Nu har jag ett sådant där moment när jag inte riktigt vet hur jag ska formulera mig, i vilken ände jag ska börja, exakt vad jag ska skriva om såhär en söndagkväll efter att ha haft en helt underbar helg. Johan har varit ledig ända sedan fredag och vi har bakat pepparkakor, lussebullar, mjölat ner hela köket och skrattat och flamsat, vi har legat i soffan framför The Rock och tagit två långa sovmornar efter en whiskykväll och en-Jennie-som-somnade-klockan-elva-en-fredagkväll.

Vi har lyssnat på julmusik, bråkat med sorroundsystemet till teven som kapar det trådlösa internet emellanåt, mitt under en låt eller mitt under The Rock, och så har vi städat och gått ut på en långpromenad som varade i en och en halv timme. Såna där saker man gör, man bara är, när den där lediga helgen en gång i månaden dyker upp och hänger en julig myskänsla över dagarna.

Min syster har även fyllt 17 och jag får panik över hur gammal och stor hon blivit. Hon är längre än mig, och mycket snyggare är hon också, med långt hår som böljar nerför ryggen och höga kindben. Årets Idol-vinnare är bara sexton och går förmodligen bara första året på gymnasiet och när jag gick första året på gymnasiet, well... Jag var ju... äldre.... Liksom... Men å andra sidan... Mina föräldrar lär tycka att det är ännu värre att vi döttrar blivit så stora, den ena fyller sjutton och den andra går i giftastankar... Mer eller mindre... Haha.

Och justja, igår låg jag och Johan i soffan - en storgrät och en gapskrattade. "Men vad är det?" frågade han omåttligt road över mina snabba humörsvängningar från glad till ledsen. Jag såg på honom genom halvstängda tårblöta ögon och utbrast: "Det finns inte nog många fina pojknamn älskling, min lista är för kort"........ öh.... ok....

Alltså. Jag skrev bara upp dem för att jag... ville se vilka namn jag gillade. Och det blev bara sex namn. Ett går fetbort enligt Johan och två andra är nej och kanske inte not so much, så de övriga tre är alltså de namn jag har att ge på mina blivande söner, hahaha. Förutsatt att han ser ut som en Oliver, för annars är det rätt så kört på den fronten. Mellannamnen tar man ju från släktingar... Men alltså... Jag var så ledsen. Snacka om humörsvängning deluxe... Hatar det.

Tjejnamnen då?

25 stycken......... Och de allra flesta går i en fyra-bokstavs-kombo. "Men vi kan ju döpa barnet till Bo Helena efter dig, efter hans mamma", sade Johan och var jätteglad att han löst det. Vi brukar skoja om att ungen ska heta Bo Valdemar (bland annat) - Bo har namnsdag när Johan fyller år och Valdemar, well, när jag fyller år. Jag gillar det namnet. Valdemar alltså. Men Bo Helena. Ja, varför inte. Det är ju modernt nu, att uppfostra sina ungar som... könsbefriade. Nej vad heter det? Köns... Utan kön? Samma kön? Skit samma. Bo Helena is it.

Sen pratade vi om åkpåsar också. Ni vet, som man har i vagnen när det är kallt ute.

"Åkpåse? Vad är det?" frågade han.

"Det är typ en liten sovsäck man har bebisen i när man är ute", berättade jag.

"Jahaaaa!" sade han och lyste upp sådär som bara han kan. "Och sen drar man den bakom sig på marken i ett snöre?!"

Så ja, det var vår helg. Vår andra advent. Inte vår andra advent, alltså, det är snarare vår... öh... hur många advent går det på fyra jular? Så många i alla fall. Nu ska jag stänga ner här och krama ur det sista av den här söndagen tillsammans med..... ja, gissa. :-) 

Oj, klockan är över tolv och vi sitter fortfarande här i soffan i mjukiskläder/pyjamas och har precis beställt årets skörd av julklappar. Så himla smidigt att göra det online, slippa trängas i svettiga köpcentrum med tusen andra. Eftersom att jag har en liten lön blir klapparna i år inte så många - men istället väldigt, väldigt personliga och omsorgsfullt ihopknåpade. För mig är det roligare att ge än att få. Jag älskar att ge, se hur glada alla blir. Julklappar ska inte köpas i all hast utan vara noga planerade, och jag ger alltid sånt som jag själv skulle vilja ha. De blir oftast de bästa presenterna, brukar min farmor säga, och hon har så rätt i det. 

Nu ska jag börja klä på mig och fortsätta med städningen inför bakandet av lussebullar senare i eftermiddag. Igår gjorde jag pepparkakor när jag kom hem från jobbet - diabetesvänliga - och de blev sega och goda, precis sådär som jag vill ha dem, och inte så hemskt fruktansvärt söta och sliskiga och fabriksgjorda.

Det är jul i vårt hus och det känns i varenda fiber. Det doftar apelsin och kanel och rester av pepparkaksdoften hänger kvar i taket, i gardinerna, och jag ser fram emot varje dag nu i december med allt vad det heter som hör julen till. Johan, barnen, min mamma, min pappa, resten av min släkt och alla Norrlandsvänner jag äntligen får återse. Snart är vi där. Om mindre än två veckor är jag hemma igen. Galet.

... Och Skyrim förstås, som är mitt favoritspel när vinden viner utanför knutarna och  köldknäppar i väggarna vid trettiofem minusgrader i ett bitande januarimörker.

Att det är härligt med en liten barnakropp som ställer sig tätt intill och viskar "Kan du lyfta upp mig?" och sedan det där gigantiska leendet när jag gör som han ber mig om, och så lutar han sig lite tillbaka med händerna vilande på mina axlar och skrattar sitt tysta, hackiga skratt där inga ord kommer ut, och flämtar: "Du är min ponny!"

Ja, älskade, underbara lilleman, jag är din ponny. Jag kan vara din ponny. Jag kan vara en groda, om dina blågrå små ögon tindrar som stjärnhimlen och ditt mjölktandsleende ber mig. Jag kan vara din apa, om du vill, jag kan bära dig när dina ben hoppar och vibrerar av en plötslig längtan att inte längre vidröra marken du står på.

Jag hade semester från jobbet förra veckan när föräldrarna var i Karibien och mormor och morfadern tog hand om "mina" barn, och när jag gick tillbaka till familjen i måndags så flög båda barnen nerför trappan för att krama om mig. Det satte sig i hjärtat. Sedan var de så glada. Det var som att vända på ett mynt man ännu inte sett baksidan av - klart de har varit glada tidigare, skrattat jättemycket åt och med mig, men den här veckan, det var något annorlunda. '

Äldsta barnet som vill rita och busa och kittlas. Vi kan sitta i en halvtimme och prata om allting, hon är nyfiken, käck, härlig och så glad - oftast i alla fall, sådär som alla åttaåringar är. Yngsta barnet som lägger sina små armar om min hals när jag lyfter upp honom och som frågar, "Jennie, när du ätit klart, kan jag få sitta i din famn och äta min mat då?"

Och jag har inte hjärta att säga nej. Jag säger åt honom när hans lekar blir alldeles för våldsamma och han trampar av mig revbenen eller drar mitt huvud i fel vinkel, han är busig den där, men när han kommer och är sådär himla hjärtekrossande söt så varför ska jag? Varför ska han inte få närhet av den enda vuxna människan i hushållet han faktiskt träffar mest under veckorna medan föräldrarna jobbar? Det är ju därför jag är där. För att finnas för dem, för att hjälpa både dem och föräldrarna med att se efter de två barnen.

Den här veckan har vi kommit ännu närmare varandra. Det märker jag. Det ser jag. Och jag njuter till fullo av varje dag jag får vara med dem. Veckan som gick var skön och välbehövlig, men att få återse dem var nästan ännu bättre. Jag har varit stressad över något jag inte vet, vilket har resulterat i sömnsvårigheter, men just nu, just här, idag, känner jag mig så lycklig. Så avkopplad. Johan kom precis in genom dörren också, min fina, underbara man. 

Jag tänkte idag på den där första sommaren när allting började. Hur allting började. Att vi vågade tömma våra hjärtan i handen på den andra, att vi vågade gå ihop till en enda inför hans flytt ner till Mariannelund trots att det skulle bli jobbigt och svårt och dyrt. Hur starka vi var och hur starka vi blivit. Och här sitter vi nu. Tillsammans. Vilken resa vi har gjort. Jag ångrar ingenting, inte ett dugg. Och jag hoppas, med all mitt hjärta och kärlek, att jag får somna bredvid honom i många, många år till.

Medan politikerna sticker huvudet i sanden eller gnällande vägrar ta itu med problemet, eller vad än de nu håller på med, jag vet inte och jag tänker inte ta reda på det, sitter jag i soffan efter en härlig dag på jobbet och tittar på... bröllopsklänningar. Jag är inte det minsta brydd om politik, eller rättare sagt, jag orkar inte bry mig. Så. Brudklänningar. Jag (observera jaget) har sagt ett tag nu att vi ska gifta oss under hösten 2015, innan Johan fyller trettio i juni året därpå. Men då ändrade jag mig lite här om dagen och sade att "du kan få välja mellan bröllop och bebis innan du är trettio, så har du lite valmöjligheter."

Jag menar, att gifta sig när man är tjugotre och/eller få en bebis just efter eller ja, runt tjugotre tjugofyra, det är helt okej tycker jag. Haha. I alla fall. Brudklänningar. Jag har en mapp på datorn som heter "Husinspiration" och en annan som heter "Bröllopsinspiration" där jag lägger in frisyrer, ringar, snygga klänningar och snygga hus och miljöer, interiörfotografier, planritningar med mera. Sådär strukturerad som jag önskar att jag ibland vore istället för att gräva sig igenom centimetertjocka lager av tidningar och diverse föremål i jakt på en enda räkning, för Telia-räkningen är i en annan hög och kreditkortsräkningen under soffan. På ett ungefär. Hehe.....

Jag vill inte ha ett flådigt bröllop.

Jag vill gifta mig utomhus, gärna vid en sjö eller ett hav, och vår närmsta släkt och några vänner ska finnas bland oss. Eller ett litet, intimt bröllop strax innan eller efter jul. Det ska vara en glad dag, inte en stressad dag för att jag kvällen innan insåg att tärnornas blommor inte matchar med deras skor. Smörgåstårta och marsipantårta (uäk). Eller något lättare tilltugg. Och champagne. Jag älskar smörgåstårta. Funkar det med champagne? Jag vet att det finns en sort som heter Oh, So Jennie, som även är alkoholfri, yey! Det är i alla fall det absolut BÄSTA jag vet på denna jord. Alltså smörgåstårta, inte findricka... Det behöver inte vara komplicerat. Det ska vara elegant, vackert och lättsamt. Och litet! Det är mitt drömbröllop.

Klänningar då? Det bästa av allt... Jag har hittat några riktigt, riktigt snygga i den stil jag skulle vilja ha, alltifrån tusen kronor och upp till tio (tusen), nedan. Jag vill ha en klänning med korsett, lite rysch pysch utan att se ut som en gräddbakelse, strass, hjärtformad urringning och ball eller mermaid-shape. Så. Nu vet vi det. Bara att börja planera. Haaaaaha..... Eller så väntar vi lite. Han fyller faktiskt inte trettio år än på... ett och ett halvt år.

Gud vad jag är töntig. Jag är som en hoppig liten tjej som låtsas vara vuxen. Att gifta sig. Gud vad stort det är och låter. Men klänningarna är i alla fall vackra. Och drömmar får man ha. Jag har ju hittat mannen jag vill leva med... så då kommer dem på köpet, antar jag, alla fantastiska drömmar om nu, då och senare. ♥

Taggar: #bröllop #bröllopsklänning #brudklänning #födelsedag #inspiration #bröllopsinspiration #sottero #maggiesottero #barn #bebis #drömmar 

Det är så härligt med December. Hela ordet är bara så mysigt. Ja, jag vet att det är grått och råkallt ute och att fingrarna som håller om remmen till väskan fryser så fort man går ut, att gallerian fylls av stressade människor som kivas och trängs fram till Åhléns för att köpa sig julklappar till sina barn som ändå aldrig blir nöjda. Det jag menar är all den här förväntan. Det är som att man äntligen kan släppa ut magen och dra på sig mjukisbyxorna och raggsockarna och att det är okej att sjunga julsånger hemma för sig själv trots att man har sån himla dålig sångröst.

Det är okej att äta en lussebulle nu och då och att dricka en lightvariant på julmust och sockerfri glögg där man sitter i soffan med adventsljuset tänt och julstjärnan i fönstret och alla ljusstakar under och bredvid och i samtliga tre fönster som är i hushållets ägo. Det är okej att gå runt och småle och inte göra någonting, inte bry sig om att tvätthögen ökar i omfång eller att inte dricka koffeinte på kvällarna. 

Det är nästan som att vara gravid. Man längtar, önskar, hoppas, ser framemot den där dagen. Min graviditet är kortare än normalt, tjugosex dagar bara om man räknar från den dagen vi tände det första ljuset. Men det är förberedelserna som är själva målet, för man vet vad man får - ett barn, eller i det här fallet, julafton. Julshopping i en sömnig småstad. Renar med bjällror runt halsen, julgranar och ljus i mängder och att köpa och att slå in julklappar i varierande storlekar och sedan att lägga dem under granen. 

Det är så mysigt att tillhöra någon. Att dela allt det med någon annan. Hos oss har julafton alltid varit årets dag. Vi har samlas, våran lilla, lilla släkt med åtta-tio personer på jul och det har varit så rofyllt och underbart och fint, både julaftonsmorgon, när man vet att this is it, sedan förväntan under dagen, duschen, håruppsättningen, sminket, skrattet, glädjen, och så iväg genom plöjande snöstormar, långsamt dalande snö eller stjärnklar trettiotvåminuskvällar. På senare år har släkten utvidgats, förståeligt nog, eller krymt, beroende på hur man ser det. Vi har tappat några men andra har också kommit till oss.

Och efter de där snöstormarna, minuterna genom den stjärnklara kvällen, för att få höra skrattet och glädjen och maten i någons annans hus. Påsarna med julklappar. Den långsamma musiken och så julmusten igen, lussebullarna, rödbetssalladen, prinskorven. 

Alltså, åh. Bara åh. 

... Man får faktiskt också en större mage så det är inte sååå långt ifrån en graviditet. Det är sant. Det brukar jag få i alla fall. Och nu när jag inte får träna på ett tag så lär den bli ännu mer större. Men det gör ingenting. Det är ju december. Lite kärlekshull efter all förväntan och julmat tycker jag bara är att välkomna. Det är faktiskt bara jul en gång om året.