Senaste inläggen

Av Jennie Written Things - Söndag 1 april 20:06


Påsken är här och alla barnen Isaksson är samlade med sina respektive. Jag har suttit ute i stugan mot solväggen och halstrat korv med mina nära en förmiddag när solen sken. Ansiktet värmdes upp av vårsol och av deras skratt och historier. Sedan spelade vi, barnen Isaksson och deras respektive, spel hela kvällen.

Jag har snört på mig för stora pjäxor, dragit på mig ett för stort skidställ och följt med min man ut till elljusspåret där jag avverkade sju kilometer, eller två varv. Min man sade att det var bambi på hal is att se mig kämpa uppför backarna. Han var så lycklig av att se mig kämpa med skate-skidorna och jag var så lycklig över att stå på ett par för andra gången på femton år. Det var så... Roligt. Så himla kul. Och det gick så bra. Först gick det sådär. Såklart. Men sedan lyssnade jag på kroppen och på mannen och fick goda råd. Och då gick det bra. Det gick inte fort. Men det gick. Och det var så roligt. Jag stannade i toppen av en backe. Inte för att det var jobbigt utan för att njuta. Att leva i nuet.

Jag tänkte för mig själv att jag skulle spara minnet inom mig. Jag på ett par skidor den första april 2018, strax innan jag fyllde 25, med den där lyckliga känslan i magen. Inte för kall, inte för varm. Med ett hjärta som slog snabbt, men inte för snabbt, och svett under mösskanten och någon plusgrad. Och en man som stakade sig framåt någon kilometer framför mig. Vilken fin påsk det blev ändå. Att åka hem och träffa mina nära.

Många av dem, i alla fall. Vi får ta det nästa gång, de som inte blev den här gången. Men det är okej. Det är också okej. Allt är okej. Här och nu. Jag ska ringa min pappa snart och tala om att vi fått ändrade planer och skjuts hem, alla de femton milen, imorgon bitti när en tredjedel av syskonskaran ska åka flyg till sitt hem. Jag tänkte egentligen åka först på tisdag. Hinna umgås mer med pappa. Och min syster. Och farmor och farfar och några kompisar... Men det blir bra ändå. Vi får ses snart igen. Och man kan inte få allt. Inte hela tiden. Inte alltid.

Jag har i alla fall fått frid. Klarhet. Jag har gått genom många känslor nu i helgen. Ligger just nu ner och skriver detta under en fleecefilt i vår säng i Johans gamla rum. Jag är här och nu och ingen annanstans. Det minnet ska jag nog också spara inom mig, långt bak i hjärnan. Minns du när jag låg där i gillestugan på Stenbäcken och Johan precis farit iväg på bio med sin bror och du var harmonisk i hela kroppen där under påsken 2018?

Mycket kommer att ha ändrats till nästa påsk. Jag har tänkt på det mycket under de dagar som gått. Men inte nu. Nu är jag här. Under min filt. Med Floating Player spelandes i telefonen. Nu ska jag spara det här och så ringa pappa. Mörkret sänker sig. Temperaturen följer med. Det är söndag idag. Vilken fin dag det har varit. Vilken fin påsk som förflutit. Jag är glad i själen idag.

ANNONS
Av Jennie Written Things - Torsdag 15 feb 07:57


Livet rullar vidare. Vi arbetar båda två som förskolepedagoger, lärare, lärarassistenter, elevassistenter, resurs, extra resurs, resurspedagog, fritidspedagog... Vikarier alltså. Det är faktiskt väldigt roligt och man kan i stor mån välja sin egen arbetstid, svara ja eller nej samt kryssa i vilka dagar och tider man är tillgänglig, och sedan invänta nästa sms. Vi har dock jobbat hela veckan båda två, morgondagen är fortfarande obokad och jag sitter och väntar på sms gällande idag.


Igår var en sådan där gråsuggedag. Jag arbetade inte utan drog en väldigt lång sovmorgon till strax före nio, och tillbringade hela förmiddagen i soffan fortfarande med pyjamas på - eller den stora t-shirten egentligen, morgonrock är alldeles för varmt, och där satt jag mer eller mindre till klockan ett. Johan var hemma efter någon halvtimme, han hade öppning på förskolan han var på, så han sladdade in genom dörren när solen stod högt på himlen och sjönk ner bredvid mig.


Lite handling på COOP, tilltänkt handling på Team Sportia eller H&M efter ett nytt träningslinne men jag hittade ingenting som dög så jag får pallra mig upp på vinden hos mamma där vi har de flesta av våra grejer som inte är här. Tror det ska finnas något linne där i gömmorna om inte min kära systeryster plockat med sig det. Mitt favoritlinne köpte jag för många år sedan, tror det är åtta nio år sedan nu, och jag har haft det sedan dess. Jag älskar det. Färgen är jättesnygg, passformen perfekt, inbyggd behå även om jag alltid använder en egen under.


Och den blev också heeeelt förstörd av bananjobbet. När man jobbar i en bananfabrik som vi gjorde med de olika momenten är bananerna i regel blöta, i vatten eller i angränsning till vatten och släpper ifrån sig det vi kallar banana gum. Lägg till en ständigt fuktig miljö och detta banana gum fastnar på kläderna... och går inte att få bort. Nope, nix, nej, inte ens med Vanish. Så mitt älskade träningslinne jag använde den första veckan tills vi åkte och köpte oss slit-och-släng-kläder från K-Mart i närmaste stad, blev förstört. Jag använde den medan vi var kvar där, löpning och allmän träning, men den var för skitig för att ta med hem och fick gå till de sälla jaktmarkerna.


Det var det bästa linnet jag någonsin haft. Såg lika bra ut ny som när jag köpte den för nio år sedan. Och det kom ifrån en andrahandssortering i Haparanda, typ i stil med Stadium Outlet. Jag saknar det varenda gång jag ska träna. Om man nu kan vara så materialistisk, vilket man kan. Jag har inte hittat dess like än. Jag har såklart fler, andra linnen, men ingen lika bra.


Vi beställde i alla fall lite proteinpulver och grejer från MMSports här om dagen och jag klickade dit ett par nya träningsbyxor i alla fall, nedsatta med 70 %. Jag hittade ett annat par jag också ville ha men blev väldigt osäker på storleken - den enda som fanns kvar var i XXS. Jag är inte lång och inte särskilt bred men jag har höfter och rumpa och det stod att den redan innan var väldigt tighta, men det fanns ingen storleksguide att ta hänsyn till så jag fick se dem gå. MMSports använder sig visserligen av gratis returer så det hade inte gjort så mycket om jag inte kunnat ha dem, men ändå... Och jag som sade mig vara betydligt bättre med det materialistiska, har gått runt i samma kläder i ett år och det enda nya jag har köpt sedan vi kom hem är underkläder, två jeans och en träningsjacka just för att jag inte hade någonting kvar när jag kom hem. Mina grejer hade blivit dammsugade av en viss Systeryster.


Och sen såg jag på kläderna som var kvar och tänkte att jag inte kunde relatera till dem längre, mång av dem är inte min stil, om jag ens har någon. Så Systeryster får gärna komma och ta det hon vill ha - förutom mina klänningar för klänningar är livet - och resten ska jag skänka bort. Man behöver inte så mycket. En basgarderob. Lite färg. Soliga klänningar. Och några svarta.


Jeansen jag köpte visade sig dessutom vara av helt ekologisk bomull. Tjena hejsan vad glad jag blev. Då kändes det genast bättre i hjärtat och samvetet.




PUSS (Ingen bild idag)



ANNONS
Av Jennie Written Things - Måndag 12 feb 19:38


Igår träffade jag en stor valp-Rottweiler som var så fruktansvärt fin med tjock, härlig päls och som tryckte sig mot mig när jag kliade honom på rumpan. Det fick mig att vela ta upp erbjudandet om vaccination mot min extrema kattallergi, vilket går hand i hand med min hundallergi så vi också kan ha en egen korkad hund i familjen som våra snoriga lätt kladdiga barn kan klättra på och busa med och kikskratta åt och som följer oss på promenader och löpturer och som finns där i ett dussin år, ända tills han blir grå och gamlo.

En sån, och nån liten fjärt eller tre. Och ett strandhus vid havet och motivation till att skriva färdigt boken samtidigt som jag studerar, jobbar och glassar.

Jag jobbade mitt första pass idag sen den elfte september nåt sånt. Den tolfte september tror jag det var som hela halva gänget åkte upp till bergen och sov under stjärnorna och rökte på, drack mängder av sprit och eldade upp bullet ants, simmade i krokodilfloden, skrattade, delade historier, minnen, stor jäkla gryta och nyfångad fisk, hade mys och drack lite mer och slog av en tånagel i monsterjeeparna.

Ja faktiskt. Nåt sånt.

Det var inte min tånagel och inte mitt weed. Men det var en härlig kväll. Jag kommer minnas den för alltid. Sen sparkade jobbet alla som var sjuka på måndagen och jag hade ögoninflammation då och fick gå.

Så jag jobbade för första gången efter det nu idag och jag ligger färdigt i sängen redan.

Imorgon är det på't igen.

Och så ska vi skaffa gymkort och proteinpulver och min mage ska bli riktigt snyggt rippad innan bebisarna anfaller kosmos och hela livet förändras flera ljusår åt andra riktningar. Och ett riktigt hus, en grillkväll en sommar, boende på Nya Zeeland och livet. Livet är nu. Puss.






Av Jennie Written Things - Lördag 3 feb 22:39


Klockan är bara lite över 22 men vi och jag har legat i sängen sedan bastun som blev en lång dusch halv nio. Bastun startade inte, den jäkeln. Eller den startade men den blev inte varm. Så mycket att vänja sig vid och lära sig när man just flyttat in i ett nytt hus. Att badrumsdörren har svällt så man får vålda upp den och att man får lirka med nyckeln för att få upplåst ytterdörren.

Vilka lampor som passar i vilka rum och åt vilket håll sängen ska stå. Ja men det här fungerar ju som både bokhylla och sängbord; det tar jag och sätter på min sida och fyller hyllorna med både böcker och sminket, diabetesgrejer och annat. Som en tonårshörna. Saknas bara DATE-parfymen. Sofie hade både den blå och den röda. Jag hade ingen, men jag minns hur hennes hyllor såg ut och hur det doftade. Det rosa hårsprayet i storpack, minns ni det? Jag tror det finns kvar på ICA än idag.

Mina hyllor var däremot knökfulla av böcker, Wahlströms ungdomsböcker med röda och gröna ryggar i hundratals. Skulle man ha ut en fick man dra ut tre stycken för de satt så hårt och tätt. Mina väggar var täckta av affischer på hästar. 52 stycken. Jag minns det från en dagboksanteckning. Sen hade jag sista slatten av farmors parfym stående på en hylla och den gamla garderoben var omgjord till ett minibibliotek för resten av mina böcker som inte fick plats på bokhyllan eller på sängbordet eller på skrivbordet eller någon annanstans i mitt vita och beige-färgade flickrum.

Min dagbok vill jag slänga men min man garvar och säger aldrig i livet. Den vann jag när jag var åtta i en novelltävling (!) och har fyllt den med två år av mitt liv, från sexan till åttan. Så enerverande jävla pinsam dagbok. Det var hästar och det var tankar och det var killar och bus och skoj och citat och mer hästar och böcker och mens och klasskompisar och snö och vår och sommar och klassresa och pappa som åkte på bandyfinal och dikter och egengjorda horoskop. Fy fan. Och såna där namnlekar ni vet. J = jordgubbsälskare, E = envis, för mig själv hela vägen genom N-N-I-E, alla mina vänner och alla killar jag var kär i bokstav för bokstav och inte tusan stämde väl det att R var Rimlig och S var Särskilt Snygg, men jag skrev det ändå. I sexan och sjuan, sedan växte det bort tack och lov.

Sen var jag lite sådär lätt intresserad av en kille som visst tydligen kom ut som homosexuell. Little did I know. Sen en annan jag gillade lite näe men han är förlovad med en karl nu. Alltså ursäkta mig.

Och med lite lätt intresserad menar jag lite lätt armhåleklibbig och fladdermus i hjärtat i femton dagar. Jag har varit kär förut. Jag har varit riktigt allvarligt förälskad. Men jag har aldrig älskat någon så som jag älskar min man. Han är livet. Han är färgen. Han är inte enbart the love of my life. Han är the love of my soul, och han garvar åt min dagbok fast jag skäms ihjäl. Han tar sig för magen och säger jamen gud läs meeeer och jag bara gör det för jag älskar honom och ler, jag också, för ingenting jag någonsin har gjort kan få honom att skämmas, bara älska mig mer. Han vet. Han förstår. Han är allt. Han är anledningen till att det inte fungerade med någon annan.

Och han retar mig. Gapskrattar över mina liknelser. Det var länge sedan nu, just det där om dagboken. Jag har inte sett den där boken på ett tag. Men jag ser på honom nu. På min man. Och tänker att jag är jordens lyckligaste som fått höra hans fula, underbara skratt värma mitt fladdermushjärta i snart sju år.

Godnatt.

Av Jennie Written Things - Fredag 2 feb 22:13


Vi tar allt en dag i taget. Även om de mentala listorna är långa, fyllda med text och saker att bocka av en efter en. Jag älskar listor. Alltid gjort. Aldrig varit tillräckligt strukturerad för att ha koll på dem, men vad gör det, listorna skrivs ändå - mentala, digitala, papperiala. För det mesta är de bara halvklara och jag går aldrig in och bockar av dem i telefonens anteckningsbok; jag gör det mentalt. Jag vet redan vad som ska stå där och hur långt jag kommit.

Jag sopade altanen hos min mans mormor här om dagen och det var då jag insåg att jag verkligen och fortfarande har en sjuk hjärna. Jag gick in i väggen i maj 2016 och tragglade mig ut ur betongen med egen kraft, ingen återkommande läkare eller psykolog som nog egentligen hade behövts. Jag har alltid varit en prestationsprinsessa, den flitigaste av dem alla. Felfri. Fantastisk. Ja-sägare, alltid. Jobbat hårdast, mest, snabbast, bäst. Velat klara det själv. Även när jag föll. Kraschade. Jag kände mig själv. Ju. Ville inte harva mig genom hela historien om vem jag egentligen var för någon som inte visste. Jag visste ju. Jag skulle bli min egen bot och räddning. Envis, tjurig, bestämd. Ville inte krascha i någon annans kontor. Inte ännu en gång. En gång räckte. En gång var en gång för mycket och dit ville jag aldrig igen.

Jag jobbar och jobbade med mig själv varje dag varje stund varje minut, fortfarande i februari 2018. Att sluta oroa mig för allt. Och jag mår så otroligt mycket bättre nu, sett till det där mörkret. Vi åkte ju iväg till Oz och Nya Zeeland ett halvår efter kraschen och där kunde jag bara vara i ett helt år med palmer och sandstrand och lite arbete och världens härligaste hund (och man ♥) och när den lugnande medicinen tog slut var den slut, då fick jag återigen tackla attackerna för egen kraft med egna och nya och gamla distraktionsmetoder. Och det gick. Jag har överlevt ALLA dåliga dagar jag någonsin haft. Jag har klarat mig genom varenda ångestfylld tanke som någonsin existerat inom mig.

När jag skottade hos mormorn ville jag inte sluta förrän det var helt, helt, perfekt. Varje tag med spaden och jag tänkte att gör jag inte det här bra så kommer säkert mormor be någon annan och jag blir i deras ögon ännu mer slarvig och ofokuserad och lat. Paranoid har jag blivit mer än orolig, och jag insåg det i den stunden. När jag stod där. Flåsande. Svettig. Med mensvärk och illamående och en vilja att stanna kvar i sängen men ett löfte är ett löfte och ändå i full färd att skotta en liten altan, balkong, till perfektion. För vem? För min egen del? För mormorn? För min man? Varför ska det spela någon roll? Varför kan jag inte sluta när det är dugligt skottat utan måste göra det tills JAG blir nöjd och tillfredsställd, dvs nåt som jag aldrig kommer att bli?

Mitt bästa är tusen kilometer framför en vanlig människas "bästa". Det är så. Jag ber inte ens om ursäkt för det. Mitt ok är i en vanlig människas framkant, snudd på deras bästa. Jag är inte lika dålig nu som då, men att stå där med spaden och paranoian och tankarna på perfektion fick mig att inse det. Det är, vet jag, en vanlig biverkning av utbrändhet eller en bidragande orsak till den - man vill att allt ska vara perfekt, men vägen dit är så lång att man aldrig kommer fram. Återigen, det är bättre nu, lättare. Jag har inga våldsamma hjälp mig jag dör-attacker längre. Fel, det vet jag inte, men jag vet att jag inte har haft det på säkert två månader, en och en halv, och jag vet att jag bör ska MÅSTE berömma mig själv så JÄKLA MYCKET för det. HURRA!!! Jag är SÅ BRA, BALL OCH DUGLIG som tar mig upp, hela tiden, upp, upp, uppåt, långsamt och försiktigt istället för huvudstupa och på snabbast möjliga växel. Jag är duglig!

Det går inte att göra sitt allra bästa, leverera perfekta resultat, vara en perfekt kollega på alla plan, vara en perfekt anställd, kassör, städare, prestera perfekt på gymmet med perfekt energi och ork, städa hemmet, handla middagsmat, laga middagsmat, skala hacka skära duscha äta föna håret tvätta bort sminket, äta, lägga fram kläder, matlåda, diska undan, gå ut med soporna, lägga in en tvätt maskin, bjuda in vän på te, chatta med annan vän, skriva ett perfekt kapitel, ha perfekt sex med sin man, somna i lagom tid, sova avslappnat, inte glömma att ladda telefonen eller stänga av spisen, stängde jag verkligen av spisen och tryckte jag igång tvättmaskinen?

Jag har INSETT det nu. Jag vet det. Min hjärna vet det. Hurra! Jag jobbar varje dag med att fortsätta förbättra det. Jag jobbar varje dag med att prestera SÄMRE, i allt jag gör! Faktiskt! Helt sjukt va?! Prioritera bättre och prestera sämre, så knäppt... Eller? Men tänk då: Tidigare presterade jag och använde mig av 5000 % energi varje dag, när det bara fanns och finns 100 % för oss alla, aldrig mer, ofta mindre (pga lite sömn, bråk, hunger, träningsvärk, oro, ångest, etc etc en miljon gånger och anledningar). Utan återhämtning. Min hjärna vilade inte. Min hjärna sov aldrig, tog aldrig paus. Jag fick mer och mer symptom på utmattning som jag ignorerade. Fick massor gjort, men samtidigt ingenting. Jag sprang maratonlopp. I små cirklar så jag kom ingen vart, men svettig blev jag, helt slutkörd. "Men jag har ju bara sprungit tio meter framåt, cirkeln är inte större än så, bäst att fortsätta!" och så PANG körde betongväggen ut en hård näve som däckade min själ.

Så nu vet ni det. Jag är INTE frisk. Inte fullständigt mentalt återhämtad. Blir man någonsin det? Mina mentala listor är fortfarande halvfulla, men nu kommer jag åtminstone ihåg vad jag skrivit och vad jag ska handla. Förbättringar, hela tiden förbättringar. Några bakslag. Gråsuggedagar. Tårar. Ilska. Hopplöshet. Solsken. Glädje. Lugn. Det är en ny känsla som bott i mig ett tag, förökat sig, växer och växer. Stressen finns, men stressen lamslår mig inte längre sedan jag lärt mig sätta gränser, säga nej och andas djupt. Tar min tid. Vågar vila. Vilar. Vågar släppa på prestationsprinsessans mantra. Hon har ingen talan här längre. Man lever bara ett liv. Livet är nu. Jag lever nu. Idag. Och jag är precis där jag ska vara, här, just nu. Sen är någonting annat. "Sen" upptar inte all min vakna och sovande tid längre. Men det gör "nu". Och vilken jäkla befrielse det är.

PUSS

// Jennie ifrån vårt nya... hus!


Av Jennie Written Things - Torsdag 25 jan 20:46


Nu har vi varit hemma i sex veckor ungefär. Det var inte alls tänkt att bli så länge. Vi stod inför - eller egentligen mitt i - en sorts livskris där huvudet och hjärnan och hjärtat liksom var kvar i det eviga sommarland vi lämnat i en förhoppning om att komma tillbaka så snart vi bara kunde. Väl hemma väntade familjen, julförberedelser och julfirande, annat väder och klimat och tidszon och även en känsla av att tiden stått still sedan vi lämnade vårt hemland. Precis som vi fasat för.

Jag drömde många månader om olika omständigheter som gjorde att jag plötsligt befann mig hemma i Sverige fastän Johan och allt annat, mitt liv, var kvar i Australien. Att mina släktingar eller olika sker gjorde att jag var tvungen att stanna kvar där jag var och aldrig åka tillbaka.

Sen slutade jag drömma om det, och vi åkte så småningom hem på grund av strul med nästa, tilltänkta destination. Det kändes inte hemskt som i mina drömmar, faktiskt var det rätt skönt att komma hem till familjen. För ett tag i alla fall. Det har varit skönt, också, mitt i denna livskris, att ha en någorlunda fast plats att bo på. Att bara kunna sitta här och göra ingenting.

Men ganska snart började vi tänka på att vi borde boka biljetterna snart. Sen kollade vi igenom våra tillgångar och insåg väl någonstans där att det behövs mer av den varan, för den resa vi ville ha. Så insikten om att stanna här och arbeta hade funnits där hela tiden men blev nu så... Självklar. Inte självklar, men nödvändig, fastän gröna skogar och evig sommar alltid dansat och fortfarande dansar fram över näthinnan.

Jag vet inte var mitt liv är. Inte ens vad som är mitt liv längre, ni vet. Vilka är mina, och vilka är samhällets åsikter och ider om var jag bör gå någonstans?

Just nu sitter jag här i ett halvt nedsläckt sovrum. Ljusstaken i fönstret - arvegods från julen 2017 - är det enda ljusskenet förutom det som lyser in genom de frostade fönstren i dubbeldörrarna. Lyssnar på lugn, melodisk, musik med starka vibbar av vår tid i Mission Beach med palmer, solen, stranden, huset, havet, balkongen med utsikt över allt det tidigare nämnda; och så Charlie. Världens bästa jävla hund. Den mest korkade, dumma, tröga, fina, roliga, mysiga, bästa, mest minnesvärda HUNDJÄVELN som någonsin existerat på denna jord. Hör ni det? Charlie var liv. Han var livet självt. Livslusten och upptäckarlusten lyste i hans stora, bruna ögon varje gång han fick följa med oss på äventyr och han var så tacksam, så oändligt tacksam för det.

Men det var egentligen vi som följde med honom ut, fastän vi inte hade hjärta nog att säga det högt. Vi tog honom till hans favoritställen och han älskade oss så mycket, tacksamheten sprutade ut ur öronen på honom, så glad var han när han insåg vart vi var på väg. Han förstod inte, som hundar ju inte gör, att det var all for his sake. För honom kunde jag gå mil. Jag gick mil med honom. Efter stranden där vi bodde. Femton kilometer sandstrand med en varm sol och ett varmt hav och Charlie med tungan ute och svansen vevandes som en propeller när han lubbade iväg på upptäcktsfärd. Vår älskade, älskade gris.

Hur ledsen han blev när han inte fick plats i bilen den där sista gången. Hur han gick iväg med hängande huvud och satte sig utom räckhåll inuti hundgården. Hur han gnydde när jag kom nära så att mitt hjärta gick i bitar. Hur han såg efter oss och bilen när vi backade ut från gården; hur han satt där och tittade på oss tills vi inte kunde se honom mer, hur jag kramade honom för allra sista gången och hulkade så jag inte fick luft. Älskade, jävla gris.

Älskade, älskade, lilla gris.

Du finns nu runt min hals. Jag skickade in den finaste, gladaste bilden på dig och fick den graverad och så skrev jag på baksidan att du alltid är här för det är du, älskade lilla gris. Du lämnar oss aldrig, även om vi lämnade dig.... Du är alltid, alltid vår gris. Alltid, alltid Always Near.

Av Jennie Written Things - 9 december 2017 18:18


Vi åkte ifrån Sverige när min ångest var som värst, när jag än en gång ramlat ihop till en blöt hög på golvet. Vi flyttade hem till Kalix sekunder innan jag brakade på riktigt, jag hade inte klarat en vecka till i det tempot och med allting som snurrade. Att åka iväg till Nya Zeeland var det enda jag ville, det enda jag kunde tänka på.

Jag har haft ångest sedan jag var tretton år gammal, den har kommit och gått men alltid funnits där, dykt upp när allting har ställts på sin spets. Det var inte vad jag önskade att min blogg skulle handla om men det är mitt liv. Det var mitt liv. Visst fick jag ångest i Nya Zeeland och Australien också men inte lika mycket, inte lika ofta. I början var det som vanligt med attackerna, det som blivit normalitet hos mig, men sedan blev det längre och längre mellan gångerna och detsamma med migränen och förkylningarna - de kom mer och mer sällan och jag var gladare, piggare, både utanpå och inuti och innanför "inuti":et.

Nu kom vi hem till ett smällkallt och snötäckt Nord-Sverige och identitetskrisen, eller egentligen allt annat förutom min identitet, gjorde att jag fick själslig klaustrofobi; precis som när vi fastnade i den lilla bygden Croydon på grund av gräsbränder för någon månad sedan. Det var en stad, ett samhälle med hundra invånare femton mil ifrån nästa lilla spökstad i samma kaliber och där fanns ingenting annat än kvalmig hetta, lukten av majbrasa, brinnande, döda träd och ett hotell med tillhörande husvagnspark. Några hus, några levande träd, öken, sand och kala buskar med några färgglada blommor här och där. Hotellet var byggt i slutet av 1800-talet och var förmodligen inte renoverat sedan dess. Samma åtta familjer har väl bott i stan sedan det första skjulet byggdes. Typ så. Min mage knöt sig när vi fick vända om för att undkomma lågorna och ta oss tillbaka till den lilla sömniga staden fem mil bort, ett ställe jag hade hoppats aldrig få se igen.

Då upplevde jag för första gången själslig klaustrofobi. Det fanns inte ens täckning på telefonerna. Jag behöver inte mycket, speciellt inte på semestern, men att inte ta mig därifrån på grund av avstängda vägar, brinnande träd och mörkret som sakta föll, och ingen telefon och en karl med samma känsla... Den natten sov jag nästan ingenting, låg och vände och vred på mig i bilen med öppna fönster och blev så myggbiten så benen var alldeles knottriga. Det var för varmt i tältet, åskstormar plöjde över natthimlen långt borta och kvalmigheten gjorde oss svettiga.

Själslig klaustrofobi. När man inte vet var man ska och kan ta vägen. När man inte kan ta vägen någonstans för det inte finns någonstans man kan ta vägen. Den känslan. Den känslan är inte behaglig. Jag känner mig som en... Jag menar... Fyra timmars dagsljus, om ens det, det är inte alltid det ens blir helt ljust ändå. Snö i mängder, fara och flänga, vara gäst hos folk som redan har sina hus och vi har inte det; jag har inte det, jag har inget eget hus att komma hem till efter ett år på resande fot. Jag är fortfarande gäst hos alla jag träffar även fast jag kommit hem.

Kommit hem är därför fel ord att säga och det som ger mig själslig klåda eller själslig klaustrofobi. Jag har inte kommit hem, än. Jag har inget hem. Och det gör mig så jävla... Tom, bara. Johan har kommit hem. Jag har inte riktigt det. Jag vet inte var mitt hem är, var jag ska leta, var jag kan känna mig som hemma och ha mitt eget schampo och mina egna sängkläder som jag själv köpt och mitt kök vi själva valt färg i och vårt sovrum vi tillsammans inrett. Jag vet inte. Johans hus är ett fint hus och här kan jag slappna av men det är inte "mitt".

Jag hoppas jag finner det snart. Vårt hem. Och jag hoppas det kan förbli det genom åren och riden. Var vi än går har vi ett hem. Vårt hem. Det längtar jag till.

Av Jennie Written Things - 8 december 2017 22:21


Hallå i stugan.

Här har det ekat tomt det senaste året. Hade jag hållit ut ett par veckor till hade det inte funnits en enda bloggpost i kategorin "2017"; den har skrivits i en annan blogg och det väldigt sparsamt. Vi har under majoriteten av resan haft bra uppkoppling och tagit tusentals bilder, men orken att skriva inlägg fallerade rätt tidigt när vi behövde skriva dem från datorn.

För reste, det gjorde vi. Från ett snötäckt och kyligt Luleå till en klar och stundvis varm höstdag i Peking. Vi spatserade runt på Kinesiska Muren, åkte linbana upp med obefintligt säkerhetstänk där vi satt på en smal bräda, dinglade med fötterna och hade säkerhetshaspen långt bortanför kroppen. Om sätet vi satt i hade skakat till av någon anledning så hade vi störtat femtio meter ner i de höstgröna barrträden och de kala grenarna av andra sorters träd. Det var en så otroligt mäktig upplevelse alltsammans, klockan elva kinesisk tid, knappt fem på morgonen hemma. Vid det laget hade vi varit vakna i 23 timmar.

Efter muren med vår privatguide och en nystiftad bekantskap vi bjöd med på turen, väntade sightseeing i själva Peking, Pekinganka och några timmars fritt strövande innan de skjutsade oss tillbaka till flygplatsen. Den långa väntan på nästa flyg var nästan 17 timmar, lägg på det på de 23 jag tidigare nämnde. Min rygg gjorde så ont när vi checkade in och letade reda på vår gate - jag hade inte legat ner på 40 timmar!

Vi sov en timme eller två på nästa flyg ner till Auckland, Nya Zeeland, en resa som tog 12 timmar. Därefter väntade promenad med ryggsäcken i ett lätt kvällsregn tills vi hittade en taxi som körde oss till vårt första vandrarhem. Vi var vrålhungriga men hade ingenting med oss så vi lade oss direkt i vår kalla dubbelsäng och efter att ha varit vakna i över två dygn sjöng änglarna över vissheten att vi äntligen var framme.

Det har gått ett år nu. Längre än så. 13 månader, och vi har precis mellanlandat hemma för ett par veckor innan det bär av igen. Jetlagen är extrem även fast jag trodde att den gått över. Jag kände mig lite småtrött vid halv fem och vi ställde väckaren på 17:15... vaknade upp 20:30. ;-)




Vem är jag?


Jag är som vem som helst och ingen alls. Jag är duglig, ärlig och ironisk. Besitter den skevaste humorn i stan. Författarhjärta. Always.

Kalender

M Ti On To Fr L S
            1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2018
>>>

Sök efter gamla inlägg

Förfluten tid

Kategorier

En titt i backspegeln

Translate the blog


Skaffa en gratis blogg p www.bloggplatsen.se