Senaste inläggen

Av Jennie Written Things - 9 januari 2016 18:30


Detta inlägg sponsras av pms-klubben.

 

Jag tänker på Öland med min syster, gräsbeklädda vidder med inslag av vajande rapsfält, snirklande vägar och ett iskallt hav att bada i. Tårna sved, låren sved, men i hoppade vi, doppade oss, simmade, medan gräset vajade på sidan om och highlandkor som råmade bakom träden. Långsamma cykelturer över halva ön, djurpark och skrattanfall och ett helt hus för oss själva. En snäll hyresvärd som körde oss till ICA tre gånger på en vecka. Tidiga frukostar med stekt falukorv och zucchini när solen bara precis orkat upp ovanför träden och Johanna som sov flera timmar till. 


En artikel jag läste om högpresterande, smarta människor som blir frustrerade när andra inte håller samma tempo eller kreativitet eller ideer eller problemlösningar, och fick en riktig aha-upplevelse, jag kände igen mig så mycket i det. Varför har jag inte tänkt på det tidigare? Läst den tidigare? Tänkt efter, före? Sådana som ger allt och lite till även när det inte behövs och som oftare än andra blir deprimerade och får smaka på den berömda väggen. Som jag har klappat den väggen många gånger. En gång orkade jag inte ens resa mig upp, spenderade en vecka utan att lyfta ett finger när jag var nitton och hade utbränd-stämpeln på det vita pappret jag skickade till kontoret. Nitton år.


Det stod att vi blir frustrerade på ytlighet, på folk som inte tänker likadant. Herregud, tänkte jag, som hatar Big Brother och Paradise Hotel och liknande polerade program där bara de snyggaste mest blåsta människorna får vara med. Jag skulle kunna kasta en strumpa på dem allihop, skaka om dem och skrika att det faktiskt finns annat här i världen än silikon och smink och sex på bästa sändningstid.


Får jag välja mellan Paradise Hotel och Planet Earth är valet givet. Och jag är inte tråkig. Jag är skitkul, härlig att vara med och har en underbar humor. Johan också. Min fina Johan. Han sade idag att hans jobbkompisar tyckte att han var trist som inte följde med på AW igår. Jag blev så arg så jag började grina. Tjugoåringar som dricker varenda helg och som inte har någonting att komma hem till, som han har. Och så är det tråkigt. Vilka grisar. Vilka prioriteringar. Ja men vet ni, jag viker hellre tvätt än att super mig full på en bar. Så det så. 


Hjärnan snurrar, spinner. Tusen bollar i luften. Jag måste sakta ner. Jag saktar ner. Jag sitter med min snygga, svarta klänning på mig och ett vinglas står på fönsterbrädan.


Helg. Som det behövdes. Som jag längtade. Jag och Johan i soffan. Nackspärr för att vi somnade i den, igen, vaknade upp mitt i natten och hade gärna legat kvar. Drömde istället, liggandes i sängen, om vår resa i juni, som tydligen blev till Nice fastän vi inte pratat om det, det bara blev så. 200 kronor natten utan sjöutsikt och balkong trots att jag ville ha en svit, men det var på grund av att pappa redan bott där en gång. Rabatt och så. Johan älskar rabatt och så. Johan höll även på att drunkna i en jättevåg hahahaha. 


Jag fick rädda honom. Jag som inte ens hade bikini på mig. 


Tråkigt liv, vem säger det? Vi njuter varenda dag. Att komma hem till honom är det bästa jag vet. Att krama om honom när han kommer hem, höra honom säga att gud så skönt det är med fredag. Att sätta sig i soffan och se film och äta kinamat eller öl och korv och ost en fredagskväll i mjukiskläder. Bland det bästa som finns, utan tvekan.


Det handlar om prioriteringar. Jag skickar gladeligen hela gänget till Paradise Hotel och avinstallerar kanalen så får de sitta där och ha kul bäst de vill med sina sunda värderingar på allt som är roligt här i världen.


Jag tycker faktiskt att tvättvikning är roligare än PH. 


Alla dagar i veckan.


Då får de kalla oss hur trista de vill. 


Jag kommer ändå inte att höra dem, för jag har stängt in dem i teven och tryckt på stäng av-knappen.


Lalalalalalala. 


Tråkmånsar.


Min fantastiska, underbara, härliga, humoristiska, tvillingsjäl, världens bästa framtida pappa till sambo ♥♥♥

Av Jennie Written Things - 7 januari 2016 19:30


Att det är vackert ute när temperaturen sjunkit ner under -20 grader, allting liksom stängs inne av den där tunna hinnan av is; fönstren, grenarna, hårstråna. I onsdags var det som bekant röd dag och jag och Johan var båda lediga, så vi gled in i täckbyxornas Michelin-värld och traskade ut i solen. Sjön var proppad med folk som åkte skidor och skridskor då pudersnön bara lagt sig över isen och bjöd på fantastiskt före. Jag älskar när världen blir sådär guldglittrande och när kylan biter en i kinderna. Det är svårt att inte tycka om vintern då.


  

Vi var ute i över en timme och gick sedan hem med kalla tår och spelade Mad Max, Tomb Raider och såg på Amazing Games Done Quick. Åt en mysig lunch och stannade kvar i soffan resten av dagen medan solljuset sakta försvann. Åh vad det är skönt att dagarna blir längre och längre. Januari har alltid varit pissjobbig för mig, mörk och kall och lång, men under sådana här dagar känner man faktiskt hur ljuset återvänder och kroppen känns mindre tung.


Snart är det helg och då får vi se vad vi hittar på. Första jobbveckan för året är därmed avklarad och semestern, lång och mysig, lägger vi bakom oss med sikte på nästa, antingen till påsk eller i juni när det vankas 30-årsfirande. Att det är härligt att drömma sig bort till varmare platser... även om det inte direkt gör ont att vara ute i det här vädret!


   

Taggar: #vinter #sol #vår #stockholm #kärlek #ledighet #jobb #barn #snö #kyla


Av Jennie Written Things - 6 januari 2016 14:18


Elaine skrev för några dagar sedan om en mardröm hon hade och bad sina läsare berätta om sina egna. Jag drömmer sällan mardrömmar längre, det gjorde jag ofta när jag var barn. Och återkommande. Samma drömmar. Ofta fortsatte de steget längre nästa gång, och så lite längre, och lite längre...


En av dem var att jag var på väg hem från min farmor och farfar. Det kom en lastbil runt hörnet som jag måste gömma mig för; han fick inte se mig, inte veta att jag var där. Men att gömma sig när fronten på lastbilen var synlig och allt jag hade var en busskur och ett hus långt borta (precis som i verkligheten) gick inte, så mitt enda alternativ var att springa hem. Och alla vet ju hur bra det går att springa i drömmar...


Jag visste bara att lastbilen INTE fick se mig, det var dödsviktigt. Men jag hann. Alla gånger hann jag. Bara att jag snart lärde mig vad som väntade när jag tagit mig in på "min" väg... Många drömmar senare. Ett tåg. Lokomotiv som startade i skogen nedanför grannens hus som var den sista på vår återvändsgränd till gata. Fick DEN tag i mig skulle jag dö. Hann jag hoppa åt sidan och in i huset överlevde jag. Men skräcken när jag såg den; "åh nej inte den drömmen!!!" glömmer jag aldrig.


Det var så jävla vidrigt, varenda gång, jag hörde hur hjärtat hamrade i öronen och hur tåget brummade och brakade (riktiga ljud från traktorn som skottade vägen, han kom alltid nattetid på vintern, och bara då drömde jag om tåget). En gång hann jag inte. Det var sista gången jag drömde om den. Jag snurrade runt så fruktansvärt fort medan någon gnagde mig i öronen, vaknade upp (i drömmen) liggandes inne i vår lada, en ombyggd ladugård, osynlig, utan att kunna röra på mig. Död. Mamma och pappa skulle aldrig hitta mig igen. 


Det som är så äckligt är att jag ofta i drömmar hittat hem igen, alltid till huset i Nyborg, och lagt mig i min egen säng för att därefter vakna på riktigt. I samma säng. Som att jag... varit i en annan dimension under natten. Blääää. Åh usch!


När jag var fem år vaknade jag av att det stod flera vitklädda nunnor runt min säng. Vita mössor spända runt ansiktet. De tittade bara på mig. Rynkiga. Mörka ögon för att det enda ljus som fanns kom från tända ljus någonstans i rummet. "Det är hon", sade en, stolt, vänligt. "Det är det. Hon. Hon är det. Hon är vår utvalda." Sedan gled de bort i natten och jag har aldrig upplevt en sån rädsla någonsin igen. Och jag vet fortfarande inte om det var en dröm eller inte, men jag har aldrig sett dem igen.


Eller jo. En gång. När jag som femtonåring gjorde ett experiment. Ni vet det där när man sätter sig framför en spegel med släckt rum och ett ljus framför för att se hur man kommer se ut när man blir gammal?


Det kändes inte läskigt. Det var en bra känsla, så antagligen ville de bara... vägleda mig. Säga hej. Gud vad knäppt det låter. Men mina drömmar har alltid varit starka, färgglada, ljudliga. När jag var liten var jag synsk. Det försvann liksom med åren. När jag inte längre ville tro och känna och lyssna på det jag redan visste och av det som ingen annan kunde veta.


Jag såg dem, i spegeln den där dagen, såg min familj, mina barn, såg mig själv med långt lockigt vitt hår och rynkigt ansikte i en katedral eller något omringad av dem alla med tända ljus. En mässa? Någon sjöng. Det var fint. De log. Tio sekunder, sedan försvann det, och jag var mig själv igen.


Alla har väl haft såna faser. Jag slutade rätt fort med mina, valde att inte längre se, kanske växte jag ifrån det. Fantasin har alltid varit stor. Färgglad. Kanske därför det passar bra att jag blir författare. Kanske har jag hjälp utav mina konstiga barnadrömmar och tankar. Kanske vet jag vad spegelbilden betyder en dag. Eller också tackar jag bara min fantasi och min magkänsla och min högsensitivitet för bilderna och drömmarna och är glad att jag sällan drömmer äckliga drömmar längre.


Av Jennie Written Things - 5 januari 2016 11:08


Jag vet inte alltid vad det är med min mage. Att det är centrum för alla känslor, likt hjärtat, är klart. Så fort jag blir stressad mår jag illa. Det har jag gjort sedan jag var tretton år och hade min första ångestattack med en helvetesvinter sett i illamåendeskala. Då visade det sig vara laktosintolerans; IBS-relaterat. Happ bara sluta med mjölk. Bättre, men inte helt bra.


Fryser jag mår jag illa. Axlarna åker upp, andningen blir ytlig, snabb, knappt märkbar. Jag vet att kroppen andas av sig själv men ibland får jag verkligen tänka till, när andades jag djupt senast? Och knuten i magen löser sig. Värme, avslappning. Skratt. Bra saltbalans. Tuggummi, det bästa, halstabletter, någonting att fokusera på medan darrningarna och illamåendet tar över tanke och handling.


När jag åt glutenfritt hade jag inte en ångest-/illamåendeattack på nästan ett år. Sedan började jag med bröd igen, och nu får jag dem betydligt oftare. Jag tål mjöl. Tål mjölk (laktosfri), inga test visar på motsatsen. Och ändå.


Att gå till läkaren och säga att man mår illa och är stressad ger ett recept på Omeprazol mot magkatarr. Jag har haft magsår tidigare och mådde skit. Sönderstressad. Kanske är kroppen van att ha höga axlar. Släpper fram illamåendet bara för att det går hand i hand. Jag har en inre stress; absolut ingen yttre. Jag jobbar, får betalt, kramas med Johan, blir älskad av honom, tränar, skriver. Det gör mig lycklig. Fungerande. Glad. Jag har inte magkatarr längre. Men oron finns där. Totalt obefogat. "Om". Tänk om. 


Och det kanske är det som ger mig ångest som ger mig snabb, ytlig andning som ger mig illamående. Att spy är det värsta jag vet. Aldrig känt mig så äcklig och värdelös som då, spelar ingen roll om det bara är luft; kallsvetten rinner, ögonen tåras, huvudet bränner av tankar.


Ibland. Inte ofta. Men ibland. Jag är världens lyckligaste människa som känner efter för mycket ibland. När energin tar slut. När jag inte är den där med tusen bollar i luften fortfarande med välkammat hår, glänsande lägenhet och mat på spisen när Johan kommer hem. Kraven på mig själv kommer från mig själv. Han har inte bett om något av de tre. Han är glad bara jag är glad. Jag måste sluta att ständigt vara alla till lags. Att lyssna på mig själv.


Ja, jag får ångestattacker som tillfälligt sänker mig, förblindar mig, men så fort de passerat ser jag solen, utsikten igen. Skrattar igen. Nästa gång de kommer ska jag tänka "försvinn, jag vill inte ha dig här just nu" och andas. Inte glömma att andas. Jag är ju bara människa. En supermänniska, vem vill inte vara det? Men nej. Vi kan vara det tillsammans. Laga mat, prata, skratta, så kan en av oss plocka i köket och den andra dammsuger hallen efter dagens grus och slask som bosatt sig på mattan och golvet. 


Tillsammans har vi superkrafter. Två halvor av samma mynt. Jag behöver inte göra det ensam. Jag är aldrig ensam. Och jag är inte ensam om att vilja göra det bästa heller. Perfektionistens baksida. Dags att sluta ha så höga krav på mig själv och kunna njuta av lite skit i hörnen. Jag är inte perfekt. Jag vill inte vara perfekt. Jag vill vara så lagom bra jag bara kan. För är jag glad är Johan det. Och hans leende är det finaste jag vet. 

Av Jennie Written Things - 1 januari 2016 22:10

2015



Gjorde du något 2015 som du aldrig gjort förut? Jag fick tillsvidaretjänst som barnskötare, något jag inte trodde att jag skulle tycka om så mycket som jag gör. En miljon kramar om dagen och barn att busa med, att lära ut, att lära sig från, och ibland ha några små fingrar som pillar i ens hår. "Snälla, får jag göra en frisyr på dig?" Gah. 


Genomdrev du någon stor förändring? Vi flyttade till en ny lägenhet, Johan började jobba dagtid och jag fick tillsvidaretjänst i barnskötarbranschen, vilket gav oss eftermiddagar och helger tillsammans för första gången på fyra år. Lyckan i att vakna upp klockan nio en lördag och inse att Johan ligger bredvid mig är svårslagen. Dock önskar man ju numera att helgerna var åtminstone en dag längre, hehe... :-)


Vilket datum från år 2015 kommer du alltid att minnas? Den femte juni när jag satt i soffan och grinade (och skrattade) med ett juvelprytt ringfinger och den tjugosjunde juli när vi lät resten av världen veta det. 


Vilka länder besökte du? Vi åkte på kryssning till Helsingfors, sedan reste vi hem till Norrbotten för ett par veckor, följt av Göteborg. Ingen charter i år, men det sparar vi till nästa år... alltså, ja, i år. I år åker vi. 2016, det kommer ta länge att lära sig säga det. Johan fyller 30 och vi har varit tillsammans i fem år. Så förhoppningarna är höga om en riktig superresa, drömmarna om Australien ligger kvar.


Bästa köpet? Jag har dragit ner på shoppandet rejält och är nu faktiskt väldigt nöjd med hur bra jag lyckas hålla i pengarna när jag är på stan. Men det bästa köpet jag gjorde var nog min sportbehå, aldrig varit så nöjd med en sådan förut, och träningsskorna som gav mig fina löpturer sommaren igenom. Jag sprang fem kilometer på 25.06 dagen innan jag började jobba i höstas. Nu börjar jakten igen! Mina nya glasögon var också helt fantastiska. Och min jacka...


Gjorde någonting dig riktigt glad? Att få vara med Johan. Gud, vad han gör mig glad. Varje dag. Att vakna bredvid honom, att bli omhållen, så små saker som kan kännas så himla bra i hjärtat. Det var kärlek vid första ögonkastet och den växer sig bara större. Att umgås med min släkt där hemma i norr, höra deras historier, episoder från deras vardag, skratta med farmor tills tårarna rinner. Att bli kramad av så många barn, att få höra hur härlig jag är av små tindrande sexårsögon. I de stunderna vill jag ha ett helt dussin egna.   


Saknar du något under år 2015 som du vill ha år 2016? Att vi får en egen lägenhet, åh.


Vad önskar du att du gjort mindre? Stressat. Annars försöker jag att inte tänka efter så mycket på de dåliga sakerna, för då fläckar de ner allt det bra. Jag är en extremt lättstressad människa och jag försöker jobba med det, men det är svårt, jättesvårt. I vår släkt har vi känslorna i magen och så fort någonting händer utöver det normala, det vanliga, så känns det rejält. Betydligt lättare när man i grunden redan är stressad...


Favoritprogram på TV? Netflix...? 2015 var nog året där jag såg minst på teve någonsin. Netflix, streamade serier och spel däremot, det fyllde vår teveskärm.


Bästa boken du läste i år? Alltid Du. Annars har jag de flesta av mina favoritböcker i bokhyllan eller på vinden hos mamma, böcker jag kan läsa hur många gånger som helst, och jag har nämnt dem alla så många gånger redan. Vid nästa utvärdering för 2016 hoppas jag kunna säga "min egen". Det är också någonting jag jobbar med, strävar mot - att våga, att släppa taget om allt det perfektionistiska som aldrig har funnits i annat än för mitt skrivande, min rädsla att misslyckas, att höra att den är så jävla värdelös. Jag tror på mig själv, tror på det jag skriver, men samtidigt är jag så präglad av jantelagen hemma i Kalix där man måste vara som alla andra. Farmor är min idol, hon går med huvudet högt förbi alla som opponerar sig i hennes skugga, blundar för sånt självkänslan inte behöver veta. Världens grymmaste tant, det är min farmor det.


Största musikaliska upptäckten? Future World Music. Spiritual Awakening, alltså det är tidernas bästa låt, trots fem tusen lyssningar. Och keltisk musik. Och Lindsey Stirling. Att Mass Effect finns på Spotify. Årets mest spelade låt, ni kan ju gissa vilken det blev? An End Once And For All. Alltid, alltid den.


Vad var din största framgång på jobbet 2015? Ehm... att jag blev uppskattad för mitt fina arbete och blev belönad med en tillsvidaretjänst. Det är jag evigt tacksam för.


Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Jag var nöjd, helt enkelt. Mer nöjd än någonsin. Jag slutade bry mig om att alltid platta håret, för det är fint när det är lite lockar i det, när vinden leker med det utan att det tyngs ner av hårspray och massor av jox, att inte alltid ha linser. Jag blev mer och mer en sådan där messy hair don't care-människa, och vilken befrielse det var att inse det. Att sluta göra det andra vill att jag ska göra, och bara vara mig själv. Det jag ser i Johans ögon varje dag är bevis nog, jag behöver inte gilla-markeringar på Instagram för att veta att jag duger (även om det såklart är kul att höra).


Vad spenderade du mest pengar på? Jag vet faktiskt inte, det har jag inte tänkt på. Sparande, räkningar, uteluncher, nöjen, jag tänkte inte så mycket på det. Jag lever inte som en kung, men är det något jag vill ha sådär riktigt mycket så köper jag det. Är det något större, dyrare, så låter jag det gå ett par dagar, en vecka, två veckor, och är känslan densamma så köper jag den då. Och är det semester, solen värmer, jag varken röker eller dricker hål i plånboken, så kan jag faktiskt köpa mig den där kappan eller kokboken.


Vilken är din största insikt under 2015? Det där om att jag inte längre gör det alla andra tycker att jag ska göra eller borde göra "bara för att alla andra gör det", att jag istället sätter mitt eget välmående först (äntligen!). Jag har slutat låtsas om att jag tycker att ljudliga, berusade AW med gamla jobbkompisar som jag ändå aldrig träffar längre är kul, för det är det inte. Jag sitter hellre hemma hos någon och dricker te eller tar ett glas vin och pratar i normal ton så man hör vad man säger och hör det man tänker. Att jag är den där fisken mot strömmen och alltid kommer vara henne, och att det är okej. Att jag verkligen är en Highly Sensitive Person som behöver lugna miljöer efter en hektisk dag på jobbet, att min energi inte alltid räcker till att först arbeta, sedan dricka vin inne i stan. Det är knappt att den räcker till att träna efter att jag gått hem för dagen. Att jag helt enkelt bara är människa.


Vad är du peppad för inför nästa år? Att få åka utomlands med Johan till sommaren, att se fram emot det, planera, längta. Att köpa en lägenhet - nu ska vi bannemig hitta en egen, passa på när vi båda har heltidsjobb. Att fylla tjugotre tänker jag på med skräckblandad förtjusning. Min barnlängtan får kliva åt sidan för någonting annat; någonting mer. Jag ser fram emot att upptäcka delar av världen och vår omgivning som vi inte tidigare gjort. Vi pratar om dem, om våra barn, men de får komma senare. Nuet är för värdefullt för att inte levas till fullo. Vi har här och nu, det är det enda som vi vet med all säkerhet. Låt det inte gå till spillo. Låt det inte kastas bort.


Vi, tillsammans. Ända sedan den där dagen. Vi stod där, tittade på varandra. Och jag visste, kände. Var har du varit hela mitt liv?  


Han berikade mitt liv med färg. Att spela mig igenom Mass Effect berikade mig med insikt. Tid. Tid är det mest värdefulla vi har, och jag blir ledsen när jag tänker på att all tid i världen inte kommer vara nog för att jag ska tröttna på att leva tillsammans med honom. Men jag ska inte tänka så. Jag ska tänka på idag. Vi har idag. Vi har löften om morgondagen. Vi har varandra. Den bästa gåvan någon kan få. ♥


Jag tänker inte längre be om ursäkt för saker jag tänker, känner eller tror på. Det här är ju jag. Och jag är en hopplös romantiker, en gammal själ, en ung tjej med glitter i ögonen som älskar att skriva, en sådan där som blir glad av allt det vackra där ute, stort som smått.


"Love knows no limit to it's endurance, no end to it's trust, no fading of it's hope; it can outlast everything. Love still stands when all else has fallen."


Det här är jag. 


 


Av Jennie Written Things - 27 december 2015 23:42


Jag älskar att ligga kvar under täcket och se på honom där han sitter, med ryggen delvis vänd från mig och ögonen klistrade på den rörliga skärmen där en fantasy-värld utspelar sig. Jag bara ligger där, tittar på honom, på hans spretiga hår och breda rygg och händerna jag vet är alldeles kalla, det är kallt i källaren, i hans gamla rum, i vårt rum. Känner det där varma extraslaget, leendet som börjar bildas i mungipan. Och så smyger jag dit, lämnar värmen, lägger armarna om honom och viskar god morgon. 


Är det du, säger han, lågt i mitt öra, drar mina armar hårdare runt sig själv. God morgon. 


Jag älskar att höra honom skratta. Att komma farandes nerför slalombacken i vansinnesfart på madrassen, idel leende fast jag kämpar med att hålla munnen och ögonen och näsan stängd för all snö som sprutar upp i ansiktet, in i nacken, ryggen, halsen, innanför mössan, var som den kommer åt. Och så väntar han där nere, eller bredvid, och så skrattar jag, vi, allihop, högt och länge, när färden tar slut och jag ligger raklång på marken och lyckan bubblar i mig. Hur hans händer söker sig efter mina i bilen, vid matbordet, när jag står och brer en smörgås. Hans fingrar i mitt hår. 


Långa, mysiga timmar framför brasan, i sängen med varsin bok eller armarna om varandra och ser film. Alla sms. Meddelanden. Famnen att begrava sig i så fort vi ses, så fort jag ser honom och magen fylls av glädje och kärlek. 


Fyra och ett halvt år. Fem jular. Fem vintrar. Och det är fortfarande detsamma. Fortfarande. Djupare. Och jag vet, jag bara vet, att det är menat att vara så. Menat att vara vi. Det finns ingen annan. Ingen annan så djupt där inne, aldrig varit, kommer aldrig vara. Vi beter oss inte "som man ska". Lite försiktiga, lösa pussar eller en go ibland. Nej. Jag tänker inte älska honom i smyg, bara för att det är så alla andra gör, sällan visar det, sällan pratar om det. Jag kramar honom ofta. Bara tar i honom, ofta. Känner på honom. Pratar. Skämtar. Pussas. Håller armarna om sådär som vid datorn på mornarna när klockan är väldigt förbi godmorgontid. 


Jag är så trött nu, så ses i kroppen och fylld av en saknad jag visste skulle komma trots att det inte gått mer än fem timmar sedan vi sist sågs. Tre dagar kvar, sedan får jag göra allt det där igen. Alla dessa kramar. 


Jag är så tacksam över att det blev så, är så, att vi hittade varandra. Jag kommer alltid att säga det, högt och ofta. För det är precis så det är. Vi. Oss. Alltid vi. Och vad det gör mig lycklig. Megajättesuperlycklig. Du och jag, kompis. Du och jag.


 

Av Jennie Written Things - 15 december 2015 20:36


9000 ord. 40 sidor och ett nytt kapitel, bara sista frasen kvar så kör jag igång med nästa. Det är ett evighetsprojekt, jag är medveten om det. Den kanske aldrig kommer att bli klar. Inne på sjunde året nu, och bara grunden är det enda som är kvar från den allra första färdiga produkten. Allt annat är ändrat. Förnyat. Fördjupat. Uppdaterat. Men tills den blir färdig, tänker jag se till att det blir det bästa jag kan, det bästa jag är. Jag tänker inte nöja mig med skräp bara för att den ska bli klar, bara för att få glädjen i att se den säljas i hyllorna till extrapris under mellandagarna, och skämmas för att jag hela tiden visste att jag kunde bättre. Ska den stå där och lysa kan den ju lika gärna vara brilliant och tre (sex?) år försenad. 


Fint folk kommer sent. Bra böcker kommer ännu senare. Min bok kommer när den känner för det. Och det känns som att det faktiskt kommer ske ganska snart.


                

Av Jennie Written Things - 13 december 2015 22:12


2725 ord. Nya ord. Klockan som tickar på. Den var ju nyss halv nio? Vi som skulle mysa framför en film. Jag som skulle krypa upp bredvid honom i soffan och se på serier eller spela något. Ord som kommer från hjärtat. En tystnad när teven stängs av. Nu stänger jag av också. Jobb imorgon. Träning. Middag. Sen kan jag återvända. Sen är det bara fyra dagar kvar tills vi åker hem. Vårt lilla hörn i vardagsrummet har fyllts upp med några paket redan. Jag ser fram emot det, att öppna dem med honom. Vår femte jul tillsammans. Men det är en speciell känsla att bara titta på dem också.


Världens mysigaste helg. 


Fast så är ju alla helger, numera.


Jag älskar våra helger. Att vi äntligen får vara lediga tillsammans på helgerna. Det har vi inte varit förr. Innan dagtidsjobben. Aldrig mer skift. Om det går att undvika. Jag älskar våra kvällar. 


Ja ja, jag ska stänga av nu. 


Skriva mer imorgon.


Hoppas orden fortsätter spruta ut genom fingrarna då. 


Det här känns så bra. Riktigt bra. Håll ut, fingrarna. Imorgon! 



Vem är jag?


Jag är som vem som helst och ingen alls. Jag är duglig, ärlig och ironisk. Besitter den skevaste humorn i stan. Författarhjärta. Always.

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2018
>>>

Sök efter gamla inlägg

Förfluten tid

Kategorier

En titt i backspegeln

Translate the blog


Skapa flashcards