Det doftade blöt gräsmatta efter ett varmt sommarregn i hallen utanför lägenhetsdörren när jag gick för att handla tidigare idag. Den kalla blåsten ifrån gårdagen var borta och solen tittade fram lite nu och då till största delen dold bakom disiga, tunna moln.

Jag tänkte på sommar och skog när jag låste dörren bakom mig. Jag tänkte på alla somrar som barn där man sprang barfota ut genom dörren, graciöst hoppade över gruset för att få någorlunda välklippt gräs mellan tårna istället. Hur man rusade utan mål, utan planering, rakt fram, väjde mellan stenar och ros- och vinbärsbuskar mot skogen eller mot sjön eller mot den grönskande äng vi lät vara ifred från gräsklippare och häcksaxar där blommorna frodades i mängder, eller till den gamla ladugården. Trampade på samma mark som min farfar och hans syster en gång sprungit över, när de var lika gamla som jag och min syster.

Kan man skogens språk är man aldrig ensam. Man är aldrig vilse om man förstår varför den och alla dess invånare beter sig som de gör. Hade jag inte haft diabetes hade jag kunnat bo i en skog i flera veckor, månader. Jag hade förmodligen blivit semi-vegetarin, att lägga mina små fingrar runt halsen på en panikslagen harpalt känn hjärtstannande hemskt. Men fiska kan jag. Jag vet vilka sorters bär man kan äta, det går att koka nässlor och tallbarr för en brygd som lenar hosta och sveda och som främjar immunförsvaret.

Jag brukade gå ner i "skogen" nedanför huset och låtsas att jag var i en annan värld. Krypa genom blöt mossa och axelhöga ormbunkar, klättra upp för den täta rönnen ovan komposthögen och slutligen komma ut på den lilla skogsvägen bakom dem. Jag brukade cykla längs strandpromenaden både till och från skolan och alla påhittade äventyr, äta mig proppmätt på bären naturen utanför knuten gav. Blåbär, vinbär, hallon - hallonen invid rönnen och komposthögen var de bästa och saftigaste - åkerbär, smultron, lingon, och så någon gång råkade man sätta tänderna i sprakabär och kråkbär och grimaserade genast. Jag hade namn på varenda plats, fågel, fantasidröm, till och med min cykel fick ett namn och alla mina gosedjur - fast det är en annan historia.

Och allt detta tänkte jag på medan jag låste dörren och kände doften av en blöt sommaräng efter att åskstormen har försvunnit och de första solstrålarna sken upp den någorlunda omskötta gräsmattan, den vildvuxna gräsmattan, rönnen och träden och de mörka molnen på väg bort. Och alla måsar som samlats nedanför för dagens beskärda mål mat.

Det var så länge sedan. En annan tid. Långt för länge sen. Och snart, om några eller om många år, kanske det springer ut en likadan glasögonorm med äventyr och fantasiglittrande ögon ur ytterdörren och bryr sig inte om annat än framåt, gräset under de nakna tårna och skrattet som tar sig upp genom strupen.

Mamma, kan vi baka blåbärskaka?
Pappa, vad är det för fågel som sjunger?

Och solen som sakta sjönk ovan taket och färgade rönnens löv till orange och guld; medan den svarta fågeln satt högst upp och dess sång för alltid skulle förnimma om en sommar för länge sen och känslan i en liten flickas bröstkorg och hur magiskt hon tyckte att det var.

Hur magiskt hon fortfarande tycker att det är, med telefonen hållandes mot örat och en mamma eller en pappa eller syster i andra änden. Med någons älskade famn att försvinna in i medan koltrasten sjunger utanför, även här, även så många år senare, rakt in genom det öppna fönstret, rakt in i hjärtat. Där det och minnet av det som var och det som blev och det som är alltid kommer fylla henne med samma glädje och kärlek oavett var hon är eller hur gammal hon blir.

Det är vår ute, och det gamla rensas ut och ersätts av nytt liv som kan få blomstra istället. Jag tror själen och hjärnan ibland är i behov av samma sak. Att få ventilera, även om ingenting är logiskt och ilskan lägger en slags skärpa över alla ord som sägs och som fyller hela kroppen med adrenalin. När adrenalinet försvinner tar den med sig allt det som var gammalt och trasigt och inte längre spelar någon roll, så att även kroppen kan få ta del av vårens pånyttfödelse.

Jag önskar bara att den kunde ta med allt det dåliga samvetet också. Våren har inget dåligt samvete. Det som var trasigt och gammalt, det var trasigt och gammalt och nu är det ersatt med någonting bättre och friskare. Men jag har haft dåligt samvete över saker och ting i hela mitt liv och jag har alltid varit bra på att snacka och jag tror att det gör saken mycket värre. Alla ord som kommer ut ersätts med ett uns av dåligt samvete och sen rasar en hel flod inombords och man tänker att varför i hela helvete sade jag sådär när det var något helt annat jag egentligen menade. När jag inte säger det rakt ut utan lindar in det i massor av gamla och trasiga saker som ingen av oss förstår eller blir klokare utav. 

Vad jag hade gjort för att spola tillbaka tiden. Ta tillbaka tårarna till det ögonblicket när han kramade om mig i soffan, innan jag börjat med vårstädningen jag då kände vad nödvändig. Se hans leende sådär fint och vackert lysa upp hela rummet. Jag hade bara behövt säga "jag vill bara att du lever ditt liv just nu även under tiden du strävar mot din dröm", bara det, den meningen, och bara behövt dammtorka litegrann, polerat upp de gamla och dammiga sakerna långt där inne så att de åter glänste igen. Men nej, istället lades ord på ord och vårstädningen med ommöbleringen blev till ett faktum jag är oändligt ledsen för nu i efterhand.

Han har gett mig den skönaste fåtöljen som går att få, stoppad med alla underbara minnen vi har tillsammans. Han har gett mig ett helt hem, omsorgsfullt målat med sakerna vi har sagt till varandra, alla flamsiga stunder där vi har skrattat tills vi har brutit ihop av tårar. Under fyra år har han varit det vackraste, det bästa, det underbaraste jag vet, och han har aldrig svikit mig, alltid lyft upp mig högt ovan molnen. Så varför den plötsliga vårstädningen utanför det lilla huset dök upp mitt i allt vet jag inte, och det dåliga samvetet river och sliter och jag är så ledsen trots att det är okej, nu, sådär när stormen bedarrat och hans hand mot ens kind är det skönaste som finns. Men alla gör så. Det behövs nog ibland, för att något nytt ska få chansen att ta vid där det gamla rensades ut. Kratta bort löven och se alla knoppar av outslagna blommor inunder som väntar på att få komma fram. 

Aldrig utan dig! ♥ 

För alltid. För evigt. Förlåt.

Taggar: #vår #vårstädning #sambo #minman #kärlek #lycka #metaforer #drömmar #resor #resa #berättelse #författare #känslor #vårkänslor #reflektion #älskling #föralltid #förevigt #nallepuh #citat #förlåt

Bästa idag: Kommentar på Blondinbellas blogg av "Biggan".

"Ni har gjort ett fantastiskt jobb med Gillis. Han känner sig älskad och trygg. Tillräckligt för att ha kärlek över för sin syster. När man får ett barn till så får man mindre tid men mera kärlek. En ny dörr i hjärtat öppnas. Njut och känn dig trygg i rollen som tvåbarnsmor. Tids nog kommer det syskonfajter. Det hör till livet det också och är en träning på hur man handskas med olika kommande relationer i livet.

Du kommer resten av ditt liv känna att du inte räcker till. Så känner vi alla. Men det gör vi ju. Sitt bästa är gott nog. En barnläkare sa en gång till mig. Barnen har rätt till stolta föräldrar. Så växer vi alla i glädjen av att ha en familj omkring oss. Allt är inte guld och gröna skogar i en familj. Men nog är lyckostunderna bra mycket fler än sorgerna.

I vår familj har vi valt många barn. Nu är tre vuxna och två sladdisar är fortfarande små som fyller dagarna med liv och rörelse. Varje tid i barnens liv har en enorm charm. Njut. Det går fortare än du tror. En dag står de på studentflaket som trygga vackra tonåringar på väg ut i livet. Då känner ens stolthet inga gränser. Oj vad jag har grinat genom åren. Från första orden till första kärlekar. Om du visste vad mysigt det är när man får följa sina ungar på första stegen ut i vuxenlivet.

Det skrivs så mycket om besvärliga tonåringar och visst finns det också. Men sanningen är att de flesta är lyckliga och harmoniska och när de numera ringer hem till mor för att få tvättråd eller tips på såsrecept. Ja. Då vet man att något rätt har man väl gjort på vägen. Njut, njut, njut. Småbarnsåren är något som går över fortare än man tror. Att ha fått glädje att leva med barn är en ynnest och en gåva som verkligen inte är alla förunnat. Var rädd om dig. Oavsett vad andra säger eller vad du tycker själv ibland. Så är du det bästa dina barn vet och behöver. Krama varandra. Mycket och ofta. Det räcker gott.  Kram"

Familjen. Det bästa man har. 

Idag var det dags att ersätta snö och Norrbotten med gröna gräsmattor, tulpaner och flera andra utslagna mokus bokus-blommor i rabatterna lagom till den stora dagen. Knoppar i träden, en stor sol som lyser och benen är endast täckta av ett par tunnstrumpbyxor. Låser upp dörren väl hemma och inser att hela lägenheten är nystädad, dammtorkad, diskad, dammsugad - rubbet, och det nyper till lite, ganska mycket, i hjärtetrakten när jag ser mig omkring.

Nypet blir till en stor mun som äter upp hela hjärtat och allt i mitt inre när jag ser buketten med mina favoritblommor på vardagsrumsbordet och ett grattiskort med en åh så välkänd handstil och jag sjunker ner i soffan med kappan på och lycko-lipar en stund över hur glad han gör mig. Älskade, fantastiska underbara man, jag är så ofattbart lycklig med dig! ♥

Nu sitter jag och har torkat tårarna, ätit en korv-wok och väntar på att maten smälter lagom mycket så jag kan fara ut och springa i födelsedagssolen. Lite senare blir det ett besök till ICA för val av födelsedagsmiddag och... attiraljer som kvalar in till veckans bästa efterrätt. Så som smör, choklad, grädde, ägg och sötströ, bakpulver och vaniljpulver. Vad blir det? Det behöver jag ingen mattebok för att lista ut, och receptet har jag i huvudet sedan förra gången. 

Nu går jag runt och småler hela tiden över de minsta småsakerna och känner hur lyckan liksom dansar runt där inne någonstans. Om ett par timmar är Johan hemma igen och jag kan knappt bärga mig för att få återse honom. Vad jag saknat honom. Sex dagar ifrån varandra är skitjobbigt, men nu har jag i alla fall laddat upp mina familjebatterier så att de kan fortsätta lysa och driva mig framåt i de månader som följer. Älskade familjer. Lycka är att ha en vän. Lycka är att komma hem. Lycka är detta.

Taggar: #födelsedag #blommor #liljor #födelsedagsbarn #resa #flyg #sas #diabetes #choklad #tårta #22 #grattis #gratulerar #aprilbarn #hemma #hemlängtan #familj #band #kärlek #lycka #norrbotten #stockholm #piteå #kalix #överraskning #lägenhet

* J ag har pratat mycket om inställning och optimistiska synsätt här i dagarna, i förrgår kväll satt vi uppe till elva och diskuterade sinsemellan, jag och min farmor. Att kommer det en pessimist in i gruppen så sänker han eller hon allihop nästan med en gång - bara genom att finnas till. Man blir irriterad, trött, rastlös, det kliar i kroppen, klaustrofobi och hopplöshet rumlar runt inuti kroppen. Och det värsta av allt är att man dras med i pessimistens synsätt. Att jo, men hon har nog rätt, det skulle nog aldrig fungera såhär som han där borta säger. Och så har framgångsandan och framtidsplanerna grumlats och pessimisterna har vunnit ännu en värdefull röst från optimisternas och realisternas sida.

Om jag får hundra kommentarer på bloggen varav en är negativ, så är det den negativa som fastnar. Vem tror du att du är? Du skriver så fruktansvärt dåligt och om jag så skulle få pengar för det skulle jag aldrig mer läsa din blogg. Till exempel.

Men farmor sade något som fastnade. Egentligen var det bara skämt från farfars sida, men jag stannade upp och tog tag i meningen och upprepade den för mig själv innan jag insåg hur fantastiskt bra det faktiskt var. Vi var inne på inställning och sociala bitar och andra människors tycke när han skojade med henne och sade: "Vem tror du att du är?" Och farmor sträckte på sig och sade: "Maud Wikström."

Bara det. Och det var så fruktansvärt bra sagt. Farmor har självförtroende, är snygg trots att hon är en bra bit över sjuttiofem, klär sig moderiktigt, ringar och smycken och färgar och klipper håret, driver ett företag och håller igång det med järnhand, är en av Kalix ambassadörer, en ikon, det är de båda två, både farmor och farfar och han är likadan bortsett från alla smycken och hårfärgningar så klart. Vackra, stolta. De är glada, spontana, riktigt flitiga och helt fantastiska. 

Och de är inte högfärdiga. Aldrig någonsin att de är, de är de mest ödmjuka människor jag känner och vet av. Därför var hennes ord så himla träffande, så precisa och perfekta. Vem tror du att du är? Maud Wikström. Man behöver inte säga mer än så. För det är ju så. Jag är inte "ingen", jag är inte bättre än någon annan och jag är inte sämre heller. Jag är rätt och slätt Jennie Wikström när folk frågar. Jag är Jennie, och det är det bästa jag kan vara.

Och att lägga tid och energi på att dela med sig av dåliga med just nu, med vad som händer utomhus eller inom mig - varför ska vi göra det? Om jag mår dåligt, lederna svider för att jag har högt blodsocker och huvudet nästan sprängs av migrän, varför ska jag lägga ännu mer av min energi på att poängtera det för alla som lyssnar eller är vän med mig på Facebook? Vad får de ut av det? Vad får jag ut av det? Då säger jag bara att "imorgon är en bättre dag", för det är det. Jag vet det. Imorgon mår jag ju bättre. Det är inte värt att tänka dåliga tankar. Gör man det hamnar man snart i en nedåtgående spiral där ingenting längre är bra och där viljan att förändra inte orkar sig genom havet av all negativitet.

Att vara positiv är inte att vara naiv. Att vara positiv är att leva livet till fullo och att hitta små glädjeämnen i livet. Den första bofinken, vårens första krokus. En härlig cykeltur, en lång löptur runt sjön, ekarnas löv som börjar ändra färg eller den första snön eller en långsam omfamning av den som betyder allra mest. Att höra sin pappa skratta. Att få överraska honom när han fyller femtio år och sitta i en bil nästan i tystnad medan vi spanar med kikare efter rariteter bland de nyligen landade vårfåglarna. Det är livsglädje. Det är positivitet som stärker själen och som stärker hela mig. 

Efter veckor av hemlighetsmakeri, fnissande bakom kulisserna, mängder av meddelanden och telefonsamtal kom alltså dagen D. Jag var nervös hela dagen. Det kändes ungefär som att det var ens födelsedag eller julafton eller uppkörning... Nästan.

Jag såg dem på långt håll så jag gick iväg innan de kom in. Hjärtat ruuusade i bröstet. Jag hörde hur de satte sig ner, småpratade för ett par minuter. Och så gick jag dit.

Hej pappa.

Grattis på födelsedagen, pappa.

Jag har kommit från Stockholm för att fira dig. Vi har planerat det här i flera veckor. Trodde du verkligen att jag skulle missa din femtioårsdag? Finaste fina pappa, han blev såååå glad. Och tårarna rann både från det ena och det andra ögonparet, haha.

Ett förstört smink var en fis i rymden när jag fick fira min pappa tillsammans med hans och vår närmaste familj. Vi åt en jättegod middag, delade ut presenter, öppnade presenter, Anneli läste en så fin dikt så hela kalaset med tårar och floder började om och jag är sååå lycklig över att se dem tillsammans.

Och så sade jag åt henne, efter att ha torkat tårarna för femtionde gången den timmen, att jag har ju alltid velat ha en lillebror, och nu äntligen har jag fått mig en. Med tre dagars marginal, dubbelt så lång och dubbelt så muskulös. Haha.

Åh vad vi hade kul.

Sedan avslutade vi med bowling (där jag vann och kom sist - fuck lagom och sådär) och så splittrades vi, men nu är jag på kustbussen till Kalix igen för umgänge med min farmor och farfar och eventuellt ett till besök till pappa.

Jag kunde inte ha önskat mig en bättre tjugotvåårspresent än att se in i pappas ögon där på restaurangen, ögon som inte anade någonting alls, och presentera mig själv som en av alla de fina presenterna han fick.

Vad som än händer kommer vi alltid vara en familj. En, två, tre eller fyra familjer spelar ingen roll, en familj kan te sig på många olika plan och där skilsmässan tog vid vann jag plötsligt tre nya. Mammas nya, pappas nya, och min nya. Johan och jag. Jag älskar mina familjer. Att se dem glada, lyckliga, allihopa, är det bästa jag vet, och det gör mig glad och lycklig.

* N u har jag legat med näsan i böckerna i flera dagar och matat sida efter sida. Inte studieböcker, inte än, på måndag börjar det kapitlet, utan Game of Thrones. Första boken är genomläst och den andra är läst ett par hundra sidor av. Och så startade ju nya säsongen av serien igår kväll på Canal Plus Series. Jag är i himlen. Jag är inne i världens läs-il och kan sitta med den hur länge som helst. Sen vi kom hem från Linköping har jag inte gjort annat, haha. Snorat och hostat och läst och kliat mig i ögonen och läst mer och hostat mer och läst mer. 

Allergiförkylningar är tack och lov lindrigare än vanliga, men de lämnar inte mycket ork till så mycket annat. Tur då att jag precis lånade en stor hög med böcker på biblioteket och kan ligga i soffan och förlora mig i en värld långt borta. Träningen får vara lite vilandes, åtminstone till luftrören mår bättre. Det brukar ta ett par dagar :-)

Och idag fyller min älskade pappa 50 år!!!

Och på lördag fyller jag 22!!!

22!!! 50!!!

Waaaaa! 

Jag har liksom aldrig varit tjugotvå år tidigare. Det låter så himla gammalt. Så.... jag vet inte, men jättestort. 22 år. Nyss var jag ju arton och fick åldersnoja. Nyss var jag arton och träffade min stora kärlek. Nyss var jag arton och tog körkort, fick mitt första heltidsjobb och diabetes, allt på samma gång. Nyss var jag nitton och flyttade ihop med J i en liten, liten etta och var sååå lycklig. Åååh. Det har gått så fort, och samtidigt så långsamt. Jag njuter av varje dag. Ett liv med Johan, det är vad jag önskar mig i present det här året också. Ett liv tillsammans, vårt liv tillsammans, är det bästaste och finaste jag vet. 

Taggar:  #gameofthrones #födelsedag #böcker #läsa #författare #bok #boktips #film #serie #kärlek #lycka #diabetes #ålder #åldersnoja #22 #sambo #pappa #dotter

* M edan jag gör mig och lägenheten klar för att möta upp Johan och åka tåg till Linköping senare i eftermiddag kan jag inte låta bli att smita in på Facebook med jämna mellanrum. Ehm... Varför tror ni att jag tänker styra cykeln och näsan till biblioteket varje vardag efter den tjugonde när mina heltidsstudier börjar? I alla fall. Jag scrollar genom de senaste händelserna, byter låt i Spotify och kollar om någon av mina bloggare uppdaterat dem. En mikropaus medan trasan och dammsugaren vilar intill.

Och jag kan inte låta bli att gnissla tänder över alla bajsnödiga diabetiker där ute. De frågar, gång på gång, hur de ska göra för att inte bli låga medan de tränar. Jag svarar, återigen, som så mååånga gånger tidigare, hur jag gör. Hur mitt sätt är. Jag blir inte låg. Jag har lärt mig knepet som funkar för mig. Och så kommer det fram ett Lars GW Persson-aktigt gnällande från diverse bajsnödiga bitterfittusar "jaamen min diabetssköterska säger att man inte ska ligga över åtta före träning, har man över 12 ska man inte träna alls...." Varför frågar du då om andras erfarenheter, spån?

Jag är inte låst av mina värden. Jag bryr mig inte om att ligga "som man ska" innan jag tränar. Japp, så totalt obajsnödig är jag. Jag känner av hur min kropp mår på morgonen, äter en stadig frukost utan insulin, tar en banan medan jag promenerar till gymmet och kör mitt pass. Mäter jag mig efter bananen brukar jag ligga någonstans mellan 12 och 16 (beroende på hur stor den var och vad jag ätit till frukost) och det värdet bestämmer hastighet, tyngd och längd på passet. Ett högre värde gör att jag kan träna längre, hårdare.

Det var en sån där riktigt bajsnödig karl som skrev att han aldrig någonsin skulle kunna tänka sig att göra som jag - han ligger på 5.5 innan han går till gymmet och trycker i sig en liter saft och ett helt dextrosolpaket istället medan han tränar. Visst. Gör du det, om det funkar för dig. Men säg inte att alla andra gör fel. Jag kan inte stanna upp mitt i ett spinningpass och knapra dextrosol. Jag kan inte vänta en kvart på att dextrosolen ska börja verka, därför sätter jag mig aldrig i den båten. Jag är, återigen, inte låst av mina värden. Jag äter en eller två dextrosol under mitt timlånga pass, bara för att vara säker på att det hålls uppe. Jag skiter fullständigt i om jag då har nio eller nittiofyra eller noll komman nio i blodsockervärde, för det går att korrigera i efterhand och kroppen är så fiffig att den brukar loka till sig själv bara den får lite endorfiner och adrenalin i omlopp - och så länge jag mår bra så kör jag på.

Jag blir också så less på de som äter en hel godispåse lösviktsäckel och sen blir jättehöga och gnäller över det inför tio tusen andra medlemmar. Vid alla sju helveten, äter jag godis när jag har diabetes får jag ju skylla mig själv, jag kan inte skylla på min diabetes då - för diabetesen gör så gott den kan med allt socker jag hällt i mig. Socker som den inte kan hantera. Vi har diabetes, remember? Så kallad "sockersjuka", vilket jag tycker är ett jättebra ord.

Varför äta saker man inte bör? Varför äta saker som kroppen inte kan hantera? Äter jag en godispåse så får jag ju ta konsekvenserna för mitt höga blodsockervärde och tänker inte gnälla över det när det är självförvållat. Om jag däremot har ett högt sockervärde utan anledning frågar jag allt och alla om hjälp för att lösa problemet. Men all annan tid är jag inte låst med min mätare och med siffrorna den visar. Jag vill inte vara låst av dem. Mår jag bra nu? Känner jag mig frisk och pigg och glad? Ja. Bra, då får sockret vara precis vad det vill (nästan).

Diabetes är en helvetessjukdom för vissa och jag lider med dem alla som känner att de måste mäta sig varje halvtimme. Det är inte ett liv jag vill ha eller önskar mig eller någon och jag hoppas det dröjer länge tills jag sitter i den båten. Jag är tacksam över att jag mår bra, ödmjuk inför tanken och lycklig över att jag faktiskt kan träna. Det är många diabetiker som inte kan det. Som inte vill. Det är många diabetiker som äter kolhydrater, godis, precis som att de inte var sjuka.

Jag säger ingenting om det. Jag vet inte vad jag säger. Bara att folk ska sluta vara så bajsnödiga och vara öppna för att ändra inställning och lyssna på sig själva, på sin egen kropp, istället på för alla andra, lika bajsnöda diabetiker och sköterskor som alla säger saker utifrån teoriboken, och sluta stirra sig blind på mätaren varje halvtimme och istället börja leva. Prova och känn efter. Mår du bra? Bra. Bättre kan det inte bli, faktiskt. Varför få ångest över att blodsockret ligger på 8.5 då, när man mår så jävla bra? Jag fattar inte. 

Kör, bara kör.

Vi lever bara en gång. Vi gör faktiskt bara det. 

Japp, denna bild togs innan städningen påbörjades, därav den gigantiska, halvgömda klädhögen i fotändan av sängen. - ni kan väl blunda, kära ni? Men det är mycket roligare ta på sig sin tidiga, jättesnygga födelsedagspresent än att vika den förbenade tvätten, och bädda sängen, och.... mäta blodsockret. Haha. Klart jag mäter mitt blodsocker. Jag är inte dum heller. Jag menar bara att man inte ska behöva leva sitt liv efter vad mätaren säger. Inte hela livet, i alla fall. Kram och puss, nu åker denna donna till Linköping och spenderar sin sista tjugoettåriga helg i skogarna runt om. Heddå!