Gud jösses vad humöret pendlar med de nya pillren innan kroppen vant om sig. Det går från glad till garva åt allt till arg till jättearg-kasta-flingsalt-på-Johan-arg och sedan ledsen och mitt i alla tårar så brister jag ut i ett gapskratt och kramar om honom sådär jättehårt och mysigt och..... så gråter jag ännu mer. Hahahaha. Ge mig två minuter och jag plöjer igenom alla dokumenterade känslor utan att blinka.

Johan är så fin, så fantastisk. Jag är så ledsen för att jag är upp och ner när han är lika underbar som alltid. Han bara sitter där och väntar ut stormarna eller håller om mig tills jag argat klart. Åh vad han förtjänar världens guld så fin som han är. Jag köpte honom en finsk bastuborste igår, ni vet en sån där grov lång borste man kliar sig på ryggen med? En sån. Och så blev han så glad så de blågrå ögonen började lysa.

Då gjorde det inget att jag hasat benet efter mig i femton kilometer på kryckor medan jag tog mig till rätt sorts affär, för jag skulle köpa den där FBB:n. Täby Centrum är gigantiskt och med tvåhundra butiker kan man förstå att det tar lite tid att komma till den längst bort men fram kom jag!

Knät gör mer ont för varje dag och det sliter och drar och bränner strax nedanför-bredvid knäskålen. Idag var värst. Skulle handla igår och lade kryckorna i vagnen men jag fick vända. Var ju tvungen att köpa någonting så jag tog två dextrosol och gick till kassan så jävla löjligt. En storbracka vagn för två paket dextro??? Okej. Visst. Så gör de väl i Norrland. Herregud.

Men idag handlade jag i alla fall och ligger nu i soffan dödens trött och med grr aaah abcde-resten av alfabetet-ont. Skäms nästan av hur kvällstrött jag är när jag ansträngt mig och knät halva dagen - någonting måste jag ju göra annars blir jag gaaaaalen - men vad gör man.

När allt detta är färdigt tänker jag sätta mig på cykeln och köra min egen TV-runda på tio mil. Öva lite först kanske men sen, absolut. Gud vad jag längtar. Det brinner i kroppen för att få arbeta, svettas, jobba. Var på gymmet igår och mina armar är som gelé nu hahaha. Vill inte tappa formen helt ju, fem veckor och man undrar ju var kondisen for... Och nu babblar jag. Allt för att inte somna. Johan spelar Diablo med sina kompisar. Hans röst är så het. Jamen den är det. Mums. Även om de... snackar bajs nu...... Moget.


Natti natti

Det är vår i luften, solen skiner, himlen är blå, min Instagram är fylld till bredden av som inspirerar mig både hälso-likt och via sättet att äta och tänka kring mat, mina favoritbloggare (ett par som har en blogg tillsammans) är gravida igen, sju månader efter att de fick sin första dotter. Och jag har precis genomfört min magnetröntgen och stoppat ner arschelet i soffan efter en "lång" promenad i samma härliga vårsol. Med kryckor går det visserligen inte så fort, men när allting känns så härligt efter en lång och seg vinter spelar det inte så stor roll att man är Fröken Snigel.

Nu är jag så ruskigt sugen på att slänga ut alla täcken och kuddar och filtar och soffkuddar på gräset och piska dem vårfina, öppna fönstren på vid gavel och släppa ut allt gammalt och få in allt det nya. Sätta upp vårgardiner i sovrummet (hur lätt är det med vårgardiner i ett brunt-vitt-beige-rostrött-vardagsrum? Ehum, exakt.) och bara.... klä mig i pastellfärger, måla naglarna ljusrosa och fara och cykla i flera mil. Typ.

Jag älskar våren. Jag älskar april, känslan av april. Inte för att det är april nu, det har knappt hunnit bli mars, men så här är det inte ens i maj där hemma och därför känns det bara som att benen spritter. Inte en snöflinga, massor av plusgrader... Ett jobb och en ny, fin vårkappa är vad jag önskar mig i present när det väl blir april, gärna i beige eller sådär ljust puderrosa. Och en weekendresa någonstans.

Iiiiiiiih. 

Under de två dagarna som gått sedan fallet har jag varit full av energi. Jag har hjälpt till att städa så gott det har gått, tur vi hann skura och dammsuga rejält innan jag föll för inte har jag varit speciellt böjlig, men hallen ser i alla fall skaplig ut nu. Vi har varit på bio, ätit ute tre gånger (!), tagit långsamma promenader till tågets hållplats och åkt snålskjuts de nästkommande femhundra metrarna in till Täby Centrum. Och jag har haft ont, varit tvungen att sätta mig och vila emellanåt, men det har varit så himla härligt.

Och så idag. Energin är heeelt borta. Vaknade med ett dubbelt så högt blodsocker som man ska ha, kände mig tung, varm, inte alls speciellt i form och det strålade från låret hela vägen ner till fotleden med epicentrum på utsidan och undersidan av knäet. Det bränner, drar. Min magnetröntgentid blev flyttad från den trettonde till imorgon redan och jag började så klart noja lite när de ringde igår kväll (!) för att säga det. Antingen har de sett något som inte är så bra..... Eller så är det bara skönt att göra bort det så fort som möjligt efteråt... Jag vet inte och jag nojar ju.

För allt är förmodligen inte som det ska..... Jag kan inte gå vanligt, knäet vill inte vecklas ut och in sådär som det brukar göra i vanliga fall. Det är stelt, varmt, ont. Jag kan gå på foten. Jag kan belasta, stå på ett ben och det gör inte ont, det är när jag rör mig som smärtan kommer. Och nu när jag sitter här vid datorn.... Det fortsätter stråla. Blääää. 

Jag tänker i alla fall bli så pass bra att jag kan genomföra Tjejvättern den femte juni. På Johans födelsedag ska jag cykla tio mil, en diabetiker på lågkolhydratkost. Jag ska dock späda ut vattnet med saft, ha med mig otaliga Berry Boost-förpackningar och Dextrosol i ryggan så helt sockerfritt blir det ju inte. Men jag tänker genomföra det. Mamma ville inte, så jag cyklar själv. Och mitt knä ska vara bra tills dess. Det ska det vara. Det är mitt mål nu.

Edit: Medan jag tittade igenom mina bildmappar hittade jag ju den som heter "Bröllopsinspiration". Om det visar sig att knäet är så paj så jag inte kommer att kunna genomföra loppet den femte så har jag ju tid att sitta och göra något annat istället... Men hösten 2015 blir knapert om man ska börja nysta nu. Bättre med sommaren 2016 kanske.... Vi får se ;-) 

Det här med att lyssna på magkänslan. 

Jag har sagt så många gånger att min magkänsla aldrig ljugit för mig, men trots det har jag bara blundat utan att tänka på det och gått rakt in i det som magen redan varnade om. Till exempel "ställ väckarklockan på tio minuter innan du brukar" och så gör jag inte det, av ren lathet, och väckarklockan ringer inte alls. Här om dagen inne i kvinnornas wc var en av dörrarna lediga. Öppna inte! riktigt skrek magen, min starkaste intuition någonsin. Välj en annan dörr! Så öppnar jag den ändå, trevande, och där inne sitter en tant som glömt låsa! Alltså! Jag ska aldrig mer strunta i dig magen! 

Samma i morse. Idag ska jag gå till gymmet sade jag. Magen nickade instämmande medan ögonen for ut genom fönstret. Men det är ju så fint väder... Kanske skulle jag fara ut och springa.... och så gjorde jag det.

Nej, jag skulle inte ha gjort det. 

När man sprungit i cirka tio minuter (såklart beroende på vilket håll man väljer haha) kommer man till en jättebrant uppförsbacke med en lika brant nerförsbacke efteråt. Det är barmark här i Stockholm förutom på vissa partier på stigar gömda under stora granar... Jag väjde för den värsta isen, tog språng uppför backen och såg att det var lika isigt på andra sidan. Lite mindre faktiskt. Så jag gick. Sakta neråt. Tog upp telefonen för att pausa Runkeepern och...

Sen låg jag på marken och VRÅLADE så det hördes i hela kommunen - och grannkommunen, för den delen.... Benen slogs undan, det högra knäet vek sig under mig och jag singlade ner över det vid sidan av isfläcken. Krasch. När det slutade svartna för ögonen tappade jag all känsel i hela högerbenet och tog mig inte upp och hela tiden gjorde det så jäkla ont så jag ville dö. Jaha. Två kilometer hemifrån. Hur i helvete ska jag göra nu då? Telefonen flög iväg längs efter hela fläcken och jag hade inte ens kunnat nå den om jag velat.

Tur det finns människor i denna värld. Tur det finns människor som är ute på promenad och som skyndar fram till den som ligger ner och kvider, som hjälper henne upp på benen och leder henne till bänken på krönet av backen och som frågar om det är något mer de kan göra, ska vi ringa nån? Puss puss och kram förtjänar ni. Och en bukett med tulpaner typ.

Och nu sitter jag här, sex timmar senare, med ett lindat knä och två kryckor lutade mot stolen i hallen, just hemkommen från ortopedakuten. Haha..... Maximal otur och maximal klumpighet resulterade i ett knä ur led (därav djungelvrålet) och användning av kryckor i tre veckor (!!!) Ett besök i mitten på mars för magnetröntgen, rehabiliteringshjälp, och kontroll av senor och ligament väntar, men före det - ingen löpträning och ingen spinning.... ååååååh.

Jag skulle ha gått till gymmet.

Jag skulle verkligen, verkligen ha gjort det.

// Jennie, som aldrig mer ska gå emot magkänslan och som fnissar åt sin egen klumpighet så här i efterhand.

Solen lyser och det känns som att det är vår i luften. Ansiktet höjs mot himlen och värmen liksom absorberas i hela den frusna vinterkroppen. Jag följde Johan till tåget i förmiddags och vi tog en hållplats längre bort för att vara mesta möjliga tid utomhus. Sedan gick jag till biblioteket, satt och läste i en timme på 200 frågor du bör ställa dig inför en arbetsintervju (superbra) och gick sedan hem och satt ute ytterligare en stund med filosofi-psykologiboken Tänka, snabbt och långsamt.

Så fort magkatarren är bättre ska jag återgå till mina träningsdagar igen. Rutiner och traditioner och nya träningsmål och sätt att tänka och att hoppa ur det där hjulet av saker man gör av ren vana. Det blev bara så mycket med allt nu under veckorna som gått så jag antar att magen blev överarbetad och stängde ner verksamheten på obestämd tid. Med Johan ledig under två dagar från och med ikväll gör mig så lycklig och de har lovat hyfsat fint vårväder då också... Åh vad jag längtar.

Nya jobb är sökta och även ett par kurser på komvux i Piteå. Med Matematik 2B gjord och även ett par andra kurser kan jag fokusera på att söka in på de linjerna jag haft restriktioner för tidigare och så får jag studiebidrag också. Mitt i smeten fanns också hälsopedagogik och företags- och entreprenörskap. Jag drar i alla tåtar jag har och hoppas att de snart sluter sig om någonting där på andra sidan. En av sakerna jag vill göra är att bli kostrådgivare. Med dessa kurser är jag ett steg närmare. Och med vårens utbud av fler jobb ökar chanserna att även få tag i ett riktigt ett. Att tjäna riktiga pengar igen. Att träffa nya människor, att konversera över en utelunch, att jobba med något som är kul och att kunna spara pengar till allt det vi och jag vill göra.

Solen lyser i alla fall och jag blev så kär när jag vaknade i morse och såg upp i hans grå ögon. Alla problem och tankar bara poff försvann när han började le sådär som han gör, det där nyvakna leendet jag älskar. Jag tänker inte fokusera på det negativa sakerna runt om kring mig (som mestadels sitter i mitt huvud). Det blir bara en stor nedåtgående spiral i så fall. Då är det bättre att hålla huvudet högt - att vara stolt - och sikta framåt och uppåt. Det som hänt det har hänt och det kan jag inte ändra, så alltså är det ingen idé att älta.

Och hur kan man vara mindre glad när vädret är så strålande som det är nu - när allting är så fint?

Hemma i Norrbotten för ett par dagar. Flyttstädning. Säga hejdå till vår första gemensamma lägenhet, min första lägenhet, hämta alla våra grejer från vinden och tack och adjö Nytorget 1B. Det var skit. Skit var det. Men nu är det gjort. Jag är så glad över att Johan var där. Jag är så kär i honom, jag älskar honom så hjärtat går i bitar av kärlek. Vi gick igenom alla lådor fyllda med minnen från det året vi hann tillbringa i Kalix innan flytten och det skar i hjärtat det med.

Det var lådor med böcker, foton, tavlor, brev från vårt distansförhållande. Allt gick vi igenom, skrattade till, kramades till, och jag såklart, bölade lite till för att jag är en blödig person... ehe.... Det var allt som vi samlat på oss under nästan två års tid, innan vi stuvade in allt på vinden och flyttade till Stockholm. Just nu är jag som i ett vakuum. Jag vet inte vad vi gör nu med allt det där. Vi har varandra och hos Johan vill jag alltid vara, jag menar bara med boende, jobb...... Johan har inte samma... vad heter det.... känsla efter att måsta ha ett helt eget boende, han har ju sitt hus kvar i Kalix och därför är hans längtan inte lika stor. 

Men när mina föräldrar skildes rasade marken under mina fötter. Det var i januari, och i april kom Johan hem från Eksjö och vi blev sambos med en gång då allt var så osäkert med allting. Sedan sålde pappa huset - ännu ett slag i ansiktet - och vi skaffade vår egna lägenhet, jag och Johan. Det blev mitt hem. Mitt nya, riktiga hem för fyra månader och sen har vi bott i andra hand sedan dess.... Och nu är den första lägenheten också borta...

Vi stod i hallen innan vi skulle lämna in nyckeln och det var tungt. Nyckeln grävde sig ner i handen på mig, vägrade lämna mina fingrar. Johan höll om mig, vi bara stod där, och allt det vi gått igenom i den lägenheten åkte genom mig, åkte genom huvudet. Men när nyckeln åkt ner i brevinkastet och vi satt i bilen på väg hem så visste jag ju att det inte egentligen var så farligt som det kändes... För jag har inte lämnat mitt hem; jag har ju honom med mig. Johan är min fasta punkt, min andra halva. Längtan efter ett hem blev plötsligt mindre när jag sagt hejdå till lägenheten och insåg att Johan ju faktiskt var kvar där, hos mig, bredvid mig. Jag hade ju inte lämnat honom kvar där uppe.

Ett hem är inte alltid en fysisk bostad. Ett hem är så mycket annat också. I armarna på sin största kärlek, en underbart söt liten hund som stal mitt hjärta första gången jag såg henne, en sommarstuga ute vid en vik, en hel stor jätteö i sydöstra kanten av Sverige, i bandet till sina familjer där hemma i norr.... Home is where your heart is. Som Max Payne sade en gång för elva år sedan. Jag kanske skulle ha lyssnat på honom då, för det är så.... sant. Elva år senare inser jag verkligen dess fulla innebörd..... men lite får man gråta ändå, sentimental och blödig som man är, det får man faktiskt ;-)

Jennize har varit en tom bloggportal de senaste dagarna, sidorna har ekat tomma. Jag har varit sjuk i den sjuka jag aldrig skulle nämna här i bloggen då jag har extrem fobi för allt som den innebär. Tack och lov var det en tillräckligt lindrig sådan för att jag skulle kunna gå ut och promenera i det underbara vårvädret som slagit in över Stockholm. Jag nämner det inte mer än så därför att jag, alltid, har gått enligt principen "Tala inte om trollen", eller som man säger i finare kvarter, "Law of Attraction" (för övrigt ett uttryck jag aldrig hört talas om förrän ganska nyss.)

Vi attraherar saker som vi tänker på. "Nu var det länge sedan jag var förkyld" och bam, inom en vecka ligger vi där och snörvlar. Pratar vi om en gammal vän vi inte hört av eller sett röken av på flera år kommer det plötsligt upp en vänförfrågan eller ett mail om att hej, jag kommer till stan nästa helg, har du lust att ses? Slump eller inte? Vem eller vad är det som gör att sakerna vi precis tänkt på plötsligt hälls över oss? 

Så när jag gick hem från ICA här om dagen tänkte jag att jag ska försöka anamma den principen lite mer. Lite mer på allvar. Inte bara små tankar som ploppar upp och som sedan inträffar utan att jag knappt tänker på det. Typ att imorgon kommer bussen vara försenad, och så är den det med en kvart (lång tid här i Stockholm).

Jag tänkte på de tre nyckelorden för mitt 2014. Avslappning, lycka och optimism. För mig var det viktigt att kunna slappna av , helt och fullt, efter att jämt ha stressat runt i flera års tid. Att kunna stanna upp och njuta över det som fanns framför mig, att tillåta mig vara lycklig. Och att tänka "jag är värd det, nu sitter jag här och bara här" istället för "åh, nu måste jag snart gå och vika tvätt, så jag kan bara sola i sju minuter här mot väggen".

Och så kom jag fram till detta års tre nyckelord. De klingade så bra med varandra. Dök upp från ingenstans och fastnade. Jag är frisk, jag är stolt, jag är stark. 

Jag är frisk. Jag kan välja att se mig som kroniskt sjuk livet ut, eller inte låta det styra mig i de val jag vill göra. Jag är frisk. Jag är frisk. Jag tränar flera pass i veckan med ork i musklerna, jag ska springa Vårruset och Tjejmilen och cykla Tjejvättern nu till sommaren. För att vara frisk, för att jag är frisk, och för att känna mig frisk.

Jag är stolt. Stoltheten kan vara att jag månar om det jag har i bagaget, mina minnen som gjort mig till den jag är, som tillåter mig att stolt sträcka på mig ändå. Som min farmor. Rakryggad, huvudet högt, genom allt. Skrapar bort det skit som kommer farandes med en handviftning, eller tar i med hårdhanskarna för att övekomma problemet och fortsätter sedan framåt. Hjälpsam, med ett hjärta av renaste guld och som säger vad hon tycker utan krusiduller. Sån vill jag vara. Stolt kan vara att jag månar om det jag har där hemma, den familj jag har eller att jag gör saker jag aldig tidigare gjort. Att jag är... stolt över allt det som jag är och det som jag har. 

Jag är stark. Oavsett om det menas som att jag ska orka fem chins eller springa fem kilometer på rekordtid eller vara stark som människa. Alla har väl varit med om skit i sitt liv, alla har fått kämpa för någonting och alla har mött motgångar. Stark behöver inte betyda ren muskelstyrka utan har fantastiskt många underkategorier. Jag är stark i mig själv. Jag är stark för så många anledningar och jag ska fortsätta vara det. Jag är stark för att jag tillät mig falla för en man som snart skulle flytta hundratals mil bort ifrån mig. Jag är stark för att jag såg möjligheterna snarare än hindren. Jag är stark för att det är så jag är som person, jag ser lösningar som andra inte ser. Jag är stark för att jag vinner över min diabetes, för att jag äntligen hittat den kosthållning som passar mig och min kropp och som orkar pressa mig på gymmet. Jag är stark för att jag vågar visar svaghet, för att jag vågar fela. Jag är stark för att jag inte behöver säga det.

Nu ska jag boka en hemresa och städa lite här, för imorgon åker vi hem. Vi ska tömma vår lägenhet. Jag behöver väl inte säga vem som kommer att ha tio knivar som river runt i sitt hjärta, mage, själ medan hon går igenom alla deras tillhörigheter? Den dagen, den sorgen. Vi är inte där än. Och vi har fortfarande varandra. Det är det enda som betyder något. Det viktigaste av allt. 

Låt oss leka lite med tanken.

Johan friar till den största slarvern i hela Täby (mig). Hur han gör det eller vad han säger spelar inte så stor roll just nu, det viktigaste i sammanhanget är ringen. Dyr, billig, med diamanter, utan, silver, guld, i trä - han har varit och köpt en ring som han gillar, som han tycker passar mig. Och så säger jag ja, tar på mig den, och vi gifter oss. Varje gång jag ser på ringen fylls jag av kärlek för honom och för oss.

Sedan på bröllopet får jag äntligen ta på mig ring nummer två som jag själv designat och marknadsfört som riktigt dyr och exklusiv.

Sedan går det knappt ett år och helt plötsligt har jag "tappat bort" båda ringarna, kryper till korset och erkänner det för min man, som ger mig en kram och säger "det gör inget, vi köper nya". Och så köper vi nya. Ännu dyrare. Han också. Helt annorlunda sådana. Och......

...... Stopp. Här reagerade jag. Tydligen med avundsjuka, enligt 115 Facebookanvändare som gillade den kommentaren en helt främmande tjej skrev som svar. Bara 100 stycken gillade min.....

Jag skrev att detta är en av anledningarna till att jag som slarver varken begär eller vågar ha en förlovningsring för 100 000. Jag skulle aldrig TA PÅ MIG en ring i den prisklassen av den enkla anledningen att jag KAN tappa bort den - och gör man det är det väl bättre att ha en billigare ring så hålet i börsen inte blir lika grobianiskt? Men. Man "tappar" inte bort sin vigselring hur slarvig man än är. Att tappa bort sin vigselring är att vara respektlös, och det står jag för att jag tycker. Jag fortsatte med att säga att ringen är ju beviset, bandet, mellan två personers kärlek, Johan har ju stått hos guldsmeden och svettats av nervositet medan han valde ut en ring till mig för att fria. För att han vill att jag ska bära hans ring, vara hans, så länge vi båda andas, så att jag kan se ner på fingret med kärlek och veta att vi hör ihop. På riktigt. Och det bandet ska jag sedan vårda ömt i nästkommande femtio åren.

Är man slarvig ska man definitivt inte köpa en snordyr vigselring som man dessutom tar av sig titt som tätt som hon gör (gör alla det? Jag tar aldrig av mig mina, och gör jag det lämnar jag dem ALDRIG utom synhåll).

Hur svårt kan det vara? Tappa bort bägge ringarna, egendesignade....... ett år efter bröllopet. Det mest respektlösa man kan göra. Betyder det inte mer än så? Visst, det är utbytbart material, värdet sitter i huvudet snarare än på fingret, men alltså hallå. Jag skrev att jag helt enkelt har respekt för ringens värde, för löftet mellan oss, för min man och för mig själv, tillräckligt mycket för att inte sätta mig i den positionen att jag slarvar bort allt det.

Och vet jag om att jag är en slarvig person köper jag inte en vigselring jag förmodligen snart kommer slarva bort. Man gör inte så. Jo, i Stockholm gör man så. I staden där allt saknar värde, eller där värdet inte spelar någon roll. Allting är utbytbart.

Om Johan friar till mig.... även om han så skulle ge mig den fulaste ringen någonsin, eller en ring köpt i en tuggummiautomat, så skulle jag förevigt älska den högt och fullkomligt och bära den med stolthet, glädje och kärlek. Jag skulle älska den ändå. Jag skulle faktiskt ta mig i kragen och se till så att jag fan i mig inte "tappar bort" den. Det kallas kort och gott RESPEKT och är så bristfälligt ibland hos vissa människor att jag blir svimfärdig. Pengar och det känslomässiga värdet finns inte. Det räknas inte. Ingen bryr sig om det.

Det känns som ett hån och ett svek mot ens löfte och ens man att förlägga ringarna. Olyckor händer, ja. Men inte med ens ringar.

Jag skulle bli såååå ledsen om Johan "tappade bort" sin ring. Och sen valde en ny, heeelt annorlunda ring, inte alls som den jag gav honom, och som dessutom var mycket dyrare än den jag köpte honom. Tur att alla inte är som jag..... som faktiskt ser på gemensamma löften och ringar och andra saker med respekt för mig och min partner.