Jag har massor att säga, massor att berätta. Känner suget efter att skriva, att skapa konst med mina fingrar, lösa och skapa problem för mina herrgårdsvänner som snart ska på dejt. Men sidorna ekar tomma, markören bara blinkar. Bloggsidan har stått orörd nu i en halvtimme medan jag har gjort annat, druckit te, kramats med Johan, röjt upp lite i köket, suttit och bara varit framför datorn och lyssnat på långsamma låtar som inte kräver särskilt mycket närvaro. 

Jag är trött och seg idag efter gårdagen. För fyra kronor fick vi gå och se Madonna uppträda på Tele2 Arena, vilken makalös och fantastisk show. Jag satt och hulkgrät emot Johan när hon höll sitt tal om Paris och om mänsklighetens värde. Jag är ju sån. I vår släkt har vi känslorna i magen. Och oj vad ont det gjorde. Vad fint det var. Så himla magiskt. Sen var vi hemma runt halv tre, dråsade i säng och vaknade tjugo över åtta... snark.... Så hela dagen har vi legat i soffan i princip, bara stigit upp för att ta en kort och långsam promenad, duscha, handla och laga mat. Imorgon väntar diabetesprover.

Jag läste ut Färjan, Mats Strandbergs nya skräckis också efter att vi spelade ut The Last Of Us. Hujedamig. Sista orden fick mig verkligen att kasta (nästan) boken ifrån mig och bara neeeeeeej. Men jag gillade den. Den var bra. Ruggig och äcklig emellanåt. Jag som har jobbat två år inom företaget han beskriver hittade inga faktafel, inga som jag reagerade på i alla fall. Och det är bra. Det märks att han vet vad han pratar om, märks att han har gjort sina efterforskningar. Sådant gillar jag. 

Med en hjärna som känns full i gröt inser jag att det kanske är bäst att sluta skriva. Orden blir styltiga, meningarna saknar mening (nu fick jag till det), och kroppen bara säger åt mig att lägga mig ner här intill den varma, levande och härliga mannen som redan ligger där och kör fortsättningsscener från The Last Of Us. Jag ska bara scrolla förbi mina bloggar, avsluta Clicker Heroes för idag och bara... sjunka ner bredvid med morgonrocken och fleece-filten. Hur skönt. 

Madonna och helgen är värd ett helt eget inlägg, men det får jag ta när jag piggnat till. Än är det inte slut på detta underbara, denna härliga bubbla. Som jag ska njuta av de sista timmarna innan det är dags att ge sig tillbaka till arbetet. Som jag ska... zzzzZz.

Jag är egentligen inte klar. När jag masar mig ur sängen vid tjugo i sju varje morgon vet ryggraden att jag har fyrtio minuter att göra mig klar - för det är så länge det tar. Jag gör det liksom på autopilot, med sömndruckna ögon utan glasögon stapplar jag in i köket, trycker in huvudet i kylen och stirrar på objektet två centimeter framför ansiktet i hopp om att det är smöret eller yoghurten. Känner med fingrarna, tänker med blicken riktad rakt framåt i suddighetens suddiga värld. Häller upp yoghurt eller smör på mackorna (glutenfria) och knäpper igång tekokaren någonstans i all den suddiga massan.

Ja men ni vet ju hur man gör sig klar på morgonen. Håret åt alla håll, ansiktet svullet (i alla fall mitt), morgonrocken i ett krampaktigt grepp om kroppen då jag alltid fryser när jag stiger upp. Och den första droppen te, gräddligt och hett, i soffan eller vid köksbordet. Lite gos med Johan, sedan vinkar jag iväg honom vid dörren och fortsätter med de fyrtio minuterna. Nu har bara trettio gått, och jag har varken sminkat mig eller borstat tänderna, jag bara sitter här vid datorn (som jag inte ska göra förrän efteråt) och snorar (ja, visst är det fantastiskt hur sällan man kan vara snorig?) och... tänker, så allt annat gled in i den där suddiga massan även fast jag har linserna på mig. 

Jag är så glad och tacksam. Samtidigt blir jag så ledsen. Eller inte ledsen, sådär som jag var för någon vecka sedan när jag bara ville gråta för allting, men... bara liksom ett stort jaha. Ojdå. Allting har sedan juli fallit på plats. Ny lägenhet, utringt på mitt vikariejobb varenda dag sedan dagen innan skolstarten i augusti, och nu fast jobb - tillsvidaretjänst, men det kanske är samma sak. Kontrakt som sträcker sig i två år framåt. Världens finaste sambo jag är så himla kär i.

Och igår fick jag veta att jag blivit antagen till förskollärarprogrammet på LTU. Antagen, inte reserv. Antagen. Liksom förtjänar jag det här? Varför då? För att jag hade en skitvinter med femton olika sjukdomar som avlöste varandra och nu gör någon människa eller gud bot för det, jag vet inte? För att min mormor dog? Varför? 

Nu måste jag gå och göra mig klar på riktigt, jag kan inte gå till jobbet och snora utan smink och med salami-andedräkt. Men jag blev så mållös. Så tom. Jag vet att man inte ska tänka så, varför förtjänar jag detta, yin och yang och allt det där. Men det är svårt att låta bli. Jag vill inte att mitt liv ska backfire in my face när nyhetens behag lagt sig och något jättehemskt händer. Jag vet inte varför jag säger så.

Jag vet ju att jag gör ett bra jobb och att det är härligt och underbart att det uppmärksammas. Att jag äntligen börjar få ordning på det och kan visa världen och mig själv och alla i min närhet att jag minsann också kan. Jag har alltid haft hög självkänsla. Vetat att jag duger, oavsett vad det gäller. Förutom zombiespel, då blir jag rabiat. Kanske är det självförtroendet som inte reser sig som det ska och tar emot allt detta utan att blinka så som det förväntas av en stockholmare med självförtroende och yta som hyllas av gudarna. Kanske behöver jag sätta nya glasögon över dess näsa också, så att det ser och vet att jag är en i gänget också. Att jag är mer än vad jag tror. Att jag är duktigare än jantelagen någonsin skulle berömt mig med hemma i Kalix.

Tänk att jag och Johan hamnade här. Så glad jag är för det. För oss, för honom, för mig. Det är så fint. Så perfekt, just nu, just här. Lite stökigt på sina håll och diskmaskinen måste tömmas, golvet i sovrummet skuras. Men det är fredag, och ikväll och i resten av helgen är det bara vi två. Jag älskar de dagarna. Jag älskar det vi har. Det är jag alltid och evigt tacksam för. Tack för att du valde mig. Att jag får dela mitt liv med dig. Du är det viktigaste som hänt mig.

Min babe och jag, Grekland 2014. Fulla och glada. Lyckliga. Alltid. ♥

När adrenalinet och endorfinerna svävade runt inuti kroppen och jag cyklade hem från gymmet med värkande ben och kalla fingrar trots mina vantar tänkte jag på de sakerna som får mig att ta djupa andetag av vällust och blev sådär själaglad.

Jag tänkte på hur fruktansvärt skönt det är att låsa in sig på toaletten och "kissa" i tio minuter med Facebook-flödet som scrollas förbi eller där blicken är fast i de brokiga tapeterna i andra änden av det lilla skrymslet och man hör och känner hur alla barn springer och skrattar och skriker där utanför och man har laglig - nöden har ingen lag - rätt att inte bry sig just då. Hej småbarnsföräldrar, jag förstår nu verkligen det där med toalett-egentid ibland någon gång sådär mitt i veckan. Hallelujah.

Det är så skönt att bara andas för ett par minuter, blaska lite vatten i ansiktet eller borsta håret bara för att dryga ut de där fem minuterna och sen återgå till alla mysiga barn och busa eller måla eller leka eller dirigera eller hjälpa och bli dränkt av bautakramar och "du är min, jag ääälskar dig." Busråttor. Och orden: "Häl äl lilla gliiisen din." Ja, du är min lilla glis, alltid så glad och skrattig. 

Jag tänkte på hur skönt det är att sjunka ner i soffan efter ett träningspass som gick så bra. Soffan är så mjuk, inbjudande, vårt lilla hörn nedsutten för att passa våra rumpor perfekt. Luta tillbaka huvudet och bara... aaaah... vanligtvis tjugofem minuter efter att man slutat jobba, även om det blev två timmar senare idag. Och med tanke på det...

Hur fantastiskt roligt det är när chefen säger att hej, jag vill förlänga ditt kontrakt till och med juni... 2017! 2017 är så futuristiskt det bara går att tänka sig, det var liksom 2008 för två år sedan, och jag ska vara en del av det. En del av den futuristiska framtiden på skolan jag trivs så väl i. Jag. Jennie. Lilla Jennie från lilla byn där alla säger jå och mosatrampare och trora och myssing och baki och äter smola till frukost. Hallelujah. Hur magen fylls av brusande fjärilar. 

När jag tänker på hur skönt det kommer vara att åka hem över jul och ligga i soffan och äta kolor och lussebullar och veta att jag får betalt för det. Hurra. Åka madrass i slalombacken, mysa framför brasan, skidra, promenera, fotografera, bara vara, träffa kompisar, titta i skyltfönster, dricka te. Allt tillsammans med mitt hjärtas hälft.

När jag tänker på Johans ansiktsuttryck när han kommer hem eller när han vaknar eller när han är glad och ler. Min mage exploderar av flygande fjärilar med vackra färger, när han bara finns till sådär som han gör och det nyper till i maggropen av kärlek och en slags oförstående, lycklig huvudskakning. Hjälp, är du min? Är jag din? Är den vackraste och härligaste och viktigaste människa jag någonsin mött min? Fyra och ett halvt år snart och jag bara sitter här och bara andas för att jag inte kan förstå det. 

Jag vill åka till världens ände med dig. Jag vill åka till Soffhörnet i Mitten och spela The Last of Us så vi glömmer att gå och sova i tid. Jag älskar dig räcker inte till. Jag vill ge dig hela världen och lite plättar på det. Betalda plättar. Egengjords plättar. Lediga plättar. 

Och ja, för att återgå till det icke putti-nuttiga. Min kvällshumor är hysteriskt kul. Jag älskar mig själv. Så jävla rolig. Eller hur?

Jag tycker det är läskigt nu. Var man än vänder sig, i sociala medier, på jobbet, på affären, men främst på de där sociala medierna, i varje inlägg, varje status letar sig rasismen in. Det spelar ingen roll om det är Expressens eller en gammal skolkompis. Det spelar ingen roll om inlägget från början handlade om att solen lyser, skiten dyker ändå upp. För två år sedan var det nästan tyst på gatorna. Ingen slängde käft. Ingen argumenterade om det mest självklara i världen - människors lika värde, förrän SD tog sig in i riksdagen och gjorde det lagligt, nästan accepterat att bete sig som ett svin. 

Jag måste erkänna att jag blundar. Jag orkar inte se. Jag vill inte se. Folk som gör skillnad på folk och folk bara för att "de" råkade vara födda i ett annat land och alltså inte har något här att göra är det mest skrämmande av allt. Varför ska inte vi hjälpa till så mycket vi förmår? Det är jobbigt nu, det är mycket nu, men det kommer lugna sig. Ingen tar pengar från de gamla och ger till "invandrarsvinen" (en kommentar jag såg sent som igår). Sverige går inte på knäna. Svenska folket ville ha en rödgrön regering under valet 2014 och det är dags för alla invånare att sluta bete sig som arslen och acceptera att det blev så. Vi har valt. Nu blev det så här. Vi valde detta. De rödgröna var fler än de blå. 

Är det någon som är svin så är det de som gafflar. De fattar inte. Och det är det som är så läskigt. Jag tror på fullaste allvar att Sverige kommer att gå mot ett inbördeskrig om det fortsätter såhär, om ingenting görs. Rasism är aldrig okej. Det är inte okej att skilja på människor på grund av deras ursprung. Aldrig någonsin. Och de i behov av skrikande hjälp? Vi hjälper. Hela tiden, så mycket vi kan. Just nu är det mest fokus på flyktingarna från Syrien, men det betyder inte att hjälpen uteblir för "alla andra", pensionärer, barn i Afrika, barn som far illa, ungdomar som fortfarande bor hemma (vilket är en helt annan diskussion som inte handlar om annat än lathet och dumhet). Jag blir rädd för det som händer. För det som håller på att hända. Nerbrända flyktingboenden, terrormord på skolor. 

Det här är inte vi. Det är inte så vi brukar göra. Jag är rädd för det Sverige håller på att förvandlas till. Som i The Last Of Us. Ett virus som plötsligt sprids och gör människor mordlystna och galna och som ännu inte har något vaccin. Jag gör inte skillnad på människor för deras hudfärg. Jag gör skillnad på människor för deras främlingsfientliga åsikter att vi som är födda i Sverige är mer värda än alla andra. Det är för fan bara ett land med skog och hav och hus och vägar precis som alla andra länder där ute. Och om folk vill komma hit för att söka skydd så får de göra det. Det glädjer mig att det väljer vårt land. Vi har det ju bra här. Låt oss inte förstöra det. Låt oss inte göra det till postapokalyptisk värld där vi slåss mot varandra istället för att kämpa tillsammans. Det är inte det Sverige vi hade, och det är definitivt inte det Sverige jag någonsin önskade mig. 

Nej tack till rasism. Nej tack till alla "jag är inte rasist, men...", som är precis samma sak. Nej tack. Det räcker nu. Det är bra nu. Dags att växa upp. Dags att öppna ögonen. Vid Gud, vad jag önskar att människorna där ute kunde öppna upp sina ögon och sinnen för annat än det som någon bekant hävt ur sig och som de därefter tror stenhårt på. Källkritisk måste man vara när det handlar om så allvarliga saker som rasism. Det är det läskigaste av allt. Alla dessa lösa antaganden. "Jag trodde att det var så." Det är det som gör mig mest obekväm av allting i denna karusell. Jaha, men det är inte så.

Torsdag morgon och kroppen är härligt seg efter tre träningspass denna vecka, ett frisörbesök och kvällar där vi eller jag somnar i soffan så fort täcket hämtas och fönsterlampan släcks ner för vidare serietitt eller datorsittande av den äldre i hushållet. Jag är sugen på julmust och pepparkakor och gryningar där påsarna under ögonen hänger hela vägen ner till nästippen för att man satt uppe länge och bakade de där kakorna. Början av november. Det går så himla, himla fort. 

Nu ska jag sätta på mig skorna och cykla till jobbet. Snart är det fredag och en helt ledig helg väntar. I lördags var vi ju på Gamex, Comic Con i Friends Arena hela dagen med några vänner. Det var superkul men helgen blev liksom en dag för kort, haha. Så nu ser jag fram emot imorgon, att komma hem från jobbet och glida ner i morgonrocken eller en av Johans t-shirtar och bara vara. Kanske titta på the Hobbit också. Vinterfilm som den är. Den där känslan av pepparkakor, julmust och Hobbit-filmerna...

Den är vår nuvarande dassbok också (ni vet en sån där bok man läser en sida eller två ur medan man sitter där, lite roligare och trevligare än att stirra in i sin telefon eller något), så då blir man bara ännu mer sugen. Lite kort uppdatering från vårt hushåll, då gångerna inte riktigt blir lika många som förr på grund av mitt härliga jobbande och allt där emellan. :-)

Update 07:50. Fullt påklädd med astmainhalatorn i munnen kom jag på att jag har cykeln vid Täby Centrum sedan tränandet igår, åååh. När går Roslags?

Update 08:15. Bussen sen. Jag hann. Så bra.

Update 22:10. Somnade i soffan med Johan när vi kom hem. Sov i två timmar. Så ini bomben skönt. Jag drömde om gympasalar och om soliga dagar med honom. Nu spelar han The Last Of Us med en pågående zombieinvasion - vilket är ytterligare ett ord jag aldrig någonsin önskade nämna i min blogg, det där om zombierna alltså, så jag gör allt jag kan för att tvätta bort deras läte ur öronen. Jag hatar de där ljuden, men fascineras av spelet, av miljöerna, handlingen. Så ja, vad gör vi nu resten av natten? Sova kan man ju inte göra än på ett tag... Fast jo. Jag kan somna när som helst. Ljud, ljus, det gör inget, så länge jag inte har PMS för då måste det vara knäpptyst. Det är en talang jag är glad över att jag besitter.

Och nu kommer jag inte våga somna heller. Vågar inte ens titta på teven just nu. Kan inte, för min nacke är så stel och öm efter upprepade bollbesök varav den sista fick det att krasa till ordentligt. Haha..... Jag dör. Det gjorde Joel också. My god. Varför gör vi detta?

Vad glad jag blev när jag loggade in här och såg att det inte fanns något inlägg i stil med "mitt hjärta är sönder" efter en dum dröm jag vaknade ifrån med dunkande hjärta. Glad blev jag också över att jag låg på Johans axel med hans vänsterarm över mig och inte ensam i en tom lägenhet.

Det jag tänkte säga är att nu känns det sådär krispigt härligt med vädret. Täckbyxorna åker på, vantar och mössa och utandningen blir till guldskimrande rök i den tidiga morgonsolen. Minusgraderna biter på låren när jag cyklar ner mot bössen, fingrarna fryser fastän jag har farmors vantar på mig - och alla vet ju att en farmors vantar alltid är det varmaste.

Jag lyssnar på Hobbit-musiken och tänker på Sagan om Ringen-filmerna, som är sådana där klassiska jullovsfilmer man ser uppkrupen i soffan en kväll eller en morgon med rimfrost över fönsterrutorna och en himmel som är tjugofem minusgrader-rosa. Den där väntan, bubblan innan jul när man går runt i tjocksockar och utan smink och bakar lussebullar och åker madrass i slalombacken och går på stan och dricker te och skrattar ihop med sin familj och mular - jag älskar det ordet - ner snö och snöbollar i Johans nacke så han gallskriker (eller om det är tvärtom).

Jag har en avlägsen dröm om att göra klart min bok innan jul men det kommer nog inte hända. Jag står liksom och stampar på de sista fem kapitlen och vet hur det sista ska vara, hur epilogen ska bli, men däremellan har jag inte riktigt... fått igång tankebanan. Det innefattar i alla fall en dejt, mer stalljobb, mer grubbleri, två nya anställda och en sluttvist som inte alls blir vad någon av dem väntar sig. 

Jag drömde om dem härom natten, det var så himla häftigt. Jag befann mig mitt i en miljö jag själv skapat. Jag kunde vända mig och se ut över skogen, ängarna, hagarna, herrgården, ån som rann bakom dem, och bredvid mig stod Johannes och Jasmine och bara såg på varandra sådär så det sög till i magen. Vilken magnetism, ilska; kärlek, men gudarna ska veta att jag hade blivit skinnflådd om jag hade sagt det högt. Han var runt en och åttio, muskulös, härligt trevlig och charmig och luktade - japp, jag kände doften av min egen påhittade figur - av stall och svett och manlig parfym.

Jasmine var lite längre än mig med blont vågigt hår och fyrkantigt ansike. Och när hon log kom den där skrattgropen fram och gjorde så att glittret i hans ögon trädde fram än mer. Sen satte jag mig med min redaktör och skrev ner hur fortsättningen skulle bli, och jag satt där och bara njöt över att jag visste precis. Så när jag vaknade den morgonen log jag för mig själv, galen eller geni, men ändå. Kanske var den där avlägsna drömmen inte riktigt lika avlägsen.

Vi får se. 

Nu ska jag strax promenera till bussen. Eller ja. Snart och snart. En sida eller två hinner jag nog med innan dess. En sida närmare målet, drömmen, det slutgiltiga. En sida närmare. Jag längtar.

Farmor lagar kolhydratsnål mat till mig när jag är och hälsar på som får minimal påverkan på blodsockerkurvan. Min kompis jag lunchade med här om dagen stannade upp utanför sushi-stället och sade till mig "det är väl ganska mycket socker (kolhydrater) i sushi, vi skulle kunna ta en sallad istället."

Och de som tampas med sjukdomen varje dag blir fly förbannade när någon delar med sig av en solskenshistoria om vad kosten gjorde för dem, oavsett vilken typ av diabetes personen hade. Diabetes kan inte botas. Diabetes kan inte lindras, typ ett är kronisk. Där hjälper inte kosten. Och bla bla bla.

Jag säger bara en grej till, slutklämmen, sen orkar jag inte bry mig om alla idiotiska bukspottskörtleägare där ute som minsann vet bäst för att "jag har haft diagnosen hela mitt liv." Well, fuck you. Okej. Andas. Precis som när jag tappade ett järnspett rakt över stortån idag och hjärnan imploderade av vackra ord som jag bara log mig genom medan det kändes som att tån krossades - vilket den förmodligen gjorde. 

Ni som är friska, som jag för övrigt tycker är de mest kloka människorna i detta sammanhang. Vad tror ni ger mest blodsockerpåverkan - en laxsallad utan pasta eller en tallrik med nio bitar sushi? 

Jag har aldrig mött en människa som trott det många diabetiker stenhårt tror på. Varenda en jag träffat säger att "borde inte blodsockret hålla sig på en dräglig nivå om man slutar med snabba kolhydrater?"

Men nej, diabetes typ ett har absolut inget med kosten att göra. Absolut ingenting, om man ska tro många diabetiker. Liksom vilken planet kommer ni ifrån? Hur kan ni undgå att se, att tänka, att se samband, att märka vad som händer runt om kring er, på er egen tallrik? Nej, man kan inte bota diabetes, men man kan fan lindra den. Jag gör allt jag kan för att mitt liv ska vara så drägligt som möjligt med vissa undantag, och jag tänker inte ens på det längre, det blev en självklarhet när diagnosen kom. Sushi är en av mina favoriträtter, och efter att ha ätit det kan jag med gott samvete må dåligt resten av dagen för det var ett val jag gjorde. Laxsallad är supergott också, och den kan jag äta och sen fortsätta utan att ens blinka eller titta på blodsockermätaren för jag vet att inget hände.

Suck. Är det någon som sprider fördomar om diabetiker så är det ta mig fan dem som redan lider av sjukdomen, inte är det då omgivningen, de ickesjuka. Jag älskar er allihop för att er omtanke sticker i många sockersjukas ögon. Jag gör verkligen det. Det är inte ni som är okunniga, som vägrar tänka längre än näsan räcker.

Det spelar ingen roll om man haft sjukdomen i femton år eller fem veckor eller inte alls. En banan höjer fortfarande blodsockret mer än en gurka gör. Oavsett var man befinner sig i livet, i världen, i ålder, i sjukdomsstadie. Men nääääää. Jag ska leva precis som innan jag blev sjuk, för kosten har ingen betydelse när man har typ ett. Hur kan man ens få hjärnan att formulera de orden? Har man sockervadd mellan öronen eller vad är det frågan om?

Nej, man blir inte frisk av att äta glutenfri lågkolhydratkost, GI eller övrig lågkolhydratinspirerad kost. Men det lindrar betydligt. Och det tänker jag stå för, säga, högt och ofta. Jag är kronisk sjuk, men jag kan styra mycket tack vare det jag äter även om vissa dagar inte går att förstå sig på. Och ja, jag äter som de vanliga döda emellanåt, ris och potatis och kolhydrater i mängder. Choklad i massor. Juleskum, juice, så sockervärdet slår i taket. Men jag skulle aldrig få för mig att säga att kosten inte har någon betydelse för hur min sjukdom beter sig. Bukspottskörteln är trasig och kan inte längre hantera sockret i maten utan hjälp. Bara det säger ju sig själv. Till och med mina sexåringar förstår det. Till och med dem.

"I want a few moments that are just for us, take that last chance to find some calm before the storm. You know me, I always like to savour the last shot before popping the heat sink. Wait... That metaphor just went someplace horrible."

Jag bara älskar att sitta och dregla och gråta och skratta och minnas och mumla och säga samma som dem när jag kollar igenom alla tusentals videor om Mass Effect det finns på Youtube. Den här är inte ens med klipp från spelen och ändå är den så bra. Så. BRA. Och idag är det fredag. Det innebär att ikväll, efter jobbet, innan Johan kommer hem, tänker jag bege mig ut i rymden igen. Men nu måste jag rusa och sätta mig på bussen istället. Ska. Bara. En gång till.

I was lost without you.