Jag tycker det är läskigt nu. Var man än vänder sig, i sociala medier, på jobbet, på affären, men främst på de där sociala medierna, i varje inlägg, varje status letar sig rasismen in. Det spelar ingen roll om det är Expressens eller en gammal skolkompis. Det spelar ingen roll om inlägget från början handlade om att solen lyser, skiten dyker ändå upp. För två år sedan var det nästan tyst på gatorna. Ingen slängde käft. Ingen argumenterade om det mest självklara i världen - människors lika värde, förrän SD tog sig in i riksdagen och gjorde det lagligt, nästan accepterat att bete sig som ett svin. 

Jag måste erkänna att jag blundar. Jag orkar inte se. Jag vill inte se. Folk som gör skillnad på folk och folk bara för att "de" råkade vara födda i ett annat land och alltså inte har något här att göra är det mest skrämmande av allt. Varför ska inte vi hjälpa till så mycket vi förmår? Det är jobbigt nu, det är mycket nu, men det kommer lugna sig. Ingen tar pengar från de gamla och ger till "invandrarsvinen" (en kommentar jag såg sent som igår). Sverige går inte på knäna. Svenska folket ville ha en rödgrön regering under valet 2014 och det är dags för alla invånare att sluta bete sig som arslen och acceptera att det blev så. Vi har valt. Nu blev det så här. Vi valde detta. De rödgröna var fler än de blå. 

Är det någon som är svin så är det de som gafflar. De fattar inte. Och det är det som är så läskigt. Jag tror på fullaste allvar att Sverige kommer att gå mot ett inbördeskrig om det fortsätter såhär, om ingenting görs. Rasism är aldrig okej. Det är inte okej att skilja på människor på grund av deras ursprung. Aldrig någonsin. Och de i behov av skrikande hjälp? Vi hjälper. Hela tiden, så mycket vi kan. Just nu är det mest fokus på flyktingarna från Syrien, men det betyder inte att hjälpen uteblir för "alla andra", pensionärer, barn i Afrika, barn som far illa, ungdomar som fortfarande bor hemma (vilket är en helt annan diskussion som inte handlar om annat än lathet och dumhet). Jag blir rädd för det som händer. För det som håller på att hända. Nerbrända flyktingboenden, terrormord på skolor. 

Det här är inte vi. Det är inte så vi brukar göra. Jag är rädd för det Sverige håller på att förvandlas till. Som i The Last Of Us. Ett virus som plötsligt sprids och gör människor mordlystna och galna och som ännu inte har något vaccin. Jag gör inte skillnad på människor för deras hudfärg. Jag gör skillnad på människor för deras främlingsfientliga åsikter att vi som är födda i Sverige är mer värda än alla andra. Det är för fan bara ett land med skog och hav och hus och vägar precis som alla andra länder där ute. Och om folk vill komma hit för att söka skydd så får de göra det. Det glädjer mig att det väljer vårt land. Vi har det ju bra här. Låt oss inte förstöra det. Låt oss inte göra det till postapokalyptisk värld där vi slåss mot varandra istället för att kämpa tillsammans. Det är inte det Sverige vi hade, och det är definitivt inte det Sverige jag någonsin önskade mig. 

Nej tack till rasism. Nej tack till alla "jag är inte rasist, men...", som är precis samma sak. Nej tack. Det räcker nu. Det är bra nu. Dags att växa upp. Dags att öppna ögonen. Vid Gud, vad jag önskar att människorna där ute kunde öppna upp sina ögon och sinnen för annat än det som någon bekant hävt ur sig och som de därefter tror stenhårt på. Källkritisk måste man vara när det handlar om så allvarliga saker som rasism. Det är det läskigaste av allt. Alla dessa lösa antaganden. "Jag trodde att det var så." Det är det som gör mig mest obekväm av allting i denna karusell. Jaha, men det är inte så.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Påsken är här och alla barnen Isaksson är samlade med sina respektive. Jag har suttit ute i stugan mot solväggen och halstrat korv med mina nära en förmiddag när solen sken. Ansiktet värmdes upp av vårsol och av deras skratt och historier. Sedan sp...

  Livet rullar vidare. Vi arbetar båda två som förskolepedagoger, lärare, lärarassistenter, elevassistenter, resurs, extra resurs, resurspedagog, fritidspedagog... Vikarier alltså. Det är faktiskt väldigt roligt och man kan i stor mån välja sin ege...

Igår träffade jag en stor valp-Rottweiler som var så fruktansvärt fin med tjock, härlig päls och som tryckte sig mot mig när jag kliade honom på rumpan. Det fick mig att vela ta upp erbjudandet om vaccination mot min extrema kattallergi, vilket går...

Klockan är bara lite över 22 men vi och jag har legat i sängen sedan bastun som blev en lång dusch halv nio. Bastun startade inte, den jäkeln. Eller den startade men den blev inte varm. Så mycket att vänja sig vid och lära sig när man just flyttat in...

Vi tar allt en dag i taget. Även om de mentala listorna är långa, fyllda med text och saker att bocka av en efter en. Jag älskar listor. Alltid gjort. Aldrig varit tillräckligt strukturerad för att ha koll på dem, men vad gör det, listorna skrivs änd...