Den där känslan när man har för lite barn på jobbet för antalet personal och sitter där och liksom bara sitter, känner hur sittunderlaget känns under rumpan och noterar den exakta färgskalan på skolbyggnaden. Verkligen lyssnar till sina kollegors historier och framåtsyftande idéer, har tid att skriva ner dem och att gå igenom dem, samtidigt, inte med flera veckors mellanrum. Bara är. Hinner vara. Hinner göra så otroligt mycket. Lunch, rast, ute i timmar, åka iväg på aktiviteter, måla, rita, städa; städa på riktigt, lyssna till det barnen har och säga och kunna utveckla det, gå in på det bara för att man har tid. För att det finns tid. 

Och man inser att det inte alls är för mycket personal på dagsransonen av elever utan alldeles tillräckligt och precis det som behövs för att alla ska få göra det de känner för.

Sedan åka därifrån, bara vilja lägga sig i soffan hemma. Ta en lång dusch. Och istället vända om till Täby Centrum, handla, köpa fel, dyrare kött och efter två varor vara uppe i trehundra kronor - då fattade jag att någonting var fel. Entrecoté, nej, var är mitt högrev? In och byta med alla påsar, i svetten och trängseln, betala igen, gå över till Apoteket och till blomsteraffären. Åka hem. Glömma koden. Fan, det är första mars idag. Koden funkar inte längre. Nyckeln funkar inte längre och nyckelbrickan ligger uppe i lägenheten. Vänta på någon hyresgäst. Väntar ganska länge. Väntar mig ganska arg.

Blir insläppt, lär mig den nya koden; lägger först in matkassen i hallen och böjer mig ner, tillbaka, för att lyfta in blomsterpåsen och smack säger det så har jag skallat dörrkarmen och det gör så ont så jag ser stjärnor och undrar om framtänderna lossnade. Blir ännu argare. Inser att man inte vattnat blommorna på länge. Inser att man har en väldigt glad hamster som väntar på en, som klättrar och springer över hela buren. Hej på dig sötnos. Tar sig för huvudet, packar upp varorna i köksmörker för att stjärnorna vägrar försvinna och är noga med att inte öppna munnen för då kanske tänderna ändå ramlar ut.

Låter hamstern få springa runt i vardagsrummet inuti sin hage och lägger dit en gurkbit som belönas med ett och ett halvt varv ren lycka. Ser på när hamstern äter upp gurkan och tar några varv till, börjar gnaga på stängslet och halvt äta upp sitt tält. 

Öppna boken och ha så många lösa kapitel att gå igenom och ändra så man blir mörkrädd och måste tända lyset. Orkar inte tänka, pannan är trasig, gör ont att rynka ögonbrynen. Känns som att jag fått botox i pannan. Jag låser fast mig på detaljerna istället för att se hela bilden. Tänker för mycket. Jag borde bara köra. Den är ju nästan klar, bara slutet kvar nu och så är den färdig. Bara förvandla honom från älskvärd och sexig till kall och elak. Lätt som en plätt, not, när hjärtat nästan sprängs. 

Städa, dammsuga, diska. Pappa kommer på torsdag. Jag längtar mig gråhårig. Ett jobbpass kvar och sen ledigt med pappa och hans sambo. Min bonusmamma. Jag längtar så jag blir gråhårig.

Invänta den finaste av dem alla som ger mig fladder i hjärtat varje dag, som håller om mig varje natt, som andas i mitt hår och som säger att jag är söt även utan smink - för då är jag, jag. Laga middag. Göra något åt pannvärken. Göra något åt boken. Så himla skönt att vara hemma. Så glad över det. Så skönt det känns. Att bara vara, sitta, lyssna på musik. Om bara middagen kunde laga sig själv vore allting tip top. Minus huvudvärken. Helvete vad det gjorde ont. 

Tur jag hade mössa. Kalix Bandy-mössan som hängt med i hundra år. Tänk att Kalix kan vara bra att ha ändå.

Best Thing That Ever Happened.

Det där när man äntligen kommer hem, trampar av sig jeansen; först hasa ner dem till fötterna, sedan två steg åt vänster så högerfoten lossnar ur det tajta höljet, sedan två steg åt höger - alltid så - så att det vänstra benet blir fritt. Och så sparkar man iväg dem. Alltid så.

Låter behåbanden falla från axlarna. Hallelujah gud och hans farmor.

Drar på sig de mjukaste, skönaste byxorna man äger och gräver i klädhögen avdelning Använda Men Ej Tvättmaskinsmutsiga efter ett linne, efter att man duschat varmt och länge förstås. Gärna ett som är trasigt i kanterna efter vassa naglar. Tar ut linserna, skakar ut håret ur tofsen och faller ner i soffan med en pust som legat i skugga sedan förra fredagen och som nu bräker fram över vardagsrummet likt ett utsvultet får på sommarbete.

En bok. Netflix. En telefon. Lite mat. Ost. Ett stort, gott vinglas.

Jag skulle kunna skriva om de där fredagarna när jag glider ner i min snyggaste klänning och omsorgsfullt borstar håret tills lockarna är fantastiska, bättrar på sminket och åker ut på middag.

Men inte idag. Gud, inte idag. Två timmars övertid den här veckan, ny klass under samtliga dagar på grund av sjukdom och ledighet. Tjatter, bråk, tårar, koncentrationssvårigheter - och jag pratar inte om mina.

Det där vinglaset smakar så gudomligt gott just nu. Om mina politiskt korrekta fjantövervakare har något att invända om innehållet i det glaset kan jag lägga ljus på min vackraste ägodel och så är det bra med det.

Jag behöver inte sprit. Jag dricker vin för att det passar till ost och passar till fredagsmyseriet och för att flaskan är liten och alldeles tillräcklig. Även om jag numera skulle älskat att bli dumfull i min ensamhet är det min ensak. Så, nu är den saken ur världen, och jag ska återgå till min vegetariska middag - ugnsgratinerad sötpotatis med bea och massa grönt - och mina mjukisbyxor och läsa eller rita i många timmar eller minuter, tills jag somnar eller tills Johan kommer hem från sin jobbmiddag, vilket som inträffar först.

Och beundra vår nya bebis. Japp vi är tre i familjen nu. För en stund, och jag älskar det.

Trevlig helg på er.

När datorn lagas skriver jag längre inlägg igen. Nu har maten nästan kallnat. Men bara nästan. Puss!

Jag älskar honom. Jag älskar hur han får mig att må. Känna. Vara. Jag älskar hur han ler när han får syn på mig. Hur han tar mig i sina armar, hur han håller mig nära. Jag älskar hans ögon, hans mun, sättet han tittar på mig, grå ögon möter bruna. Jag älskar hans långsamma, låga ord i mitt öra "Du. Är. Så. Söt." Hur hjärtat börjar slå hårdare bara av att höra honom i andra änden av telefonen. Leendet som aldrig dunstar. Min. Din. Vi. Oss. Varandras. Tillsammans. Du. Jag. Han. Henne. Alltid.

Vi pratar om då. Om nu. Om sen. Framtiden. Det förflutna. Resor. Drömmar. Och hur jag än vrider på det så kan jag inte se ett liv utan honom. Det finns inte. Det är nu. Det är vi. Och den tanken gör mig så lycklig så jag sprängs.

Om hundra år vill jag att våra barnbarnsbarn ska hitta detta. Begrava sig i de flagnande, bruna, släta sidorna. Läsa. Tänka. Känna. Känna allt det som jag kände när jag såg honomi ögonen den första dagen och jag slutade andas för en stund.

Han log, då också - stort, nyfiket, välkomnande, undrande.

Och jag minns att jag såg in i de där ögonen och de viskade till en plats långt inne: "Var har du varit hela mitt liv?"

Jag kunde inte släppa dem. Inte släppa honom fastän han skulle flytta. Jag brydde mig inte. För jag visste. Jag vet idag, nu.

Det är Du. Det har alltid varit Du. Och jag kommer älska dig så länge jag lever.

Och jag ville bara spara detta minne. Helgens minnen. För alltid i skrift. Att finnas. Att minnas. Att känna. Oss. Vi.

Jag gifter mig med dig tusen gånger om.

Det gör jag.

En dag. <3

Lägenheten var lika tyst som skolhuset i morse när jag öppnade. Johanna har åkt hem, min fina syster som varit här hela helgen. Det anordnas AW på jobbet som kommer att vara och bli jättemysig, och det känns verkligen som att jag borde åka, som att jag borde glida ur morgonrocken och dra på mig något lite mer attraktivare, föna håret och dutta dit lite ny mascara. Det känns som att jag är aptrist om jag inte åker, om jag inte är en del av det; särskilt sen en arbetskollega sagt att jag är borta mycket. Som att den mysiga AW:n istället blev obligatorisk och att all min framtida jobberbjudanden hänger på det. Det gör det inte och det var inte så den människan menade, men det var så det kändes. 

Jag är inte borta mycket. Förra veckan var jag borta fyra dagar och ja, det är mycket, så jag antar att jag sköt mig i foten med det argumentet, så vi stryker det. Men sedan är det någon dag här och där, mindre nu än det varit. Jag berättade att jag är stressad, att det är den inre stressen att vilja hinna med allt och vara bra på allt och göra allt så bra det bara kan bli. Och samtalet vände istället till någonting bra, någon som slog till mig över axeln i den där vi finns för dig-klappen som var så skön att få. 

Jag känner mig aptrist som inte går på AW, och till skillnad från Johans AW-träffar är det inga mängder med alkohol inblandat på en rökig bar där små tjugoåringar i för små kjolar sitter och gnider sig mot varandra och viftar med sina hår. Inget fel i det. Bara inte samma. Jag känner mig aptrist för att jag verkar trist. Skjuter mig i foten. Står i duschen och njuter istället för att hänga kvar på jobbet och dricka en till tekopp i väntan på att laga god mat tillsammans med fina arbetskamrater.

Så jag sitter här och tycker att det är GUD SÅ SKÖNT. Jag sitter här och har varit vaken sen klockan fem i morse, och håret är oborstat och blött och jag är så jäkla nöjd över livet just nu, rumpan är fast i soffan och huvudet är trött. Jag vet att jag borde fara. Jag vet att jag borde fixa till mitt yttre, bli presentabel, vara hungrig, åka dit. Men guuuuud det känns som att det är en hel ocean mellan mig och jobbet. Ja, vi har AW på jobbet. Självklart. 

Nu avundas jag mina kollegor med bil. Hade jag ägt en sådan hade jag åkt direkt, men det är tåg- och bussresan som jag tycker är svåröverkomlig. Fyrtio minuter dit, fyrtio minuter hem, utöver de åttio minutrarna jag redan spenderat. Eller fyrtio, då jag fick skjuts hem. Men ändåååå. Åh. Att jag aldrig kan göra något för min egen skull. Jag vet att det kommer vara superkul att vara där. Jag vet att de vill att jag är där. Jag vet att Johan kommer säga "men Jennie" när han kommer hem och ser att jag fortfarande är hemma. Jag vet att jag känner mig som skit. 

Jag vill bara må bra och göra något för min egen skull och nu när Johanna åkt hem, och jag har hela soffan för mig själv, känns det sorgligt skönt att sjunka ner mellan kuddarna och stanna här. Jag tror jag lägger undan telefonen, datorn, kollar inte på tiden, och bara gör något som jag vill. Lite lat får man vara. Lite lat är jag. En liten, ful bil med nästa lön, hur fantastiskt det skulle vara. Då skulle jag åka på AW varje dag om det gick. 

Jag vill bara... sitta en stund. Sedan får vi se. 

Köpa de där läckra skorna som jag såg under min och Johannas speed-shoppingtur. Som verkligen satt som gjutna. Lämna in försenade låneböcker. Få det ur hågen. Sitta kvar här. Blunda. Vara. Äta god mad. Mysa. Kramas. Skratta. Jag vill allting på samma gång, och det är jobbigt. Det är sån jag är. Lyssna på sån här musik. Tända ljus. Sitta still. Andas.

Jag är en högpresterande människa, det vet jag nu. Jag vill göra så mycket och inuti mig finns en motor med oerhörda mängder av hästkrafter. Jag gör saker jag inte måste för att få det gjort, för att ingen annan gör det, och för att det ska gå snabbare, och för att jag vet att jag gör det bra. Tömma diskmaskinen på jobbet. Sätta på kaffet, rensa kaffemaskinen, lägga upp alla bortglömda kläder på bordet i entrén när föräldrarna kommer. Åta mig fritidsaktiviteter både måndagar och fredagar och slöjdpromenader efter slöjdpromenader. Öppningar, stängningar. Min inre motor brinner på fint. Bara det att den där inre motorn är just mental. Den finns inte. Den har ingen supermänsklig drivkraft som för mig framåt och uppåt som jag alltid levt som att den gör.

Jag vill bara göra mitt bästa. Alltid. Det spelar ingen roll vilket humör jag är på, gör jag något gör jag det klart innan jag går därifrån, och ser hela tiden nya saker att sätta tänderna i. Vi har den mentaliteten i Norrbotten. I Kalix. Ingen tar rast förrän alla träd är huggna, förrän lunchrusningen har lättat, förrän alla gäster går därifrån med ett leende på läpparna och förrän det slutar lysa rött på telefonlinjerna; även om det lyser rött hela dagen.

När jag jobbade på callcentret tog jag aldrig min betalda kvartsrast på eftermiddagarna. Aldrig som i nästan aldrig, kanske fem gånger på två år. 

Men jag vann säljtävlingar, jag var vass, hungrig, jag blev omtyckt, uppskattad, kunder som fått ett bra bemötande önskade att få bli kopplad till mig när de bokade sin nästa resa. Jag fick världens finaste omdöme på en resesida på internet där en resenär hade skrivit långa meningar om mig och en annan kollega. Ska ni boka via dem, fråga efter Jennie. Vilken tjej! Vilken service! Herregud. Stoltheten och glädjen bara pyste ur mig när jag såg det. Så jävla stolt.

Det var ingen som sade att jag skulle svara på flest mail när det inte ringde. Det var ingen som sade att jag skulle ta alla samtal när fem kollegor gick ut på rökpaus samtidigt, mitt i den röda rusningen. Men det gjorde jag, för sådan är jag, jag tänker inte ens på det. Jag bryr mig om andra. Jag ser efter andras bästa, andras behov, sätter alla före mig själv, för att jag är sådan, för att jag älskar vad jag gör och för att jag vet att jag är bra på det.

Jag blev förkyld under söndagsnatten mot måndag. Johan hade influensan förra veckan och det var bara väntat att jag också skulle få den när han var klar. Men kanske inte riktigt på en måndag... Jag stod i hallen på väg till jobbet den morgonen och tänkte att nä, det går bara inte, och vände om till sängen där jag i princip stannade till onsdagskvällen. Att promenera till ICA, hundra meter bort, dränerade mig på energi, gjorde mig svettig och slut, och det enda jag gjorde var att spela xbox och sova och försöka proppa i mig så mycket c-vitamin jag bara kunde.

Måndag. Tisdag. Onsdag. I morse var första dagen jag vaknade utan att ha drömt de där feberdrömmarna jag hatar, de som flyger runt huvudet och tvingar en att drömma det, fastän man egentligen vill drömma om någonting annat. I morse var första gången jag kunde äta en ordentlig frukost som inte var enbart Ipren och Alvedon och en banan. 

Jag må hända orkade vara ute längre än tio minuter i solen, slapp känna den där värken i mellangärdet, i njurarna, av överansträngning (jag ska inte ens tala om vad mitt blodsocker legat på de senaste dagarna, därav njurvärken). Jag må hända mottog flera hälsningar från jobbet, flera mail, "det är kaos, hur mår du?" Jaha, ja, jag är ledsen för det. Det är jag. 

Men för första gången i mitt liv gjorde jag någonting helt för min egen skull, inte för någon annans. För första gången dövade jag det dåliga samvetet som ideligen pockade på min uppmärksamhet. För första gången ignorerade jag tankarna på jobbet, på att läsa mailen, på att göra annat än det jag ville och kände att jag orkade. Jag har influensan, för fanken, jag kan inte göra mig friskare än jag är. Förra gången jag blev förkyld jobbade jag ändå, och blev inte av med besvären på två månader. Det vill jag helst slippa igen...

Och med allt som händer just nu, med min mage, med stressnivån, med den inre stressen och de nya, ökade arbetsuppgifterna, med min familj där hemma, så tänkte jag att jag måste vila tills febern är helt borta. Folk har sagt det i alla tider; kollegor, familj, sambon, vänner. Det är ingen som tackar dig för att du jobbar när du är sjuk.

Så för första gången i mitt liv sjukanmälde jag mig i fyra dagar. Jag räknar inte diabetesen eller körtelfebern till de dagarna, för de var betydligt fler, men då blev jag beordrad vila och sjukskrivning i veckor. Det är inte samma sak. Och ja, jag hade förmodligen jobbat om jag kunnat. Kanske inte under körtelfebervallningarna, då jag mest trodde och önskade att jag skulle dö, men när jag satt på britsen hos läkaren med nålar och dropp till höger och vänster ringde jag min dåvarande chef. Jag kanske kommer lite sent idag, jag är inlagd på sjukhuset för diabetes. Och jag hade tårar i ögonen när jag lade på, så besviken var jag för att jag inte kunde komma i tid och jobba, trots att jag låg där på intensiven med en kronisk, skitjobbig sjukdom jag inte visste någonting om.

Så lojal var jag. Så lojal är jag. 

Så att stanna hemma med influensan tills den värsta pärsen har lagt sig och jag åtminstone orkar gå tvåhundra meter utan att måsta stanna och hämta andan eller vila mina skakande ben eller gnugga över mina onda njurar, är faktiskt någonting jag känner att jag måste. Att jag vill. För min egen skull. För att inte bli sjuk igen. För att inte smitta ner andra. För att jag inte behöver förklara, men att jag gör det ändå för att det är sådan jag är.

För första gången på 23 år. Och jag tänker inte vara ledsen för det. Det tänker jag inte.

&rArr; Inte heller för att jag lägger upp en bild där jag inte har flagnande hud under näsan efter att ha snytit mig 468 gånger på två dagar eller där jag inte använt smink eller linser eller ens en hårborste sedan helgen. Jag drog på mig alltsammans idag och gick ut, med två Alvedon i magen. Tog en bild, skickade till Johan borta i Riga. Och det tänker jag inte vara ledsen för heller. 

Taggar: #förkyld #influensa #sjuk #jobb #hälsa #livsstil #mående #högpresterande #sjukskriven #ledig #samvete #ledsen #skola #kollegor #sol #frisk #vår #lojal #diabetes

Blondinbella skrev så här i sin blogg tidigare idag:

"Vet ni vad det bästa är med att vara vuxen? Det är att man struntar fullständigt i vad folk tycker. Eller alla kanske inte gör det. Men jag gör det. Och speciellt efter att jag blev mamma. Jag har aldrig kunnat rätta mig i ledet riktigt och jag har aldrig haft ett behov av att alla ska tycka om mig. Jag tycker om mig själv, det räcker. Jag tänker ofta ibland på dom människor som lever just för att passa in i en perfekt mall som visas upp i sociala medier. Hur tufft det måste vara.

Jag menar, tänk om jag alltid skulle tänka på att ha hemmet städat på varenda bild jag la upp på bloggen? Fixa frillan till varje foto eller photoshopa bort finnen? Sätta på barnen matchande strumpor? Lägga en kvart på att få till en bra bild på en nyttig fruktsallad en fredagskväll? Kämpa med vinklar för en perfekt bikinibild i Thailand? Fy vad mycket energi det skulle gå åt.

Det finns så otroligt mycket människor som gör saker endast för att visa upp inför andra. Trust me, jag har själv varit där. Jag kommer ihåg hur jag satte på mig hålla-in-magen-tights under en pennkjol fyra dagar efter att Gillis föddes och tog en bild på mig själv i spegeln så att folk skulle tro att magen var platt och kroppen tillbaka. Alltså hallå? Efter Sally så ritade jag en glad gubbe på magen istället och la ut. Tur att jag förändras. För min skull. Vardagen är ju inte hållbar annars. Jag älskar att vräka i chips och dipp med Odd på fredagskvällar, ofta tycker jag att det är härligt att få se lite ful ut hemma med slitna myskläder, ibland blir det knäckebröd med smör till frukost för att jag glömt att köpa nytt kvällen innan. Vissa helgmornar så ger vi barnen varsin mobil i sängen och så sover Odd och jag ut en stund medan dom tittar på youtube. Barnen överlever.

Jag har valt att lämna ordet perfekt bakom mig för det gör mig inget gott. Jag bara är och när jag presterar så gör jag det för min eller min familjs skull.

Det är befriande."

Och det var så jävla bra skrivet så jag var tvungen att kommentera.

"BÄSTA jag läst någonsin! Tack!!! Ju äldre jag blir ju mer anammar jag ditt synsätt. Jag har alltid varit lillgammal, och nu känns det äntligen som att jag har vävt ihop mig själv på en själslig nivå, ålder med det mentala. Ja, blivit vuxen. Jag var länge rädd för att bli vuxen, att lämna tonåren bakom mig för alltid. Fick åldersnoja redan när jag fyllde 18. Men nu som snart 23 år inser jag hur fel jag hade, och hur jag trivs med mig själv och min kropp och mitt liv, med pyjamas och chips och osminkat ansikte en fredagkväll i soffan med min blivande man som älskar mig oavsett hur eller vad jag gör eller har på mig. Jag har hittat tryggheten helt enkelt, och det roliga är att jag hela tiden letade på fel ställe… Den fanns ju redan inom mig. Kram!"

Dagens visdom. Hallelujah. Så befriande.

Blondinbella har gått från att ge mig dålig energi till att ge mig en superboost. Hon har förändrats, mognat. Och det är så härligt att läsa, att se, att inse. Hon bryr sig inte längre om att passa in i förutsatta mallar, hon bara kör. Lite skit i hörnen och oborstat hår och omaka sockar vem bryr sig. Ja, vem bryr sig egentligen? Jag bara njuter av hur fint det känns. Hon är en vanlig människa med en öppen och sann fasad som är ovanligt på sociala medier i dessa dagar.

Vad jag älskar den typen av människor och bloggar och sociala medier-konton, som vågar bjuda på sig själva och visar hur det verkligen är. Jag är så evigt trött på yta. Perfekt hår, nymålade naglar, aldrig några finnar. Isabella är någon jag verkligen skulle vilja äta middag hos, bara för att få diskutera, prata, lyssna, höra, bidra. Hon är verkligen en härlig människa och det är härligt att ha ändrat åsikt. Det är så man själv växer som människa, genom att lära sig att se saker genom ett annat perspektiv. Det har hon sannerligen fått mig att göra, och vad glad jag är för det. 

Taggar: #blondinbella #klokaord #citat #kommentar #blogg

Dunderförkyld. Mall of Scandinavia. Bio. Star Wars, alla sju filmer, jag som inte trodde att jag någonsin skulle se dem än mindre tycka om dem, men det gjorde jag. Nu sitter jag uppkrupen i soffan efter en helg i rymden och ansiktet är stort som en fotboll. Att bli förkyld sent en söndagkväll var ju inte direkt alla tiders, men vad gör man... Bara se till att bli frisk och ta nya tag. Vila, ta det lugnt, äta mycket frukt och ingefära, kramas med Johan hela kvällen för imorgon åker han till Riga och jag hoppas, hoppas att det inte blåser lika mycket som idag för då kommer jag ha ont i magen i två dagar och jag har redan haft ont i magen i en månad. Magkatarr. Igen. Stress. Igen. Hemma i soffan och hjärtat slår så behagligt, lutad mot den varma kroppen intill.

På fredag kommer han hem igen, min favorit, tätt följd av min syster Johanna som spenderar en helg i storstaden och ska bo hos oss. Jag längtar redan till helgens brieost och vita vin, och förhoppningsvis mår man lite bättre. Johan och jag har aldrig varit förkylda samtidigt, men nu hann han bara nätt och jämnt övervinna peaken så tog jag över stafettpinnen. Nåja.  

Och på tal om det positiva.

Vi firade fyra och ett halvt år den tjugosjunde. Gaaaah. Jag spritter av kärlek när jag tänker på det. Fyra och ett halvt år tillsammans och sex månader med varsina ringar på fingret och en hel värld av upplevelser som väntar på oss. Han gör mig så lycklig, den där. Han bara gör det. Sättet han ser på mig, sättet han tar på mig. Det känns hela vägen ner i min själ, och jag har fått spendera fyra och ett halvt år tillsammans med honom. "Jag trooor faktiskt att det blir fem", sade han och log. "År." 

"Jaaaa."

"Till."

♥

Du har mig så innerligt. Jag är din så länge jag lever. Det vet jag, det känner jag. Det vill jag vara. Alltid.