Sony xperia z5 compact - muted.

Instagram på tfn - utloggad.

Facebook på tfn - utloggad.

Och telefonen är tyst. Jag förundras över hur tyst den är. Jag är inte längre en av alla dem som kämpar för flest följare, för att bli sedda, uppskattade, behöver inte visa halva tuttarna för att folk ska tycka om mig. Och vad säger halva mina bröst om mig? Den jag är, på riktigt, när sminket tvättats bort och de fina kläderna bytts ut mot mysekoftan? Vad vet alla följare om mig efter att ha sett mina inzoomade tuttar och rumpa i tajta kläder i diverse vinklar? Vad tjänar jag på det? Den sortens uppmärksamhet vill jag inte ha. Jag vill inte vara henne (inte för att jag någonsin varit henne heller). Jag vill inte vara "en sådan", som man "ska vara" och som de flesta där ute... är.

Jag vill ha så lite följare som möjligt. Så få läsare som möjligt. Ja, du läste rätt.

Mitt liv är fantastiskt, jag är bara trött på hetsen, ytligheten och att alla ser likadana ut och att man ständigt måste bevisa sin egen framgång. Jag har alltid varit tjurig, envis, vägrat följa med strömmen, och så gör jag även nu. Nu viker hela jäkla floden av och jag fortsätter rakt framåt, jag orkar inte ens följa den med blicken. Jag vill inte gå in på H&M fyra gånger utan att hitta kläder jag kan tänka mig att köpa och gå därifrån tomhänt för att det a) bara är korta magtröjor (tänk lika stort som en behå) och sjuttiotalskläder som hänger där, och b) tyvärr passar jag inte i något av det och det är inte jag. Jag skulle inte kunna gå till jobbet i en magtröja som nästan är kortare än min behå. Jag betalar inte trehundra kronor för en behå utanför behån, när det finns tröjor som sträcker sig i alla fall ner till jeansknappen för samma pris. 

MKPK. Mest kläder per krona. Jag skulle inte klä mig i en heltäckande päls för trehundra kronor, men ni förstår - hoppas jag - vad jag menar. 

Jag tycker om magtröjor, men då jag är så kort så blir det bara ben och bröst och alltså inte direkt är jobbanpassat. Inte för att det är något dåligt att vara det egentligen, det är ju en av kvalitéerna med att vara petite. Hälften bröst och hälften ben, som min gode vän Johan säger (inte min Johan). Och nog kan jag ha det ibland, inte på jobbet dock. Men... Inte när jag var på jakt efter en riktig tröja att ha på jobbet. Dessutom är storlekarna så konstiga så kravlar man sig in i en sådan tar man sig inte därifrån. 

Jag längtar efter sol och sommar där man är brun och fräknig och alla kläder passar. När jag är ordentligt tonad och har tagit mig förbi vinterplufsigheten med råge, kommit upp i samma antal chins som jag var och snuddade på i höstas. Jag älskade hur jag såg ut då, jag tror för första gången någonsin; jag var bara... nöjd. Jag var nyförlovad och gudomligt förälskad i en man som sade att han tyckte bäst om mig när jag precis hade vaknat på morgonen, utan den där ytan man alltid målar upp, utan sminket och det plattade håret.

Det fastnade. Det hängde kvar. Det hänger fortfarande kvar. Sporrar mig i det jag gör och den jag är. Fast jag känner mig som fulast i världen så ler han alltid när han ser mig. Oavsett om jag har lockigt hår eller platt eller nyduschat eller inte så jättenyduschat. Och det är den enda uppmärksamheten jag är brydd om. Jag tycker om klä mig i vackra, välsittande kläder, i klänningar och i jeans som är mina två följeslagare, jag tycker om att jag blir uppmärksammad för det. Men jag behöver den inte. Jag behöver inget annat än Johans uppskattande ögonkast för att veta att jag duger, att jag är fin, att jag är jag.

De känner inte mig. Han känner mig. Han vet. Och jag har kommit fram till att det är nog. Jag kan ta en bild på mig själv och lägga ut den. Nytvättat hår, ett flawless face. Jag tycker om när mina vänner säger att jag är fantastiskt fin. Därför gjorde jag en privat Instagram. Och det är gudars skönt. Rätt sorts uppmuntran av folk som faktiskt känner mig, personen bakom bilden. Det är så jag vill ha det. Så jag vill vara.

Telefonen får ändå vara tyst ett tag framöver. Jag har det jag vill ha och behöver, precis här. Det räcker så. Jag tänker njuta av det. Sol, värme, maj, Johan, nya avsnitt av Game of Thrones, tillbaka till jobbet, hemresa, familjetid, femårsfirande och resor tillsammans. Jag är så lycklig så jag spricker. Och jag är självisk om den, för första gången någonsin tror jag. Jag vill dela den med mina närmsta, inte med världen jag inte känner och som inte känner mig. Jag vill bara vara kick ass lycklig, här, i vår bubbla. 

Det räcker.

Det är allt. 

Det är den bästa sortens lycka.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Påsken är här och alla barnen Isaksson är samlade med sina respektive. Jag har suttit ute i stugan mot solväggen och halstrat korv med mina nära en förmiddag när solen sken. Ansiktet värmdes upp av vårsol och av deras skratt och historier. Sedan sp...

  Livet rullar vidare. Vi arbetar båda två som förskolepedagoger, lärare, lärarassistenter, elevassistenter, resurs, extra resurs, resurspedagog, fritidspedagog... Vikarier alltså. Det är faktiskt väldigt roligt och man kan i stor mån välja sin ege...

Igår träffade jag en stor valp-Rottweiler som var så fruktansvärt fin med tjock, härlig päls och som tryckte sig mot mig när jag kliade honom på rumpan. Det fick mig att vela ta upp erbjudandet om vaccination mot min extrema kattallergi, vilket går...

Klockan är bara lite över 22 men vi och jag har legat i sängen sedan bastun som blev en lång dusch halv nio. Bastun startade inte, den jäkeln. Eller den startade men den blev inte varm. Så mycket att vänja sig vid och lära sig när man just flyttat in...

Vi tar allt en dag i taget. Även om de mentala listorna är långa, fyllda med text och saker att bocka av en efter en. Jag älskar listor. Alltid gjort. Aldrig varit tillräckligt strukturerad för att ha koll på dem, men vad gör det, listorna skrivs änd...