Senaste inläggen

Av Jennie Written Things - 29 januari 2016 18:49


Helg. Ledig helg. Med Johan. Jag tröttnar aldrig på det. Tröttnar aldrig på att leva det, att säga det, att tänka på det och bli glad för det. Känner mig som världens lyckligaste människa när jag går hem på fredagarna och kryper ner i mjukiskläderna och kramar om honom länge. Ibland kryper jag istället ner i min snyggaste klänning trots att vi inte ska någonstans speciellt. Ibland dricker jag vin och pladdrar medan han spelar och dricker whisky och så skrattar jag åt mig själv när han svarar fel och inte har lyssnat, för ibland är jag en babbelapa och män kan inte göra två saker samtidigt (inte jag heller).


Jag vill åka till en bungalow där vindbrisen sakta åker genom linnetygerna som hänger intill altanen, se hur palmerna vajar och känna värmen i ryggen. Sätta mig i skuggan med lemonad och skriva färdigt min bok, och Johan som inte badat på så länge står i meterhögt vatten och ler stort åt mig. Få vit sand mellan tårna. Bada i kristallklart hav. Svepas omkull av vågorna. Skratta så mycket att jag får en kallsup. Se glansen i en älskandes ögon när han sträcker ut sina armar mot mitt håll.


Jag tror jag måste beställa en bikini, en snygg, en ny. Bara ifall att. Jag tror jag måste spara alla pengar jag kan så pengahögen växer. Så jag kan köpa en bikini sen när vi väl är på väg till den där stranden. Jag tror jag måste lägga mig på spikmattan och tänka på de där vajande palmerna och lemonaden som inte alls höjer blodsockret, i alla fall inte i mina tankar, på något mirakelvis som bara existerar i drömmarna. Han och jag. Så fint. Så fantastiskt. Det är vi två. 


Vi två på en sandstrand. Jag skulle smälla av fullständigt. 


Åh, vad jag skulle vilja det. 


Detta är min absoluta favoritbild på oss, just från en sådan där sandstrand. Solen i ansiktet, vinden i håret. Varandra. Tacksamheten som flödar. Oj vad jag är lycklig.


  

Av Jennie Written Things - 27 januari 2016 17:00
Det här inlägget är lösenordsskyddat.
Lösenord:  
Av Jennie Written Things - 27 januari 2016 16:15


På riktigt, är det bara jag som tycker att dessa låtar påminner ganska mucho enormt hej plagiat om varandra? 


Rixton från 2015.


Rob Thomas från öh, ljuva 90-talet? 2005-något? Ring a bell?


Första gången jag hörde den första var på Gina Tricot i somras och jag tänkte att va, har de ändrat texten, så där gick den inte när jag var yngre och lyssnade dag och natt på den. Gick hem och insåg att det var en helt annan låt, som inte hade någonting med Rob Thomas att göra. Alltså hallå. När han sjunger "All I need is a little love in my life" så tänker jag bara på "I don't wanna be angry no more". Shame shame, Rixton! 


Detta är ett tidsinställt inlägg. Jag prioriterar inte bloggen i första hand just nu, så jag skriver några inlägg åt gången och lägger ut med jämna mellanrum. :-)

Av Jennie Written Things - 26 januari 2016 17:30
Det här inlägget är lösenordsskyddat.
Lösenord:  
Av Jennie Written Things - 24 januari 2016 11:08


En vardagsbetraktelse.


 - Vi skulle behöva göra nåt.

 - Jo.

 - Typ städa, gå ut. Åka någonstans.  

 - Handla.

 - Men det är skönt att bara sitta, ligga här i soffan. Gud vad jag sett fram emot det, hela veckan. 

 - Jag med. 

 - Nästa helg kanske vi hittar på något annat.

 - Jo. 

 - Gud vad skönt att bara ligga här...

 - Jag veeet. Jag skulle inte byta bort det mot någonting. 

 - Inte jag heller. ♥

 

 

Av Jennie Written Things - 21 januari 2016 18:22


Japp, nu har jag sett den. Efter dryga elva månaders vägran. Jag vet inte varför jag ändrade mig, varför jag trots allt surfade in på sidan och tryckte på play. Så många ord har jag försökt formulera och så många ord rumlar runt i mitt huvud nu när eftertexterna snurrar. Stänger ner, öppnar en annan sida. Börjar fundera. Varför finns det inga recensioner på den? 


Det tog inte så länge innan jag kom på det. Och för första gången tänker jag själv anamma den meningen, bara för att jag inte orkar ge mig in i någon diskussion, jag orkar inte tala om hur de hackade sönder den, hur de förstörde något som hade potential till att bli så himla mycket bättre. Fy fan vad hemskt det var att titta på. Okej, nu har jag sagt det, så nu backar jag, faller tillbaka till mitt soffhörn i skuggan och tänker på att ibland är det faktiskt bättre att vara lyckligt ovetandes än olyckligt vetandes.


Jag har varit irriterad ända sedan de gick ut med rollerna. Då, redan då, visste jag. Jag önskar att jag fortsatt på samma bana, våga-vägra-se-den, bara försvinna in i böckernas fantasivärld och stanna kvar med den Ana, med den Christian, de jag vill ha, de jag vill läsa om, de jag vill se, de jag vill drömma om.


Den fick till och med sämre betyg på IMDB än Twilight. 


Har man ingenting bra att säga håller man tyst. Ja, men jag upptäckte medan jag skrev detta inlägg att jag inte kunde det. Jag kan aldrig hålla käften när någonting skaver i mitt liv. Jag kan aldrig proppa ner bomull i munnen för att hejda det jag tycker och tänker. Jag hatar det resonemanget. Man kan klä sina ord, men man ska ändå alltid säga vad man tycker, annars kan man aldrig bli bättre på någonting. Kritik svider, speciellt om man inte bett om det. Men det är skillnad på kritik och sarkasm och pessimism, där man ständigt letar fel.


Jag gick in i filmen med någorlunda glatt sinne. Mestadels nyfikenhet. Hur har de gjort? Hur ser det ut? Hur har de förmedlat förhållandet dem emellan?


När eftertexterna rullade blev jag precis lika irriterad som innan, så inte hjälpte det. Varför, varför, varför såg jag den för. Nu kommer kanske hans ansikte att vara i böckerna också. Ändå rätt okej, men inte hennes ett enda ansiktsuttryck sida upp och sida ner. Nej nej nej. Det finns bara en Christian Grey för mig. Bara en som kan vara honom, bildligt, bokstavligt. Varför han inte fick chansen är för mig en gåta jag aldrig kommer få veta svaret på. Och det svider mer än allt det andra tillsammans.


Jävla skitfilm. 


Dessutom ser Mia (Rita Ora) ut som Justin Bieber med peruk. Det var droppen, tsunamin, som vällde in och sopade bort resterna av mitt glada sinne.


Matthew Matt Bomer. Ja, bara ja, övermänskligt mycket ja. Sådär så det är hjärtan i ögonen i mängder efter varandra som bara en bombersessed tjej kan ha och skriva - det enda hon för övrigt kan skriva vid tanken på honom. Yes, sir. Ghsgvgrnrrrrnk... mums.


   

 


Av Jennie Written Things - 21 januari 2016 08:15
Det här inlägget är lösenordsskyddat.
Lösenord:  
Av Jennie Written Things - 18 januari 2016 18:47


Stormade in genom dörren, ställde maten på spisen och gick in i duschen under tiden potatisen kokade. Så. Jävla. Skönt. Bara att stå där. Blunda. Vattnet forsade ner över ansikte och trött, sliten kropp som brann av träningsvärk. Sedan äta all den där maten spisen lagade under tiden jag värmde upp mina kalla fingrar och tår och så lägga sig i soffan och pusta ut. Bara andas. Blunda. Så jävla skönt. 


Jag tänkte skriva någonting om hur det gick på jobbet idag, att helgen gick rasande snabbt och mitt i allt var det måndag igen. Vi var på bio och middag på Texas Longhorn i lördags, det var jättekul och jättemysigt. Bara att filmen kanske inte riktigt var min typ av film. Jag kan se thrillers hur många gånger som helst där de skjuter folk, men detta, sedan några ur manskapet på duken började spy blod och man fick se det lite framifrån och bakifrån och från sidan och sedan ett lemlästat ansikte som sköts sönder jo jag tackar det var väldigt trevligt att se på. Jag har spyfobi. Men den var bra ändå. Udda. Bra.


Folk får skjuta varandra i filmer hur mycket de vill så länge jag slipper se när ansiktet eller hjärnsubstans bokstavligt talat sprättar över bioduken. Jag är inne i en sådan period nu, när jag inte alls tycker det är kul med sådant, jag drar mig till och med från att se Black Sails och då är jag bara trött. Jag orkar inte se snabba fighting-scener just nu, just idag. Jag orkar bara inte.


Sedan låg vi i soffan hela söndagskvällen och gapflabbade. Myste. såg Kung Fu Panda 1 och 2. Skrattade lite till. Busade. Vi sprang en lång runda också, min första vinterlöpning för detta år. Det var tungt men det gick. Sju kilometer. Jag trodde jag bara skulle orka en, max två. Johan sprang bredvid, eller framför. Han tog ett varv till när jag vände hemåt. Tolv kilometer. Vinterlöpning.


Och jag orkade sex chins på gymmet också. Sedan fyra, sedan tre, sedan två, och sedan orkade jag inga fler. För ett halvår sedan orkade jag tre, och då var jag ändå vältränad (tydligen inte). För två månader sedan orkade jag också tre. 


Jag drömmer färglada, energiska drömmar om nätterna, är inte lika gråtfärdigt utmattad. Jag skippade mjölk och mjöl i tio dagar och nu mår jag mycket bättre, känner inte alls av någonting och äter litegrann av bägge två nu igen. Illamåendet är kvar, periodvis, men inte lika kraftigt. Tuggummi och citronzest-vatten gör susen, och Rennie i fickan. Det får vara så ett tag.


Imorgon väntar en elvatimmarsdag med tre timmars komp på grund av möte efter jobbet. Tack för det. Jag sparar, räknar övertidsminuter som i slutändan kanske lägger grunden till vår resa i juni. Den resan ska bli världens bästa. Den kan inte bli annat, inte när jag reser med och Johan. Min bästa vän. Min tvillingsjäl. Mitt största mongo, min stora kärlek. Mitt allt. Någon som är nästan lika knäpp som jag och som får mig att skratta så mycket att jag inte får luft. ♥ 


Sedan öppnar jag på onsdag, stänger på torsdag och vips så är det fredag igen. 


Helg. 


  


 

 

I crave you.



Vem är jag?


Jag är som vem som helst och ingen alls. Jag är duglig, ärlig och ironisk. Besitter den skevaste humorn i stan. Författarhjärta. Always.

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2018
>>>

Sök efter gamla inlägg

Förfluten tid

Kategorier

En titt i backspegeln

Translate the blog


Skapa flashcards