch och fin. Att hurtigt trampa iväg på cykeln 13 kilometer varje dag, mötas av fantastiska barn i dörren och spendera dagens timmar med att rita, måla, dansa, se efter och njuta med ansiktet mot den varma solen. Komma hem och mötas av en innerlig kram och några sekunder senare ett kärt återseende av en gammal vän som stannar i några veckor.

Att svida om till min favoritklänning, dra på sig klackarna och ta tåget in till stan för skratt och mat i flera timmar. Att vakna hopplöst seg och nöjd efter fem timmars sömn i armarna på den man älskar. Att vara omtyckt; och alla dessa kramar.

Att det är fredag.

Att jag rosslade mig genom dagen med en begynnande förkylning inombords som bröt ut lagom till jag svängde in på cykelparkeringen hemma. Nu ligger jag nerbäddad i min säng och febern stillas för tillfället av de lugna hjärtslagen men näsan och bihålorna är svullna. Det blir kanske inget triathlon i helgen, men det känns ändå så bra med allt detta som händer i mitt liv så jag är glad ändå. . Och solen skiner.

Feberyran sänker sig.

Tröttheten belägrar min kropp.

Vi säger god natt nu. Diabetesförkylningar är inte speciellt trevliga. Men.... Jag kan inte klaga där heller, för det är två månader sedan jag senast var förkyld - nästan nytt rekord....